Tietoa mainostajalle ›
Brunch Los Angeles

Under Hollywoodskylten

17 februari 2018

Den här lördagen åkte kidsen och jag in till en kompis som bor precis under Hollywoodskylten. Irriterande med alla turister som vallfärdar omkring i området tycker hon och hennes man, otroligt fin utsikt åt alla håll tycker jag. För några år sedan skulle jag ha suckat och på gränsen till skämts över vår lilla lägenhet i relation till det här enorma huset (husen), men nu har jag kommit över det och kan genuint glädjas över att ha kompisar som bor så fint.

På fem vuxna gick det mer än dubbelt så många barn och stämningen var stundvis ganska kaotisk. Det var oavbrutet någon som grät, skrek, golade eller gapskrattade. Majlis var yngst och befinner sig i åldern där hon har noll självbevarelsedrift och 100 äventyrslusta. Mycket rusa efter för att rädda livet på henne.

Intressant nog är Majsan lite rädd för små hundar, men mycket fascinerad av stora. Hon följde efter Sofies två stora, pekade och skrattade rakt ut. Föreställer mig att hon tyckte det var OTROLIGT att det ens finns så gigantiska varelser. Hundarna tyckte väl det var sådär halvkul. (Det här vet ni säkert redan, men: Sofie, som är veterinär, förklarade hur livsfarligt choklad är för hundar. Absolut förbjudet att ge dem sånt och iväg till djurakuten ifall hunden snor din lördagsplatta!)

Ja sen satt vi pratade om vad nu folk nu pratar om på luncher: livet, kärleken, bra musik att dansa till, barnen och politiken. Det slog mig att trots att samtliga gäster var inflyttade från Norden talade ingen om att flytta tillbaka. Det var under en lång tid ett ständigt återkommande samtalsämne, om och när och vilket visum. Tänker att en kanske överskrider något slags gräns efter ett visst antal år. Det går liksom inte att ständigt fundera på att byta kontinent.

Anine kom förresten med solglasögon i present åt oss alla. Jag ska visa mina för er  imorgon. Väldigt, väldigt fina.

Ja och sen åkte vi hem och det var vår i luften och alla träd i hela Los Angeles verkade blomma i vitt eller rosa. Kände en stor kärlek för staden. Nu sitter jag hemma i soffan iklädd mysbyxor och har precis ätit lite pasta på kylskåpsrester. Maggan är ute och äter middag med sina kompisar i Bastuklubben och jag ser fram emot att lägga mig och ungarna extremt tidigt för att sedan kolla på tv-serier (just nu säsong sju av Portlandia. SJUKT rolig) halva natten. Living la vida loca, liksom. Lördag kväll i LA och allt.

Länkar

De fem bästa nyhetsbreven

16 februari 2018

Jag älskar mina nyhetsbrev! Jag tycker ofta att jag drunknar i information och att det inte är tidsdrygt att sålla igenom alla plattformer jag följer. Då blir nyhetsbreven min räddning. Inte bara erbjuder de mig ett kurerat innehåll, jag får också nys om texter/poddar/videon jag aldrig annars skulle snubbla över när jag trampar omkring på mina upptrampade stigar på internet. Det finns ju miljoner biljoner nyhetsbrev av olika kvalitet, men här är fem jag läser varje dag/vecka:

  1. Ann Friedman: Los Angelesbaserad frilansjournalist som inte bara varje fredag tipsar om ca 20 riktigt läsvärda texter, utan som också själv skriver och poddar oerhört bra.
  2. The SkimmEn nyhetsbrev med betoning på nyheter och som på ett mycket pedagogiskt, roligt och enkelt sätt förklarar VAD DET ÄR FRÅGAN OM. Känner mig alltid lite mer kunnig när jag läst The Skimm. Utkommer dagligen.
  3. Lenny Letter: Lena Dunham och Jennifer Konners feministiska nyhetsbrev. Mer långa bra texter och analyser än brännande nyheter.
  4. New York Times Watching: tips på filmer och tv-serier.
  5. New York Times, What we’re reading: NYTs egna journalister tipsar om det bästa de läst i veckan. (kuriosa: försökte länge få Hufvudstadbladet ha ett likadant, men ingen gillade min idé 🙁

Det var väl ändå en bra början?

