Image       x Suomen Blogimedia

Jag bar vattenmelonen

Medan ni städar undan chipsen och gratulerar era svenska vänner (alternativt er själva) till att Sverige som vanligt vann Eurovisionen, har vi haft en ganska lugn lördag. Tränat lite, jobbat lite, hängt ute bland palmerna och till slut gjort något extremt oamerikanskt: promenerat till mataffären.

Min kamera har förresten återuppstått. Hade den i tre veckor, sedan reparerades den i tre månader och så fick jag tillbaka den när Magnus ringde reparatören och hotade med att anmäla kameran som stulen om han inte returnerade den. 

Jag har glömt bort allt jag lärt mig om hur den fungerar, men livet är ju en pågående skola.





Vi promenerade upp sju kvarter till Pavillions för att köpa avokado och tacoskal. Under några kvarter förföljdes vi av en labradorvalp.



Vi passerade Magnus kontor.



Vidar balanserade, cyklade och var allmänt busig hela den sista biten. Ibland när jag i frustration ropar: "Men skyll dig själv då om du blir överkörd av en bil!" känner jag att det säkert finns bättre sätt att idka barnfostran.






På vägen hem bar Maggan matvarorna så där som folk bär sina matkassar i amerikanska filmer. Kuriosa: Vidars framtida skola i bakgrunden.





Jag var också med. Jag bar vattenmelonen.




PS tråkigt att ni inte alls gick igång på min feministiska spaning om hur sällsynt det är med kvinnor som blir förbannade i offentligheten.

Kvinnor får inte vara offentligt arga

Jag älskar debatten som Ebba Witt-Brattström startade när hon först skrev om kulturmannen. Inte för att jag vill poppa popcorn och se på när folk bråkar om cykloper, utan för att en del av dem som deltar i diskussionen faktiskt är smarta och analytiska och jag verkligen lär mig någonting av dem. Det är också så befriande och glädjande med en riktigt förbannad kvinna som EWB. Och här kommer nu en gammal feministsik spaning:

Kvinnor får inte vara arga i offentligheten och män får inte vara ledsna. Redan när barnen är små har vi olika förväntningar på dem, pojkar ska inte gråta, men får vara högljudda och bli arga. Flickor ska vara omhändertagande och duktiga. Det är därför många kvinnor i vuxen ålder känner tårarna rinna till när de egentligen är urförbannad. Vi är uppfostrade till att tårar är okej, men inte vrede. 

När kvinnor blir förbannade i offentligheten förlöjligas de och blir kallade hysteriska. Vi är inte vana vid arga kvinnor. Därför ska "arg" också uppfattas vara en förolämpning när folk vill snacka ner feminister. "Är du en arn feminist?" Men arg är en känsla, på samma sätt som ledsen och glad och stolt och besviken är det. Det är inte en sämre känsla än någon annan. Kan man identifiera sina känslor är det lättare att förstå sig själv och må bra. Föreställer jag mig. Ej legitimerad psykolog.

Jag tror att det är därför jag blev så glad över att EWB var så jäkla förbannad i sin text (och så fint att Knausgård vågade vara så ledsen i sin).

Yttrandefrihet och rasism

Här är Maggies senaste Sveriges Radio-krönika. Hårda ord och som resulterat i en debatt om sannfinländare, sverigedemokrater och rasim på hans FB-sida. Egentligen handlar krönikan mindre om just rasism och mer om vikten av att rösta och tro på ett bättre samhälle, men diskussionen på Facebook började fort kretsa kring hur mycket yttrandefrihet ett rasistiskt parti få ha. Extrakul är det då Cyklop-debatten håller efterfest i grannrummet på Fejan.

Sisters before misters

Senast jag pratade med min syster Pyret sa hon att hon inte hinner läsa min blogg alls. Tar risken och litar på att hon inte gör det. Annars blir det ingen överraskning. Kan nämligen inte hålla mig. Pyret fyller år den 23 maj och jag hittade den perfekta presenter åt henne (och mig) på internet.



En ointellektuell och en lite mer intellektuell spaning

Ursäkta min ointellektuella spaning, men om Knausgård inte skulle vara het och cool tror jag inte att han skulle ha samma enorma uppbackning som han har nu. Förlåt. (Väntar också otåligt på den dag när en kvinna får lika massivt stöd). 

