Kaxigt folk

Ni vet hur jag brukar skoja om hur Min* Calle regelbundet smyger in på Munkholmsgatan 6 (med sin extranyckeln ju), står alldeles stilla vid min säng och stirrar på mej medan jag sover, för att sedan försiktigt smeka mej på min bara fot och smyga ut igen.

Min polare Jenny bor i samma hus som sitt ex och har fortfarande hans extranyckel. Häromdagen ville Jenny se sig själv i helfigur och eftersom hon inte har en tillräckligt stor spegel** hemma promenerade hon upp till exet och knackade på. Då ingen öppnade halade hon fram sin extranyckel och släppte in sig själv. Då hon gick in i sovrummet där helfigursspegeln bor märkte hon till sin stora överraskning att exekt visst var hemma, han låg mitt på sängen och sussade med öronproppar djup begravna i öronen. En vanlig människa skulle antagligen ha skämts, försiktigt tassat ut och förträngt incidenten, men Jenny ryckte bara på axlarna, provade igenom sina klädalternativ framför spegeln*** och avlägsnade sig först en kvart senare då hon var klar. Utan att karln vaknade.

Det, mina vänner, kallar jag kaxighet.



*för att göra skillnad på annat folk som heter Calle i Svenskfinland går min närmaste Calle under namnet Min Calle.
**nu insinuerar jag inte att Jenny skulle vara en tjockis, tvärtom väger flickebarnet knappast mer än 50 kg.
***och den intet ont anande sovande mannen.