Podcast

Podd: Varför sport?

16 februari 2018

Eller som Magnus skulle ha sagt om veckans andra podd: ”Varför är våra tidningar, tv-kanaler och radiostationer helt nerklottrade med sportuppdateringar? Varför ägnar seriös nyhetsmedia sig åt uppdateringar kring olika pågående lekar i Pyeongchang. Händer det verkligen inga viktiga saker i världen just nu? Och så tittar vi lite närmare på den fruktansvärda skolskjutningen i Florida. År det verkligen rätt att fokusera på psykisk ohälsa? Och så lite mer Facebooks världsansvar, såklart.”

Personligt

Människor vill bli sedda

16 februari 2018

Min kompis Anne är en social savant. Hon ser människor och fattar vad de behöver. Det är en så otroligt fin egenskap, att få människor i sin närhet att känna sig sedda och uppskattade. På sistone har jag tänkt extra mycket på det eftersom jag själv fått extra mycket kärlek och bekräftelse på bloggen. TACK för det! Det betyder, från hjärtat, mycket! Trots att bekräftelse utifrån inte ska definiera en som människa eller vara basen för ens självförtroende, tror jag att det är viktigt att få känna det ibland.

Inspirerad av Anne och er har jag ansträngt mig för att själv kommentera på bloggar och Insta, retweetat på Twitter och haft mig. Nu vill jag inte påstå att jag ännu är så bra på det, men minst en förmiddag i veckan har jag bestämt mig för att glida runt sociala medier och höra av mig. För en tid sedan passade jag också på att skriva ett berömmeddelande till Ann Friedman som varje vecka skickar ut ett oerhört bra nyhetsbrev. Till min stora glädje och överraskning svarade hon till och med på meddelandet. Min poäng är väl att alla blir glada av att höra att de är uppskattade och att ansträngningen att ge uppskattning oftast är ganska liten i relation till hur mycket det betyder för mottagaren. Säga vad man vill om amerikaner, men duktiga på att se varandra är de. Här hojtar folk glatt ”Nice shoes!”, ”You look great!” och ”Have a nice day, honey” utan att det betyder så mycket mer än exakt det de säger. En behöver med andra ord inte inleda en relation med person som säger nåt snällt. Anstränger mig för att göra det med, men det sker inte lika ofta som för medelamerikanen.

Jaja, jag är kanske otroligt banal och naiv nu, men det är fredag, solen skiner, hade en utmärkt ridlektion imorse och har precis ätit lunch med Maggan och Majlis på vår italienska kvarterskrog och är därför full av kärlek. Låt mig få hållas.

 

Jobb Skriva

Knep för att marknadsföra din blogg

15 februari 2018

När jag började blogga 2005 fanns det inte på kartan att jag skulle marknadsföra och tjäna pengar på Livet & Helsingfors. Företag hade inte fattat hur fantastiska bloggar var och jag var tacksam om några kompisar läste. Minns att jag typ läste Ebbas, Philip Teirs och kanske lite senare Hannas och Jennys bloggar. Sen kom bloggens storhetstid, alla läste och kommenterade, men när andra sociala medier började konkurrera om läsarnas uppmärksamhet blev det plötsligt viktigt att marknadsföra bloggen.

Jag har alltid tyckt att det är skitjobbigt att göra reklam för sånt jag själv producerat. I går bjöd jag till exempel in en massa vänner till Mellan radernas- facebooksida och kände mig extremt påflugen. Jag är världens mest ooriginella människa, jag vet att de flesta av oss känner så, men eftersom jag tjänar mitt levebröd på att folk läser det jag skriver och lyssnar på det jag pratar om är det en nödvändighet att lära sig marknadsföra mig själv. Jag får liksom bara bita ihop och tycka att det är tillräckligt bra, trots att jag ALLTID känner att jag kunde ha gjort lite bättre ifrån mig. OBS koketterar inte nu eller går med komplimanghåven. Menar det.

