Glad fredag!

Tomatpastan och vinet är här. Magnus drar ut i Försommarhelsingfors medan Vid och jag stannar hemma. Plockar ihop grejer för morgondagens loppis och konstaterar gång på gång att jag har fär mycket grejer. Det senaste jag hittade var en hög solglasögon och ett gäng oanvända väskor.

Stjäl en bild från Gravid-Karkkis blogg och önskar er en trevlig fredag. Hoppas att vi ses på G18 i morgon!

Fredagslistan

1. Var är din mobiltelefon?
Ligger tio centimeter ifrån mig på soffan.

2. Var är din andra hälft?
Om Magnus är min andra hälft så är svaret två centimeter ifrån mig på soffan (the other side).

3. Ditt hår?
Nytoppat. Det kostade fucking 59 euro. För en månad sedan klipptes min pannlugg för 20 euro. Jag antar att jag är en snål gammal tant, men det gjorde ont i min plånbok. 

4. Ditt humör?
Så jäkla trött. Men vid gott mod.

5. Din dagsplan?
Sova en stund, packa en stund, äta tomatpasta, dricka ett glas vin och somna till Game of Thrones.

Bland annat dessa säljer jag i morgon på G18.

6. Det bästa du vet?
Lediga dagar, Vidar och Maggan, långa badkarsbad, att vara på landet, att dricka morgonkaffe i stan med god vän, att bada bastu, att dricka kall öl efter bastun, simma i hav/bassäng, när man stiger av flyget i ett varmt klimat, böcker, falafel, fredagar, morgondopp, champagne, att cykla genom Helsingfors ljusa sommarnätter, hästar.

7. Din dröm i natt?Det var väl nån sexdröm som vanligt. Höhö.

8. Ditt livsmål?
Vara ledig, skriva böcker, vara snäll och se till att Vid och Mag har det bra.

9. Rummet du är i?Vardagsrummet. Ni har sett det tusen gånger.

10. Din hobby?
Jobb och hobby smälter liksom ihop, men jag kanske skriver bok som hobby. Eller är det en hobby att springa? För femton år sedan skulle jag ha svarat ridning.

11. Din skräck?
Att livet ska gå för fort. 

Livets fina tunder: Hämta på dagis.

12. Var vill du vara om sex år?
I en storstad, skriva, kanske surfa, kunna åka runt på en longboard, hänga med familjen och fortsättningsvis ha det så här bra.

13. Var var du igår kväll?På Lungbergs ett kvarter från oss. Åt middag med ett gäng föräldrar till dagisbarn.

14. Vad är du inte?Musikalisk, ordentlig, långsint.

15. En sak du önskar dig?
Lugn och ro.

Här bor jag kanske en dag.

Sista kroppstexten

Lina på bloggen Som vanligt undrade om jag kunde blogga om temat att komma i form efter graviditeten. Lina tycker sig märka att det förväntas att man ett halvår efter att ha tryckt ut en bébé ska vara i normalform (vad det nu sen innebär) och funderar om detta är ett storstadsfenomen och/eller bara typiskt den tid vi lever i. Bland annat så här skriver Lina:

"Jag har svårt att tänka mig att min Mormor skulle ha nojat speciellt mycket över putmagen, eller att andra i hennes omgivning skulle ha kommenterat att graviditetskilona inte riktigt försvunnit än. Vad tror ni?"

Jag tycker så här: Alla i hela världen ska skita i när man kommer i form efter att ha fött barn. Det angår ingen annan än en själv. Man behöver aldrig komma i ursprungsform eller så vill man det genast.  Det är helt irrelevant för alla andra.

Jag vet inte hur många gånger jag hört väninnor runt trettio berätta om folk som frågat dem om de är gravida efter att de fött barn, haft svullen mage eller bara stått i profil. Och jag slutar aldrig förvånas över att folk vågar fråga. Kan vi komma överens om att vi låter människor som väntar barn själva berätta om det? Precis när de vill, om det så är i andra eller åttonde månaden? På så vis behöver ingen av oss längre ställa frågan.

Om jag skulle vara lite mer konspiratorskt lagd skulle jag tro att det finns en massa människor som tjänar stora summor pengar på att vi går omkring och funderar om våra kroppar är tillräckligt snygga.

Bra allmän tumregel: Kommentera aldrig en annan människas kropp.

