Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Jobb

”Det är ingen mänsklig rättighet att vara influencer”

16 oktober 2018

Tack för era kommentarerinlägget under! Jag blev glad och inspirerad av att läsa dem. Det här är kanske kontraproduktivt ur rent professionellt syfte, men jag tycker att Johannas kommentar är värd att lyftas fram. Jag kan verkligen känna igen mig av att ofrivilligt bli påverkad. Under en period köpte jag till exempel extra mycket hudvårdsprodukter och det var inte svårt att härleda den köplusten till att jag råkade läsa bloggar och följa konton som handlade om just det.

”Samarbeten på bloggar tycker jag är helt ok och speciellt samarbeten med produkter såsom Nextory som både passar bloggen och inte i mina ögon är vanlig konsumtionshets. På bloggar får man ju också så mycket mer än på tex instagram, i form var text, debatter, lästips osv. Däremot börjar jag störa mig mer och mer på att instagram i princips överfylls av reklam. Har slutat följa de flesta stora konton pga sååå mycket reklam (eller inspiration som leder till konsumtion). Och om det inte är reklam så är det ”åh var har du köpt ditten och datten” i kommentarsfältet. Hade en period då jag följde en del inredningskonton och hudvårdskonton, och hade sån lust att renovera och köpa saker. Kanske behöver jag en kruka från svenskt tenn, jag måste ha en kruka från svensk tenn, eller det här serumens osv. Sen avföljde jag alla och en vecka senare behövde jag tydligen ingenting, varken krukor eller serum och satt helt nöjd i mitt omoderna hem. Tycker det skapar ett sånt otroligt köpbegär oavsett om man som influenser tycker att man har som jobb att bara inspirera människor… Jag vete tusan, världen brinner och jag tycker faktiskt att influensers också har ett ansvar – oavsett om det är deras jobb eller inte, hur många personer de försörjer på sitt ”varumärke”. Det är ingen mänsklig rättighet att få vara influenser, faktiskt. På bloggar blir det på något sätt inte lika ”in your face” med reklamen så där tycker jag att det är mer ok.

Men jag är säkert gammalmodig och trist och vägrar stödja kvinnliga entreprenörer som skapar sina egna jobb (så som debatten har gått) men så länge världen brinner samtidigt som folk överkonsumerar och okynnesreser världen över för att ”inspirera” andra så kan jag inte låta bli att uppröras…”

Det är tråkigt (och typiskt) att det mest verkar vara kvinnor som engagerar sig i klimatkampen (#notnotallmen) De startar Facebook- och instagramgrupper för att tipsa andra om en mer hållbar livsstil, de slutar äta kött och flyga, de kör mindre bil och de köper begagnat. Med tanke på hur mycket män sabbar miljön känns det orättvist att det är kvinnor som får mest kritik för att de hetsar till konsumtion på Instagram och bloggar. Rättare sagt ÄR det orättvis, men jorden struntar i rättvisa. Vem det är som förstör och smutsar ner om slutresultatet ändå är illa. Jag måste hålla med Johanna om att det inte är en mänsklig rättighet att vara influencer.

Lyckligtvis tror jag att det ändå går att försörja sig, åtminstone delvis, som bloggare utan att hetsa till onödig konsumtion. Att liksom inte få folk att köpa grejer de inte ens visste att de behövde. Däremot finns det hållbara varor, organisationer och tjänster. OCH att vi allt mer rör oss mot ett system där folk betalar direkt till producenten istället för att utsättas för reklam. Jag förutspår att nästa stora grej är Netflix för poddar.

Okategoriserade Samarbete

Full transparens: Bloggens ekonomi

15 oktober 2018

Längre ner kommer ett samarbete med Nextory

Jag tänkte på uppmaning kort skriva om hur
bloggekonomin fungerar. Det finns såklart olika system, men jag antar att de vanligaste är att a) bloggen ligger på en plattform som säljer annonser och samarbeten b) bloggen ligger på en plattform och får månadslön för att dra in mera trafik till plattformen (inte sällan en tidning som Mama, Amelia, Femina etc). Utöver det kan bloggaren såklart få betalt per affiliatelänkar (bloggaren får betalt per klick på länk. Annonsering på bloggen ger fickpengar, samarbeten kan ge mellan några hundra och några tusen euro.

