Försämrad livskvalitet

Hufudstadsbladet brukar ibland citera Alfamamman på opinionssidan. Under vår utlandsvistelse hade det tydligen dykt upp två citat om vad Vidar tycker om thaimaten DAGARNA EFTER VARANDRA*!

Träffade min kollega och goda vän Janne igår kväll och han berättade skrattande att folk blivit vansinniga och runt tio personer hade hört av sig för att meddela Hbl att de verkligen inte prenumerar på Husis för att få veta vad den där ungen äter.

Detta fnissar jag lite åt i dag. Att Hufvudstadsbladets läsare älskar att reta sig på saker som står i tidningen. Ibland upplever jag det som allt media levererar bara gör folks livskvalitet sämre.


*antagligen två olika redaktörer som varit ansvariga för sidan och inte kollat vad man publicerat för citat dagen innan.

Frostlöpning

Himla mycket snack om springande här på bloggen. Kort fråga bara: Hur kallt ska det vara för att man ska stanna hemma under täcket?

Morgonspring i dag och i går

Om man med i går menar för en vecka sedan. Runt 40 grader kallare i dag, men det gick bra ändå och jag inbillar mig att lite motion gör underverk för jetlaggen (och de senaste dagarnas chipskonsumtion)

Ärtholmsrutten.

Paradisörutten.

Om Twitter

När vi kom hem igår kväll läste jag lördagens  Hbl i badet och fastnade för en kolumn om Twitter. Om jag förstod poängen rätt menade texten att Twitter är ett ganska litet fenomen, trots att det skrivs så mycket om det just nu. I Finland twittrar inte ens en procent av befolkningen och de som gör det är till stor del journalister. Twitter är med andra ord inte en spegel av vad folket tycker.

Jaha, men det har väl ingen påstått heller, att Twitter med sina 140 tecken ska användas som statistiskt underlag för vad folk anser? Jag använder snarare Twitter för att bli slussad in till andra texter och åsikter på nätet. Jag blir inspirerad, road och framförallt tipsad om intressanta och aktuella artiklar, kolumner, diskussioner och blogginlägg. Eftersom det är omöjligt att själv scanna hela internet använder jag Twitter som ett filter och låter de jag följer föreslå vad jag ska läsa.

Att "bara" mellan 20 000 och 30 000 finländare har ett aktivt twitterkonto är för mig ganska ointressant. Inte nog med att jag gärna följer också andra nationaliteter än just finländare, på Twitter hittarjag texter jag annars aldrig skulle ha snubblat över. Twitters styrka ligger inte i att få veta vad alla tycker just där. Snarare att hitta guldkornen på andra ställen på internet. Jag menar, bara för att ett begränsat antal journalister jobbar på en redaktion gör det inte ointressant att läsa/se/höra vad just de levererar.

Jeanetteohman.com

Intet ont anande kommer jag hem från Bangkok och märker att Jeanetteohman.com inte längre är min blogg, utan nåt helt annat.

Plötsligt händer det!

Helt utan förvarning stegade jag in till första bästa frissa och fick en pannlugg. Det känns bra, tackar som frågar. Vad säger ni?

a) Bra gjort bruden! Pannlugg är din grej och ombyte förnöjer, som Karin brukar säga.

b) Kvinna, vad har du gjort! Nu måste vi vänta ut den igen.

Nytt att springa i

Mina Pumaspringskor har tjänat mig väl i snart två år. Nästsista natten på ön störtregnade det och skorna som sov utomhus återhämtade sig aldrig riktigt. Eller de känns visserligen bra, men luktar ond bråd död. Som om en stor, fet gammelråtta lagt sig för att dö i dem (eller två råttor då) och långsamt ruttnat bort. Det är himla synd för Pumorna har varit perfekta för mina fötter, lätta och bekväma. Magnus vägrar dock låta dem komma in i Finland igen. Lukten är förödande.

Kan ni hjälpa mig i jakten på nya? Hurdana ska jag köpa?

Här träffade pumorna ett par labradudelvalpar på sin morgontur.

Dagens Bangkok

I dag tog vi en tuktuk (efter vilda förhandlingar) till China Town. Det var kaotiskt, fascinerande, varmt och fantastiskt fint. Ren, skandinavisk minimalism måste vara den direkta antitesen till China Town. Mängden grejer gjorde mig alldeles yr. Vi smakade på odefinierbar, men mycket god mat vid ett gatustånd. Vi såg en råtta slinka förbi oss och passerade sedan mängder av konstiga och färgglada kryddor och fiskar och stekta ankor. Jag rekommenderar varmt.