Information om loppiset på lördagen

Detta kommer att ske:

Vi kör vårt loppis med Min Morgon på G18 mellan klockan 10-14! Ingång från Georgsgatan 16. Förutom grejer kan man också få en behind the scenes-tur i Min Morgons studio och hänga med programledarna.

Jag säljer som sagt böcker, men också smycken, några klädesplagg (kjolar och kavajer), espressokoppar och en massa annat som dyker upp i morgon när vi gör en raid genom lägenhet och källare.

Nina, vi tar med barnvagnen dit!

EDIT: packade just ihop lite grejer och det finns en massa helt eller nästan oanvända grejer. Smycken, väskor, doftljus, scarfar och what not.

Jag är en hjälte

Ni vet har man aldrig har någon nytta av sina talanger? Det enda jag är bra på att att spela Guitar Hero och eventuellt på att springa och det är ytterst sällan jag har någon konkret nytta av någondera. Förrän i dag!

Det är morgon. Magnus och Vidar har redan lämnar residensen. Över mitt morgonkaffe upptäcker jag att Magnus glömt sin telefon hemma. Rådig som jag är ringer jag hans kollega. TV-teamet befinner sig vid färjan till Blekholmen. Maggans kollega Mia säger att färjan går halv tio. Jag kastar ett öga på klockan. Hon visar 9.17.

Högt för mig själv säger jag: Challenge accepted och drar beslutsamt på mig springskorna. Ute på Styrmansgatan pluggar jag i Icona Pops I love it och inleder med en rask spurt uppför Fabriksgatan.

Allt går bra fram till korsningen av Jungfrustigen. Till min fasa upptäcker jag att det regnar! Alla vet ju att Urban Ears självutplånas vid minsta kontakt med vatten så jag drar snabbt av mig hörlurarna och knycklar in dem under skjortan. Fortsätter springa med något som mest påminner om en stomipåse på vänstra sidan om magen. Jag börjar vara andfådd.

Utanför Olympiaterminelan hejar en farbror på mig. Han undrar om jag springer tävling. Jag svarar: Sir! Yes sir! och gör en liten honnör. Nedanför backen ser jag redan Magnus. Det motiverar mig. Jag ökar lite till för att imponera på honom. Det bränner i lungorna. Magnus ska precis stiga in i färjan när jag överräcker telefonen. Klockan är 9.29. Jag är en hjälte.

Gladaste nyheterna!

I dag måste ni surfa in på Karins blogg och läsa de bästa bloggnyheterna på ÅR.

Selfies

Läste krönikor om selfies i både Nöjesguiden och DN. Alltså om självporträtt på till exempel Instagram. Tänkte på att jag sällan klarar av att ta dylika. Känner alldeles för egocentrisk då jag fotar mig i en spegel (sjukt rolig mening från en kvinna som bloggat sedan 2005). Jag är kanske för gammal för selfies, tänkte jag. Jag hör sannolikt till en mindre egocentrisk generation. Så måste det vara. För att symbolisera blogginlägget om självporträtt bad jag Friman ta en bild av mig.

Tyckte jag att den blev så lyckad att jag helt oironiskt och oanalytiskt publicerar den. Titta på mig! Säg att jag är söt! Bekräfta mig!

"Äsch, den här gamla bilden. Har inte sovit på tre år och är osminkad." 

Kroppen, kroppen, kroppen

Jag har gått och funderat på ett blogginlägg om kroppen, men på grund av distraherande faktorer som visumintervjuer och massvis med jobb (ni som lovar att leverera texter men inte gör det: SKÄMS!) har jag inte riktigt fått till det.

Men detta har jag funderat på: Att vi ständigt påminns om hur vi ser ut. Så fort man klickar på tv:n, bläddrar i en tidning eller rör sig på stan påminns man om hur den perfekta kvinnokroppen ska se ut Det finns en norm för kvinnokroppen och den är slank. Lunchade med Friman och diskuterade den feministiska kroppen, men kom inte fram till hur den ser ut. Är den androgyn eller stor och döljande? En kurvig kropp med långt blont hår uppfattas knappast automatiskt som feministisk.

Folk (inklusive jag själv) tillbringar enormt mycket tid med att fundera på hur de ser ut. Om de borde gå ner i vikt, tränar mer, äta mindre godis, träna rätt, fasta för att rena kroppen, sminka sig eller inte sminka sig, klä sig snyggt, sluta bli äldre och det tar aldrig slut. 

