Image       x Suomen Blogimedia

Om döda barn i media

Jooles frågade:

"Förlåt, den här kommentaren hör inte hemma på ett inlägg om ett humorprogram men jag är intresserad över hur du tänker om bevakningen om flyktingkrisen i traditionell och social media. Du skrev lite om det i ett tidigare inlägg men jag skulle "gärna" höra dig spinna vidare lite på ämnet om du orkar. Jag tänker främst på att tidningar som WaPo och Globe and Mail (som jag nu råkar prenumerera på i mitt flöde) nu också delat flera bilder på en specifik avliden pojke. Jag bloggade själv om mina tankar om de här bilderna (http://jooles.ratata.fi/blogg/article-47540-392908-flyktingkrisen) innan jag läste kommentarerna på ditt inlägg. Jag har inte ens tänkt på det som en rasfråga fast det är klart att det finns den dimensionen nu också. Jag bara tänker på Globe and mail artikeln jag länkade till om hur hemskt det måste vara när stora mediebolagen och börjar sprida de här bilderna. 

För mig dök de här hemska bilderna inte upp i nyhetsflöde innan artiklarna och jag sku gärna höra lite mer från dig som är journalist om du orkar svara, här eller i ett inlägg. Jag skriver orkar hela tiden för jag är egentligen bara så matt över att den här krisen är så enorm och allt som omger den. Mvh. Dystergöken"


Hela dagen har mitt Facebook-flöde varit fullt av bilden på det lilla barnet (Aylan) som ligger i strandbrynet med ansiktet nedvänt. Det är så tragiskt och onödigt att jag vill gråta varje gång. Barnet har fått symbolisera hur fruktansvärt ondskefull världen vi lever i är.

Jag skrev om döda barn i media för någon vecka sedan på bloggen och håller fortfarande fast vid det. Här finns såklart hudfärgsaspekten (alltså vilka döda barn som visas upp), men det hör heller inte till journalistisk god ton att sprida bilder på döda ungar. 
Det finns andra sätt att få folk att engagera sig än att visa dem. 


Vi som sitter trygga här hemma och bara betraktar flyktingmardrömmen på avstånd har inte rätt att kräva att medierna ska visa eller anhöriga acceptera att det krävs döda barn "för att få folk att förstå och engagera sig". Det är direkt arrogant av oss. Det finns andra sätt.

ÄÄNESTÄ betyder rösta

Jag vill inte hetsa er, men jag skulle bli så himla glad om ni röstade på mig i Blog Awards (om jag vinner tänker jag ta mig till Finland för prisutdelningen). Om ni redan gjort det, be er mamma och pappa göra det här

För er som inte kan finska ska man först fylla i sin e-post, sedan sitt namn och avslutningsvis trycka på ÄÄNESTÄ.



Vad är det som händer?

Och så vill jag givetvis att ni kollar på Jannes och mitt (fast mest Jannes) nya satirprogram på Studio HblVi skojar lite om aktuella fenomen. Eller mest skojar Janne, jag försöker bara rapportera lite humoristiskt från USA.




Hästonsdag

Jag gillar ju hästar, men det börjar vara en tid sedan jag red regelbundet. Senast jag var aktiv måste vara i Buenos Aires 2004-2005. Därför var jag lite nervös inför att åka på ridlektion till Topanga i dag. Är det som att cykla? Skulle min kropp minnas hur det var att sitta på en hästrygg? Fast mest nervös var jag över att min kompis och proffsryttaren Malin skulle komma och titta på.


Det här är min vän Frida som bestämt sig att ta upp hästintresset igen efter att hon fött barn.  






Malin som Elsa dök upp kort efter att Frida satt sig i sadeln.



Sedan var det min tur. Jag fick rida den här väldigt trevliga hästen vid namn Nunu. Vi hade bara bokat en halvtimme av testridning med jag hann ändå hoppa några miniatyrhinder. 



Alltså, sällan är man lika lycklig som på en hästrygg. "Sällan" kan till och med bytas ut till "aldrig". 




Känner att jag måste jobba lite hårdare nu så att jag har råd att rida minst en gång i veckan.

Taco Tuesday i Malibu

Medan man hemma i Norden kör fredagsmys med tacon är Taco Tuesday ett måste här i L.A. (eller vi äter ju vegetariska tacon nästan varje dag i familjen Öhman, men officiellt är det tisdagen som räknas).

Vi åkte ut till Reel Inn i Malibu. Mycket mysigt ställe, men fish tacos för halva priset på tisdagar.



Reel Inn ligger alldeles intill PCH, men det stör inte nämnvärt.



