Tietoa mainostajalle ›
Jobb Personligt

Det mest tillfredsställande Youtube-klippet

23 augusti 2017

På den här bloggen varvar vi högt och lågt. Därav detta blandinlägg med information om vart vi åkte i dag (Ikea) och köpte (en barnstol till Majlis och en byrå för kläder till Vidar). Vi inledde också säsong 3 av Maggans och min egen carpool karaoke på Instastories och så sprang jag drygt sju kilometer och tog mig sedan ett dopp i poolen. Ej dålig känsla.

När jag strövade runt på internet hittade jag den här otroligt tillfredsställande videon där två ekonomijournalister på MSNBC förklarar för en av Trumps ekonomiska rådgivare att arbetstillfällena inte alls ökat just under Trumps tid som president, inte heller ekonomin i allmänhet, Trump råkade snarare stiga in under en period då alla pilar pekar uppåt. Det är min målbild att som journalist vara så påläst och säker på min sak att jag kan vara lika avslappnad som programledarparet i rutan. Det har eventuellt hänt någon enstaka gång under icke-televiserade tillfällen att jag med stenhårda argument vunnit en diskussion om feminism, men det är inte närapå lika cool som i det här klippet.

Maggan är hemma hos en kompis och kollar på en film kompisen producerat OCH spelar med i. Det känns väldigt Los Angeles. Själv smuttar jag på ett glas vin med en baby som somnar bredvid mig i soffan. Är A OKAY om vi säger så.

baby Feminism Los Angeles

Det finaste hon kan vara är smal

22 augusti 2017

I dag fyller Majlis tio månader. När vi tar henne på rutinkontroll till barnläkaren ligger hon alltid högst upp på alla kurvor. Majsan är både längre och tyngre än sina amerikanska babykolleger. Barnläkaren brukar försynt fråga oss hur mycket vi matar henne, påpeka att hon inte behöver dricka mjölk på natten längre och sedan ge oss en dokument där det står att det är bra för barnet att äta grönsaker, men inte socker. Jag tror att läkaren misstänker att vi tvångsmatar ungen med choklad och chips. Det gör vi inte. Majmaj råkar nu bara vara en trind bebis. När Vidar var baby i Finland var han minst lika tjock, men det struntade rådgivningspersonalen om. Maggy och jag fick istället fylla i blanketter om hur mycket alkohol vi dricker och ta med oss hem en broschyr om alkoholmissbruk. Här i Los Angeles yppas inte ett pip om spriten (eller gräset heller för den delen). Jag säger inte att fettföraktet är mindre i Finland, men där insinuerar man i alla fall inte att babyn borde banta.

Det värsta man kan vara, gammal som ung, är uppenbarligen överviktig. På Viddes skola klagar mammor öppet över sina post-graviditetskilon och stoltserar med att de stigit upp klockan fem på morgonen för att gå på spinning. I Kalifornien råder det ju strandsäsong nästan året om. Bikinin vilar aldrig! Papporna skojar om hur feta deras fruar var när de väntade barn och skrattar sen åt sina egna skämt. Mammorna pratar om specifika dieter och ger sig själva bannor för att de ätit glass flera gånger veckan innan. När de ser Majlu utbrister de ”Oj, det var en stor baby! Men var inte orolig, när hon börjar gå rinner nog babyfettet av henne” Jag vill hålla för både Viddes och Majlis öron och fräsa att jag faktiskt struntar i om mina barn är tjocka, smala eller mittemellan så länge de är lyckliga och friska.

Sen vill mammorna vara kompensationssnälla mot mig och säger ”You’re so skinny!”. Jag brukar le vänligt och tänka att om man nu absolut ska ge varandra komplimanger baserade på utseende kan man väl vara lite mer kreativ än att bara säga: ”Du är så smal!” och förvänta sig att mottagaren ska bli jätteglad och därmed bekräfta att det finaste man kan vara är smal. Varje gång smal är en komplimang blir nämligen tjock det motsatta.

Smalhetsnormen hålls stadigt på plats i USA samtidigt som två tredjedelar av alla amerikaner överviktiga (om man nu ens kan använda begreppet ”överviktig” utan att bekräfta smalhetsnormen). Det innebär att fler än hälften, kanske till och med två tredjedelar av befolkningen, går omkring och är missnöjda med sina kroppar och dessutom blir utsatta för fettförakt. Herregud så sorgligt. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt värdera sig själv och andra på basen av vikt och storlek. Och sannerligen inte att börja med det så fort ett barn föds.

Ibland får jag panik av det här landet.

 

Los Angeles Personligt

Vi återförenas med bilen

21 augusti 2017

Det första vi konstaterade när vi kommit hem igen var att bilen inte startade. Det var ju dåliga nyheter, inte bara för att jag var tvungen att ta en Lyft till stallet, utan också för att det inte är så lätt att bo här utan bil. Vi fick iväg den till vår kompis mekanikern, som också sålt oss bilen, och hämtade den idag. ”Hämtade” innebar en promenad på några kilometer i stekande hetta. Speciellt för en person som svettas lätt (=Maggan) var det inte ett drömscenario.