Efter kinastaden åkte vi vidare till Kao San Road där Magnus hade bokat in en tatueringstid. Trots att jag besökt Bangkok flera gånger förut har jag aldrig kommit mig för att kolla in Kao San. Om vi säger så här: Det första vi mötte var ett gäng svenska killar som gled förbi med en jättestor högtalare som spelade Magnus Uggla. Hela Kao Sao var liksom en låtsasvärld uppbyggd för turister. Jag fattar att man gillar det för en natt om man är tjugo år gammal, singel och Leonardo Dicaprio i The Beach, men jag kände mig bara besudlad.

Eller så är det bara jag som är gammal och tråkig och turistelitistisk. Hur som helst, dagens andra Bangkoktips: åk inte till Kao San Road.

Bok, blogg och Spotify

Journalisten och författaren Daniel Åberg samlade ihop ett gäng bloggare, författare, kompisar och annat folk som läst hans bok och bad dem välja en låt som de tyckte passade hans bok Vi har redan sagt hej då samt skriva en motivering. Resultatet blev ett soundtrack till hans bok. Listan finns här.

Jag tycker att detta är ett fantastiskt sätt att kombinera old school-böcker med sociala medier. Bok + blogg + Spotify = glad läsare. Eller åtminstone glad Peppe. Jag går nämligen igång på sånt här.

Hej från Bangkok!

Trots bristen på turkost vatten är det också fint att vara tillbaka i storstan. Dagens Bangkoktips är att gå på pedikyr. Kostar runt en femma och gör underverk med ens fossingar.Till och med mina,

Dagens Finlandtips är att kolla in Lilla Onsdag på Arenen (ifall ni inte råkade kolla på programmet igår). Jag har inte sett det själv ännu, men Calle sms:ade och sade att jag var okej. Om inte annat så är André och Thomas väldigt roliga män.

Instagram

I taxin på vägen mellan Bangkok och Koh Mak tog Mango resans kanske roligaste bild. Det inspirerademig att ta några Instarambilder.

Sista dagarna på ön

I morgon åker vi till Bangkok för att vänja oss vid stadsliv igen och på lördag kväll torde vi landa i Helsingfors.

Observera min backpacker-outfit på den sista bilden. Alla andra kläder var smutsiga.

Vi upptäckte tidvatten.

Vidar älskar sannerligen havet.

Vår son lunchade med ett gäng thaibrudar.

Jag åt kokosglass.

Min bästa vän och dagliga följeslagare -solkrämen.

Vidar blir bästa vän med alla som bjuder på chips.

Ön är full av hundvalpar.

Jag poserar oavslappnat med en blöja bakom ryggen.

Lilla Onsdag

I morgon måste alla titta på Lilla Onsdag för då är jag Andrés och Thomas gäst där. Peppklipp.

Behinde the scenes: den snygga gröna kavajen fick jag låna av snälla Lotta som skötte ljudet. Min man Magnus hade nämligen nyligen blivit utnämnd till tvättansvarig i vårt hushåll och inte skött sina uppgifter. När jag steg in i studion i det enda rena, en vit t-shirt, sade kameramännen: "Peppe, this aint gonna fly." och jag var tvungen att låna några klädesplagg.

Kognitiv terapi

Jag försöker se det oerhört långsamma modemet som kognitiv terapi. För en av världens mest otåliga människor är det antagligen hälsosamt att få utsättas för lite mindfullness och vänta en kvart innan något så enkelt som Twitter öppnar sig.  

För övrigt har jag slut på böcker, men hittade Game of Thrones (ett år efter alla andra) på Magnus dator och är nu helt beroende. Otippat att jag skulle falla för Sagan om Ringen goes Gladiator goes Dallas, men det gjorde jag. Rekommenderar.

Magnus övar på att äta kryddstarka maträtter som Paneng och jag fnissar åt magnituden av svett och hans sensuella, uppsvullna röda läppar. Chili passa tydligen inte alla.

Jag drömmer mardrömmar om att jag läser kommentarerna på Alfammamman och det är riktigt vidriga saker som anonyma personer skrivit. Betyder detta att jag inte är så avslappnat cool när det kommer till stollar på internet?

För övrigt lever vi de sista dagarna här på ön. Jag vill inte påstå att jag saknar snön och mörkret, men det ska bli skönt att sova i egen säng.

