Hemmafrugan eller -mannen

I undersökning gjord av Aftonbladet menade 70% av kvinnorna* att de gärna skulle stanna hemma och leva hemmafrudrömmen.

Själv har jag ett för roligt jobb och vill alldeles för gärna tjäna mina egna pengar för att kunna hänge mig åt hemmafrulivet. Alla kan ju inte ha samma tur på jobbfronten som jag och jag tycker som vanligt att alla ska får göra som de vill (här dömer vi varken karriärskvinnor eller hemmafruar. Eller män). Så länge de tänkt ordentligt igenom sina beslut är det okej. Som vanligt är jag sjukt nyfiken på hur ni resonerar.

Blir ni inspirerade av hemmafru/mantrenden?


EDIT: Tätortstimotej-Anna som bor i USA skrev ett intressant inlägg om detta. Läs.




Den snygga bruden till höger är såklart Linda och Sonja har ju tagit bilden.



*framförallt 80-talisterna. Och jag vet "en undersökning gjord av Aftonbladet" låter inte så pålitligt, man lets make converation.

44 kommentarer:

  1. Haha, vilken tveksam ära att få illustrera hemmafru-inlägget! Nånej, skojar. Och tackar för en trevlig förmiddag!

    SvaraRadera
  2. Tack själv! Och you can pull it off.

    SvaraRadera
  3. Anonym7:42 em

    Jag gillar att vara hemma med barnen när de är små och kommer antagligen att stanna hemma tills minstingen blir tre år- men jag kommer att återvända till jobbet för att:
    - det känns bortkastat att ha studerat och samlat på sig arbetserfarenhet om man sedan slutar jobba
    - jag vill inte leva helt på hans pengar och man vet ju aldrig om man blir lämnad om 15 år och inte har några egna fyrk, ingen arbetserfarenhet + att man inte samlat nån pension
    - jag behöver nåt annat stimulerande att göra än hushållssysslor

    M.

    SvaraRadera
  4. Hanna7:48 em

    Jag älskar att var hemma med barnen. Men börjar nog så småningom efter snart 4 år känna att det skulle vara dags att återvända till något annat. Om inte för något annat så slipper jag laga mat två gånger per dag ;)
    Nå, ännu stannar jag hemma 1 år. Min man har nog sagt att jag får stanna hemma precis så länge jag vill. Men jag tror att min mentala hälsa behöver lite något annat. O vem vet... kanske jag är gravid då jag börjar jobba näsat höst? oho ;)

    SvaraRadera
  5. M: låter mycket smart och logiskt.

    Hanna: jag fattar vad du menar med matlagningen.

    SvaraRadera
  6. Jag svarade på en liknande fråga för ett par månader sedan... http://www.tatortstimotej.com/2009/11/26/familjepolitik-och-inte-kalkon/ det blir liksom lite långt för en kommentar (men läs även kommentarerna till inlägget)

    SvaraRadera
  7. Som jag sa tidigare idag finns det en del av mig som längtar till jobbet, att vara lärare är världens bästa yrke (ifall ni inte visste) så troligen går jag tillbaka då Saga är ett och ett halvt år ungefär. Och jo det är roligt att få pengar även om pengar inte gör en lycklig, avsaknaden av dem kan däremot göra en olycklig. Kram och tack för idag!

    SvaraRadera
  8. Anna: kvinna, jag önskar att jag var lika smart och välformulerad som du. Länkade äntligen till dig.

    Sonja: och jag som trodde att journalist var det bästa jobbet. Kram och tack för sällskapet idag!

    SvaraRadera
  9. Jag vet ju inte hur jag ser på saken om några år när jag förhoppningsvis har kommit mig in i arbetslivet.

    Men just nu bara väntar jag på att få mina pedagogie kandidat papper i handen och söka jobb på dagis. :) Fråga mig igen om ca. 10-15 år. :)

    SvaraRadera
  10. Anonym8:42 em

    Hördu, har alla en chans att vinna bloggpriset (man behöver bara en nominering och sedan väljer ni) eller är det den bloggen med flest nomineringer som vinner?