Bloggen Brunheten skrev ett inlägg om hur till och med Underbara Clara vill visa upp en snygg kropp (röv). Om hur mycket vi törstar efter bekräftelse. Ifall till och med Underbara Clara tycker att det är fint att ha en snygg kropp och kul att visa upp den, vem kan man då lita på?

Har också funderat på om det alls är sunt att överhuvudtaget diskutera kvinnokroppar. Bara ett blogginlägg om kroppar kanske får någon att fundera lite extra på sina magkorvar. Om vi är helt tysta och inte tänker så mycket på våra lår får vi kanske tid och plats över för en massa andra fantastiska saker.

Ber därför om ursäkt för det här inlägget.

Lästips: Brunheten.

Lyssningstips: En varg söker sin podd, men Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Att ta för sig

Jag har tänkt en del på att man* som (ung) kvinna ska ta plats och stå på sig. Det är visserligen ytterst sällsynt att någon annan gör jobbet och bereder väg för en. Det är svårt att bli framgångsrik (vad det nu sen innebär) om man är en blyg viol eller av den passivare sorten. Oberoende av kön är man tvungen att ta initiativ och vara lite kreativ om man vill komma någon vart.

Men att att göra sig hörd är inte samma sak som att gå runt och hålla monologer om hur begåvad man är. Det är heller inte alls imponerande att kopiera medelålders män** vars samtliga anekdoter utmynnar i hur smarta/roliga/framgångsrika/kompetenta de själva är. Det är inte imponerande vare sig man är femtioåtta eller tjugosex.

Jag fattar att man vill visa att man är charmigt kaxig och har ett gott självförtroende, men det är bara tröttsamt för alla som lyssnar att ständigt få höra om hur braaa det går. Feminism är inte att alla ska bli jobbiga fyrtiotalistgubbar.

*ja, ja nu kör jag man istället för en igen.
**ursäkta generaliseringen.

Loppis, nytt datum: 25.5!

Magnus älskar tydligen fortfarande mig. Han visade det genom att möta mig på flygplatsen så där som man gör i början av ett förhållande. När vi körde in till stan pratade vi om att vi kanske borde orda vårt hemmaloppis då alla andra gör det. Nämligen på Siivouspäivä den 25 maj. Är detta okej för er Smulan och Jessica? Vi vill ju inte fucka upp er tidtabell.

Vi säljer förutom böcker också en barnvagn, väskor i olika storlekar, spel, en tv-bänk och kläder. Rubbet liksom.

Off topic: Bevare mig, så jag är kär i Stockholm. Helgen avslutades med att Annica bjöd mig på helglunch på Nybrogatan 38. Vansinnigt gott och trevligt.

Helgfilmen

IMG 9225 from peppe öhman on Vimeo.

Stockholm

Vågade inte blogga om min Stockholmsresa på grund av risken att avslöja planerna på att möhippeöverraska Annica (som ska gifta sig om en månad). Men nu är det över och jag ligger småbakis och funderar på frukost med den blivande bruden.

Förutom möhippa har jag också hunnit hänga lite med min svärmor, med Linnea, med Anitha och druckit kaffe i solen med Ebba och Klas (fanns bildbevis, men jag hade en tunn, tunn skjorta och det blåste kallt över min överkropp just när bilden skulle tas så den blev opublicerbar).

I kväll returneras jag till Helsingfors. Det blir också fint.

En programpunkt bestod av bad på hotelltak.

Pop up art house

I går kväll ordnades det öppningsfest för Blaue Fraus Pop up Art House på Dianascenen vid Skillnaden. Jag var en av tjugo kvinnor som skulle hålla ett tre minuter långt hyllningstal till en nu levande artist. Fin idé och mycket olika och inspirerande tal. Friskt vågat satte sig dessutom Friman och jag vid samma bord som Tiina Rosenberg som inledde med sitt hyllningstal. Rosenberg tyckte att jag skulle flytta till Stockholm.

I publiken satt bland annat Catariina och Smilla och Pekka Haavisto och en massa andra kändisar. Det gjorde mig lite nervös, men ändå peppad.

Tycker att ni ska svänga in på Pop out art houset nån dag. Förutom teaterföreställningar ordnas det konstutställningar och massor av annat inspirerande. Plus att cafét är öppet och vinserverande.

Emma från LCMDF avslutade med att sjunga Robyn

Jag hyllade Liv Strömquist.