Familjen på bloggen

...Det som egentligen fick mig att skiriva en kommentar är att jag undrar varför du som många andra också lägger ut bilder på sin familj på nätet. Du har säkert svarat på frågan förut. Kanske du redan märker att jag är om inte kritisk så i alla fall undrande. Handlar det om en vilja att kommunicera med sin omvärld eller om ett behov att bli bekräftad av sin omvärld, vilket ju i sig också är helt ok. Kan knaske tycka att alla vuxna har ett fritt val men hur är det med barnen. Det kan också hända att jag är för "gammal"för att kommunicera med min omvärld i detta forum eller kanske det mera handlar om person. Njut av solen och värmen här är det snöyra! H. Sophie

Så här resonerar jag: Jag har funderat och funderat, men kommer inte på en enda en bra orsak varför jag skulle lämna bort bilder på Magnus och Vidar. De är ju en del av mitt liv och det jag skriver om. Om vi var snuskigt rika och bodde i Bogotá eller annan stad där kidnappningsrisken är stor eller om jag trodde att bilden stjäl Vidars själ skulle jag naturligtvis låta bli att fota honom. Att andra människor ser honom tycker jag inte är så farligt.

Jag tror att du har rätt i att bloggande handlar om bekräftelse och helt enkelt kommunikation. Plötsligt pratar jag med folk jag annars aldrig skulle ha lärt känna. Häromdan skrev nån en liten glad hälsning från Skåde (bra springväder där nu) och det gjorde mig väldigt glad.

Och så har du såklart också rätt i att det är upp till var och en att själv välja om man vill lägga upp bilder och texter.

När Vidar själv börjar surfa på nätet och komma upp i en känsligare ålder slutar jag naturligtvis att blogga om honom. Sånt får han sköta själv, om han vill. Angående Magnus så är han väl nåt slags offentlig person så jag utgår från att det är okej att jag lägger upp bilder på honom.

Jag tror att generationen som växer upp med internet har en mycket mera avslappnad inställning till att finnas på the world wide webb än vad vi kanske har. Att det nästan är skumt om det inte alls går att hitta en. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Allt gott och varma hälsingar från en paradisö!

 

Bilder bilder

I dag har jag ingenting att erbjuda skrift eller analys. Först tänkte jag skriva om hur medveten man blir om sin egen kropp då man glider omkring i bikini dagarna i ända. Sedan räkna upp saker som Magnus funderar på i poolen. Men ingenting blev riktigt bra så ni får nöja er med bilder.

Träffade en guldfisk.

Åt grön curry liksom alla andra dagar.

Hoppade i poolen.

Förtärde mangoglass.

Poolhäng med Vidar.

Som var mycket glad i dag.

het dag igen. Jag svettas så det stänker om mig.

Och den här boken ska jag diskutera med Lotta Backlund i Min Morgon om två veckor.

För protokollet

Det var någon som kommenterade på mitt fotinlägg och skrev att folk måste sluta dissa sina kroppar. Och det stämmer minsann. Man ska vara stolt över sin kropp.

Det att jag skojar om mina krokiga tår, konstiga öron eller poängterar att jag inte är pregnant trots att min mage putar lite gör jag för att jag på riktigt tycker att min kropp är ganska fin. Helt tillräckligt fin. Jag har ben som springer mig hur långt som helst, ganska snygga bröst, fina läppar och starka armar. 

Att blogga om hur snygga ben jag har måste ändå vara väldigt tråkig läsning för er så jag väljer att skämta om mina fula fötter. Det är alltid roligare att skoja om sina egna brister än om andras. Tycker jag.

Men som sagt, man ska vara snäll mot sig själv och cut sin kropp some slack. I de allra flesta fall är den mycket bättre än vad man kanske tror.

Jag vet inte hur relevant det är, men jag äter stora nävar chips medan jag skriver det här.

Fötterna

Ibland ser jag ner på mina sällsynt fula fötter och känner en djup lättnad över att jag är gift. Jag vet inte hur jag skulle kunna presentera de här monstren för en ny pojkvän.

Vad läser ni helst?

När det kommer till semesterläsning har jag inga som helst krav på litterär kvalitet. Jag slukar allt. Jag är den där desperata typen halv fyra vid garderoben som tackar ja till första bästa. Hittills på semestern har jag ändå haft tur med mina bokragg och underhållits av allt jag läst. 

Dessutom har jag skrivit fyrtioen sidor på någonting som kanske kan bli en bok en dag. Innan vi är tillbaka i Helsingfors ska det finnas femtio sidor text. Magnus läste de första fem sidorna och kritiserade dem inte nämnvärt. Eftersom han ännu inte kommit igenom den slutgiltiga versionen av Livet & barnet (han har faktiskt den med sig som semesterläsning) tar jag det som ett gott tecken att han orkade läsa några sidor ny text.