    SvaraRadera
  11. Tänk Peppe så tokigt man kan tro ibland! Eller så är det subjektivt det här med bästa jobbet? Jag hoppas ju att de flesta känner så här för sitt jobb, hur ska man annars orka jobba?

    SvaraRadera
  12. Jag jobbar. Har inte ens råd att överväga alternativet. Men om det skulle börja regna pengar över oss kan det nog hända att jag plötsligt skulle prioritera om. Det känns dock som en alltför surrealistisk situation för att jag ens skulle kunna försöka gissa mig till hur jag skulle resonera.

    Fast tänk om det skulle vara riktigt skönt att greja hemma sen när barnen går i skola? Kanske skriva lite bok eller nåt annat oseriöst? Rida mycket. Ägna sig åt kreativ matlagning när man har tid och ingen stör. Läsa fruktansvärda mängder superstimulerande litteratur. Sköta om trädgården (jag tänker typ kryddväxter och bär). Sånt.

    Kanske inte så tokigt?

    SvaraRadera
  13. Anonym9:01 em

    jag har inga barn och vet inte om jag kommer att skaffa/få några. men jag drömmer om att lämna hemma efter 50, eller i alla fall jobba halvtid då. att köra på för fullt till pensionen känns inte okej.

    SvaraRadera
  14. Anonym9:16 em

    Älskar att få vara hemma med barnen. Dom är prima typer och huippu sälskap. Jag vill ta till vara den här tiden då dom är rätt små och ha tid och ork att vara den mamma jag vill vara. Men kan absolut inte tänka mej att vara hemma fru i längden. Tycker om mitt jobb, men framför allt vill jag få vara annat än bara mamma och fru samt ha ett liv utanför hemmet. Som tur har jag ett yrke som möjliggör hobbyjobbande så att ekonomin går runt, jag får vara annat än mamma en stund och inte tappar touchen liksom.:)
    -Sputnik

    SvaraRadera
  15. tanja9:59 em

    Jag vill så innerligt både och... Om man på något sätt kunde pausa barnens utveckling, medan man själv jobbar så skulle jag genast göra så. Jag får nu inom några dagar min examen och borde börja söka ett arbete eftersom min dotter är hela 11 månader gammal och föräldraledigheten tagit slut för länge sedan. Men jag kan omöjligt tänka mig att nu lägga min lilla dotter som lär sig nytt varje dag till någon dagmamma. Då skulle jag ju missa allt (så känns det iaf)! Så jag tänker så, att jobba hinner jag (väl?) men min dotter är liten bara en gång och det vill jag inte missa. Men det finns så mycket gott i att jobba som i att vara hemma med barn, så enkelt val är det inte!

    SvaraRadera
  16. Jag hade planerat att vara halvtid hemmamamma och halvtid jobba. Eftersom jag har ett eget litet företag så skulle det kunna fixas, men nu får jag se hur det blir. Ska lyckas bli mamma först.

    Men att bara sitta hemma med barnet tror jag inte jag skulle klara av i längden.

    SvaraRadera
  17. Okej fråga: kunde ni tänka er att försörja er man medan han var hemma med barnen och skrev böcker?

    SvaraRadera
  18. Nu är jag alltigenom hemmamamma, även om jag gör lite studier när orken, andan och lusten faller på. Jag skulle egentligen inte ha något emot att återgå till studierna. Bara jag skulle veta att barnen inte behöver gå till dagis. För jag tycker att vi föräldrar är bättre än dagis - i alla fall ännu några år. Beroende på situationen kanske maken blir hemmapappa med tre ungar från och med september nästa år, men det får vi se då.

    Sen är det en rakt igenom praktisk sak för oss att jag är hemmamamma på pappret. För trots allt är det yttepyttelilla vårdbidraget MER ÄN att jag skulle föda mina ungar på studiestödet. Men egentligen trivs jag nog i nuläget med titeln hemmamamma. Jag tycker mig finna utmaningar och stimulans de flesta dagar, även om de kanske alla gånger inte är på så hög nivå intellektuellt.