Var noggrann

Trodde att jag anmälde mig till ett evenemang, men tackade av misstag ja till att göra en liten performance framför publik. Min kväll blev plötsligt mycket mer spännande.

Lärdom: var noggrann när du läser inbjudningar.

Nästsista bokklubben

I går pratade ju Ny Tids chefredaktör Fredrik Sonck om Maria Svelands bok Hatet med mig i Min Morgon. Om man vill lyssna (och se rörlig bild) kan man hoppa 45 minuter in i programmet på Arenan. Det här var för övrigt den nästsista Bokklubben. Den sista sänds den 10 juni.

Under de nästan fyra år jag har dragit klubben har jag missat bara en och det var för att vattnet gick och jag var tvungen att åka in till Barnmorskeinstitutet för att föda Vidar. Jag tycker att jag borde få plus för samvetsgrannhet.

Olika former av otrohet

Jag kunde inte sluta tänka på det Karin, på den utmärkta bloggen Efter Behag, skrev på inlägget om Nice Run:

Jag har också funderat på det här med Nice run + Scandinavian hunks. Det grundades nämligen en Fb-grupp som protesterar mot deras uppträdande i samband med loppet. Den protesten verkar dock handla mera om att det är stötande med stripshow och att en som gift kvinna/i ett förhållande vill vara trogen sin man och inte bli "tillfredsställd" (sic!) av främmande män.

Själv tycker jag att det är problematiskt på ett mera strukturellt plan att objektifiera människor på det här sättet. Som du sa så skulle det skulle vara intressant att höra reaktionerna om man vände på det - lite strippande kvinnor till HCR, skulle det vara ok?

Är det här sant? Alltså, finns det här gruppen? Som tycker att man är lätt otrogen om man ser skandinaviska hunkar/stripshow? Är man också lite otrogen om man går ut och dricker öl med personer av annat (eller samma om man är homo) kön? 

Så otroligt intressant och kulturellt avlägset från den lilla bubbla jag lever i. 

Lägenheten uthyrd

Ber om ursäkt för att jag glömt att meddela er att vi fick lägenheten uthyrd. Tack för visat intresse! Vi sparar era ansökningar.

Nice run och jämställdhet

Fick ett mail av läsaren Johanna som undrade om jag kunde lyfta upp evenemanget Nice Run. Ett lopp på fem kilometer som man promenerar/löper tillsammans med sina väninnor och/eller kvinnliga kolleger. Det är avslappnat och handlar mindre om tävling och mer om att röra på sig och ha god fiilis.

Johanna skriver att del av deltagaravgiften lär gå till den lokala idrottsföreningen som hjälper till med att ordna evenemanget, resten till företaget som står bankom Nice Run. "Nån ynka procent lär också gå till bröstcancerforskning".

Johanna berättar också att dragplåstret i år är Scandinavian Hunks. "Det jag retar mig på är att företag och kommuner kan tänka sig att betala sina kvinnliga anställda för att gå och titta på en stripshow, förklädd till motionsevenemang. Vissa kvinnor tar ju med sina tioåriga döttrar på Nice Run. Hur skulle folk reagera om man lade upp en anmälningslista i företagets kafferum att de manliga anställda bjuds på bowling med efterföljande kaffe på stripklubb?

Det är inget annat än smart av arbetsgivare att uppmuntra sina arbetstagare till motion (och kultur för den delen också. Men jag är osäker på om striptease kan klassas som kultur). Är man i fysiskt gott skick jobbar man antagligen bättre och är åtminstone på bättre humör. Men det andra. Nu kommer ni att tycka att jag är en pryd moraltant, men jag är precis som Johanna lite skeptisk till att deltagarna i Nice Runs bjuds ska se Scandinavian hunks efter loppet.

Och jag fattar, kom igen Peppe, det är ju bara en rolig grej! Men jag skulle bli överraskad om min arbetsgivare bjöd mina manliga kolleger på striptease efter Helsinki City Run. Jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska bli så traditionellt grabbiga som möjligt eller att kvinnor har större friheter att objektifiera män än tvärtom.

Några bilder från helgen

En perfekt helg på många sätt. Vid drog till sin farmor och jag fick en hel fredag på mig att fila på manuset (det ska vara färdigt innan vi åker till L.A.). Fick besök av Friman med avkomma, Karin och min goda vän Liv (som för övrigt varmt rekommenderade Oskar Pöystis monolog Tröst). Träffade för övrigt Liv 2004 tack vare flygbolaget Iberias strul på väg till Argentina. Lång historia med lyckligt slut.