Min fråga till er är nu: vilken är er favoritgenre när det kommer till böcker? 

Dessa läste jag i går och i dag.

Om Koh Mak

Ön ligger på Thailands östkust söder om Koh Chang, inte långt från den kambodjanska kusten (ber om ursäkt, det låter som jag håller föredrag i sexan). Koh Mak är en liten ö med ett antal resorter (faktiskt fler än vad jag trodde). Här finns allt från hyddor med typ bara madrass, tak och några kackerlackor samt värsta lyxbungalowerna. För några år sedan valdes Koh Mak till en av de ten best secret beaches of the world av typ Financial Times eller motsvarande tidning och jag antar att det fått folk att resa hit.

Jag har aldrig varit på Phuket, i Pattaya, på Koh Samui, på Koh Chang eller motsvarande större turistort, men jag antar att de är fina ställen. Vi trivs ändå bättre på mindre platser. Det finns inga stora hotell eller ens höghus på Koh Mak och vi valde dessutom att hyra ett hus (eftersom vi stannar nästan hela januari lyckades vi diskutera till oss en betalning vi hade råd med) och har på så sätt undgått att höra svenska och tyska varje dag här på andra sidan jordklotet. Koh Mak är på inga sätt exploaterad, men ön lever trots allt på tursim och därför råkar man på en hel del andra gringos.

Undviker man att äta på resorterna och frågar runt lite/kollar in restauranger (det finns en handfull) där det mest sitter thailändare äter hela familjen lunch (och senare middag) för ca sex euro, inklusive vattenmelondrinkar och öl. Oftast är det dessutom mycket godare än på turisthaken.

Vanligtvis brukar vi köpa flygbiljetter till Bangkok, stanna där några dagar och sedan kolla vädret och fiilisen gällande fortsatt destination. Redan förra året var vi på väg mot Koh Mak, men eftersom vädret var uselt på den här sidan Thailand vid den tidpunkten valde vi västkusten och den lilla ön Koh Mook som jag verkligen rekommenderar (men sprid inte budskapet så att vi får ha ön för oss själva).

Magnus lever på pad thai.

Poolen är skön.

Vi od:ar också på frukter.

Synd att vidar är så omedvetet suicidal, annars skulle vi hänga mer här.

Den är här nu

Nu kom den äntligen. Känslan av att det ska bli roligt att komma hem och börja jobba igen. Det är så mycket roligt på gång. Vi har ännu massor av tid här på ön, men jag är redo. Nu kan jag slappna av och verkligen ta ut allt av den här semestern. Tanka sol och ledighet och green curry med seafood.


Efter att Karin och Mango åkt hem finns det för övrigt inga bilder på mig. I morgon ska jag tvinga Magnus att fota mig. Snart ska vi också tala mer om böcker och om ön Koh Mak.

Vattenmelonsdrinkjutaren.

Jörn Donners badbyxor

Det här är egentligen Karins historia. Men orsaken till att Mango solbadar i Jörn Donners gamla badbyxor är enkelt nog att Karin jobbat ihop med Jörns fru som en dag undrade om Karin och Mango hade använding av just dessa brallor. Karin tackade naturligtvis ja och nu sitter braxorna på Mangos bak. Visst är de snygga?

Jag tänkte skriva: föreställ er allt de här badbyxorna sett! men lät bli, det blev bara konstigt.


Rubriken kunde för övrigt vara en Philip Teir-novell.

Senaste lästa

Vi ligger efter i uppdateringen av böcker jag läst. Följande i turen är Unni Drougges Bluffen som jag fick i höstas Swebus goodiebags på bloggbussen till bokmässan i Göteborg. Jag är ett fan av Unni Drogge har gillat de flesta av hennes böcker. Jag tror faktiskt att jag läste Andra sidan Alex två gånger. De senaste böckerna har jag inte varit översvallande förtjust i, men de har fungerat bra som semesterläsning.

I bluffen figurerar halva Författarsverige med GW Persson, Jan Guillou, Ann-Marie Stark och Unni själv i huvudrollen. Och en stor, jävla pytonorm. Det är rolig läsning och jag gillar att (den fiktiva) huvudpersonen är en fetlags medelålderskvinna och att hin heter Berit Hård, men jag tror inte att jag kommer att läsa om just den här boken.