    Och till din fråga. Jag skulle aldrig försörja min man om han var hemma (med barnen) och skrev böcker. Men nog om han var hemma med barnen och skötte hemmet;)

    SvaraRadera
  19. Anonym8:36 fm

    Jag har kört på 100% utan avbrott i ett hektiskt jobb i närmare 13-14 år, så hemmafrulivet är min våta dröm. Men än så länge är jag varken gift eller mamma så inte aktuellt heller. Jag skulle ALDRIG frivilligt försörja en man i samma situation. Hejsan femtitalet :)

    SvaraRadera
  20. Nu på vinterhalvåret när mitt företag går lite på halvfart känner jag mig som en hemmafru (minus barnskötande förstås). Om det kommer barn tror jag det blir en lyckad kombo, ha barnen hemma och jobba samtidigt. Nu känns hemmafruandet bara lite fånigt.

    SvaraRadera
  21. Anonym8:48 fm

    jag försörjer vår familj för tillfället - är alltså mamma till en liten flicka. varför skulle jag inte? jag har ett bra jobb och han har det för tillfället inte. det känns riktigt bra, faktiskt. med nästa barn kanske det blir på ett annat sätt.

    SvaraRadera
  22. Lurkeslurk8:53 fm

    Jag har inga barn och kommer knappast att få heller, så för mig skulle hemmafru-idén innebära att "bara" vara hemma och sköta hemmet. Ibland när jag ser på råddet hemma och önskar att jag hade ork och tid att göra något åt det så drömmer jag om att inte behöva jobba (och studera samtidigt), så att jag skulle kunna ägna mig åt att reda upp i lugn och ro. Men min dröm sträcker sig aldrig längre än till att önska mig ett par veckor eller en månad ledigt. Tanken på att gå hemma jämt är skrämmande. Dessutom älskar jag mitt jobb:-)

    Varför skulle jag inte försörja min partner om det finns en god orsak och jag har möjlighet? Vi försörjer (delvis) varandra under olika livssituationer, det måste bara resoneras igenom ordentligt. Vi har skild ekonomi, skilda konton osv., men om det behövs så kan den andra ta huvudansvaret för räkningar och andra löpande utgifter. Har båda ont om pengar så får man diskutera vad man ska skära ner på eller hur man annars ska lösa problemet.

    SvaraRadera
  23. Anonym9:08 fm

    Lätt att säga när man inte ännu har några barn, men.. Jag skulle nog väldigt gärna stanna hemma om jag hade en tillräckligt rik man att jag inte skulle alls behöva jobba.

    SvaraRadera
  24. tanken på att slippa jobba känns ibland alldeles utomordentligt trevlig. men jag anser att det är skillnad på att vara hemmafru eller att t ex vinna pengar. jag skulle inte vilja bli försörjd av någon annan. dels för att det skulle kännas helt sjukt att någon annan tar hand om mig, som om jag inte skulle klara det själv, men även för att, precis som M skrev, vad händer om jag skulle bli lämnad? då känns det otroligt naivt att inte ha jobbat.

    men rent generellt så känns det bara som en absurd tanke att vara hemmafru. som en annan värld. fanns det motsvarande undersökning för hemmamän?

    SvaraRadera
  25. Nä, som vanligt var tanken att enb man skulle stanna hemma alldeles för absurd för att Aftonbladet skulle vilja undersöka det.

    SvaraRadera
  26. Anonym10:02 fm

    När jag växte upp (är född i början av 70-talet) så kände jag inte till nån som var hemmafru, och är även uppfostrad som om hemmafruar helt enkelt inte finns. Så det är VÄLDIGR absurt just nu med hela den diskussionen som pågår, och att de flesta som deltar tycks vara just ca 10 år yngre än jag är... Kollegor blir mammalediga och har ingen tanke på att börja jobba igen på typ 10 år. Absurt. Så här ska vi andra sen jobba på och subventionera denhär hemmamammakaffelattelivsstilen. Jag kan inte tycka att det är rimligt.

    SvaraRadera
  27. jag är mycket nöjd med tillvaron!

    H: den författande hemmafrun

    SvaraRadera
  28. Angående bloggpriset: Årets blogg är den blogg som fått flest läsarröster. Av alla de andra väljer vi ut tre mycket populära och avslöjar sedan på galan vilken av dem som vunnit.

