På Alfamamman pågår förresten hemmafrudiskussionen. Jag tycker att Michaela kom med en intressant synvikel:
Jag har ingen förståelse i det hela, liksom ska man alltid göra det som gynnar andra mera än det som gynnar den egna familjen? Får mig att tänka på vaccindebatten, alla ska vaccineras fast vissa får problem.
Nej, förstår ej över huvudtaget. Ser nog ändå den egna familjen som viktigare än samhället överlag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
Det där är inget stort problem, för när det kommer till kritan väljer folk ju efter egen övertygelse i alla fall. Skulle inte tro det är många som till exempel delar föräldraledigheten rakt av om man verkligen inte vill, bara för att utföra en solidarisk handling.
När det gäller vaccinationen gäller andra sakliga samband; för att det ska vara verkningsfullt med ett vaccin måste en viss täckningsgrad finnas i befolkningen helt enkelt.
Det är ändå ett intressant resonemang, för nog vill de allra flesta ta del av det vi kallar för våra rättigheter: samhällsservice, vård, skola etc. Och till det bidrar vi solidariskt genom att betala skatt. Vill till exempel Michaela krångla sig ur det också, och hur tänker hon sig i så fall att det i förlängningen ska fungera?
Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja mina tankar kring det här. Men så här tänker jag. Alla vi individer bildar ett enormt kollektiv som i sin tur leder till strukturer som består av idéer och föreställningar om rätt och fel. Det är omöjligt att som individ inte påverkas av de föreställningar man omges av. Ingen människa är en egen ö-tanken. Det som sker i familjen är en återspegling av det som sker strukturellt. Av den anledning tycker jag att det finns en stor poäng med att tänka på hur ens individuella val påverkar andra.
MEN VAD FAAAN.
Inte så jävla konstigt att samhället ser ut som de gör om folk FUCKING BETER SIG SÅ.
ursäkta men nu blev jag så arg att jag slog sänder ngt. Jävla idiooooot.
Jag är nog helt på samma spår som Michaela. Vi måste i första hand göra det som vi är övertygade är bäst för våra barn och värna om våra egna familjer, för faktum är att ingen annan gör det. Som jag ser samhället i denna dag är det inte mycket att hänga i julgranen, därmed får tyvärr "allas bästa" nöja sig med andra plats om jag måste välja.
Hälsningar, hemmamamman som inte låter vaccinera sina barn vilka inte heller äter enligt de finska kostrekommendationerna. Huj. Fy på mej.
Oj nej Peppe, kommer inte att våga läsa kommentarerna på dethär inlägget :) Å jag som bara skrev vad jag just då i min efter resan trötthet tänkte.
Och ännu om min attityd till vaccin. Är nog inte emot det och första sonen har nog blivit vaccinerad mot allt, tänkte främst på svininfluensa vaccinen och hur myckiet människor som inte tog den måste försvara sig. Men det var ju lite långsökt att blanda in hit.
Och Cruella, jag vill nog inte krångla ur mig ur nåt, tror jag iaf, förstår inte riktigt vad du menar.
"Som jag ser samhället i denna dag är det inte mycket att hänga i julgranen, därmed får tyvärr "allas bästa" nöja sig med andra plats om jag måste välja."
Det där är intressant. Vad exakt är problemet med samhället idag? Som jag ser det är ett stort problem just den där individualismen. Sköt du ditt, så sköter jag mitt. Vi tar inte hand om varandra utan vaktar istället mycket noga på vårt eget och sneglar ängsligt på varandra. Och kan det kanske hänga ihop med välfärden. Mycket vill ha mer.
Ett halvt till ett barn per 100 000 får narkolepsi i normalfallet. En fyrdubbling av det (som angetts som siffra i den rapportering kring svininfluensavaccinet) är i så fall två till fyra barn per 100 000.
I allmänhet så gör de som inte låter vaccinera sina barn det på skakiga statistiska grunder. Antivaccinationsrörelsen spelar ofta oerhört fult, och bygger all sin argumentation på tendentiösa känslomässiga grunder, snarare än vetenskapliga eller statistiska.