Nyligen skrev Undebara Clara ett bra inlägg om reklam på bloggen. Kortfattat skriver hon att det krävs ett idogt arbete att bygga upp en bra blogg, skapa bra innehåll och få folk att hitta det. Att det borde vara en självklarhet att bloggare får betalt för att de skapar innehåll för andra.

”Hur kan man vara så ogin och snål att man inte unnar andra betalt – efter att gratis ha konsumerat deras innehåll under flera års tid? Hur missunnsam får man vara?  Och varför ska man som influencer i sin tur ursäkta förekomsten av reklam på sina kanaler? Du kan väl för fan stå för att det du gör har ett värde!”

Själv tror jag att allt fler bloggar (och poddar) i framtiden kommer att ha prenumerationsalternativ. På samma sätt som det är självklart en betalar för Netflix, HBO, Spotify och dagstidningar. Magnus och Peppes podcast kostar 2,80 euro i månaden. Det är en liten summa, men symboliskt mycket fint att så många är redo att betala för innehållet de konsumerar (tänker alltid att våra lyssnare är liiite smartare än medelpoddlyssnaren). En betalningsmodell baserad på prenumeration gör också att en del av konsumtionshetsen försvinner. Istället för att ha en mellanhand som vill sälja någonting betalar läsaren direkt till upphovspersonen. Jag har lekt med tanken på att införa en frivillig betalning på den här bloggen genom PayPal, Swish eller Patreon, men har inte gjort något åt det. Vill ju inte heller falla i samma kategori som ”swishjournalister” som Joakim Lamotte.

Några av er var gulliga nog att fråga vad ni kan göra <3 <3 <3 En konkret handling precis just nu är att till exempel signa upp (och be vänner och släkt göra samma sak) på Nextory med min kod enligt länkarna Peppe (Finland) och PeppeSe (Sverige) ELLER scrolla längs ner på sidan och klicka på ”kampanjkod” och använda samma koder där. För varje person som signar upp sig får jag en liten summa. Det är gratis i en månad och är man inte nöjd kan man säga upp kontraktet då. Rekommenderar Jenny Jägerfelds ”Blixtra, Spraka, Blända” som vi talar mycket om i Mellan raderna.

Nextory är för övrigt en superbra och naturlig samarbetspartner eftersom de säljer en tjänst som är lätt att koppla ihop med mig och innehållet på bloggen. Plus att det ÄR en jättebra tjänst. Jag brukar variera läsandet med ljudböcker.

En annan enkel grej ni kan göra om ni gillar den här bloggen är att följa mig på Instagram, ju fler följare desto mer samarbetsförfrågningar och möjlighet att välja mellan dem får jag. Det är små grejer läsare kan göra för att konkret visa sin uppskattning för bloggen.

Böcker Podcast Skriva

Girls will be girls

15 oktober 2018

Girls will be girls. I går spelade Karin Jihde och jag in det senaste avsnittet av Mellan raderna och redan nu ligger det uppe. Vi pratar mycket om Jenny Jägerfelds Blixtra spraka blända, om patriarkatet och om föräldrar. Eller mer exakt: Så här lyder texten:

”I veckans avsnitt blir det mer Blixtra, spraka, blända av Jenny Jägerfeld. Jihde har nämligen hoppat på tåget och sträcklyssnat på Jenny Jägerfelds roman. Det blir snack om frånvarande pappor, knausgårdianskt skrivande, stabila mammor, horan och madonnan, verklighet versus hittepå och flerdimensionell kvinnor. Ett år sedan #metoo och tips på andra bra podcaster. LYSSNA! Tipsa en vän som gillar böcker! (det gör oss glada).

