Så här resonerar jag: Jag har funderat och
funderat, men kommer inte på en enda en bra orsak varför jag skulle lämna bort
bilder på Magnus och Vidar. De är ju en del av mitt liv och det jag skriver om. Om vi var snuskigt rika och bodde i Bogotá eller
annan stad där kidnappningsrisken är stor eller om jag trodde att bilden stjäl
Vidars själ skulle jag naturligtvis låta bli att fota honom. Att andra
människor ser honom tycker jag inte är så farligt.
Jag tror att du har rätt i att bloggande handlar om bekräftelse och helt enkelt kommunikation. Plötsligt pratar jag med folk jag annars aldrig skulle ha lärt känna. Häromdan skrev nån en liten glad hälsning från Skåde (bra springväder där nu) och det gjorde mig väldigt glad.
Och så har du såklart också rätt i att det är upp till var och en att själv välja om man vill lägga upp bilder och texter.
Och så har du såklart också rätt i att det är upp till var och en att själv välja om man vill lägga upp bilder och texter.
När Vidar själv börjar surfa på nätet och
komma upp i en känsligare ålder slutar jag naturligtvis att blogga om honom. Sånt
får han sköta själv, om han vill. Angående Magnus så är han väl nåt slags
offentlig person så jag utgår från att det är okej att jag lägger upp bilder på
honom.
Jag tror att generationen som växer upp med
internet har en mycket mera avslappnad inställning till att finnas på the world
wide webb än vad vi kanske har. Att det nästan är skumt om det inte alls går att hitta en. Men det
är kanske en helt annan diskussion.
Allt gott och varma hälsingar från en paradisö!


4 kommentarer:
Bra Peppe! Jag har dessutom försökt fundera på hur jag själv skulle resonera om min egen barndom fanns dokumenterad på nätet. Visst skulle det vara en underlig tanke (självklart, internet på 70-talet liksom), men kan inte hjälpa att jag ändå skulle tycka att det var ganska fantastiskt :) Ha det bra!
Jag tycker också att det skulle vara fantastiskt att kunna följa med sin egen barndom så där i efterskott som Malin skrev. Det är ju också responsen och interaktionen som gör att man drivs på och orkar fota och skriva.
En alldeles otroligt fin bild av pappa och son i det här inlägget. Ha det bra! Michaela
Ett riktigt, riktigt bra inlägg! Jag brukar vara försiktig med att inga andra än sånna som jag känner och kan fråga om lov kommer med på bild. Mina egna barn har jag, i den åldern de är nu, inga skrupler att lägga upp bilder på. I Sverige har de extremt hårda regler för fotografering. Numer är det många daghem som inte tillåter fotografering på julfester exempelvis, eftersom någon kan se något barn som har skyddad identitet. På ett sätt förstår jag det, men å andra sidan skulle jag inte vilja att barnen lärde sig att leva med rädslan av att fastna på bild.
wow! vad representerar tatueringen på magnus rygg?
Skicka en kommentar