Vidde hade som vanligt sovit i bilen och var minst sagt yrvaken när den här bilden togs. Jag kom på mig själv med att köra broken windows-strategin gällande gnäll. Måste bero på brist på koffeinfritt kaffe. Hällde nämligen ut en hel kanna skållhett kaffe på mitt ben imorse.



Nu tänker ni: Jaha, hon har bytt ut Tabascon mot annan hot sauce. Men nej, ville bara vara lite experimentell. Är fortfarande trogen gamla goda Tabascon.



Elsa tappade likt Askungen sin sin ena sko.



Det SER kanske inte så fantastiskt ut, men det är insidan som räknas. Sjukt goda fisktacon.



Maggan var *nöjd* som bara den.



Kan inte påstå att jag klagade heller.



Bra kväll. Det som kameran inte visar är mina mjukisbyxor. Fördelen med L.A. är att man, om man vill, kan gå på middag klädd i vad som mest ser ut som en pyjamas utan att någon vägrar en service eller ens höjer på ögonbrynen.




Alla män våldtar inte

Jag kunde inte släppa det där inlägget som Hanna skrev om hur läskigt hon tycker det är att springa ensam på ödsliga skogsvägar. Imorse läste jag om en tjej nånstans i Sverige som blivit mördad när hon var ute och joggade. Jag skrev ett inlägg på Hufvudstadsbladet om hur kvinnors rörelseutrymme begränsas på grund av hotet om våld och hur det är omöjligt att se på en man om han är våldsam eller inte. Det är nämligen sällsynt att våldtäktsmän går omkring med skyltar kring halsen där det det står "OBS: VÅLDTÄKTSMAN"

Självklart kommenterade en man som menade att det är lika rasistiskt att kalla män för potentiella våldtäktsmän som att säga att alla invandrare våldtar. Men det finns en stor skillnad mellan att säga att alla män kan vara våldtäktsmän och att alla invandrare våldtar. Alla män våldtar inte, men alla som våldtar är män.

Det handlar mindre om att skuldbelägga samtliga män och mer om att be dem ta sitt ansvar. Det handlar om att se problemet med mäns våld mot kvinnor och vilja motarbeta det. Att inte genast flytta över fokus till sig själv och hur hemskt det är att uppfattas som en potentiell våldsförövare.

På samma sätt som jag inte blir kränkt och känner att jag måste förklara att jag är GOD när någon säger att alla vita är priviligerade och därmed ansvariga för en strukturell rasism finns det ingen orsak för män att genast börja tala om sin oskuld när mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Om jag förde över fokuset på mig och började förklara att det bara är VISSA vita (alltid en grupp jag själv inte tillhör) som är rasister är jag en del av problemet. Om jag istället ser mina egna fördelar av min hudfärg och aktivt försöker motarbeta en diskriminering av rasifierade är jag en del av lösningen.

Nya och gamla kompisar

I dag svängde en gammal och tre nya kompisar förbi. Två av dem hade varit ute och rest i världen sedan mars och de andra två började en fem veckor lång USA-roadtrip i San Francisco för en vecka sedan. Jag kände en blandning mellan: "Herregud Maggan, det här MÅSTE vi göra!" och "Gudars, jag är alldeles för gammal för att orka bo i bilar och sketchiga motels".

Vi hängde en stund vid poolen där jag rabblade upp alla mina bästa LA-tips för de med bara ett par dagar i stan (Gracias Madre och The Improv, Griffith Park Obervatory med utsikt över stan och Hollywood-skylten, Gjelina i Venice, hyra cyklar, Perch takterras i downtown, Grand Central Market i samma Downtown, Malibu Pier och så vidare).




Om smygreklam

För en tid sedan frågade någon om hur jag ställer mig till reklam på bloggar och andra sociala medier. Jag ställer mig positivt till att kunna försörja mig på skrivande, i alla former inklusive bloggen. Jag tycker att tydliga innehållssamarbeten är bra, speciellt då de ger läsaren något (till exempel Yoogaia och Svinnkampen). Däremot avskyr jag smygreklam. Folk som "tipsar" som superbra produkter och liksom glömmer bort att säga att de fått betalt för att tipsa.

Just nu skrivs det mycket om folk (främst kändisar) som gör pengar på sig själv/sitt varumärke. Här om Gwyneth Paltrow och Goop i DN.

Här skriver Fredrik Virtanen om hur det är omöjligt att lita på någonting som visas upp på Instagram. "Våra kändisar är köpta och sålda".

Och i senaste Medierna i P1 pratades om hur nu fjortonåriga Youtube-profilen Misslisibell blivit fälld av opinionsnämnden för att göra smygreklam -för barn dessutom.

Det här är ingen smygreklam. Får inte en cent för att tipsa om old school-märket Tabasco, men vill att ni ska testa för det är så sjukt gott. Duttar Tabasco på det mesta nu för tiden, men bäst passar det givetvis med tacon och på äggröra. Detta kan vara mitt första staplande steg in i matbloggandet.




