Info
x

Tämä blogi on yhteistyössä Imagen ja Suomen Blogimedian kanssa

Image › A-lehdet mediamyynti › Suomen Blogimedia ›

Gå i andra människors skor

Läste en bra text om empati på Slate. Förra året var det en del mediamän i Sverige som berättade om hur de efter att ha fått en dotter insett hur ojämställd världen är och nu ville bli feminister. Det var ju roligt med lite mer medvetenhet, men tråkigt att snubbarna insåg problemet först när de själva, indirekt genom sina döttrar, påverkades. 

För femtio år sedan gjorde journalisten John Howard Griffin sin hy mörkare och wallraffade sig genom den djupa södern som icke-vit. Hans upplevelser blev senare en bok. Nyligen klädde sig en kristen kvinna i hijab under trettio dagar för att testa på hur en muslimsk kvinna blir behandlad, Tyra Banks drog på sig en fatsuit för att inse att att överviktiga människor blir mobbade, och för inte så länge sedan gav en finsk journalist bort telefon, plånbok och hemnycklar för att, för en natt, testa på hur det är att vara hemlös. 

Det handlar naturligtvis om att lyfta upp en utsatt grupp och visa att de, liksom vi, är helt vanliga människor. Problemet är bara uppdelningen vi och dem. För skulle inte den allra bästa vittnesbörden komma direkt från källan. Från de feminister som dagligen försöker diskutera problematiken med ojämställdhet, från icke-vita, muslimska kvinnor i hijab och folk som är hemlösa mer än en natt? 

Jag vägrar att tro att vår förmåga till empati är så svag att vi bara känner av den när någon från vår egen lilla privilegierade grupp gör ett besök hos DE ANDRA.  


Kylskåpet: De rätta rätterna

Blankens & Swanberg talade kort om vad man har i sitt kylskåp och det fick mig att ta upp min egen kamp för att bli en person som alltid har ingredienser för en middag hemma. Inte bara en öppnad vinflaska, några ägg och kanske en burk med hummus i kylskåpet. Problemet är att det är förbjudet att slänga mat och att det varje gång jag försöker bulla upp med råvaror slutar med att någonting dör längst bak vid den vita isiga väggen. Tipsa mig gärna om hur man blir en person som bara köper de rätta rätterna. 



Testar hemmayoga

Testade en avslappnande hemmayoga på Yoogaia och om man bortser från distraherande faktorer som att mitt barn också ville vara med (vilket gjorde att adjektivet avslappnande föll bort), gick det superbra.



Under mars månad betalar Yoogaia en euro 
till Plans Because I'm Girl -projekt som finansierar flickors skolgång i utvecklingsländer, för varje person som registrerar sig. Yoogaia bjuder på en vecka gratisyoga och med koden JEANETTE2015 får du en vecka till. Erbjudandet gäller hela mars. 




Jag noterade också att Yoogaia bjöd på pilates och stretching, ashtanga, yin, vinyasa och en massa andra lektioner, beroende på vilken nivå och stämning man själv befinner sig på och i. Man loggar in, väljer lektion (antingen live eller inspelad) och så KÖÖÖÖR MAN.





Detta är ett samarbete mellan Livet & LA och Yoogaia.

Representation och PKN

När jag flyttade till Los Angeles hade jag för mig att jag skulle stiga rakt in i en multikulturell smältdegel där folk från hela världen hängde med varandra. Ganska snabbt insåg jag att det visserligen bodde folk från hela världen här, men mycket segregerat. I området vi bor är alla vita, åker man österut finns det latinostadsdelar och svarta stadsdelar. Här finns Koreatown (som visserligen håller på att gentrifieras av vita hipsters), Little Armeina, Little Tokyo, Little Bangladesh och så vidare med sina specifika invånare. Granskar man å ena sidan fängelser och på den andra sidan dyrare universitet är white privilege mycket tydligt. Går vi ut och äter på restaurang är det sällan vita som står i köket eller, fyller på vattenglas eller sköter parkeringen. Rasismen och segregeringen här är mer strukturell än i Finland. 