    SvaraRadera
  29. Jäklar så intressant! Magnus kunde bra tänka sig att vara hemmaman, medan jag alltid vill tjäna mina egna pengar (Magnus och jag kommer alltid att vara tillsammans, det är inte det).

    SvaraRadera
  30. Anonym10:28 fm

    Varför skulle jag inte försörja min familj om min man var hemma med barnen? Det är ju inte bara den föräldern som är hemma som försörjs ekonomiskt utan även barnen och det är ju för dem som den ena föräldern är hemma! Hos oss är både våra personligheter och våra inkomster sådana att det passar bättre att jag är den som är hemma med barnen. Men det har också varit tider då jag varit den som stått för ekonomin t.ex. då min man studerade. Det varierar ju i olika livssituationer. Det är ju vårt gemensamma liv och hem och vår gemensamma familj och ekonomi.
    -Sputnik

    SvaraRadera
  31. Anonym10:31 fm

    Jag tycker att då man har små barn ska barnen vara nummer ett. Detta betyder inte att man inte skulle kunna jobba. (lever själv barnlöst, singel- samt studieliv så vad vet jag egentligen)

    Tycker det är rätt vanligt att det är antingen eller: antingen stannar man hemma med barnen på heltid, eller så jobbar man heltid. Det är en samhällelig attitydfråga. Jag efterlyser någon kompromiss med deltidsjobb och mer flex. Vill nog aldrig jobba fulla 8 timmar om dagen anyway.

    Och vad gör man sen 19 år senare när barnen flyttar ut? Korsstygn? Nej fan, jag har mer potential än det. Vill GÖRA något med mitt liv.

    SvaraRadera
  32. Jag skrev lite av mina spontana tankar kring just det här ämnet i ett inlägg efter Gammas lunchdiskussion. Men i korta drag tycker jag att det är allas eget val att antingen vilja vara hemma eller att välja karriären istället. Ingendera är bättre eller sämre än de andra i mina ögon. Jag upplever bara själv ( i den livssituation jag är nu- allt kan ändra) att jag inte skulle vilja bli hemma på heltid. Tycker att jag har något att ge utanför hemmet. Tror också att många behöver en omväxling i föräldravardagen. För mig hänger det här också starkt ihop med att jag inte vill bli beroende av någon finansiellt.

    SvaraRadera
  33. Nej, jag kan inte tänka mig att vara hemmamamma. Jag älskar mina studier alldeles för mycket, och jag ser fram emot att börja jobba så småningom. Jag blir dessutom en mycket gladare och bättre mamma om jag får hålla på med det som jag tycker är roligt.

    Jag tycker att det är jätteviktigt att tjäna sina egna pengar, och jag önskar att föräldrarna delade ännu mer på föräldraledighetsdagarna, för barnens skull.

    SvaraRadera
  34. Nej, jag vill inte bli försörjd av min man, och jag vill inte heller vara den som ska serva och passa upp. Den biten av hemmafrutillvaron har jag inget intresse av.

    Däremot känner jag ganska ofta att det är frustrerande att arbetslivet så långt handlar om att sälja sin tid till arbetsgivaren. Det här kan ha att göra med att jag är uppvuxen i en tillvaro där man jobbar mycket och tjänar pengar på det man åstadkommer, men inte får betalt för att man befinner sig på en Arbetsplats åtta timmar varje vardag.
    Få jobb jag har haft har varit så stimulerande och så givande att det har känts fullt ut värt det att de ska ta minst 40 timmar av varje vecka. Nu var jag kanske för ärlig. Får man tycka så här i ett tidevarv där alla borde vilja bli karriärister?

    Under perioder av arbetslöshet har jag aldrig nått så långt att jag tröttnat på att inte ha ett jobb. Tröttnat på den ekonomiska osäkerheten, ja, tröttnat på att känna att jag inte lever upp till omgivningens förväntningar och ibland kanske hunnit sakna ytterligare stimulans - men aldrig tröttnat på att inte ha någonstans att gå och jobba om dagarna. Men jag kanske bara inte har varit arbetslös tillräckligt länge för att de egna projekten ska sina.

