Linkku bloggar om skillnaderna mellan österbottningar och nylänningar.
Idag träffade jag en kvinna från Stockholm som berättade att hon som fjorton år gammal förälskade sig i Helsingfors, flyttade till Finland några år senare och aldrig vill flytta tillbaka till Sverige. Helst av allt vill hon bo i Vasa.
Jag började omedelbart fundera på skillnader mellan finländare och svenskar och kom fram till att jag inte skulle ha något emot att bo i Sverige. Eller rättare sagt i Stockholm. Eftersom de svenskar jag oftast träffar är stockholmare blir det kanske en lite snedvriden bild av hela landet, men mycket generaliserat så tycker jag att svenskar är gladare, pratsammare och mer jämställda än finländare. Eller vad vet jag, kanske det bara är mina fördomar som pratar.
Vad säger ni, vilka är de största skillnaderna mellan svenskar och finländare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
37 kommentarer:
Om man ska generalisera är svenskarna mera sociala, utåtriktade, kreativa, pratglada och toleranta. Men det är ju inte hela sanningen. Som du skriver får man ofta en ganska snäv bild av ett lands medborgare eftersom man ofta besöker samma stad eller umgås med vissa människor.
Det som känns som snedvridet då man åker till Sverige är att man blir betjänad på sitt modersmål överallt. Det känns konstigt då man är utomlands.
Men den största skillnaden är väl att svenskar kan ha kul utan att supa medan finnar kan supa utan att ha kul.
lordi vs. abba
Åh! Jag ÄLSKAR Finland! Helsingfors är världens vackraste stad, finska är världens vackraste språk, finlandssvenska är världens vackraste svenska dialekt, Finland har bästa designen... I could go on and on.
Och den lite karga inåtvändheten är charmig på något sätt. Den ger liksom en lite mystisk aura.
Jag bodde ungefär sex år i Sverige innan Norge och jisses, det är skillnad. Nu kommer ju jag från Österbotten och som Linn skriver finns det ju en viss skillnad i bl.a. jämnställdhetstänket mellan Öbotten och södra Finland. Så att jämföra Öbotten med Sverige (Lund, Uppsala och Umeå) blir en stor skillnad. Det är min erfarenhet. Mer vill jag inte säga för jag vill kunna komma hemhem också utan att folk kastar ruttna tomater på mig på gatan. :P
Skämt å sido. Visst är Öbotten härligt på många sätt som inte Sverige är, men jag trivdes så himla bra där framförallt pga att man kommit så mycket längre i miljötänkandet. Man får generellt inte frågan "to tror väl på tokode klimatförändringar to?" i Sverige. (Däremot får man frågan "hur kan du prata så bra svenska!?", den frågan har jag inte fått än efter snart två år i Norge)
Med risk för att generalisera grovt, som det ju alltid finns risk för när man jämför.
Matto: jösses så glad jag blev när den 25-åriga killen i Ica-kassan plötsligt började prata med mig. På svenska! Eller först trodde jag att det var dolda kameran.
Anonym: hahaha!
Underlandet: designen måste jag hålla med dig om. Finsk design är fin.
Majso: haha! Man måste vekligen vara försiktig med vad man säger. Men vad tcyker du om Norge då`?
Efter ett år i Göteborg är en del av min själ alltid göteborgare. Folk jag träffade där var jordnära, roliga, snälla, kreativa och pratade dessutom på ett skojigt sätt. Plus att de har spårvagnar där. På alla sätt en prima stad.
I alla länder, på alla arbetsplatser och i all sköns kollektiv finns det väl alltid en viss procent av jerks och nejsägare. Också i Göteborg. Men i 11 månader hade jag kiva varje dag (nästan), så om jag kunde forsla hela mitt liv i Helsingfors till Götet skulle jag på allvar fundera på alternativet.
En sak slog mig när jag kollade på Roy Anderssons Du älskade i söndags (eller när den nu kom på tv?). Jag skrattade som en tok åt den. Kanske svenskar inte gör det, eller ja, jag vet inte. Andersson menas väl vara en "svensk Kaurismäki" och Kaurismäki är inte det minsta roande i min värld. Så på något sådant plan kanske finländare och svenskar är funtade på ett annat sätt?
Kan bara säga att då jag flyttade tillbaka till Finland så kom all denna negativitet och dysterhet som ett slag i magen. Var en riktig Finlandspatriot då jag bodde i Sverige men nu tror jag det är tvärtom :)
Jag flyttade tillbaka till Finland från Norge för ett halvt år sen och där var det stor butterhetschock måste jag säga... Jag har som österbottning aldrig känt mig så hemma som när jag kom till Norge. Där om nånstans passade mitt lynne in, tycker jag. Jag känner mig inte tillräckligt ytligt glättig i Sverige och i Finland öppnar man sig istället för lite tycker jag. I Norge fanns det glättig värme, liksom.
