Tietoa mainostajalle ›
Okategoriserade

Ni som är ensamstående

18 februari 2017

Magnus fick ett jobberbjudande som skulle innebära att han lämnade L.A. under några veckor. Trots att det skulle vara ett välkommet klirr i kassan tror jag ändå att han måste tacka nej. Jag skulle helt enkelt inte fixa att vara ensam med två barn, eller ens ett för den delen (och Magnus skulle givetvis inte klara av att vara borta en längre tid från mig, men det är en annan historia). Eller jag skulle såklart fixa att vara ensamstående under en kort period, man fixar det man måste, men roligt och lätt skulle det inte vara.

Ni som gör det, alltså är ensamförälder, I salute you! Tänk att ni orkar, eller ni orkar säkert inte alltid, men ni gör det ändå eftersom det inte finns något alternativ. Jämfört mer er är mitt moderskap en räkmacka. Tänk att vi är två hela tiden, den ena kan ta sovmorgon, dra ut och springa, åka till stallet, träffa kompisar eller bara ta ett långt bad. Vi är dessutom frilansare och ganska bjussiga mot varandra.

Jäklar, ni som är ensamma med barn är verkligen supermänniskor. Påminn er själva om det ibland ifall ingen annan fattar att göra det.

Okategoriserade

Varför Girls är så bra

17 februari 2017

Såg ni det första avsnittet av den sista sängen av Girls? Sluta läsa om du är spolierrädd. Hannah åker ut till The Hamptons för att göra ett reportage om överklasskvinnor som tar surflektioner (”precis som de kidnappade yogan försöker de nu kidnappa surfingen”). Redaktören som anställer Hannah vill att just hon ska göra reportaget för att hon inte alls ser ut som en av surfkvinnorna.

Jag tyckte så himla mycket om just det här avsnittet och har försökt sätta fingret på varför. Jag tror att det handlar om att Lena Dunhams förmåga att skriva huvudrollsinnehavaren Hannahs svagheter och om hur hon är en ganska självcentrerad och osympatisk person, men ändå har något i sig man dras till. Kanske det är just svagheten eller för att hon är så mänsklig. När killen Hannah haft sex med berättar att han har en flickvän och om hur Hannah blir ledsen, men sen liksom sväljer det.

För att inte tala om all nakenhet. Känner att det gör USA gott att se fler nakna människor, utan att det nödvändigtvis finns en koppling till sex. Och kroppar som inte alla är extremt normativt vackra (okej, Hannahs är den enda som bryter mönstret, men ändå).

Och jag vet att Girls fått massiv kritik för att vara en sån vit serie och det är en helt berättigad kritik. Samtidigt kan jag tycka att det är typiskt att det just är den här tv-serien man kritiserar och inte någon av de tusentals andra helvita tv-showerna. Men så är det väl alltid, det kvinnor gör blir alltid extra noggrant granskat. Se bara på Adele och Beyoncé till exempel.

Bild från Indiewire.

Personligt

Saker jag stör mig på

17 februari 2017

När jag slösurfade från blogg till blogg snubblade jag över den här ”Saker jag irriterar mig på-listan” som Julia gjort. En vill ju att bloggen ska vara positiv och peppande, men det finns något tillfredsställande i att läsa om småsaker andra irriterar sig på. Kanske för att man känner igen sig i så många punkter (*ens blogg har en egen Facebooksida* hehe) och för att det finns nåt komiskt patetiskt att vara den som irriterar sig på bagateller. En borde liksom vara en större människa än så. Jag är inte det, men accepterar också att the joke is on me.

Jag hakar på. Tycker för övrigt att Julia hade många riktgt bra grejer på sin lista, som till exempel: ”Män som ska göra ”humor” av att typ imitera Beyoncés gravidbilder fast med sin tjocka mage istället. Även män som hånar sina döttrar eller flickvänner genom att härma deras sminkning, poser eller outfits. Världens tröttaste och sämsta humor.”

Saker jag stör mig på:

*Folk som är jättelänge inne på restaurangtoaletten trots att det är kö utanför.

* Folk som åker på semester och tar en screenshot av temperaturappen på telefonen, lägger ut den på sociala medier och skriver triumferande att det är varmt där de är och kallt hemma i Norden.

* Folk som inte har barn och klagar på att de inte får sova tillräckligt.

* Folk som tror att de enda som får klaga på sömnbrist är föräldrar.

* Folk som använder trettio hashtaggar på varje instagrambild.

* Folk som räknar vuxenpoäng för att de har med sig matlåda till jobbet och man ba: alltså du är 33, har barn och bostadslån. No need att räkna, du ÄR vuxen.

* ”Folk” som lämnar kvar ett ark papper på toarullen.

