Kiri kom från Stockholm med en goodiebag full av bland annat tidningar och när jag låg i badet och bläddrade igenom Elle, Icon och Filter fick jag den där känslan av att alla är så himla unga och framgångsrika. Alla är 22 år gamla och blomstrande fotografer, formgivare, arkitekter och skribenter som bott i samtliga metropoler och är superbegåvade på att de gör.
Sedan lugnade jag ner mig lite och påminde mig själv om att jag ibland känner samma sak då jag läser bloggar och tycker att alla har så snygga hem och trendiga kläder och äter god (och snygg) mat och har kreativa jobb och skriver noveller och reser till Afrika och gör tv och radio och ni fattar.
Men egentligen är det ju olika människor som gör sin grej, medan jag i mitt sinne sammanfattar alla jag läser om till en übermench som jag sedan jämför mig själv med.
Nu när jag formulerat det ska jag sluta med jämförandet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du är en übermänniska! Men jag förstår hur du känner dig... känns som om normen för en människa i min ålder är att man skall ha varit sambos minst en gång, vara entreprenöööör som det så fint heter i Sverige, och brinna för att bolla affärsidéer 24/7. Eller så har jag varit för mycket inne på Blondinbellas blogg.
Det där kan jag verkligen känna igen... men undrar om det inte har en del att göra med att jag inte bloggade eller läste så mycket bloggar vid 22 års ålder (för min del var det år 2000, fanns ju inte bloggar då) och därför inte riktigt hade samma möjlighet att spilla ut sina kreativa jobb och planer till omgivningen... och var det inte ganska ovanligt med inslag i tidskrifter om unga framgångsrika typer då? Tänker att det är lite synd om 20-25-åringarna nu då de har mer konkurrens och kanske känner stress om de inte lyckas vara de där übermänniskorna. Och som du skrev så är det ju ändå en sorts illusion :)
Jenny: bra point, tror bloggar har skapat en illusion av en ung übermänniska. Illusion av hur ett "perfekt" liv ser ut.
Det är så lätt att jämföra sig. Men sen tänker jag inte skulle vilja vara mellan 20-25 mera (fast jag nyss fyllde 21 för tolfte gången :P) För typ 10 år sen var det ännu inte så stor press på dessa stackare på 25. Varför måste man åstadkomma allt på en samma gång i livet och allt mellan 20-30? Helt sjukt tycker jag. Men då är jag ju bohem och bara tycker allt sånt där prestige och perfektionism är trams. Men hey that´s just me.
Bekant problem. Men jag stressade mera över sånt när jag själv var 22. Nu när chansen att slå världen med häpnad före 25 har varit och farit kan jag bättre fokusera på vad jag verkligen vill, och glömma bort allt det där jag tyckte att jag borde vilja göra.
Men visst, ibland har jag dagar då jag får fel och åldersnoijar. Jämför mig själv med små bitar av andra mänskor. Pusslar ihop supermänskorsom inte finns.
är det inte just det du gör. reser, radio, tv , kreativt jobb, man, barn..... du har ju allt det du nämner.
Jag tänkte precis som Anonym.
Kiri: låt BB inspirera istället för att ge ångest. Hoppas att du mår bättre!
Jenny: jag tror absolut att du har rätt. att det pumpas ut hur framgångsrika folk är hela tiden. tur att man inte hade så bra koll som tjugoåring.
Michaela: klok inställning och intressant poäng att det är just mellan 20 och trettio man ska leverera så himla mycket. som om livet och alla chanser är över efter det.
Fager Dam: pussla ihop var uttrycket jah letade efter. att pussla ihop en übermänniska.
Anonym och cruella: ja, egentligen så har jag faktiskt allt jag vill ha. helt galet att ändå ibland fundera över vad jag kunde ha gjort bättre. fast jag måste påpeka att för det allra mesta är jag himla nöjd.
Usch ja. Men vet du vad? Ett bra knep jag brukar trösta mig med är att ingenting är vad det ser ut för att vara. Alla har vi våra kors att bära liksom. Inte så att jag skulle glädjas åt andras elände men nobody likes a showoff anyway.
Hannah: synd att jag inte fick träffa dig igår. och du har banne mig helt rätt, man vet egentligen hemskt lite om en människa.
Skönt att höra! Jag är 25 och blir ofta stressad och avundsjuk då jag ser vad andra i min ålder hinner med. Jag skäms över detta och vill absolut sluta jämföra mig med folk, men det är svårt, speciellt just eftersom allas liv är så offentliga nuförtiden.
En bra dokumentär som tangerar ämnet:
http://documentarystorm.com/status-anxiety/
Skicka en kommentar