söndag, augusti 21, 2011

Äktenskapet

Köpte tidningen Yourlife och konstaterade att den inte riktigt passar mig. Den bjöd ändå på några pärlor, bland annat en intervju med nyskilda Maria Sveland och Katarina Wennstam. Tvår författare som jag verkligen gillar. Sveland och Wennstam talade om sin nya bok Happy Happy, en bok som skilsmässa och konstaterade att de är mycket lyckligare nu än som gifta.

Sveland berättar att hon alltid sett skilsmässa som något positivt, att hennes eget giftermål var en "rolig grej" och Wennstam att hon blev chockad över hur ojämställt hennes äktenskap blev efter att hon fick barn. Och det är ju bra att de tagit ansvar över sin egen lycka och gjort val som de trivs med. Och som den ena av dem säger mår nog barn sämre med gifta föräldrar som grälar eller helt enkelt inte älskar och respekterar varandra länge än skilsmässobarn.

Samtidigt är jag en obotlig romantiker som vill tro att man visst kan leva tillsammans OCH vara lycklig med samma person. Å andra sidan antar jag att alla som gifter sig tänker att just de är undantaget. Att de kommer att klara sig tills döden skiljer dem åt. Eller vad vet jag.

Ni som gift er och skilt er, var ni säkra på att just ert äktenskap alltid skulle hålla?


En annan dag kan vi prata om äktenskapet som institution, kyrkan och heteronormativitet, men det blir för mycket nu.


12 kommentarer:

  1. fast det är ju inte äktenskapet som juridisk institition som är ojämställt. däremot verkar de flesta förhållanden bli ojämställda om folk får barn. men det är ju fortfarande egentligen två saker som inte behöver ha med varandra att göra.

    SvaraRadera
  2. Åh det här inlägget vill jag läsa alla kommentarer på, så jag skriver den här kommentaren bara för att kunna prenumerera på alla andra kommentarer. Hehe.

    SvaraRadera
  3. Och så glömde jag klicka i "skicka uppföljningskommentarer". Idiot.

    SvaraRadera
  4. Jag har ju aldrig varit gift, men om det räknas att ha separerat från sin sambo och sina barns far, så säger jag jo. Jag trodde att vi skulle vara tillsammans för alltid. Tills krisen slog till och drog mattan under mina fötter. Och nu med facit i hand undrar jag hur jag tänkte då när jag trodde att det var för evigt.

    SvaraRadera
  5. Jag trodde aldrig, aldrig, ALDRIG - aldrig NÅGONSIN att jag skulle skilja mig (från mitt första äktenskap). ÄNNU mindre kunde jag ens föreställa mig att detta skulle ske vid 30 efter bara tre år som gifta. Ja, jag kan inte nog poängtera hur starkt jag trodde att vi skulle leva tillsammans för evigt. Det var en total självklarhet. Vi talade ibland med gifta kompisar om hur statistiskt sett hälften av oss kommer att skilja sig och jag tänkte högmodigt för mig själv att det nog åtminstone inte kommer att vara jag... Men nu med facit i hand och med erfarenhet av ett harmoniskt förhållande känns det helt ofattbart hur jag kunde tro att mitt förra äktenskap skulle hålla. Det var helt enkelt ohållbart. Jag vill inte säga redan helt från början, men åtminstone från början av vårt äktenskap.
    Jag kunde heller inte föreställa mig hur BRA mitt liv skulle bli efter att jag skilt mig. Så OTROLIGT mycket bättre så jag ler stort för mig själv medan jag skriver detta. Jag vill inte att någon ska ödsla sitt liv på att vara olycklig. Det är så onödigt och dumt att inte våga skapa förändringar p.g.a. rädsla att bli ensam, vad mänskor ska säga etc. etc. Vi är här bara en gång. Varför inte leva det bästa liv man kan medan vi är här?
    Nu är jag omgift. Livet är förunderligt. Jag trodde inte att jag skulle vilja gifta om mig. Än mindre så pass snabbt. Nu känns det redan helt overkligt att jag någonsin varit gift med någon annan. Men jag tar inte min man för givet. Jag är tacksam för vad jag gått igenom för det har gett mitt nya förhållande mer tyngd och djup. Jag förstår nu att ett äktenskap inte handlar om romantiska ungdomsdrömmar eller förväntningar. Denhär gången gifte jag mig inte med en glansbild av hur jag trodde att det "perfekta livet" skulle se ut. Jag skattar mig lycklig som känner att jag verkligen gift mig med min allra bästa vän. Jag tror att vår förmåga och vilja att kommunicera med varandra även om svåra saker är en styrka som kan bära oss långt. Min mans föräldrar var båda gifta en kort tid på var sitt håll före de träffade varandra och de har ett av de bästa äktenskap jag någonsin bevittnat. Jag tror att det beror mycket på just det att de förstått att man aldrig skall ta varann för givet. De har varit tillsammans i trettio år men jobbar fortfarande på sitt äktenskap och visar varandra ömsesidig respekt och beundran varje dag. Jag är glad att min man har haft dem som förebild för det märks i hur han förhåller sig till vårt förhållande och i hela hans beteende gentemot mig.
    Och ja, jag tror fortfarande på evig kärlek! Absolut! :) Dessutom känner jag att jag får ta del av den! Jag är mycket lycklig och också fortfarande en obotlig romantiker, måhända med en liten gnutta mer realism än tidigare! ;)
    Det fanns för övrigt en fin artikel av Maria Sveland om samma ämne i jubileumsnumret av Bang.