* Folk som på sociala medier insinuerar att deras barn är exceptionellt smarta, tidiga och begåvade. ALLA föräldrar tycker så om sina barn, skillnaden är att vissa vet bättre än att tuta ut det.

* Folk som inte håller upp dörren för den som kommer efter, SPECIELLT om det är en barnvagn.

* Folk använder Facebook som nåt slags offentlig dagbok över vad för slags kött de äter till middag. Bonus: och zoomar in vin/champagneloggan. Eller nä, det stör mig kanske inte så mycket. Tycker mest det är konstigt.

* Folk som delar texter på sociala medier och bara skriver ”TÄNKVÄRT!” istället för att förklara varför de delat. Samma kategori: Folk som inte kollar källan innan de delar.

Ni får gärna fylla på med saker ni stör er på. OBS den är mänskligt och förlösande och inte så allvarligt.

Jag älskar när:

* Folk är generösa mot varandra. Alltså inte bara monetärt, utan tipsar om jobb, delar texter och videon, ger komplimanger och så vidare.

* Killar skrattar högt åt sina tjejers skämt ute bland folk.

* Män gillar och delar (pop)kultur gjort av kvinnor (överraskande sällsynt).

Äh, den här kärlekslistan var inte alls lika rolig att skriva.

 

Okategoriserade

Den galna kungen och snippblommor

16 februari 2017

I gårdagens avsnitt av podcasten talade vi lite om alla hjärtans dag och om att ge presenter åt varandra. Jag tror att det var Hanna som bloggade om hur vanligt det är att ge sin parter presenter man själv vill ha istället för grejer hen suktar efter.

Jag kom att tänka på det då Magnus igår kom hem med dagens Los Angeles Times, en platta 80 procentig choklad (jag vet att ni tycker att jag är lite äcklig som gillar sånt) och två buketter blommor. Grejer han sannerligen själv aldrig skulle uppskatta. Jag firade med att ge honom min kärlek. OCH EN BABY I OKTOBER 2016. (Kände att det var viktigt att skriva 2016 så ni inte tror att jag är gravid. För det kommer aldrig mer att ske).

Förr i tiden var jag inte så intresserad av att få blommor. Jag tyckte att det var ledsamt eftersom snittblommor (eller snippblommor som jag först skrev, ‘cause that’s what’s on my mind) ändå vissnar så fort. Plus att det var så old school att en man köper en bukett blommor åt en kvinna. Men nu när jag är gammal tycker jag att det är ganska fint med snittblommor hemma. Eller varför inte ett litet blomträd som jag också fick?

I går kollade vi på John Olivers Last Week Tonight och jag skrattade högt flera gånger. Minns inte när jag senast skulle ha skrattat så mycket. Eller det var antagligen på festen i lördags, men skönt var det i alla fall.

Trots att allt är wunderschön i den här lilla Los Angeles-bubblan får jag ibland sån ångest över den dystopi USA håller på att förvandlas till. Jag tror att det var därför det kändes extra bra att skratta riktigt högt. Jag fnissade också ljudligt för mig själv när jag tog en promenad med Majlis och hade podden Slate’s Culture Gabfest i öronen där de konsekvent kallade presidenten The Mad King. Väldigt förlösande. Ja, och igår svängde vi förbi Farmer’s Market. Magnus tyckte jag var vulgär, jag tyckte att jag var rolig.

Podcast

Fucking mångfald

15 februari 2017

När Magnus ropade till mig (han satt i soffan och jag stod i köket) att han döpte avsnittet till Fucking mångfald ropade Vidar: ”That’s a bad word” och han har ju rätt. Ber om ursäkt för det.

Avsnittet handlar om det var rasism inblandat i att Adele vann Grammyduellen mot Beyoncé, om Sveriges (misslyckade?) feministiska utrikespolitik, om fosterdiagnostik och om hur otroligt viktigt det är att medierna bara fokuserar på sakfrågor.

Ett stort tack ska ni som betalar för denna podd ha. Ynka 86 cent kostar den och prenumererar man får man ytterligare rabatt. Är det så att du är fattig som en kyrkråtta kan du betala genom att ge oss en recension på iTunes och sprida podden på sociala medier. Hjärta hjärta! Tack tack! Och kom gärna med kritik, frågor och önskemål!

Förresten för er som är lika maniskt intresserade av vad som händer i det här landet rekommenderar jag poddarna A1 och On the Media. Tusen tack ni bloggläsare som rekommendera dem för mig! Ni vet vem ni är.

Feminism

Omvänd rasism, existerar den?