Om en person inte vaccinerar sina barn på grund av rädsla för förhöjd risk med något som inte nödvändigtvis visats vara ett vetenskapligt samband, samtidigt som personen spelar på Lotto eller liknande, så finns det ingen som helst anledning att ta denne på allvar.
Vad är det egentligen som inte funkar idag? Vari ligger felet? Är det något som är fel? Jag tycker inte alls Michaela är ute och seglar. Varför skulle man inte ens få bestämma över sin egen familj längre? Som om vi följer tillräckligt med regler och normer i övrigt. Precis som vi skulle vara insatta i ett system.
VAD det är som inte funkar? Well, kvinnor tjänar mindre pengar än män, for starters. Har mindre chans att få jobb när de är i fertil ålder (och efter), drar tyngre lass även när de jobbar eftersom de är QUINNOR som antas vara så jävla asbra på ungar och att dammsuga samt uppenbarligen inte bryr sig om sina barn om de skulle vilja vara något annat än bara mamma ett par timmar om dagen, barn som har dålig kontakt med sin fäder eftersom de aldrig träffade dem när de var små, fäder som inte känner sina barn ordentligt, äktenskap som faller sönder pga bitterhet och orättvisor, kvinnor som fastnar i dåligt betalda jobb med småband efter att deras man sticker/dör/drabbas av sjukdom, kvinnor knappt klarar sig på bara folkpension... haru några år?
Anonym 7.16 här igen hej.
"Vad exakt är problemet med samhället idag? Som jag ser det är ett stort problem just den där individualismen. Sköt du ditt, så sköter jag mitt. Vi tar inte hand om varandra utan vaktar istället mycket noga på vårt eget och sneglar ängsligt på varandra. Och kan det kanske hänga ihop med välfärden. Mycket vill ha mer."
Det handlar om värderingar. Jag värderar familjekärlek, inte karriärpengar. Att "sköta sitt" utesluter inte att man även tar hand om andra. Däremot tänker jag inte ge upp min familjekärlek för att karriärstatistiken ska se bra ut.
Vacciner handlade inte den här diskussionen nu om, så jag håller mig till att konstatera att jag inte spelar varken med lotto eller mina barns hälsa.
Hur vi än gör, vad vi än väljer, ligger ansvaret sist och slutligen alltid på oss själva. Det är vi som lever med konsekenserna av våra val, vilka de än må vara. Vi vill väl alla leva i en bättre värld, vad som ses som bättre kan däremot diskuteras.
T:anna:
Okej, nu tycker jag att du överdriver ända till Ishavet, men sure. Jag är ju förstås en simpel, mindre värd och bakåtsträvande hemmamorsa som bara försöker få fason på mina kids. Som om allt alltid handlar om pengar.
Det stämmer verkligen var 60-talisterna säger! Solidariteten är död.
Eva - Du menar alltså att det inte ser ut så?
OchvadFANför plockar folk alltid in värde i debatten? Jag har aldrig hävdat att man är mindre värd om man inte lönearbetar, bara att man gör ett mindre bra val i längden, både för sig själv, sin familj och samhället i stort.
Anonym 841: Det handlar inte om någon fjärran "karriärstatistik", det handlar om att folk som fötts med fitta ska ha lika stor rätt att ägna sig åt det de vill och kan för samma mängd pengar som folk med kuk. Jag fattar inte vad som är så jävla fel med det.
Jag begriper inte riktigt vad det är som pågår här. Vad betyder det att se den egna familjen som viktigare än samhället? Hur skulle man skilja dem åt? Det här är ett icke-val, en falsk valsituation. Jag antar att det går tillbaka på en tidigare kommentar någonstans om att hemmamammaskap (och hemmapappaskap, får man förmoda) påverkar samhällsstrukturen i stort. Men det är väl alldeles självklart?