    SvaraRadera
  35. Jag skrev en oerhört intelligent kommentar som jag tydligen lyckades deleta på nåt sätt (se där ännu ett tecken på skribentens intelligensnivå). Dock måste jag på nytt skriva det mest väsentliga: att jag tror det är vår egen gamla älskade Bugaboo som Linda poserar med. Oj så härligt att få se att den har det bra!

    SvaraRadera
  36. Jag skulle gärna vara hemmafru på heltid eftersom jag är intresserad av att baka, laga mat, ordna i hushållet och leva mammaliv. MEN jag tycker också om att jobba och att göra andra saker än vara hemma, så om jag verkligen bara var hemmamamma skulle jag kanske vara frustrerad. Hur jag än gör längtar jag nån annanstans. Vidhåller dock att man skall passa på att vara hemma när man kan (gäller både pappor och mammor) för man har nästan alltid möjlighet att göra karriär, men ens barn är bara små en gång.

    Förra året var vi alla hemma hela året, min man basade för barn och mat, jag jobbade på dagarna med mitt eget företag på vinden, så på ett sätt försörjde jag familjen. Eller inte alls faktiskt, eftersom min man fick mycket bättre arbetslöshetsunderstöd än jag tjänade på mitt företag :) Men i princip kan jag bra försörja honom så länge han faktiskt gör allt det jag gör när jag är hemma.

    SvaraRadera
  37. Anonym6:34 em

    Jag är lärare till yrket men nu just hemma, med en, som är under ett år. Då när mammaledigheten började var jag lite orolig över hur jag skulle trivas att "bara" vara hemma. Jag tyckte det onekligen var lite slött ibland så länge babyn var ett spädbarn men nu då det är lite mera fart och på hinner jag inte sakna jobblivet speciellt mycket. Får mina sociala behov tillfredsställda genom att träffa andra mammor i parken på dagarna. Sen är det skönt att pyssla (städa) i hemmet och göra hemtrevligt samt vila middagsvila då barnet vilar.

    Men jag tror människan har svårt att njuta fullt ut av det hon företar sig. Är man hemma längtar man till arbetslivet och tvärtom. Men jag skulle åtminstone känna mig splittrad av att vara på jobb just nu då jag helst av allt vill umgås med den jag älskar mest och det är en som behöver mig mest just nu!

    SvaraRadera
  38. Jag har också ett jobb jag gillar och vill tjäna mina egna pengar. Finns det något roligare än att få lön? ;)
    Håller med ALLT som Tätortstimotej-Anna skrev. Varför kasta bort något som folk har kämpat för?
    För mig är det väldigt viktigt att vara "ekonomiskt och känslomässigt självständig" som t-Anna skrev.

    Jag vill alltid klara mig själv om nöden kräver det. Jag skulle inte alls må bra av att ha en karl som försörjer mig (han skulle inte ha råd heller förstås).

    Hemmafrutrenden inspirerar inte alls!

    SvaraRadera
  39. Nej. Nej nej för tusan. Hemmafru och lilla jag går inte ihop. Inte alls. Jag trivs alldeles för bra med att studera, jobba och allt det andra som livet bär med sig. Och jag gillar inte att städa eller att tvätta kläder eller att storhandla. Jag är åttiotalist.

    SvaraRadera
  40. Jag skulle inte kunna vara hemmafru, men det tror jag att du redan visste :) För tillfället försörjer jag familjen medan min man är hemmaman och -pappa. Han skriver nog inga böcker men skulle han göra det så skulle jag vara mycket stolt!