    SvaraRadera
  6. Johanna: så sant. Barnen brukar lyfta fram gamla könsroller. Man är för trött och överväldigad för att orka ta tag i jämställdhetsfrågor.

    Egoistiska Egon: hahaha! Tack för att du inte lyckades genast.

    Ensamma Mamman: jag hoppades på din kommentar. Jag tror som du, att man i början vill kanske så mycket att det känns rätt, men sedan när man separerat och ser sitt förhållande ur ett nytt perspektiv ser allt som var fel. ELler så har det varit för mig.

    Softy: TACK för lång och väldigt intressant kommentar. JAg läser och förstår.

    SvaraRadera
  7. Sadly I am asking myself some hard questions right now. And to be honest this is very scary to read.

    SvaraRadera
  8. Det sägs att man ska lyssna på magen. Den brukar veta.

    SvaraRadera
  9. Thanks. That helped.

    SvaraRadera
  10. Hej, kommenterar även om jag inte varit gift.
    Min bästis gifte sig med sin långvariga pojkvän, fick barn o skilde sig när barnet var typ ett. det var mannen som ville skilja sig, även om bästisen också visste att de hade stora problem. Hon har trots problemen varit helt totalt chockad o förundrad över att det gick som det gick. hon trodde helt fullt o fast på att deras äktenskap skulle hålla. vi kompisar var lite mer skeptiska men vad hjälper det? hon är uppvuxen i ett hem där man lever enligt "tills döden skiljer oss åt" no matter what. Han däremot kommer från ett trasigt hem. Man undrar ju om det också har med saken att göra? jag vet inte. själv är jag skeptisk eller jag vill hellre säga realist. jag tror inte på ljusröd lovielovie-kärlek som varar för evigt. jag tror att ett bra äktenskap baserar sig på ömsesidig respekt, bra kommunikation o djup vänskap. men va vet jag ;)
    lycka till med allas äktenskap, samboenden etc! låtom oss vara lyckliga både som singlar och i par! amen.

    SvaraRadera
  11. The Tit: bra.

    Lotta: svårt, svårt. och som du säger bär man med sig så mycket bagage från sin egen familj. Sen har du helt rätt i att man kommer himla långt med respekt och ärlighet.

    SvaraRadera
  12. Anonym2:47 em

    Denna bok handlar om kvinnor som tar ut skilsmässa. Om det är mannen som gör det så blir det inte Happy Happy. Dår är han ett egoistiskt vin. Mot den bakgrunden är denna bok den sedvanliga feministiska egotrippen.

    SvaraRadera