Hittade på ett bra avslut för karaktären Sanna. Inte döden, men avslut ändå.

Karin och jag åt (HEMLAGADE) kokosbollar och drack te.

Som ni ser har Vidar stövlar i flickfärg!

Kallt vatten, vått, men lyckligt barn.

Liv bor i Voss i Norge. Sjukt fin plats om man t.ex. vill paraglida.

Vad jag tänkte på i dag

Fin dag. Maggan väckte mig med vitsippor och frukost på sängen så tidigt att jag inte ens orkade instagramma det. När jag senare samma dag surfade runt internet märkte jag att jag låg i minoritet. Facebook, bloggar, Instagram och Twitter var sprängfulla av modershyllningar. Att bilderna mer handlade om vad småbarn och relativt nyblivna pappor gett i morsdagspresent än om vad man gett sin egen mamma säger väl mer om vilken ålders vänner jag har än något annat.

Jag kunde ändå inte låta bli att tänka på alla de kvinnor som längtar efter att bli någons mamma, men inte (ännu) blivit det. För några år sedan då sociala medier inte på samma sätt spydde ut påminnelser om alla lyckliga mödrar och barn var det antagligen lättare för ofrivilligt barnlösa att tackla dagen, men en dag som i dag kan det säkert vara jobbigt. Eller jobbigare än förr i tiden då mors dag kanske firades mer privat. Eller jag vet inte alls vad jag pratar om, det här slog mig nu bara.


Och nu menar jag inte att man inte får lägga ut bilder på vitsippor plockade av en treårings knubbiga händer eller visa upp hemritade kort. Klart att man får visa sin lycka över att vara mamma. Kanske man borde vara exceptionellt lycklig just för att det inte är en självklarhet.

introverta och extroverta

hej! bloggar från maggans dator som är förlamad på vänster sida. orkar inte komma ihåg shiftknappen till höger så det blir en text med gemener. dessutom är internet sunkigt här ute i vildmarken.

dimman har legat över västnyland hela dagen medan jag i min ensamhet har petat i manus, krattat löv, lyssnat på podcast och läst holmström. (litet, mycket trevligt besök av karin som också befann sig i den här delen av landet). jag älskar att vara ensam och har myst så mycket i min ensamhet att jag kom att tänka på en text av therese bohman som diskuterar boken introvert, den tysta revolutionen av jonas jonkman.

tydligen kan man dela in folk i två kategorier (fast alla ligger naturligtvis på en skala mellan dessa extremer): introverta och extroverta. snabbast svar på vilken av kategorierna man tillhör ger frågan "har du behov av ensamhet eller sällskap?".

enligt bohman och jonkman har introverta aldrig tråkigt. introverta gillar långa texter och långsamhet i största allmänhet, tänker innan de talar, funderar innan de agerar och har ett stort behov av att vara för sig själva. enligt jonkman finns det dessutom ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet. bohman skriver. "Och ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag den introverta prioriteringen att vara en privat person och att umgås med sådana: människor som inte berättar vad som helst för vem som helst, vilket gör det hisnande att långsamt gräva sig djupare in i varandra. Introverta personer är ofta passionerade under ytan, och självständiga tänkare, befriade från ängslighet och viljan att vara till lags."

sedan hittar jag lisa magnussons text som påpekar att det finns en skillnad mellan att vara blyg och att vara introvert. "Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta?"

just nu hyllas de extroverta. man ska vara öppen rolig och ta plats. att vara social är viktigt i de flesta jobbsammanhang. intervjuas man för ett jobb ska man berätta om hur driven och framåt man är. hur man tar för sig. därför är det skönt med en texter, som bohmans, som tar den andra sidans parti. är man tyst uppfattas man lätt som tråkig och lite besvärlig att umgås med.

jag antar att jag precis som de flesta av oss är en blandning. jag är introvert enligt definitionen att gilla långa texter och att vara ensam (den mest vägande orsaken till att jag löptränar är ju att jag då får vara ensam), men samtidigt har jag inget emot att stå i centrum och socialisera med folk. dessutom uppfattar jag mig själv som hyfsat social.


puff: inom kort ska jag på önskan av läsare blogga om nice run och varför två fel inte gör ett rätt.