Personligt Träning

En hyllning till att vara halvbra

13 oktober 2018

Den där insikten jag nämnde i förra inlägget handlade om att jag blir sämre när jag försöker tvinga mig att vara bra. Det är väl ingen originell egenskap precis att misslyckas när en ska prestera framför andra, men det fick mig att fundera på varför det är så viktigt för mig att vara bra. Eller ännu värre: DUKTIGAST.

Vi tar det från början. Under gårdagens dressyrlektion skulle vi rida ett tävlingsprogram framför de andra ryttarna. Programmet var superenkelt, men eftersom alla andra kollade på ens minsta rörelse blev det lite nervöst. Jag fick för mig att jag skulle visa mig på den styva linan, men det gick inte alls speciellt bra. Jag red en på sin höjd medioker runda och kände mig så misslyckad att jag grämde mig över detta hela resten av dagen.

Det är ju helt sjukt att jag hade en dålig känsla i kroppen efter att ha utfört en hobby. Någonting som jag bara gör för att må bra, och i ärlighetens namn nästan alltid gör mig lycklig. Följande dag snubblade jag över den här texten i The New York Times som handlade om exakt det jag upplevt. Skribenten kallar det ”a sign of a civilization in decline”. Det är kanske att slå på den för stora trumman, men lite soligt är det ändå att vi kopplar ihop vårt värde som människa med hur bra vi är på våra hobbyn. Jag vet inte om det finns en koppling till sociala medier där vi hela tiden skapar berättelsen om oss själva. Eller om prestationssamhället helt enkelt uppfostrat oss (mig) till att hela tiden vara lite bättre, lite duktigare och lite nyttigare. Att det inte finns plats i den moderna, effektiva människans dygn att göra något bara för nöjets skull.

Den här hösten ska jag därför jobba på att älska mig själv som en medelmåtta minus. Eller till och med acceptera mig som det räcker. Att inte ställa några som helst krav på mig själv att bli en bättre ryttare. Jag har faktiskt klarat av att göra det löpningen, slutat mäta tid och avstånd. Då ska det väl också gå i hästvärlden.

Bild: Anna-Maria Photography.

Jobb

Nytt labb den 15 januari 2019

12 oktober 2018

När Marianne och jag började planera Friday Lab var vi nervösa för att ingen skulle vilja delta. Det visade sig vara helt onödigt eftersom kursen fylldes upp på nolltid och vi till och med var tvungna att ha en väntelista. Dessutom visade sig kursdeltagarna vara helt fantastiska typer som inte bara kommer med smarta kommentarer under föreläsningarna, utan också är aktiva med pepp och råd i Facebookgruppen och går ut och äter middag tillsammans (de som bor i närheten av varandra, that is).

Själv känner jag mig så otroligt glad och inspirerad av den här kursen och de här kvinnorna!

Nu har vi satt datumen för vårens Friday Lab. Vi kör igång den 15 januari och jobbar på i tre månader.  Här kan du läsa mer och göra en intresseanmälan. Kursen består i praktiken av liveföreläsningar (på din dator), hemuppgifter, Q&A-träffar online, diskussionsgrupper, artiklar, videoklipp, poddar, pepp och push framåt mot dina mål. Och såklart personlig handledning av Marianne Norrgrann (Maja) certifierad coach och mig som mentor. Plus alla andra bra personer på kursen.


Vem är den här sortens kurs för då? tänker ni kanske nu. Jo, för personer som vill ha mer fredagskänsla i kroppen en vanlig tisdag. Mer konkret folk som funderar på vart tiden rinner iväg, om det är dags att byta jobb, avancera, tänka över sina arbetsuppgifter, sitt liv, bli egenföretagare, lära sig säga nej eller ja, göra sig av med en barlast som tynger ner en, hinna med mer kul och kanske också få en och annan självinsikt på köpet (i dag på ridlektionen fick jag en mindre smickrande självinsikt, men mer om den senare)

En inspirationskälla är professor Micael Dahlén som vi spelade in en podd med i somras.