Samtidigt tycker jag mig ha blivit mycket mer medveten om representation efter att ha flyttat hit (ni vet ju att jag är en late bloomer). Jag försöker lyfta blicken från att bara granska kvinnor och män och anstränger mig för att se också etnicitet och funktionsnedsättningar. Vem som syns i vilka sammanhang. Jag säger inte att jag alltid är så smart eller analytisk, men jag ba: "Kämpa, Peppe!" För ibland talar hag tydligen till mig själv i tredje person.

Min kompis Riikka som gör samma magisterprogram på USC som jag gjorde förra året sa att hon noterade samma sak. Att hon tänker allt mer på representation. Hon hade kollat på ett TV-program på Yle och slagits av att alla som deltog såg exakt likadana ut. Det var liksom bara en röst som hördes. (En annan kompis berättade om hur hon rekryterade programledare till ett barnprogram på SVT och helst av allt ville ha en person som var icke-vit, hade tatueringar, var tjock med en funktionsnedsättning. Eller i alla fall hade någon av kriterierna).


Därför blir jag så himla, himla glad och stolt över Finland när jag läser att punkbandet Petri Kurikan Nimipäivät ska representera mitt fosterland i Eurovisionen. Det känns som om Finland tagit ett kliv framåt i riktningen mot en mer civiliserad värld där alla människor är lika värda. 


Yoogaia: hemmayoga

Detta är ett samarbete mellan Livet&LA och Yoogaia

Det finns sparsmakat med samarbeten på den här bloggen, men nu kommer ett som ni kanske kan ha nytta av. Yoogaia bjuder på en vecka av gratis hemmayoga. För varje registrering betalar Yoogaia dessutom 1 euro till Plans Because I'm a Girl-projekt, som i sin tur finansierar flickors skolgång i utvecklingsländer. 

Eftersom min träning uteslutande består av löpning och plankan, eventuellt någon enstaka armhävning tänkte själv försöka mig på hemmayoga framför datorn här i Santa Monica. Man kan själv välja om man vill ha på kameran på sin dator och få instruktioner av läraren eller bara följa med rörelserna i hemlighet. Språken är engelska och finska. Föreställer mig att det är perfekt träning för folk som inte har tid/lust att ta sig till en yogastudio. Återkommer med rapport om hur det går för mig. Vill också gärna höra vad ni tyckte.

Här finns 
Yoogaia-kurserna och med koden med koden JEANETTE2015 registrerar ni en gratis vecka (plus veckan som alla som registrerar sig får, sammanlagt två veckor alltså). Gillar ni det kostar en månad 20 € och ett helt år 180 €.

Namaste, liksom.



Läsning läsning läsning

En superbra text i New York Times om hur White privilege verkligen existerar. Jag vet att inte inte trodde nåt annat, men nästa gång ni argumenterar med någon som vacklar på gränsen till rasism kanske ni kan ha nytta av denna.

Whats life like for a man who tastes words  

25 fina Photoshoppade bilder

Hur pratar man ny teknologi-slang på teckenspråk. En väldigt snygg artikel med gifs.

Al Jazeera skriver om för- och nackdelar med en fejk pojkvän som du textar med. Det finns givetvis en app som levererar textmeddelanden (skrivna av riktiga människor). 

I USA beskriver man Millennials som en helt ny mänsklig art. New York Magazine bjussar på denna sammanfattning.

En lista på de mest ointressanta sakerna hittills på Politism.


En Politism till, den här mediekritiska podcasten.

New York Times undersöker det ALLA funderar på: Hur går det egentligen till när man spelar in sexscener i film och TV.




Bokhoran!

I dag kan jag mycket, mycket stolt berätta att jag från och med mars är jag en av bokhororna. SÅ HIMLA ROLIGT! Trots att jag inte ens heter Johanna! Jag kommer att skriva om böcker jag läst, böcker jag vill läsa, författare och givetvis om att skriva.