Jag gjorde nyligen en helgtripp till Stockholm och tycker att det finns en enorm skillnad vad gäller service och kundbetjäning där svenskarna slår oss 6-0. Alltid en glad hälsning, en fråga om man kan hjälpa till och en beredskap att göra allt man kan och samtidigt glatt säga "inga problem". Och så är mysfaktorn hög där!
bodde under studietiden i stockholm (+umgicks med många svenskar i österrike) och älskar svenskarnas spontanitet och hövlighet(man säger t.ex. prosit åt en okänd person som nyser i bussen). men efter en tid började frågan "men hur talar du så bra svenska?"(som nämndes tidigare) gå mej på nerverna,såsom även ytligheten. finländarna är i överlag mer pålitliga än svenskarna. och jag håller med att vi kanske har mer gemensamt med norrmännen än svenskarna, eller så upplevde jag det under en sommar i norge.
Svenskarna är trevligare och mycket mera kundvänliga än oss finnar (fast finlandssvenskarna befinner sig kanske någonstans mitt emellan "rikssvenskarna" och purfinnarna). Sverge är mera jämställt, ja. Så jämställt att chefen skall vara en i gänget, och det kan ju säkert vara en både bra och dålig sak.
Puva: spårvagnar är alltid ett stort plus. Och kiva att du kommenterar (och läser).
Ebba: tyvärr förstår jag vad du menar.
Lina: Norge är alltså den perfekta kompromissen!
Anonym: jag kände på samma sätt i december då vi besökte Sthlm.
Catten: roligt att du också hejar på Norge! Jag diggar nog svenskar, men så är jag ju gift med en och lite jävig.
Miss P: du har så rätt, det finns så klart både goda och dåliga sidor med det mesta.
Svenskar är inställsamma, vill vara till lags, vill vara lagom och inte sticka ut. Alla ska vara ungefär lika och allt är så himla mysigt och gulligt hela tiden. Blää!
Min finska väninna är bland det pratigaste jag vet, men annars tycker jag nog att finnar kan vara tystlåtna.
Väninnan är en jävel på att supa och säger att om hon hade bott kvar i Malax hade hon blivit alkis. Så fördomen att finnar dricker mycket verkar stämma.
Har också bott i Göteborg så som någon här tidigare kommenterade. Underbar stad och västkusten är verkligen bästkusten! Trivdes jätte bra och älskade svenskarnas utåtriktade och glada sätt. Och inom kundservice har man nog fortfarande i Finland massor att lära sig av svenskarna. Men sen tyckte jag ibland att det var jobbigt med all yta som ska se så bra ut (både i samhället och hos individen). Och att allt alltid är så "Jätte bra". Skönt att komma hem och ärligt kunna ha en skit dag liksom. Och vad gäller kundservicen så mjuknar nog också den suraste FPA-tanten upp till ett leende bara man själv orkar le tillräkligt. :)
-Lotta
Anonym: fast inte alla, de jag känner är fantastiska typer.
Ylva: ja vi borde ta det lugnt med spriten.
Anonym: du har rätt i att man som finländare kan börja från sig själv och vara riktigt superdupertrevlig.
skillnaden mellan länderna är glasklar redan när man går av båten/flygplanet och tar bussen in till stan: i sverige möts man av en artig och glad chaufför, i finland av en surkart som på sin höjd muttrar nåt ohörbart.
Som nån redan konstaterat så är det ju omöjligt att dra alla finländare över samma kam, samma gällande svenskar. Jag håller överlag med om de allmänna olikheter som nämnts ovan, men det vore också intressant att kolla ifall människor i Sverige och Finland som kommer från liknande regioner är mer likasinnade? Typ Helsingforsare-Stockholmare, svenskar i norr-finländare i norr o.s.v.
Helsingfors,Vaasa och Åbo borde göra som Oslo och ta dit flera svenskar,så kanske kundservicen blir bättre ;) I Oslo så träffar man på mera svenskar än norrmän i butikerna...
Funderar själv på att flytta till Helsingfors lr Åbo,dock så vill jag lära mig mera finska än "Nimeni on Ida","tervetuloa","kuohukerma" och "Juon viiniä" innan jag flyttar.
ah, vet du, jag läser och läser och läser men har varit en otroligt kass och usel kommentator. nu lovar jag bot och bättring!
och när jag nu håller på: under vår mellandagstrip till Stockholm fikade vi på Gråmunken i Gamla stan. Jag bemöttes av den suraste och tväraste damen bakom disken, hon var verkligen på ett asigt humör och gjorde dessutom fula grimaser åt en liten pojke som grät i sin mammas famn. Det kändes väldigt... hemtrevligt, nästan.