Feminism Hästar Träning

Bästa utsikten från hästryggen i Los Angeles

11 oktober 2018

Min vän Frida är nu certifierad equus coach. Så fort hon får upp en webbsida och Instagram ska jag guida er till dem. Vill att alla ska testa detta! Igår var jag uppe på gården där Frida tar emot klienter. En helt otrolig plats uppe i bergen. Vem vill liksom inte vid sidan om Frida hänga med grisar, getter, hundar, en indisk ko, hästar och alpackor?

Kvinnan som har gården har inte alltid tid att själv rida ut med sina hästar och här kom jag och en annan kvinna på plats lägligt in i bilden. Jag fick rida Sequoia som jag mediterade med för en vecka sedan. Min ridkumpan Stephanie hade trillat av Sovereignty några veckor tidigare så vi tog det lugn i början. Det är alltid lite pirrigt att rida en häst man inte alls känner så jag var helt med på noterna. De här hästarna är inte precis nybörjarvänliga heller så det var bara att hålla i manen och hoppas på det bästa. BILDLIGT TALAT alltså.

Det tog inte länge innan utsikten förvandlades från fin till helt magisk. På vissa ställen kunde vi se hela vägen till Malibu Pier och på ett annat såg jag nästan vårt hus i Santa Monica.


När vi blev varma i sadeln galopperade vi i uppförsbackarna och vet ni, det finns få känslor i världen som är lika bra som att galoppera ute i naturen. Jag var så lycklig. Det fina med hästar är att känslan stannar kvar i kroppen efteråt.

Nu känner jag att jag skrivit lite för mycket om hästar på den här bloggen. Ni som inte är så intresserade scrollar antagligen förbi snabbt. Om nån av er finns kvar vill jag tipsa om en text jag skrev på Hbl om ett år efter metoo. Nu inser jag att det här är någonting jag måste diskutera med Maggan i podden. Om fokus på Metoo just nu ligger på det är synd om män som blir anklagade.

Los Angeles Personligt Resa

Allt börjar med ett litet steg

10 oktober 2018

Jag skulle helt inte vilja skriva någonting alls om klimatkrisen eftersom det ofta dyker upp beska, anonyma kommentarer i kommentarsfältet när jag gör det, men i dessa tider är det viktigt att utnyttja sin plattform för viktiga frågor och klimatfrågan är den viktigaste just nu.

Precis som ni lider jag av klimatångest, som inte precis lättade efter IPCC:s rapport om att tiden håller på att rinna ut. Om man anstränger sig för att gräva fram lite ljus i det här kompakta mörkret är det att folk de senaste åren börjat prata OCH agera (källa: mina sociala medier som är proppfulla av människor som delar texter, diskuterar och agerar hållbarhet). Jag tror starkt på att förebilder och inspiration kan påverka andra. Ju fler som äter vegetariskt och veganskt, desto fler recept dyker upp och fler människor testar. Detsamma gäller att flyga. Ju fler som vägar, desto mer realistisk blir just det alternativet.

Jag tänker mycket på just flygtrafiken. Eftersom vi bor på andra sidan jordklotet från en stor del av vår familj och vänner flyger vi minst en gång om året. Vi klimatkompenserar, men jag känner ändå såklart dåligt samvete. Ingen borde flyga. Samtidigt tycker jag att Hanna formulerade det bra:

Jag tror att just det här med privatpersoners flygande har blivit något man kan kanalisera sin ångest och ilska i. Kanske är det närhetsprincipen som styr, samma som gör att man skulle engagera sig mer om fem barn i grannhuset höll på att svälta ihjäl än när miljoner barn på andra sidan jorden gör det. Det är enklare att bli arg på Emilia de Poret (är chockad över hur mycket hon flyger) än på nån rik fabriksägare i Kina.