Jag hoppas att ni hänger med mig dit för nu lägger jag ner den här skiten. Skoja ba, allt fortsätter som förut här, bokbloggen är ett bonus.


Line Hotel –stort plus

Elin, min favoritskåning, frågade om vi hade lust att äta brunch med henne på Line Hotel och det hade vi givetvis. Vi tog med Riikka och körde mot Koreatown. Restaurangen Commissary låg på andra våningen i ett slags växthus.

Här är en del av gänget på väg in i restaurangen. Lummigt och grönt som ni kan se.



Elin och Vidar som jobbar inom kreativa branscher (film- och tv samt barnbranschen) hittade fort på användning för servettringarna.

"Magnus, kan du ta en bild på Vidar och mig? Vänta, ska bara fixa till håret lite... VÄNTA!"


Sedan pratade vi mycket om hur USA liksom smyger sig på en och hur grejer som var superkonstiga i början, nu är helt normala. Vi kom fram till att en bra sak med Los Angeles är att man här blivit mycket mer medveten om representation. En dålig är hierarkierna och den löjligt korta semestern på arbetsplatserna. Ska skriva mer om det snart.




Vidar åt pannkakor. Det börjar bli en tradition på lördagarna. Att jag äter upp hans pannkaksrester, alltså.


Nånstans under brunchen tappade Vidar nerverna med oss och vi gick ut för att, som han sa: chillaxa lite vid poolen. Som för övrigt visade sig vara uppvärmd. Slöseri att inte med sig badkläder.












Sedan gick vi in igen. Betalade och åkte hem till Santa Monica. Line Hotel, se det som en rekommendation.

Vi minns fredagen som om den var igår

Vanlig frukost med kokt ägg, smörgås och kaffe. Skrev lite, sprang lite på stranden. Sedan plockade Sara upp mig i en Uber och vi åkte till Chateau Marmont för att att äta lunch och skriva lite. Ett av LA:s kändistätaste ställen är som att slänga pärlor åt svinen (då är jag svinet) eftersom jag ändå aldrig känner igen nån. Det finns en realistisk chans att Ryan Gosling och Meryl Streep satt på varsin sida om mig i soffan utan att jag noterade det. Borde alltid ha Malin med mig. Åt en avokadomacka. Drack en öl.

Fortsatte till en invigningsfest av ett finskt teknikföretag i 
West Hollywood. Mysigt hus med liten trädgård där det fanns en bar och några soffgrupper. Vi minglade lite, åt crabcakes och mozzarellastickor medan vi artigt lyssnade på några manliga monologer. Nån timme senare plockade Frida upp oss för att åka vidare till Hotel Café där Laleh skulle spela. När vi svängde upp på Hollywood Boulevard fick vi punktering och missade därmed hela konserten. Det gjorde inte så mycket. Når vi till slut kom fram tog vi en öl i baren och lyssnade på ett annat band och ytterligare en manlig monolog. Efteråt promenerade vi tillbaka till bilen medan vi hade en debriefing av kvällen. När jag anlände till Montana Avenue var Magnus ännu vaken och jag övertalade honom att se det första avsnittet av House of Cards säsong tre. Somnade fem minuter senare.

Nu är det lördag.

"Ovaries before brovaries!"

Det går så otroligt många bra TV-serier just nu och ja, jag tittar på dem alla.

Parks & Recreation tog ju slut i veckan och jag avundas er lucky bastards som inte har sett den ännu. (Rubriken är ett Leslie Knopes-citat) (gör som jag, läs Amy Poehlers Yes Please!)

Broad City är sannolikt det roligaste jag vet.

Girls, inte illa alls den här fjärde säsongen.

Last week Tonight funny, yet educative.

Catastrophe amerikansk snubbe åker på arbetsresa till London, har ett en vecka långt one night stand, hon blir gravid och de bestämmer sig för att behålla barnet. Humorn råare än i någon amerikansk TV-serie.

The Slap, man med lätt fyrtioårskris, på hans födelsedag ger hans kusin en örfil åt en odräglig femåring och en kommande katastrof sätts i rullning. Bonus: Uma Thurman.