 

Majlis vägrar åka baklänges och sitter nu framåtvänd som en kapten på sitt skepp med vinden piskande i ansiktet. När hon insisterade på att stiga upp suckade vi och vände på sittdelen på vagnen och surrade fast henne. Det finns en gräns också för hur vårdslösa vi är som föräldrar.

Sen var vi äntligen framme och fick återförenas med vår lilla svarta BMW. Alla var mycket lyckliga. Befinner mig för övrigt den tiden i livet då bärandet av bébé ger mig starka armar.

Nu är vi hemma igen. Har badat.

Los Angeles

Fem smakkombinationer jag gillar

21 augusti 2017

Jag föreställer mig ibland att proffskockar av misstag uppfinner recept och ovanliga, men lyckade kombinationer. Här kommer några av mina bästa smakkombinationer, vill att ni fyller på med egna.

  1. Vattenmelon och salt. Det söta i vattenmelonen lyfts fram genom lite fint flingsalt.
  2. Popcorn och Tabasco. (tack Instagramföljare som lärde mig detta).
  3. Chips och choklad. Åter det salta som kombineras med det söta.
  4. Hollandaisesås och pommes frites.
  5. Jordgubbar med peppar.
  6. Pepparkaka och mögelost (SKOJA!)

För övrigt så rider vi ut jetlaggen genom att bada i poolen flera gånger om dagen, ta promenader och träffa vänner. Imorgon börjar Viddes skola och rutinerna är ett faktum.

Okategoriserade

Höger i USA

20 augusti 2017

För nåt år sedan började jag följa Fox News på Twitter för att förstå ”den andra sidan”. Jag blev ärligt talat lite chockad över retoriken där och hur redaktionen alltid använder citat som rubriker. Citaten är inte sällan borderline rasistiska och för folk som kanske har bråttom eller inte är så noga med detaljer uppfattas det säkert ibland som nyheter, istället för just åsikter.

Jag försökte tampas med mig själv och mina egna fördomar, se neutralt på CNN, Msnbc, New York Times, Los Angeles Times, Washington Post, The Atlantic och andra medier jag följer för att se om de gjorde samma sak, men jag förbisåg det eftersom de skrev det jag ville läsa. Hur jag än ansträngde mig tyckte jag fortsättningsvis att Fox  gjorde dålig journalistik och gömde sig bakom konservativa, på gränsen till extremhöger, programledares åsikter.

I dag läste jag en väldigt bra text av Karin Magnusson, som nyligen kommit hem från ett studieår på Harvard, där hon i en ledartext diskuterar en forskningsrapport om hur det egentligen inte finns någonting mellan mitten och extremhögern, bara ett stort, gapande hål i medielandskapet. ”I USA har gränserna mellan den anständiga högern och den rasistiska nätmobben suddats ut. Att ha hatarna på sin sida ger läsning, gillande och spridning på nätet. Att ha dem emot sig leder ofelbart till hatstormar, drev och dödshot.”

Vill också tipsa om Vice dokumentär från rasist- och antirasist demonstrationerna i Charlottesville. Den är bara tjugo minuter lång och så hemsk att jag grät igenom större delen av den, men se den. Och den här (ber om ursäkt för DNs betalvägg) förklaringen bakom den amerikanska söderns alla statyer och minnesmärken av forna ledare.

Los Angeles

De 3 bästa sakerna med att vara hemma igen

19 augusti 2017

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var nervös över att flyga elva timmar med en nästan tio månader gammal baby. Först tänkte jag att det ju gick skitbra i juni, men sen kom jag ihåg att Vidar och jag ju åkte en dag före Maggy och Majlu på grund av ett visst passhaveri. Nåja, resan över gick faktiskt bra, till stor del tack vare att flyget inte var fullbokat och att vi därför hade lite extra utrymme.

Jag hade också varit lite nervös hur det skulle gå att ta sig igenom tullen, men det gick hur smidigt som helst. Skrev lite om det på Amerikabloggen. Förr i tiden välkomnade en bild av Barack Obama en när man steg av flyget på LAX, nu fanns det ingen bild på någon president alls. Kände mig lite lättad.

Nu är vi i alla fall tillbaka och trots att det alltid tar några dagar att vänja sig vid att bo i Santa Monica igen och att jetlaggen inte är nådig, känns det ändå väldigt bra. Här är de tre bästa grejerna:

1. Mindre än ett dygn efter att vi landat satt jag redan på hästryggen. Det gjorde ont i mitt hjärta när jag märkte hur ledsen hästen Tony var efter att hans bästis Hugo plötsligt hade avlidit. Försökte trösta med morötter, men alla vet ju att det inte biter på stor sorg.