På coachingen har jag fått öva mig på att se Peppe Öhman som ett företag och varumärke. Jag har fått öva på att ta olika roller i företaget och en av dem är marknadsföringsavdelningen. Om det här företaget ska gå runt måste marknadsföringsavdelningen funka (Magnus tycker för övrigt att jag borde lägga ner mer tid på HR-avdelningen). Sedan 2005 har jag, till stor del genom bloggen, fått byggt upp ett nätverk av läsare (en del har blivit vänner). Det har lett till uppdrag, att skriva böcker och krönikor, föreläsa och fått en massa massa kontakter.

För att det ska fortsätta vara så här måste jag synas och därmed marknadsföra mina alster. Vanligtvis brukar jag slänga in ett inlägg på Facebook och ibland på Instagram. När jag läste  Jennifer Sandströms otroligt utförliga och lättlästa inlägg om hur en man marknadsföra sin blogg kände jag att jag har mycket kvar att göra. Mycket kul alltså. Hon skriver bland annat om SEO, om att det lönar sig att gå med i olika bloggnätverk och vikten av att analysera sina egna inlägg.

Podcast

Highly Insensitive People

14 februari 2018

Ute nu! I Mellan radernas nittiosjunde avsnitt rotar Peppe och Karin ohämmat i Agnes Lidbecks omsusade debutroman Finna sig. Huvudpersonen Anna spelar medvetet olika (kvinno)roller. Som författaren själv INTE vill att läsaren tolkar som en samtidskommentar. Omöjligt? Är cynismen (Agnes och Annas) ärlig eller bara en rädsla att tappa kontrollen? Vi gräver vidare i Jörn Donners barndom och outar Jihdes svaghet för Oprahs psykpodd. Och så några tv-serietips på det. Enjoy!

Okategoriserade

Här vinner Finland!

14 februari 2018

Det finns saker jag inte är speciellt förtjust med Finland, som restaurangpersonalens inställning till barn, att folk har så svårt för att hälsa och småprata och attityden ”det värsta som finns är att misslyckas, så det lönar sig inte ens att försöka”. Men skolan, sjukvården och studiestödet är ju fruktansvärt fina institutioner i ett samhälle som värderar jämlikhet högre än enskilda personers extrema rikedom. Och en sak till, nämligen Finlands svar på alla hjärtans dag: Vändagen!

Istället för att späda på den heterosexuella, romantiska kärleken satsar Finland fullt ut på att fira vänskap och jag gillar det! Vänskap är inte sällan det som håller oss flytande i vardagen. Den tål att uppmärksammas och firas. Den romantiska kärleken har liksom fullt PR-pådrag utan speciella dagar. Ända sen vi är riktigt små får vi lära oss att det viktigaste av allt är att hitta någon att bli kär i och sen leva resten av våra liv lycklig med den här personen. Det hetsas i sagor, tv-serier och Hollywoodfilmen. Och det ÄR ju kul att vara kär, men hur fina är ändå inte vännerna då?

 

Jag tänker så här: Vänskap är kanske inte alltid evig. Eller vissa vänskapsrelationer är det, medan andra är periodiska eller tidsbegränsade. Jag hade länge en vilja att hålla kvar alla, men har på sistone lärt mig acceptera att de relationer som håller oftast håller utan att jag måste anstränga mig så himla mycket. En vänska ska oftast vara enkel och behaglig. Andra vänner försvinner och det är också okej. Vissa kommer att komma tillbaka. Igår när jag lagade middag tänkte jag på en nära vän som försvann ur mitt liv för ganska exakt nio år sedan. Minns exakt vad vi sa under vårt sista samtal. Hoppas i hemlighet att jag och hen ska bli vänner igen. Jag har också upptäckt hur fint det är med ny vänskap. Det kan nästan vara som en förälskelse när man möter en person som ger en precis det man behöver i livet just då.