Togetherness, småbarnsföräldrar i förorten utanför Los Angeles försöker hitta rätt i livet. Bra skådespeleri OCH de ser ut som småbarnsföräldrar, inga soulcycle-kroppar här inte.

House of Cards säsong 3 har premiär i dag! FU

och så ser jag väldigt mycket fram emot Tina Fey-producerade The Unbreakable Kimmy Schmidt.

För att uppleva så lite tid som möjligt av mitt eget liv ska jag också ge The Americans säsong 3 en chans. Tappade dem nånstans runt ettan.

OCH PORTLANDIA SÅKLART!

Kreativa miljöer och avundsjuka

Visst skrev jag om att jag satt och skrev med några kompisar på ett hotell i närheten. Det funkar tydligen bra bra mig. Inte bara själva skrivandet, utan också att ibland avbryta och förklara något. Bara att vara tvungen att formulera det jag håller på med brukar hjälpa mig att komma vidare. Jag lånade också en bok i manusskrivning av min kompis Malin. Att få tips på hur man skapar en karaktär, bygger upp spänning, biroller och dramaturgisk kurva. Jag har ju aldrig egentligen lärt mig hur man skriver romaner och tycker att det är så faukisens intressant att det finns klara riktlinjer i hur man bygger upp ett manus, vare sig det handlar om film eller en bok.

Säga vad man vill om Los Angeles (och oftast vill man tydligen i den här bloggen säga bra saker), men det råder en kreativ och inspirerande atmosfär här. Folk vågar göra saker och ibland går det till och med vägen.

Det är sällan jag känner avundsjuka eller missunnsamhet här, när det går bra för folk omkring en känns det snarare som kreativiteten, inspirationen och framgången skulle smitta av sig. Ja och så ÄR det roligt när ens vänner vågar försöka och lyckas. Jag länkade till en Helsingin Sanomat-artikel om avundsjuka för några dagar sedan. Där stod bland annat att man sällan ser alla uppoffringar och misslyckanden en till synes lyckad person genomlevt. Man ser bara framgången och avundas den. Här grundar kompisar nya företag, pitchar TV-program, skriver böcker och försöker sig på långfilm. 


Jag tycker att det är så roligt att Cecilia gör fruktansvärt snygga skor och ska så fort det rinner in lite mer slantar på mitt konto (och jag blir bjuden på fest) införskaffa dessa:





PS Om man verkligen måste peta fram dåliga sidor med den här staden är att det är värsta drömstaden så länge allt går bra, men blir man sjuk eller får andra problem är det en ganska hård plats. Och så är det kanske samma sak med framgång och avundsjuka, så länge man inte har för många misslyckanden färskt bagage är det väl lättare att mota avundsjukan i grind.

Ja och så händer det förresten roliga bloggrelaterade saker på söndagen.

Husdjur och barn

Som om det inte vore nog med ett barn, nu går jag omkring och funderar på husdjur. Själv har jag vuxit upp med hundar, medan Magnus är mer familjär med katter. Här i LA verkar alla ha husdjur. Exempel: Förra veckan mötte jag en kvinna skuffandes på en barnvagn och blev mer överraskad av att hon rökte än att det satt en hund istället för baby i vagnen.

Jag
gillar ju djur och föreställer mig att det är bra för barn att växa upp med ett husdjur mer avancerade än silverfiskar, samtidigt drar jag mig lite för att ta hand om ännu en varelse. Trots att Kalifornien är väldigt djurvänligt, blir det onekligen lite mer komplicerat med en fjärde familjemedlem. 

Och OM vi ni beslutar oss för att det finns plats för ett djur i våra liv är vi tvungna att välja mellan hund och katt. Jag backar ur rummet.




On a different note: Vad du än gör, glöm inte bort att lyssna på podden. Vi pratar om att vaccinera barn, om Yle också ska syssla med skriven journalistik och givetvis kapitalistporr i Fifty Shades of Grey.