 

 

2. Poolen. När jag kom tillbaka från stallet drog jag på mig bikinin och hoppade i plurret. Vidar joinade mig och det tog inte länge innan hans bästis Luke med pappa Rich tittade förbi och önskade oss välkomna. Orkade inte fota annat än med insta stories så det blev en arkivbild.

3. Sova i egen säng. Jag har sovit som en drottning i Stockholm, men rena lakan och egen säng som efter en välsoven natt (har ej hänt ännu pga jetlag) som krönts med ett morgondopp i poolen går ej av för hackor.

BUBBLARE: Cissan, Anne, Cirpa och andra vänner att hänga med. Kom precis hem från en kvällsdrink i Venice med gänget.

Personligt

Chips’n’dip.

18 augusti 2017

Ibland går en omkring och är jäkligt irriterad på människan en lever med (att istället för att placera kärl i diskmaskinen bara lämna dem i vasken!!!), men måste säga att det efter åtta år av äktenskap och nio år av sällskapande har Maggy och jag det väldigt bra tillsammans ändå. Häromdagen pysslade han till exempel, med ett ”hemligt projekt” som visade sig vara en låt han skrivit för mig. Gulligt ändå måste jag säga.

Los Angeles Personligt Stockholm

Träffa vänner svårare i Norden

16 augusti 2017

Ibland i Los Angeles sitter jag och drömmer om Stockholm och Helsingfors där alla mina vänner träffar varandra och äter middag, dricker vin, går på konserter och teater och liksom bara hänger stup i kvarten. Men så är jag här en sommar och jag fattar ju att det är sommar och folk reser och har sig, men det är banne mig skitsvårt att få till en spontan träff. Min kompis Anitha bor ett kvarter ifrån vårt Östermalmshem, men vi har bara träffats en handfull gånger. Nu finns såklart risken att det är jag. Folk är kanske inte så sugna på att träffa just mig, men samtidigt verkar svenskar och finländare (ursäkta generaliseringen) leva så himla upptagna liv att man är tvungen att boka in en träff flera veckor i förväg. Det känns som LA-borna är spontanare, det är inte ovanligt att middagar eller strandhäng eller annat ordnas kvällen före eller samma dag.

Min fråga är således: Hur ofta träffar ni era vänner och vad gör ni då?

Podcast

Skvaller från Crimetime och bra romaner

16 augusti 2017

ÄNTLIGEN! Nu ligger det senaste avsnittet av Mellan raderna ute. Vi pratar om misslyckade översättningar av Jens Lapidus böcker, om lyckade översättningar av The Hate U Give, om Kjell Westös senaste och en massa skvaller från Crimetime Gotland såklart! Hoppas att ni gillar!

Feminism

Jag vill vara en radikalfeminist

16 augusti 2017

Jag läste den här texten (på svenska yle) om kroppsmålning och har liksom inte riktigt lyckats släppa den. Det finns en uppriktig glädje att berätta om en upplevelse skribenten uppenbarligen uppskattade, men det finns också något väldigt oanalytiskt i den som vi kanske kan ta tag i senare. Först vill jag diskutera begreppet radikalfeminist, som skribenten använder i det här sammanhanget:

”Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival.”

Ingen radikalfeminist, utan en anhängare av människors lika värde. Efter alla dessa år som feminist funderar jag fortfarande på vad folk menar när de säger att de inte är radikalfeminister, eller, nästan lika ofta, använder radikalfeminist som skällsord. Motsvarande begrepp finns, mig veterligen, inte inom den antirasistiska rörelsen. Att man är lite lagom antirasist, men ingen radikal antirasist. Eller tendensen finns ju såklart, men folk stoltserar inte med det.

Själv tror jag att det är så här: De flesta har vid det här laget fattat att det är BRA att man är för alla människors lika värde. Till och med i Finland börjar folk vänja sig vid att använda ordet feminist (annat än som hån). I praktiken handlar det ändå om att vara för jämställdhet så länge man själv inte besväras av det eller, gud förbjude, är tvungen att pruta på sina egna privilegier. Radikalfeminister nöjer sig inte med ganska jämställt, eller bättre än i Saudiarabien och Afghanistan. De är precis så obekväma att de tvingar samhället framåt, vare sig det handlar om kvinnlig rösträtt eller att en liten sexuell trakasseri också är trakasseri.

För många är det här väldigt obekvämt eftersom de då tvingas se över sina egna medfödda privilegier och sin position i samhället. De tvingas kanske ge plats för någon annan eller till och med konkurrera med nya sorters människor. Radikalfeminismen ifrågasätter deras vardag och petar på ömma punkter. Då är det bekvämare att säga att man nog tror på jämställdhet, men inom rimliga gränser. Ja och sen är det ju lättare att inte vara en radikalfeminist och kräva förändring om man är vit man med medieutrymme.