Hur man kan fria

Hej Peppe! Jag har en fråga som inte har nåt med det här inlägget att göra alls. Det är så att jag i smyg planerar att fråga min kille om han vill gifta sig med mig och jag har läst att du gjorde det samma med Magnus. Så nu undrar jag, hur gjorde ni med ringarna, köpte du dem på förhand? Hur visste du i så fall storleken? Och var i tusan skall man köpa dem? Haha sådant, tack på förhand!


Åh vad roligt att du ska fria! Grattis! Att gifta sig är så sjukt roligt. Jag spontanfriade en söndag i februari. Kom på idén dagen innan, men då var det Alla hjärtans dag och det kändes för ostigt till och med för mig. Jag ställde frågan, Maggan svarade ("Eru full, eller?) och så gifte vi oss ett halvår senare. Jag överraskade inte Maggie med en ring, det skötte vi efteråt i en liten affär på Kalevagatan i Helsingfors. Däremot tror jag att jag betalade för hans NIO diamanter som han insisterade att skulle finnas på ringen. Själv har jag bara en.



Sen fick vi Vidar ungefär åtta månader senare.


Studio HBL: "Ironisk knorr"

Jag vet inte om "ironisk knorr" är det sexigaste eller mest lockande sättet att beskriva nya Studio HBL, men bra är det i alla fall. Min kollega Janne går hårt åt rasistiska politiker och andra som förtjänar en besk kommentar, på ett roligt sätt. Medan jag gör några hälsningar från USA. I dag spelade vi in klipp för höstens andra avsnitt och här kan man kolla på det första.

Vi började spela in i parken Palisades, men det blåste för mycket så vi fick förflytta oss till en sidogatan. 



Magnus var som vanligt regissör, ljud- och kameraman. 



Jag var allt annat.



Koffeinets inverkan och gemensamma intressen

Köpte ett nytt sorts kaffe förra veckan. Har druckit det hela veckan och vid flera tillfällen påpekat hur gott det är. I dag märkte jag att det är koffeinfritt. Jag ba: "HAH! Jag är alltså inte det minsta beroende av koffein!"

En halvtimme senare kom Maggan in med en kopp vanligt koffeinkaffe från Primo Passo uppe på gatan. Drack upp det och kände energin och glädjen återvända till min kropp. Det KAN ju såklart ha orsakats på min mans generositet, men en liten möjlighet är också att koffein visst påverkar mig.




Nåja, sedan gick vi ner till poolen och gjorde oss av med energin. Vidar har för övrigt blivit ett proffs på att dyka efter grejer på botten av bassängen (ursäkta för vad som kan uppfattas som skryt om eget barn. Det är verkligen fullständigt ointressant och ovidkommande vad folks barn kan och inte kan). Men roligt att hela familjen har ett gemensamt intresse.



Alla är vanliga människor

Läste en text om hur vi sprider bilder på döda barn för att få folk att reagera på flyktingkrisen. Om hur vi aldrig skulle dela bilder på vita anonyma barn på samma sätt. Om att det är respektlöst mot människor som genomlidit detta och är tvungna att konfronteras med samma trauman genom att se bilderna. Att rasifierade barn är objekt, medan vita alltid är subjekt. 

"Sprider ni bilder på Lisa Holms döda kropp? NEJ. För att hon är VIT och därför indirekt blir upphöjd till subjekt. Man pratar om hennes intressen, hur hon var som person och hur hennes vänner uppfattade henne. Sorgen efter hennes bortgång.

Ni skulle aldrig någonsin se vita kroppar på samma sätt som ni nu sprider bilder på döda bruna barn. Hade barnen varit vita så hade det sådant extremt stort ramaskri att mediaväsendet hade kollapsat totalt.

Gör barnen till subjekt. Berätta om deras liv. Deras familj. Deras vänner. Deras drömmar. Deras mardrömmar. Skrik deras namn så högt ni kan och låt ingen komma undan vetskapen om att detta var vilka de var. Vad de skulle kunnat bli om de fick leva i trygghet. För de var barn. De var barn som vilka andra barn som helst. De ville leka. Och de ville framför allt leva."

Här finns hela inlägget. 

Jag vet att alla som delar bilderna vill väl. De vill ruska om andra priviligerade och få dem att reagera. Göra någonting så inga barn (eller vuxna) ska behöva drunkna eller kvävas ihjäl i en lastbil. Men vi kan inte fortsätta att betrakta dessa människor som objekt, människor som inte är "vanliga människor" som du och jag. För det kunde vara du och jag. Det går att påvisa människovärde på andra sätt.