Sen: Tycker att Knausgårds cykloptext i DN var bra gällande litteratur och romankonst. Person och roman är olika saker, man är inte sitt verk. Men att kalla alla som kritiserar honom och Sverigedemokraterna för ängsliga cykloper, underförstått utan förmåga att se nyanser och perspektiv, är barnsligt och överlägset. Knausgård är inte precis utsatt. Det är liksom inte synd om honom. Och att det skulle vara banbrytande och viktig konst att objektifiera och sexualisera kvinnor/flickor ("jag säger bara högt det jag tänker"). Alltså gäsp, är inte precis det en stor del av vad vår kultur redan baserar sig på?

Vi balanserar upp det med tio feministiska komedier på Netflix.

Viewer discretion is advised

Viewer discretion is advised innan ni läser vidare

Under de senaste dagarna, veckorna, har jag haft förkylning som utmynnat i en stundvis mycket smärtsam bihåleinflammation. Det som kommit ut ur min vänstra näsborre har påmint mer om feta trädgårdssniglar än om snor. På morgnarna har det varit blod. Jag har gömt mina näsdukar innan Magnus hunnit se dem eftersom han hotat med att skicka mig till en läkare. Men nu är jag frisk! Välkommen hälsan! Hej livet!


Lunchade i dag med mina vänner Saara och Riikka som båda rekommenderade den här New York Times-texten av en antropolog som flyttade till Upper East Side och blev intresserad av riktigt rika hemmamammor, GLAM (glamorous stay-at-home-moms,) med examen från fina universitet. Mödrar som satsade enormt mycket på att deras tre-fyra barn skulle få den perfekta uppväxten. Minst lika spännande och främmande läsning som om antropologen skulle ha skrivit om en folk som vuxit upp i en regnskog i Borneo.


"A wife bonus, I was told, might be hammered out in a pre-nup or post-nup, and distributed on the basis of not only how well her husband’s fund had done but her own performance — how well she managed the home budget, whether the kids got into a “good” school — the same way their husbands were rewarded at investment banks. In turn these bonuses were a ticket to a modicum of financial independence and participation in a social sphere where you don’t just go to lunch, you buy a $10,000 table at the benefit luncheon a friend is hosting."
"But what exactly did the wife bonus mean? It made sense only in the context of the rigidly gendered social lives of the women I studied. The worldwide ethnographic data is clear: The more stratified and hierarchical the society, and the more sex segregated, the lower the status of women."


Jag vill kommentera det här på bloggen men måste fundera på det först.

När Steve flyttade in och andra tankar

Häromdagen började Vidar presentera sig som "Steve" först tyckte jag att det enbart var roligt. En gullig övergående fas. Sedan mindes jag att jag började kalla mig Peppe i fyraårsåldern. Mamma och pappa ba: "Aaaw, så gulligt och övergående". 

Har funderat på hur oerhört mycket en rekommendation på internet väger nu för tiden. Folk länkar hit och dit hela tiden, men jag är oerhört selektiv med vem som länkar för att klicka mig vidare. Läser en intressant rubrik, ser vem som länkan till den och, njaa, kanske inte eller detta måste vara bra!

Det är hur lätt som helst att äta ohälsosamt här i Amerika och för att Vidar inte ska leva på mac'n cheese har Maggie infört en lek där man inför varje måltid räknar färgerna på tallriken. Olika nyanser av brungult får underkänt. Känns mycket pedagogiskt.

För övrigt har jag tillbringat hela morgonen med att läsa om kulturmannsbråket i Sverige. Jag älskar att Witt-Brattström ryter till och jag tycker att det visar att svenskar inte alls är så ängsliga och konflikträdda som man i Finland kanske tror. Speciellt gillar jag att det är en kvinna som ryter till. Vår kultur tycker att det är så EXTREMT JOBBIGT med arga kvinnor. Läste också Knausgårds lååånga försvarstal, men tycker att han hade rätt om litteraturen, men att det ändå inte är ett direkt svar på Witt-Brattströms kritik. Och Jonas Gardells "du är en vit sårad heteroman-kommentar" på Knausgårds essä. Om ni vill gotta ner er ordentligt har Nöjesguiden gjort en re-cap med länkar till en massa inblandade.

Dessutom finns det en intressant social media-aspekt här. Folk diskuterar så klart för att de vill diskutera, men jag kan inte undgå att notera ett visst positionerande eller identitersskapande där man väljer sida på basen av vilken sorts kulturmänniska man själv vill visa att man är.