Boktipset

Då både Babel och DN (eller var det Svenskan?) hyllade Johanna Holmströms (inte Holmqvist som jag idiotiskt nog skrev, tack Denna Sandra för korrigeringen!) Asfaltsänglar var jag tvungen att ta den som badlektyr. Och den levererade verkligen. Riktigt, riktigt bra bok! Skaffa den.

Och tipsa mig samtidigt om en riktigt bra engelskspråkig bok ni läst på sistone. Tack på förhand!

En rätt

Missade morsdagskaffet på dagis. Mötte dagisgruppen när jag var ute och sprang (kastade mig in i en gränd för att inte bli upptäckt). Hämtade Vid efter jobbet och kom en kvar för sent till Zoologiska. Nu vet vi att det stänger klockan 16 på vardagar. Som kompensation cyklade vi till Borgbacken. Stängt också där. Funderade på att hälsa på Hietanen då vi ändå befann oss i knutarna, men insåg att världens smutsigaste barn satt bakom mig på cykeln och ville inte utsätta Anne för det. Cyklade hemåt och stannade vid fiskrestaurangen vid Sandvikstorget där Vidar fick beställa en glassportion. Det första som gick rätt den här dagen.

Generöst nog fick jag smaka på jordgubbsglassen.

Helt besatt av de här fallossymbolerna. OBS EJ IRONI!

Smycket Vidar gjort åt mig. Senare tog han tillbaka det.

Makt och avundsjuka

Angående gårdagens diskussion hade Karin som bloggar på Lopptorget en intressant teori om makt och avundsjuka:

Jag jobbar i en kvinnodominerad bransch och på en arbetsplats med 4/5 kvinnor. Journalistiken och redaktionerna ser ju ut så nuförtiden.

Aldrig att det skulle vara dålig, avundssjuk eller bitterfittig stämning här. Vi hjälper och stöttar och är mycket rakt på sak i vår kommunikation.

Och jag undrar: beror det på makten? Är man journalist känner man ju sig sällan maktlös, vilket säkert är fallet i många andra kvinnodominerade branscher. 

Är det därför maktlöshet som får människor att bete sig ogeneröst mot varandra? Det skulle ju förklara myten om att män alltid är så jävla schyssta (de har ju i ett historiskt perspektiv alltid haft makten).

Saker jag inte köper

Har hela dagen (nåja, men i olika omgångar) försökt skriva ett inlägg om hur jag inte tror att kvinnor ät mer avundsjuka än män och hur jag inte heller går med på snacket att kvinnor skulle vara elakare än män. Eller myten om att man måste ha minst en man på arbetsplatsen för att undvika dålig stämning.

Jag tror inte heller att mammor kategoriskt är bättre föräldrar. Eller att män är "rejälare" (vad det nu sen innebär). Eller att kvinnor och män inte kan vara vänner. Eller att det råder "organiserad brottslighet" bakom de tiggarna. De kör inte hem i skitdyra BMWs. Jag tror inte att man måste äta kött för att överleva. Eller att LCHF på långsikt är vettigt. Eller att bloggarna håller på att dö. Men framför allt tror jag inte att allt hopp är förlorat.

Finland det bästa landet för mammorna

Läste ni det här? Enligt en undersökning gjord av Rädda barnen är Finland det bästa landet i världen att vara mamma i. Undersökningen baserar sig på 165 länders folkhälsa, utbildningssystem, ekonomi och kvinnors sociala status

Det är naturligtvis roligt att höra att Finland är ett så jäkla bra land att vara mamma i, men jag hoppas att man inte använder den här undersökningen för att tysta ner folk som jobbar för ett mer jämställt föräldraskap. Bara för att Finland på några specifika grunder vinner det här racet betyder det sannerligen inte att vi är framme ännu.

Stackars mig

En av mina sämre egenskaper har infallit under de senaste veckorna. Jag går omkring och tycker synd om mig själv för att jag har så mycket att göra.Varje gång jag är ute och springer eller trampar i väg på min cykel bestämmer jag mig för att göra en klassisk to do-lista. Sedan kommer jag fram och glömmer bort det. Istället fokuserar jag på hur synd det är om mig som är så stressad. Ingen i hela världen kan vara lika upptagen som jag. Stackars, stackars mig.

När ni ser mig får ni gärna ge mig en vänlig, men bestämd örfil och säga: Skärp dig kvinna!


Eller gör inte det! Tanken på att det när som helst kan komma fram någon som vill slå mig i ansiktet gör mig ännu mer stressad. Vi säger kram istället,