En så otroligt vanlig lördag

Tråkigt att ni var så oimponerade av mina ninjarörelser igår när jag bröt mig in i mitt eget hem. Nåja, vi går vidare i livet. 

Den här lördagen har varit lugn på alla sätt. Vaknade och gick på morgondopp med Vidar. Det råder världens värmebölja här så den svala poolen är sannerligen en gudagåva. Plaskade omkring i säkert en timme innan vi gick in och åt frukost.


Efteråt gick vi till parken utanför och lekte Spegel och att jag var ett vidrigt troll. Utmattande att leka med barn, men försökte själv ha roligt så att det skulle smitta av sig på Vidar och han skulle få en bra barndom. Och så är det ju lite roligare för en själv om man låtsas att det inte fanns någonting man hellre gjorde än spelade troll.


Alltså palmerna. Gillar dem. Har antagligen tusen palmbilder på min telefon.





Vid tolv gick vi hem, badade lite till, åt lunch och så läste jag slut en bok och började på Millenium-trilogons fjärde del. Rycktes genast med i historien. Passade också på att visa upp min avocadoplanta. Detta, förutom Vidar, är det enda levande jag klarat av att hålla vid liv. Allt började med en avocadokärna för kvällens guacamole och ett par månader senare är vi här. Enormt nöjd, om jag får säga det själv. Men det får man väl inte längre i det här landet.


Sedan sprang jag en runda. Det var runt trettio grader varmt och jag svettades så det bildades en små spår efter mig. Men fy fasiken så skön jag känner mig i kroppen efter den turen (obs: EFTER). Nu ska vi äta middag och sedan sitta ute på terrassen (ja, det skrivs med TVÅ R) och bingekolla på en serie. Avslutade nämligen The Fall i förrgår och behöver nu någonting nytt och BRA. Rekommendera gärna. 

Hur jag bryter mig in i mitt eget hem

I går åt jag middag på The Fig med några goda vänner. Kring elva började vi promenera hemåt i den ljumma sommarnatten. Här nere vid havet brukar kvällarna vara om inte kyliga så inte heller varma, men under de senaste dagarna har det varit kortärmat väder hela dygnet. 

Utanför ingången till vårt hus märkte jag att jag glömt att ta med hemnycklarna. "No problemo!" tänkte jag för mig själv och ringde Magnus. Han svarade inte. Ringde igen. Ringde på Viber och Whatsup. Inget svar. Väntade på att någon av grannarna skulle komma hem och samtidigt släppa in mig. No such luck.

Till slut svängde jag ner via simbassängen och fram till den höga och låsta grinden bakom huset. Gjorde som i filmerna och kastade först min handväska in på den andra sidan för att sedan häva mig själv över. Det är en ganska hög grind, vill jag påpeka. Höll samtidigt tummarna för att ingen skulle se mig och ringa polisen eller bara skjuta mig. Var tacksam för att vi inte bodde i Texas. 

När jag likt den ninja jag är smög upp på vår terrass satt Maggan där i allsköns ro och kollade på en film. Han verkade inte ens överraskad över min entré.


Så här fint var det sjutiden när jag promenerade mot The Fairmont hotel där The Fig ligger.

Slänga bort nya grejer

Under inlägget om hur vidrig den snabba modeindustrin är skrev Sarah så här:

"Intressant, ska kolla. En sak som gör mig fruktansvärt illa till mods är att gå till mitt hus soprum och se hur mycket saker (NYA! HELA! RENA) folk slänger. Ok om det är trasiga kläder, möbler, elektronik men hela, nästan nya, saker? Varför? Varje gång jag går in här hittar jag allt från barnkläder och leksaker till inredningsprylar och skor som fortfarande är i sin kartong. Jag blir så illamående av detta att jag börjat ta upp saker ur soporna, sorterar dem och lämnar dem hos Stadsmissionen. Har tänkt på att man skulle kunna göra business av detta; gå igenom Stockholms grovsopor, samla upp, göra rent och sälja vidare för en liten slant. Känner mig dock småkriminell. Är det helt ok att ta andras sopor? Hoppas inte internetpolisen ser denna kommentar och sätter mig i finkan."

Förlåt Sarah att jag outar dig, men tycker att din kommentar var värd ett eget inlägg (tror inte polisen nappar på det här inlägget). För visst är det vansinnigt att så många av oss slänger bort fult fungerande grejer? När min syrra med familj bodde i Köpenhamn brukade de fynda möbler och barnvagnar i grovsoporna. Att vi slänger tyder på att vi inte uppskattar det vi köpt eller att vi betalat så lite för det att vi inte bryr oss om att bli av med det. Att shoppa är någonting helt annat än att skaffa sig saker man verkligen behöver.