Jag tänker också på hur stor hjälp jag haft av mina polare. Hur de tipsar, rekommenderar, puffar, uppmuntrar, presenterar, stöder och hjälper mig i mitt professionella liv. Jag är så tacksam för er, ni vet vem ni är. Ni är så roliga, generösa, smarta, lojala och intressanta. Egentligen är den 14 februari en perfekt dag för att ordna en stor fest för sina vänner och fira att man finns i varandras liv. 

 

 

Jag firade genom ridlektion, lunch med Maggan och middag hos kompisar. Maggan hade bestämt oss för att äta lunch ute och när jag kom från stallet hetsade han in mig i badrummet för att duscha. Där fanns det hjärtformade ballonger, choklad, ett stort paket från Kiel’s, mjuk musik OCH både Los Angeles Times och New York Times i pappersformat. Jag vill ju inte vara den som är den och ta tillbaka allt jag sa om att vi borde fira vänskap istället för den romantiska kärleken (tycker fortfarande att Finland är på rätt spår), men avskydde inte denna överraskning. Tänker att just den här romantiska gesten var en förfest till vår förlovningsdag. Imorgon är det nämligen nio år sedan jag frågade om Magnus ville gifta sig med mig och han svarade: ”Äru full, eller?

Podcast

15 min på löpbandet

13 februari 2018

I veckans första podd ger Magnus oss en historielektion i FET-TISDAGEN och förklarar vad den här högtiden EGENTLIGEN handlar om. Vi ger oss också in i en diskussion kring kopplingen mellan mat och träning, allt baserat på det här välformulerade blogginlägget av Louise på Hej Hej Vardag. Jag försöker också förklara hur Facebook förstör för oss alla, vi pratar om den nordkoreanska hejarklacken och så blir det väl lite vanligt tjafs. Tror att ni kommer att gilla! Nej, jag VET det. Happy lyssning!

Om du gillar Magnus och mig och brukar lyssna på podden får du hemskt gärna prenumerera på den genom att betala 2,80 euro i månaden. Tänker mig att det inte är en avgörande summa för de flesta, men det betyder mycket för oss. Att betala för innehåll är framtiden!



Resa Samarbete

Åk på språkresa i sommar!

13 februari 2018

Detta är ett kommersiellt samarbete med EF-Språkresor

I högstadiet drömde jag om att åka på språkresa till England, det verkade så roligt. Min längtan grundade sig antagligen mindre i språkstudierna och mer tanken på att få umgås med jämnåriga från hela världen (läs få nya vänner och hångla med killar från andra länder). Det blev ändå aldrig någon resa, delvis för att jag valde ridläger och delvis också för att mina föräldrar nyligen hade skilt sig och det inte fanns pengar för både språkresor och hästar.

(Under: Tolv år gammal bild på mig i Rom).

 

I efterhand önskar jag att jag ändå skulle ha kommit iväg. Inte bara för att det verkar så härligt med språkresor, men också för att det skulle ha varit ett så jädrans bra sätt att få en stabil grund i det engelska språket (eller tyska, spanska, franska, japanska osv). Att lära sig ett språk genom att visast i miljön där språket talas är ju en helt annan sak än att lära sig det på skolbänken. Jag pratar fortfarande spanska (det som nu finns kvar) med Buenos Aires-slang. Jag tror att det handlar om att när man vistas i en viss språkmiljö också är tvungen att ta till sig kulturen och att det i sin tur gör det lättare att förstå varför vissa saker heter som de gör på det nya språket. (Bild: Nyårsafton 2005 i Buenos Aires).

Nu är jag inte längre tonåring, men noterade att det inte för sent! EF Språkresor också har resor för vuxna och företag (här är den finska sidan). Fatta att åka på språkresa till Tokyo med sina bästa vännen? Hur kul? Vansinnigt kul!

Jaja, det jag egentligen ville tipsa om är att EF nuförtiden erbjuder ett stipendium för unga med inlärningssvårigheter (EFs grundare, Bertil Hult, är själv dyslektiker och delar ofta med sig av de problem och motgångar han upplevt i sin ungdom). Jag föreställer mig att om man har en inlärningssvårighet kan det kanske kännas som en extra stor utmaning att plugga ett språk utomlands. Men tänk om inlärningssvårigheten är en superpower in disguise och fyra veckor i ny stad och kultur låter den här superkraften komma fram.