Svenskar är korkade men lyckliga, finnar är korkade och olyckliga? Jag som aldrig hade tänkt att jag skulle bo i Sverige, men likväl bor jag nu här ändå i Malmö... huhhu. Nånä, men måst ja välja mellan Sverige och Finland väljer jag helt klart Finland.
Jag som är uppvuxen i Haparanda och med andra ord har Finland runt knuten tycker inte att finnarna är speciellt buttra eller otrevliga. Men det kanske är dom? Jag har ju, tyvärr, inte sett sådär överdrivet mycket mer av Finland än Tornio, Kemi och Oulo.
Bortsett från att dom som jobbar i butik i Sverige oftast byter till finska om dom behärskar språket och kunden är finsk, medan finnarna håller kvar finskan och så står en där och förstår absolut ingenting.
Jag är finlandssvensk, uppvuxen i Kyrkslätt som ligger en bit utanför Helsingfors (på landet dvs.) Nu bor jag i Göteborg sedan 4 år tillbaka. Jag stortrivs, detta är en fantastisk stad som några andra redan kommenterat. Västkustare är trevliga, öppna och väldigt laid back (på ett snitsigt sätt). Och så har dom ju den bästa dialekten. Men skam den som tror att dessa smilfinkar inte kan vara riktigt jävliga. Jag gillar att åka spårvagnarna eftersom det (oftast, vinter inte inräknad) är väldigt smidigt. Men HELVETE vad arg jag kan bli nästan varje gång över folk som inte reser sig upp när det kommer in en uppenbart gammal människa eller som inte hjälper en mamma eller pappa med barnvagn! Det slår liksom aldrig fel och det kryper i hela mig. Och hela den här grejen med "lagom" kan också göra mig frustrerad. Ibland saknar jag att folk ryter till eller inte säger något alls som i Finland. Och jag saknar att kunna "bara vara" mig själv i Kyrkslätt, där behöver jag inte le tills jag får kramp i ansiktet utan att någon tycker det är konstigt. Och finlandssvenskan, som jag saknar finlandssvenskan. Summa summarum, jag älskar Göteborg och kommer att stanna här men ibland saknar jag moderlandet.
Bor nu i Uppsala och har för tusen år sen också bott i Umeå. Men kallar fortfarande österbotten för "hemma". Det som jag reagerat på är att här har folk "rätt till" det ena och det andra. "Jag har lika mycket rätt till det här som någon annan". Jo, kolla in välgörenhetsgalor - ingen skänker så mycket pengar som svenskar. Men. Omtanken i vardagen för medmänskan - den är betydligt högre i Finland. Och nu talar jag inte om vänner emellan. Utan omtanken om andra okända mänskor i näromgivningen. Och det kan jag sakna oerhört.
Oj, vilken lång kommentar. Jag som bara hade tänkt skriva ett par rader... :)
Jätteroligt ämne! Jag är född i Helsingfors, bodde som barn i Helsingfors, Stockholm och Västra Nyland och som vuxen i Helsingfors och Stockholm som jag anser vara min "hemstad", är svenskt gift, röstar i Sverige, har dubbelt medborgarskap och umgås här i Singapore lika friskt med både svenskar och finländare.
Min åsikt?
Svenskar: utåtriktade, positiva, ytliga, jante, töntiga, rädda för att vara annorlunda, fåfänga, opålitliga, skvallriga, trevliga och väldigt roliga.
Finländare: tysta, lite negativa, ironiska, äkta, vågar vara sig själva, pålitliga, står för vad de säger, törstiga, charmiga, målmedvetna, raka i kommunikationen och djupa.
http://blogg.mama.nu/minbubbla/
Sara: det är så deprimerande.
Sandra: absolut, jag antar att folk från t.ex. Umeå påminner mera om folk från Vasa än SThlm. Kanske?
Ida: ja Norge lär väl vara nåt slags skatteparadis för svenskar. eller hög lön-paradis åtminstone.
Puva; haha! Men befriande att höra att man också kan få riktigt sur service i Sthlm.
malin: intressant! Varför?
Emma: jag föreställer mig precis som du säger att det inte äs så stor skillnad var gränsen går där uppe.
Danne: väldigt intressant! Det hade jag inte väntat mig.
Eva: så du håller med om det som Danne skriver ovan? Jag har inte levt tillräckligt länge i Sverige för att upptäcka det.