15 februari 2017

Det korta svaret: Nej. Det långa finns att läsa här.  För er som inte kan finska förklarar emeritusprofessorn vid Helsingfors universitet Timo Airaksinen varför begreppet ”omvänd rasism” är en paradox. För att kunna förtrycka någon måste man stå i maktposition. Oftast är det de som kvalar in i den rådande normen som har den här positionen. Vanligtvis de vita, heterosexuella, männen, högutbildade (obs, bara för att man står i maktposition innebär det inte att man är rasist, men man är vanligtvis en del av en förtryckande kultur vare sig man vill det eller inte).

Maktpositioner är också relativa, i vissa situationer kan man vara gay och ändå sitta i en maktposition. Ta till exempel Milo Yiannopoulos som är homosexuell, men också har en jättestor plattform (bland annat Beitbart) att sprida sina budskap på. Samtidigt kan en vit heterosexuell man bli sjuk eller arbetslös och på så vis förlora sina privilegier. Jag står i maktposition på många sätt: jag är vit, jag är högutbildad, jag har ganska stora plattformer att tuta ut mina åsikter i osv. Ni fattar såklart. Poängen är ändå att en strukturellt mindre priviligerad grupp kan inte förtrycka en mer priviligerad.

Folk som använder begreppet ”omvänd rasism” är rädda för att förlora sina egna privilegier. De är så vana vid sina fördelar att de tar dem som självklara och ofta självuppnådda. Att de klarat sig så bra i livet för att de är så duktiga, inte för att de haft det lättare än många andra. Man kunde säga att priviligierade är av vårt samhälle curlade människor. Privilegier är ofta medfödda (hudfärg, sexualitet, kön etc). Diskrimineringsombudsmannen (kvinnan) Kirsi Pimiä säger: Att alla alltid behandlas på samma sätt främjer inte jämlikhet. Detta eftersom alla inte börjar från samma linje.

Att en förtryckt grupp får fördelar som att till exempel bli inkvoterade handlar alltså inte om omvänd rasism (för det existerar ju inte), snarare om att man försöker ge skjuts åt en förtryckt grupp så den ska nå samma linje som den priviligerad. Lätt som en plätt!

Okategoriserade

Amerikanska och finska komplimanger

14 februari 2017

Peppe, kan inte du beskriva skillnaden mellan hur amerikaner och finländare ger varandra komplimanger? Okej! (Hittade på frågan själv).

Sedan dag ett efter att Majlis föddes har alla mina kvinnliga amerikanska bekanta utropat: ”You look great!”, ”You look fantastic!”, ”Oh my God, you look AMAZING!” varje gång vi settsI dag mötte jag en finsk bekant när jag lämnade av Vidde på skolan. Hon kastade en blick på Majlis, synade mig och sade: ”Jaha, snart börjar du se ut som en människa igen.”

Okategoriserade

Måndagslistan

13 februari 2017

Snodde denna lista av Ellen och Catariina på den tiden var det en fredagslista, men eftersom det är måndag i dag omvandlar jag den till en måndagslista.

1. Sammanfatta din dag och ditt humör i en mening.

Fåglarna sjunger, träden blommar, palmerna vajar långsamt och temperaturen har äntligen klättrat över 20-strecket. Kan man annat än vara lycklig? Jag har skickat in en del av ett manus, besökt Finlands konsulat och tagit ett första steg mot att Majlis ska bli en finländsk medborgare, skrivit en nyhetstext och ska nu skriva vidare på L.A.-guiden som kommer ut i höst. Fast först ska jag luncha och sen att springa lite på eftermiddagen.

2. Tipsa om två kulturgrejer (litteratur/film/musik/konst et.c.) som du nyligen uppskattat.

Just nu läser jag Homegoing av Yaa Gyasi, en historia som börjar i 1700-talets Ghana med slavhandel och kolonialism och fortsätter generationer framåt. Har läst ungefär hälften och längtar efter att få lägga mig i ett bad och fortsätta läsa i den.

Själv har jag inte ännu sett filmen Tom of Finland, men tycker att ni ska se den. För ungefär ett år sedan var Pekka, som har huvudrollen, här för att kolla på inspelningsplatser och då passade vi givetvis på att dricka lite öl.

3. Ge varsitt exempel på nånting du är rädd för, retar dig på och ser fram emot.

Jag är rädd för att det här underbara livet i Los Angeles ska ta slut. Igår tog jag en promenad längs med stranden precis innan solen gick ner och det var så vackert att jag fick andnöd. Känner sån tacksamhet för att få bo här. Jag retar mig på folk som bara pratar om sig själva utan att ställa en enda motfråga. Jag ser fram emot att äta middag med Magnus och Vidar ikväll. Jag ser faktiskt alltid fram emot nästa måltid.