För att få stipendiet ska du bara berätta om dig själv, din inlärningssvårighet (du definierar själv vad som är en inlärningssvårighet och hur den påverkat dig), hur du övervinner den och en motivering av varför du bör tilldelas stipendiet. Berättelsen ska vara max 500 ord lång och du anmäler dig genom att maila in den till stipendium@ef.com. Du har då chansen att vinna ett stipendium som ger dig möjlighet att studera språk utomlands i fyra veckor. Berättelsen ska vara hos EF tillhanda senast den 30:e april. Din ansökan kommer endast granskas av EFs utvalda jury och vinnaren meddelas i maj.

Jag tycker att detta är så jäkla bra. Om du inte själv är en ung person med inlärningssvårighet kanske du känner en sån? Tipsa då omstirpendiet! Tack!

Okategoriserade

Förskola i Los Angeles

13 februari 2018

Fiat (som har en riktigt bra blogg och en riktigt bra podcast om böcker) skriver följande:

”Jag skulle gärna vilja veta mer om hur förskola och skola funkar hos er! Nu när du ändå förde uppett på tal! Är det som du minns det från när du var liten, eller får Vidar vara med om en massa häftiga grejer? Hur funkar deras skolår när semesterdagarna generellt är så få? Och ja. Lite sånt.”

När vi flyttade till Santa Monica var Vidar drygt tre och eftersom mitt stipendium var generöst nog att låta Maggan stanna hemma och hänga med Vidde (skrev först slappa och slacka, men påmindes sedan om att det är ett jobb att ta hand om barn). Eftersom förskolan är så dyr beslöt vi oss för att Vidar skulle stanna hemma ett år till (då tillbringade vi dessutom fem månader i Helsingfors där barnet fick gå på finsk/svensk förskola) och när han fyllde fem började han på kindergarden. Preschool är alltså det som förr kallades dagis och kindergarden året innan första klass börjar. Vi har med andra ord noll erfarenhet av preschool i USA.

I år inleddes en pre-kindergarden för fyraåringar och jag tror att det kommer att bli Majlis lott. Tills dess får hon väl hänga i parker med andra barn (och oss). Men får se exakt hur påfrestande det blir att jobba med barn hemma. Just nu är det ganska påfrestande.

Skolorna i USA rankas hela tiden och vi har tur nog att bo i ett område där den kommunala skolan är 10/10. Alltså minst lika bra som privatskolor (som kan kosta tiotusentals dollar om året). Jag misstänker att folk sätter sina barn i privatskolor mest för att det känns exklusivt och för att knyta kontakter inom nöjesbranschen (inte sällan har kändisar sina barn i privatskolor). Public schools är alltså gratis, vi betalar ingenting, men donerar pengar och försöker ställa upp på evenemang som ska dra in pengar till skolan.

Gällande loven så vet jag faktiskt inte hur folk löser det. Barnen är ju lediga ganska ofta. Om det inte är President’s Day, Martin Luther King-day eller Labor Day så är det två veckor av spring break, jullov eller två månader av sommarlov. USA är ju extremt ojämställt och många mammor (sällan eller aldrig pappor) är hemma.

Los Angeles är en stad med många inflyttade och min erfarenhet är att amerikaner generellt flyttar aktivt omkring i landet. Därför har få mor- och farföräldrar som hjälp. I våra trakter har många kreativa jobb som gör att de kan jobba hemifrån. Det är kanske en lösning. Nannys och barnvakter är inte precis ovanligt. Sen ordnas det också en del sommarläger och under skolåret aktiviteter som bäst kan beskrivas som fritis men med tema. Under kindergarden-året gick Vidde t.ex. på matlagningskurs en gång i veckan efter skolan.

Vet inte om barnen får vara med om så många häftiga grejer, men en gång om året hyr skolan nöjesfältet på Santa Monica Pier och då får alla åka i allt hur mycket de vill. Och utflykter till LACMA gjorde inte min förskoleklass.

Close