Lena. vilket påminner mig om att jag borde läsa din blogg oftare.
Oj jag tycker Lenas kommentar är ganska slående.
Jag har inte så mycket erfarenhet av svenskar annat än när jag var på utbyte i Italien då jag (försökte) umgås med svenskarna. De var nog roliga men blev snabbt trött på att de alltid pratade illa om (heller skvallrade om)den i gruppen som inte var med. Det slutade med att jag hängde med de finska utisarna fastän min finska på den tiden var urusel. Jag är helt tydligt mera finne i själen ändå eftersom glättigheten, ytligheten och kvallrigheten bara gjorde mig illa till mods. Men skulle gärna prova på att bo en tid i Sverige i alla fall :-)
Eftersom jag levt brandomen i Sverige och det vad jag kallar mitt vuxenliv i Finland så medför det säkert något i de skillnader jag har märkt, för ungdomar och vuxna beter ju sig inte helt lika så det blir säkert ännu större skillnader som jag upplever. Men jag tycker ändå att den största skillnaden är att svenskar är väldigt glada och trevliga på ytan medan det är svårare att få riktiga vänner och verkligen kunna lita på någon. Det är mera ytligt i Stockholm och mera skitsnack bakom ryggar. I Finland däremot stirrar alla ner i marken när de går förbi en och talar helst inte med främmande människor, det är svårare att få kontakt med folk men sen igen när man väl lär känna någon så har man en vän att lita på!
Hjälp, jag får sån ångest av att bara läsa diskussionen att jag inte kan kommentera: efter 3,5 år i Sthml är det här det ämne som tas upp med med av varenda halvbekant jag springer på när jag är hemma i Finland. Så, jag tar det en annan gång, helt enkelt :)
Cat: bra inställning! Jag flyttar med deig den dagen.
Soufi: det är skumt det där med att alltid hellre låta bli att hälsa än att hälsa.
Linda: ta det nästa gång när du inte behöver redovisa dina åsikter varannan dag :)
Som slutsats av alla dessa komentarer kommer jag fram till att ens nära vänner ska vara finländare, medan folk överlag runt omkring en ska vara svenskar. Låter logiskt. Här i Åbo stör jag mig oerhört på att en ensam person som sätter sig i lunchmatsalen vid ett bord där en annan ensam människa redan sitter, inte kan hälsa!! Varför ska man låtsas som om personen som sitter 60 cm ifrån en inte existerar? Borde skriva ett eget inlägg om detta.
Jag älskar Norden och att vistas i alla de nordiska länderna. Är också otroligt intresserad av nordiska språk och framförallt olika varianter av svenska. Jag har med andra ord funderat och jämfört ganska mycket mellan hur vi är i de nordiska länderna. När jag i två år gick i en nordisk skola kom jag sämst överens med finländare och svenskar (!). Detta tror jag berodde på att de finskatalande finländarna ansåg att jag var ufo eftersom jag talade dålig finska (österbottning från liten svenskspråkig ort) och att finlandssvenskarna kom från södra Finland och vi inte riktigt förstod oss på varandra då. När det gällde svenskarna tyckte de också att jag var ufo eftersom jag "pratade så bra svenska", och så var de ju ganska ytliga om än ack så trevliga. Mina bästa vänner blev istället en nordnorska, en grönlänning, en islänning och en danska. Vi klickade otroligt bra med varandra, hade liknande värderingar och humor. En skön blandning helt enkelt, jag tror att vi uppskattade varandras olikheter och olika bakgrunder, vi var (och är) väldigt nyfikna på varandra och varandras kulturer. Nu ska jag sluta babbla innan det blir för långt :).
sant. och folk är ju främst idivider och först sen nationaliteter.
nu är jag lite sent ute, men jag älskar ämnet! jag är uppvuxen i sverige med finska föräldrar och har bott en sväng i helsingfors. där fick jag höra att jag pratade så bra finska, som ju är mitt modersmål (istället för alla finlandssvenskar som får höra tvärtom i sverige). jag upplever länderna som väldigt lika. man träffar på bra och dålig service i båda länderna, men i allmänhet håller jag med de som säger att sverige är mer lättillgängligt i service, men det kompenserar finland i den fantastiska vänligheten. jag har aldrig blivit så vänligt bemött av främlingar i något land tidigare. flera gånger blev jag bla ledsagad hela vägen fram till dörren när jag frågade någon om en vägbeskrivning, något som aldrig hänt i sverige.
Vad roligt att få läsa allas kommentarer! Jag är finlandssvensk och bosatt i Helsingfors, men kommer snart att flytta till Norge och ha en skånsk chef med rötter i Savolax!
Skicka en kommentar