Kläder, prylar, elektronik och mat flyger också. Ibland jättelångt, ibland både fram till oss och tillbaka. Kan inte bekräfta källa på detta, men jag läste att räkorna på räkmackorna i Göteborg fiskades i havet utanför och sen flögs över till Estland för att skalas och tillbaka till hemstaden.

Det är svårt för en helt otränad att börja med att springa ett maraton, motsvarande svårt kan det vara för en klimatokunnig (de finns verkligen!) att från en dag till en annan sälja bilen, sluta flyga, bara äta veganskt och bara köpa second hand. Risken finns att hen skiter i projektet och stannar kvar i soffan/fortsätter leva som om jorden var oändlig. Det gäller att börja med små medvetna steg, strunta i en flygresa, varannan begagnat, cykla till jobbet och så vidare. Följ klimatkonton på Instagram och få in fler alternativ i flödet. Och vi som redan vet får lov att fortsätta dela texter, ljud och bild. Prata och förklara. Kunskap är makt och med makt kan man förändra.

Böcker Hästar Skriva

Tips på bra Los Angeles-fotograf

9 oktober 2018

Den här bloggen är till hundra procent ett nöjesprojekt för mig. Jag tycker det är så ROLIGT att blogga. Att få testa tankar och dela vardag med er. Ibland kan jag göra samarbeten och tjäna lite pengar på den och det är ju väldigt härligt det med. Ju mer jag tjänar på bloggen, desto mer tid kan jag viga till den. Helst skulle jag vilja att halva min inkomst baserade sig bara på Livet & LA, men i praktiken är det inte tillnärmelsevis så. Drömmen vore att ligga på ett magasin eller annan bra bloggplattform och få en månadslön.

Jaja, egentligen skulle jag inte alls skriva om. Jag skulle berätta att en dröm gått i uppfyllelse: Sedan jag var sju år gammal och började ta ridlektioner har jag i hemlighet drömt om att någon med en fin privathäst skulle fråga mig om jag vill rida den för att hen inte har tid. För några veckor sedan hände det! Först skulle jag rida Rupert en gång i veckan, sedan två och nu helst alla vardagar. Det här känns minst lika kul som att få skriva på ett bokkontrakt! Människan är aldrig så lycklig som med hästen.

Och på tal om bokkontrakt så kommer ju min hästbok ut i vår. Förra veckan var den oerhört begåvade Anna-Maria Zunino Noellert uppe i stallet och tog bilder av mig och Rupert. Det var fruktansvärt svårt att välja ut några få bilder, men här kommer en jag gillade väldigt mycket. Ska visa fler senare. Jag ska också köpa loss ett par att ha på väggen. Vill varmt rekommendera Anna-Maria för fotouppdrag!

 

Podcast

Mansproblemet

8 oktober 2018

I veckans avsnitt av Magnus och Peppes podcast, ”Mansproblemet” talar vi såklart om Brettt Kavanaugh och högsta domstolen. Om Metoo, hur mycket (lite) amerikaner litar media) och Banksy och en fortsättning på äldre män och yngre kvinnor. Magnus säger (ungefär) att kvinnor får ta lite ansvar och sluta bli ihop med rövhattar medan jag hävdar att män borde axla ett större ansvar och bli bättre människor. Äh, lyssna själva.

Podden finns såklart där poddar finns, till exempel på Acast.

Helsingfors

Vem Vad När: Peppe Öhman

7 oktober 2018

I somras fick jag vara med i det lekfulla frågesporten Vem Vad När på Yle Fem.  Känner mig äntligen som NÅGON i Svenskfinland. Det sista Magnus sa innan jag drog iväg på inspelning var ”Peppe, det här är TV. Det är viktigare att du är rolig än att du vet allt!”. Det var gulligt att se honom orolig över att andra också skulle se vilken otrevlig besserwisser jag är.

 

Ställ in er VPN på Finland och klicka på länken till programmet. Temat är 1990-tal och vem gillar INTE det? Jag lovar att det slutar bra! Och så får ni se mig snyggt sminkad också. Och Sonja som programledare!