Då man åker ut på landet för att idka friluftsliv vill man ju ha en massa god mat och vin med sig. Det leder ofta till man tror att det är en god idé att stanna vid någon av de STORA supermarketarna vid motorvägen västerut eller österut (aldrig norrut, för åt det hållet åker man inte och söderut finns ju bara hav). Förra torsdagen påmindes jag igen om varför det är så sällan jag besöker City Market. Jag blir helt enkelt intiminerad av så stora mataffärer. Det börjar vanligtvis med att jag misslyckas med att lösgöra en kundvagn eftersom "sätt in en peng-systemet" är alldeles för avancerat för mej. Vidare är ju dessa affärer större än gigantiska och det tar lätt flera timmar att vallfärda igenom butiken, om man glömmer att plocka med sig mjölk då man redan står i kassakön är det helt enkelt inte värt den fysiska prestationen att marschera tillbaka in bland hyllorna. Dessutom är utbudet FÖR stort. Antingen panikerar jag fullständigt och plockar med mej mat som skulle räcka i flera år, eller så blir jag helt paralyserad och vägrar att köpa annat än tomater. And don´t get me started on barnfamiljerna som uppenbarligen ÄGER stormarknaderna.
Jag föredrar mao de små matbutikerna inne i centrum. Bara att promenera in ta vad man vill ha och gå ut (helst betala också) . Tids- och kostnadseffektivt. Det finns bara en sak som irriterar mej lite; tjejen som jobbar i Pikkolon i hörnet av Fredriksgatan och Eriksgatan. Trots att jag sprungit in och ut där i flera år vägrar hon konsekvent att känna igen mej. Det har nästan blivit en obsession för mej att hälsa på henne och småprata lite bara för att hon ska ge det minsta tecken på igenkännande nästa gång jag går dit. But noo. Ingenting. Nada. Zip. Noll. What´s up with that? Memento? Typiskt finskt beteende? Eller? Jag menar, de andra som förser mej med föda har inga problem att känna igen mej. Kvartersturken hälsar och småpratar ALLTID ("ihana naapurityttö, mitä kuuulu?") och grekerna i Delicato bjuder alltid på espresso och frågar mej hur det går på jobbet. Det kan inte vara bara en slump...
5 kommentarer:
Håller med dig men det gäller inte bara på de stora mataffärerna. Även små rackare ställer till det.
Men, det absolut värsta. Stå inne på en pizzeria och försöka välja! Har länge lobbat för endast en sorts pizza. Förslagsvis döpt till Pizza...
Jag vet, tiden som man funderat på vilken pizza man ska välja är timmar (dagar?) vi aldrig kommer att få tillbaka. Jag har tillfälligt löst problemet med att alltid välja Margarithan. Less is more. Liksom.
Ibland gör jag också misstaget att besöka Den Stora Marketen nära jobbet. Det är alldeles fantastiskt när man ser barnfamiljerna komma släpande på 20 burkar mjölk, ett cykeldäck, en snöspade, två bordslampor, några petunior, en flytväst, sju par sportstrumpor i valfri ful färg, tre tjog dasspapper, etc etc ad nauseam. Sen står de där i kassan framför en i tjugu minuter och lastar grejerna på bandet. Hälften saknar pris varpå kassatanten, som idag är den allra långsamaste av dem alla, måste ringa upp 20 olika avdelningsansvariga för att kolla vad skiten kostar. Själv står man där med sin juice och färskpasta och biter av naglarna medan familjens ungar i kanon skriker efter just sin gröna glass.
Haha, precis så e det! Johnny, du e rolig, men klok.
Oj vad jag väntar att ni ska få barn. (Inte nödvändigtvis tillsammans men...)Vänta och se, snart står ni själva där med petuniorna i snöspaden och tycker det är det mest naturliga i världen.
Skicka en kommentar