    SvaraRadera
  41. Anonym8:13 em

    Jag har varit hemmafru i 10 år, då barnen var små. Jag fick mina barn som ung, var 18, 20, 22 och 23 då jag fick dem. Då jag väntade första barnet höll jag på och studerade till sjuksköterska första delen av studierna. Jag hade bestämt mig att jag stannar hemma i 1 år och fortsätter sedan studera. Min man hade just fått sitt första jobb. Jag trivdes då så bra med att vara hemma och med att ha barn, så det blev tre barn till. Sedan var jag hemma tills yngsta hade fyllt 5. Detta ser jag som en härlig period i livet som aldrig kommer tillbaka! Jag ångrar inte en endaste dag jag varit hemma! Jag återupptog mina studier vid nyss fyllda 28, och fick examen 3 ½ år senare. (på den tiden var sjukskötarutbildningen 4½ år, men jag behövde inte gå om det första allmänna året, jag vet att studieåren är annorlunda nu för tiden). Efter detta har jag jobbat heltid 3-skiftesarbete i snart 13 år. Jag trivs mycket bra med mitt jobb, och idag skulle jag inte bli hemmafru för något i världen! Alla barnen är utflugna. Barnbarn finns, och jag sköter mycket om dem. Men aldrig skulle jag kunna bli hemma på heltid och sköta. Fast vår ekonomi skulle tillåta detta. Att försörja en man med min lön kunde jag bara tänka mig att göra om vi hade små barn och han ville vara hemma med dem, och det blir inte aktuellt mera. Visst kunde en karl vara hemmapappa om det t tex är så att kvinnan i familjen har jobb medan mannen är arbetslös.

    SvaraRadera
  42. Tack för att ni svarar! Och jag blir så glad av era kommentarer och speciellt för att det tydligen finns allt från 80-talister (och yngre) till folk som redan har barnbarn.

    SvaraRadera
  43. Helena10:07 em

    Min graduhandledare som är 20 år äldre än jag konstaterade att hon är den tankspridda, frånvarande och opraktiska föräldern medan hennes man har koll på allt och står för all matlagning. (Det här var medan hon och jag tog en drink i Shanghai och diskuterade könsroller.) Det slår mig att så mycket faller på personligheter. Tänk om jag hade stannat med mitt opraktiska ex som gillade gammaldags könsroller? Hade jag då varit tvungen att lära mig gilla allt möjligt "kvinnligt"? Det finns ju karlar som inte kan tvätta byke eller laga mat. Men kan en kvinna i ett parförhållande komma undan med det? Bara som ett tankeexperiment...

    SvaraRadera
  44. Anonym8:32 em

    Jag tänker som den anonyme lärarskribenten då h*n skriver om hur splittrad man känner sej på jobb då man helst vill vara hemma med barnet.

    Med första barnet började jag jobba rätt tidigt och pappan var hemma med barnet. En fullständig katastrof för mej personligen (men för alla andra var det nog en lottovinst, pappan och barnet trivdes ypperligt). Jag var så trött, led av det hektiska tempot på jobbet då jag ännu ammade nattetid men mest av allt led jag av den värdeförskjutning som skett iom moderskapet. Jag fann mej själv sitta och bli irriterad på möten som tuggade på om oväsentligheter, detaljer, petitesser och saker och jag tänkte ofta på hur onödigt i betydelsen meningslöst arbete jag utförde då det ändå fanns en människa där hemma som behövde mej, på liv och död verkligen. Och inte det meningslösa tugget på jobbet med en massa onödigt tjafs.

    Jag misstänker att vurmen för hemmalivet är en flykt från ett i många fall hektiskt, snabbt snurrande, meningsfattigt yrkesliv. Man ser att det är mer tillfredsställande att lära ett barn de första orden, att gå, att visa dem sniglar på trädbark än att skriva klichéer i worddokument som världen ändå klarar sig utan. I några fall är det kanske rent ut sagt ett statement, istället för att försöka ändra på samhällets struktur med hektiskt kommersialistiskt tempo i arbetslivet så gör man det på en mikronivå, man blir en förebild själv och vinner på det genom att må bra om dagarna. Fast jag kan förstå att man kan tycka iofs att det är fel, att man borde ta fighten och vilja få förändring genom att delta i arbetslivet, i själva strukturen man vill förändra.

    Vad gäller att vara hemmamamma tror jag också det är en reaktion mot att någon annan har så stort inflytande på hur ens barn uppfostras och faktiskt lever, med kostval, aktiviteter osv på dagis eller hos dagmamma. Man vill ha mer kontroll över grundbygget, då man så ofta får läsa om forskningsrapporter som slår fast att så mycket grundläggs i barndomen, exempelvis självförtroende, anlag till välfärdssjukdomar som fetma och diabetes osv.

    - Kasnäs

    SvaraRadera