Den regelbundna podden

Efter inköpet av en ny mikrofon kommer podden att vara både regelbunden och ljudmässigt högkvalitativ. Den här gången talar vi om riksdagsledamoten Toimi Kankaanniemi som skickat sexförslag till halvfrämmande kvinnor, om hur vi påverkas av populärkulturen och varför det inte är en lösning att bara !skicka hem" alla kvinnor som jobba som prostituerade.

Morgonjobbaren

Magnus tycker att jag jobbar hela tiden, men det är inte helt sant. Jag jobbar mest och bäst mellan klockan 8 på morgonen och ungefär lunch. Jag är en jäkla maskin på förmiddagen, skriver social media- strategier, kolumner, blogginlägg, artiklar och allmän korrespondens. Efter lunch går min leveranskurva brant ner, jag blir långsam och mindre smart, och gör sedan en snabb comeback mot kvällen och sedan slockna helt efter klockan nio. 

I dag körde jag morgonpasset som vanligt, efter lunch gick vi ut för att klippa Vidar. På vägen förbi postluckorna tog Magnus fram ett paket som han gav mig. Det visade sig vara den nya iphonen som han köpt till sig själv, men i sista stund bestämt sig för att ge till mig. "Vi är ju ändå ungefär samma själ" sa han. 



Tröjan har jag förresten fått av Andrea på UrbanA. PERFEKT passform.

Lära barnet simma

Hej Peppe!

Nu tänker jag igen fråga dig, min guru inom föräldraskap: hur har ni tänkt med Vid och simningen? Alltså, hur har ni lärt honom simma? När kunde han simma så pass bra att ni kände att ni kan låta honom hänga i poolen?

Jag tänker att simkunskap är ju något av det viktigaste man kan lära sitt barn, men jag vet inte, behövs det (dyra?) simskolor eller kan man ta det på DIY-princip? Hur tänker folk i L.A kring det här? Där är det ju mycket vanligare med pool på bakgården.

Eva


Hej Eva!

Bra fråga! Vidar har alltid älskat vatten (kanske för att Magnus och jag också gör det) och lärde sig simma redan som fyraåring. Alltså, han simmar inte tvåhundra meter crawl, men håller sig flytande och kommer framåt. Kan dyka efter grejer. Hemligheten är att vistas i vatten. Min kompis Cissans mellanbarn lärde sig simma som tvååring antagligen för att det fanns en pool tillgänglig hela tiden.

Jag är faktiskt utbildad simlärare, men det har nog inte haft så mycket att göra med vår strategi för att lära Vidar simma. Jag tror att det mest handlar om att lära barnet att inte vara rädd för vattnet (men ändå visa repekt för det). Gör det till en rolig grej.

Vi lämnar såklart aldrig Vid ensam i poolen medan vi själva är inne och kollar på tv-serier. 

Drunkningsolyckor är tyvärr jättevanliga i amerikanska stater med varmt klimat och hur med simbassänger. Den här videon har jag lagt upp förut, dålig kvalitet och långsam, men helt fantastisk. Hur redan en ettåring kan lära sig att flyta:

Lästips för Netflixaren

På Bokhora skrev jag om hur sociala medier och Netflix tar över mitt kvällsläsande och bad läsarna tipsa om böcker som har ett sånt sug att man inte kan lägga dem ifrån sig. Och Bokhoraläsarna levererade. Här har ni en lååång lista med boktips.

PS när jag ändå tipsar om bra läsning vill jag att ni läser Ebba Witt-Brattströms text om kulturmannen. Fierce, som folk skulle säga här i L.A. (om de läste DN).



Själv läser jag denna just nu. 

Pool- och grillsöndag

Så fort Maggan kom hem från Las Vegas körde vi iväg till några vänner i Laurel Canyon för att äta lite grillmat, spela pingis och låta barnen underhålla sig själva i poolen. Fördelen med klimatet och stora trädgårdar här är att man en söndag eftermiddag kan göra det just detta. 


Magnus inledde faktiskt med att förlora i pingis, men det talar vi inte mer om.



Det var lite kyligt i luften så jag myste in mig i min tröja från Lindas butik DinoDina. Om ni befinner er i Karis i sommar måsta ni svänga förbi där. Vi talade förresten om hur ens kropp anpassar sig efter klimatet. Är det 20 grader hemma i Finland fryser jag sällan, men när kroppen vänjer sig vid att det alltid är ganska varmt känns 20 plötsligt svalt. Vi talade också om kameltåns comeback. Ska blogga mer om det en annan dag.


Magnus och Alexia.





När klockan närmade sig sju och det började skymma fiskade vi upp det sista barnet ur bassängen (Vidar) och körde tillbaka till Santa Monica.