4. Berätta om fyra av dina intressen, hobbyer eller ämnen du gillar.

Ett: Jag älskar att rida. Jag vet, jag vet. Ett himla tjat om hästar på den här bloggen.

Två: Jag gillar faktiskt att springa, fast kanske ändå mest den där sköna känslan efteråt.

Tre: Att göra podcast. Det är fruktansvärt roligt och svårt ibland att i snabb takt vara tvungen att formulera en tanke som en någorlunda smart. Och så älskar jag ju bloggen också, men när jag skriver inlägg som bara handlar om russebussar får jag en känsla av att ni kanske tycker jag är en ytlig person. Eller så har ni läst bloggen länge och vet att man kan vara en massa saker samtidigt.

Fyra: Att läsa böcker och prata om böcker. Det slog mig tidigare i dag att jag verkligen inte alls gillar att skriva böcker, men halkar ändå in på det spåret. Eller nåt med det måste jag ju gilla, men det är 90 procent ångest och tvivel och tio procent lycka och tillfredställelse. Jag kommer nog aldrig att vara helt nöjd med mina texter.

5. Beskriv dig själv med fem ord.

Jag säger: bestämd, rolig, smart, förlåtande och ambitiös.

Magnus säger: äventyrlig, stark, en workaholic, slarvig när det kommer till allt annat utom ditt skrivande och värmeälskande. ”Det sämsta med att gå ut på krogen för dig är när ingen vill diskutera politik”

Förresten, de senaste tre månader har jag skrivit 90 procent av alla inlägg med en baby i famnen. Därför är kanske inte alla förklaringar och ordval top notch.

Los Angeles

Med russebuss i Los Angeles

12 februari 2017

Mitt liv här i L.A. är till 99,9 procent av icke-fest, men ibland händer det. I lördag fyllde vår kompis Per år och jag fick dra på mig en klänning, högklackat och packa Jimmy Choo-handväskan jag fått av en av mina bästa vänner Karine. Om vi ska vara helt ärliga är det nästan ett år sedan jag fick den, men första gången den kommit i användning.

 

Vi levererade barnen till barnvaktarna och satte oss i en Lyft (man kan ju inte åka Uber längre) mot North Hollywood. Jag hade besökt Dry Bar uppe på Montana tidigare samma dag och kollat på en makeup-tutorial. Fattar ni magnituden av förberedelserna? Så här går det när tanten bara går på nattklubb högst två gånger om året.

Vi tog en fördrink hos familjen Blankens och satte oss sedan i RUSSEBUSSEN som skulle skjutsa oss runt stan resten av kvällen. I stereon pumpades 90-tals pop och hiphop ut. I början sittdansade folk lite blygt, men ju längre kvällen och tequilan led desto mer vågat rörde sig sällskapet.

Efter middagen på Pink Taco åkte vi till Koreatown, gick upp för en sliten trappa i ett anonymt hus och möttes av en kvinna i ett avskalat rum. Hon förklarade reglerna (förbjudet att filma, fota, snapchatta, göra instastories etc) och så öppnade hon dörrarna till ett stort brunt träskåp som inte var ett skåp alls utan ingången till vad som mest påminde om en nattklubb i Havanna på 1950-talet. Eller bara en konstig version av Narnia. Kring midnatt drog Maggan hem för att plocka upp Majlis (Vid fick sova över) medan jag ramlade ner i sängen nånstans efter två.

I dag har jag inte mått superbra, men har ändå gått omkring och varit så där kärleksfullt fnissig som man ibland är när man haft en riktigt rolig utekväll. Dessutom visade sig Majlis vara en exemplarisk baby och sov sin första hela natt. #BLESSED Runt tolv plockade vi upp Vidar och tog sedan en promenad, en smoothie och när vi kom hem igen, jag en tvåtimmar lång tupplur. Bra helg ändå.

Okategoriserade

Ingen kan göra allt, men

12 februari 2017

Livet alltså, såna kontraster och djupa orättvisor. Jag hade tänkt skriva om den alldeles magiska kvällen igår, men det får bli senare. Just nu demonstrerar nämligen asylsökande och finländare utanför Kiasma i Helsingfors. De kommer att stanna utomhus dygnet runt för att protestera mot Finlands regerings asylpolitik.

Jag fattar att det är tråkigt att läsa hemska nyheter om andras lidande och orättvisor. Själv vill och orkar jag inte heller alltid ta in hur vidrig världen är. Det är lättare att hänga på Instagram och åka russebuss med vänner. Ändå vet jag att jag måste försöka orka (och att det ena inte utesluter det andra). Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Ni som bor i Helsingfors, sväng förbi Kiasma och visa att ni står på de svagares sida.

Här är Facebooksidan med mer info.