Solidaritet, att "ta hand om varandra", betyder inte att förlora sin självbestämmanderätt, och familjekärlek utesluter inte solidaritet, lika lite som karriär och/eller lust att jobba utesluter kärlek till familjen. Så här: det är okej och till och med nödvändigt att mina skattepengar går till att hålla igång brandstationen trots att det inte brinner hemma hos mig.
Och sen kan man ägna en tanke åt de familjer där det kan vara svårt nog att få mat på bordet trots att föräldrarna/föräldern jobbar heltid. Att koppla ihop jobb och kärlek till sina barn (eller snarare isär, då) är bara respektlöst.
T:anna:
Faktiskt så kommer förmodligen inte staten att betala ut en enda lönebaserad föräldrapenning åt mig, jag har karln hemma, en magisterexamen inom räckhåll och 40 år kvar till pensionen. Men det var ju inte så det såg ut hos alla. Men det som det.
Av ren nyfikenhet undrar jag:
Låt oss säga att man verkligen VILL vara hemma med sina barn (eftersom man tycker att det är meningsfullt och roligt) - borde man ändå av solidariska själ bege sig ut i arbetslivet för att det gynnar flest antal människor i det långa loppet? Offra sig själv liksom.
Är det så?
Men finns det någon konflikt mellan att ta hand om sin familj eller att tänka på samhällets bästa?
Genom att ta väl hand om sina egna skapar man ett snällare samhälle, gör man inte?
Det jag går igång på här är att det verkar som att många tänker att det man gör i sitt liv och i sin familj inte påverkar och berör någon annan. Men det tror jag starkt på att det gör. Vi hänger alla ihop och rör oss i en gemensam massa som leder till det ena och det andra.
Och som jag skrev tidigare i en tråd tänker jag att männen vunnit den här omgången också, då det gäller kritiken mot hemmafruarna. Det känns som att man som kvinna för jämställdhetskamp genom att fort som fasen vara tillbaka på jobbet medan männen gör det genom att prioritera sina barn. Det är synd att mäns val att prioritera sina barn ska vara nåt nytt och modernt, det borde ju vara mer självklart. Blir sur och skaffar kanske aldrig barn pga det där.
En sista kommentar om vaccin. Att påstå att man undviker att riskera sina barns hälsa genom att undvika vaccination är ett oerhört tveksamt uttalande. Detta eftersom det bygger på att sjukdomarna vaccinet skyddar emot inte kommer drabba barnen. Vad är sannolikheten för det, kontra sannolikheten att vaccineringen orsakar biverkningar? Det måste man ta med i beräkningen för att göra en ärlig utvärdering.
Wakefields data som kopplade MPR-vaccinet till autism var fabricerade. Allt var lögn! Det finns inget vetenskapligt påvisat samband alls. Han och endast han kunde visa upp en korrelation, och han fabricerade alltså allt. Hans läkarlegitimation är numera indragen.
Det privata är politiskt.
Oj oj, jag måste ju bara få fram lite av mina tankar som den kuvade hemmamamman igen:
http://muminmamman.papper.fi/2011/06/02/jag-ar-en-lycklig-som-hemmamamma-for-tillfallet/
Jag håller med Micaela. Att göra som man tror att är bäst för den egna familjen ger nog mest lyckliga föräldrar, barn och arbetsgivare med motiverade arbetare, oberoende om det är en mamma eller pappa.
Det finns inte ett rätt och ett fel, utan lika många olika modeller som det finns familjer.
Därmed inte sagt att jag inte tycker att linjedragningarna kring moderskaps- och föräldraledigheten i Finland är något förlegade. Strävan till större jämnlikhet, men med möjlighet till flexibilitet skulle jag önska mig tack!
(Fråga inte hur det skulle gå till bara, jag är forskare/morsa, inte politiker!)
igen visar vi kvinnor hur lite vi stöder varann, hur mycket vi älskar att hacka ner på varann och inte stå på en annas kvinnas sida. grattis männen, än en gång har ni vunnit.
fy fan, på oss alla!! -hemmammammor, karriärmammor, deltidsmammor, icke-mammor: fy faaaaaan på oss alla!!!! heja på varann istället för att hacka på varann, säger jag.
