Solen sken och det kändes som en bra föreläsning. Gymnasisterna skrattade flera gånger och folk ställde till och med frågor. Efteråt bad jag om ursäkt av lärarna för att jag sagt herregud och jäklar så många gånger.
Och när jag steg på bussen tillbaka till Hufvudstadsbladet vägrade chauffören ta emot mina slantar. Han bara log och viftade mig vidare. Händer sånt verkligen?
6 kommentarer:
Njut, bara njut!
Jag har för övrigt lite svårt att dechiffrera de här orden som ska skrivas in i fältet som bevisar att jag inte är en robot som kommenterar. Undrar om jag är en robot, ibland blir det rätt först på andra eller tredje försöket. Är jag bara ordblind? Det var lättare förr.
Klart att det händer! Bra jobbat!
Sonja: Jag har precis samma problem. Tar mig alltid flera försöka att bevisa att jag inte är en robot.
Snacka om flyt! Och lite underbara vårkänslor på det!
Vilket gymnasium var det du besökte?
Tack, tack, tack! Nu kan jag glädja mig åt att det gick så bra för dig som vi alla trott att det skulle gå. Du såg säkert så glad ut att busschauffören smälte.. //Anne
Sonja. tycker själv också att de är störande. Tog bort dem.
Charlotte: your wish is my command.
Evis: men precis! hurra år att det börjar bli vår!
Jessica: Tölö specialgymnasium.
Anne: ditt pepp värmer mitt hjärta (på riktigt!)
Skicka en kommentar