En stor applåd åt Lotta härifrån!
Jag tycker inte alls att vi skall fy fan:a oss här. Är det inte bra att vi försöker förstå varandra och diskuterar? Naturligtvis skall kvinnor hålla ihop, men bara för att vi tycker olika har männen ingalunda vunnit.
Svårt det där. Jag vill naturligtvis att min familj ska ha det så bra som möjligt, men hos oss har vi löst det genom att Magnus och jag delar på sköta om vårt barn och har ända sedan Vidar födsel haft en precis lika nära relation till honom. Sedan tycker jag att ett jämställt samhälle också gynnar Vidar och vår familj. Så hos oss slår inte lyckliga familjen och ett jämställt samhälle ut varadra.
Personlig parentes: jag skulle ha mycket svårare att vara kär i Magnus resten av våra liv om vi inte var jämställda.
För mig betyder jämställdhet rättvisa och lika möjligheter och rättigheter. Och jag antar att ni som är hemma med era barn inte känner er orättvist behandlade, annars skulle ni väl inte leva som ni gör.
En annan sak är att det nog skulle bli ganska knapert med pengar i Finland om hälften av alla skattebetalare stannade hemma, men å andra sidan skulle väl en downshifting göra gott för moder jord.
Fred!
vill ännu bara påpeka att min point inte är att applådera någondera "sidan". det är mer bara det att kvinnor igen en gång hellre ser ner på varann (oberoende vilken situation man är i) istället för att försöka se på saker med öppet hjärta o sinne och ha förståelse för varann.
(själv har jag inga barn vet ej om jag vill ha)
Det e väl ingen skillnad vem av föräldrarna som sköter barnet och vem som drar in mera pengar. Men i dagens läge kunde man kanske nångång utgå från barnet. Först lever man i typ 25-30 år och tänker på sig själv så om man då kanske i några år kunde tänka på barnet först och sen först på sig själv och då eventuellt ägna det lite mera tid än det absolut minimala. Med all jämställdhet o dylikt glömmer vi lätt bort barnen. Båda jobbar för fullt o barnen är bortplacerade nånstans. kanske några år av sämre inkomst o mera närvaro (om möjligt) kunde vara en idé.
Okej, jag har en hemmaman. Det är, problematiskt nog, fantastiskt och förutsättningen för att familjen skall må så bra och stressfritt som den gör just nu.
Han hämtar och lämnar på dagis, tvättar och handlar. Alla dedär småsakerna som annars blir ett stressmoment när båda jobbar. Jag jobbar heltid och pensionssparar åt oss båda.
Skulle det vara jag som var hemma skulle vi få skit. Nu fattar nog få vilket system vi egentligen har.
Är vi mer jämlika bara för att rollerna är bytta? Jag vet inte. Men jag vet att barnen får en helt annan bild än sina jämnåriga på vad det innebär att vara mamma respektive pappa. Förhoppningsvis ökar det deras valmöjligheter i framtiden att de inte betraktar de traditionella könsrollerna som låsta.
Istället för att skylla på hemmamammorna för kvinnors sämre ställning på arbetsmarknaden, kunde man fundera på hur flickor uppfostras i vårt samhälle. Flickor skall inte busa, inte framhäva sig själva, inte ta mycket plats m.m. Detta leder till att hon inte som vuxen vågar be om löneförhöjning, vågar inte stå på sig eller kan inte för hon har inte lärt sig det eftersom hon som liten inte fick göra det. Istället för att skylla på hemmamammor - uppfostra din flicka så att hon klarar sig i kampen! Kanske så småningom sker det en förändring i samhället. Såsom även på 1700-talet kan endast kvinnor kan vara gravida, föda och amma och tyvärr kommer det inte ske en förändring i det.
Skicka en kommentar