Jag har funderat mycket på inlägget Sluta kämpa och mest av allt på era kommentarer. Kan det vara så här: När man skriver att man gjort något duktigt (synd att ordet duktig ska kännas så besudlat) får man beröm och bekräftelse och alla tycker beröm och bekräftelse? Lotta Lundgren pratar lite om bekräftelse i sitt sommarprat och undrar varför det anses vara så fult att sträva efter det.
Själv ser jag det så här: Alla vill bli sedda. Om vi tar bloggen som exempel så finns det kanske någon enstaka typ som bloggar som en öppen dagbok för sig själv, medan de allra flesta tycker att det är roligt att någon läser och kommenterar. Jag tror att behovet att bli sedd är lika starkt utanför internet. Att man som förälder, polare, chef eller bara medmänniska gör en bra sak om man visar att man verkligen ser sina medmänniskor. Det kan bara vara ett hej eller kommentar på bloggen om att man diggar personens pioner (inte eufemism för bröst).
En annan gång kan vi prata om den mörka sidan av bekräftelse. Att man om man lyssnar för mycket på beröm kanske också bli mer mottaglig för kritik.
Edit: hehe, hur ironiskt blir det om ingen kommenterar det här inlägget?
Ännu en EDIT: så här tycker våra svenska grannar om den här diskussionen.
10 kommentarer:
Visst är det mänskligt att bli "sedd" på sätt eller annat. Gjorde inte Hitler försök på spädbarn hur de reagerar ifall de inte blir "sedda"?
Varför det anses fel att bli sedd vet jag inte men fel tycker jag inte att det är. Kanske ifall det är på bekostnad av andra människor?
Hej! Jag ser dig. Och jag diggar ditt tänk. Visst vill man bli sedd, visst vill man ha bekräftelse. Jag tror det hör till människans natur.
Man ska inte blanda ihop en vilja att synas och höras hela tiden (det tycker jag är lite fult) och grundbehovet att bli sedd. Två helt skilda saker.
Klart man vill bli sedd och jag tycker att alla har ett ansvar att uppmärksamma, se och lyssna ANDRA. Det är väl när man vill vara själv om att bli sedd och bekräftad som det blir riktigt jobbigt.
Jag har fått bra hjälp av Emma Pihls böcker då jag höll på att jobba ihjäl mig som lärare. T.ex skriver hon att det inte går att jämföra sig med andra. Själv kanske man fokuserar på att kämpa med en bok och nån annan vill springa maraton väldigt fort. Och det är bra så. Vi kämpar alla med olika saker och kan därför inte jämföra oss med varandra.
Linnéa: ja! och barnhemsbarnen i Rumänien (och säkert andra ställen) som aldrig fick någon beröring.
Marica: tack! och right back at ya! Fint inlägg om jämställdhet du skrev.
Anonym: varför är det så fult att vilja bli sedd och hörd? Om det nu inte är på bekostad av andra. Känns lite "du ska inte tro att du är något" eller missförstod jag din kommentar?
Anna: roligt att du nämner Anna Pihl. Anne lånade en bok som hon skrivit åt mig.
När jag tänker på folk som vill stå i centrum hela tiden är det ofta såna som är dåliga på att lyssna till andra och ta hänsyn. Men det behöver ju inte alltid vara så.
Då förstår jag precis vad du menar. karin och jag brukar ibland jämföra upplevelser av människor vi träffar och som man pratar med en lång stund utan att de ställer en enda fråga, bara pratar om sig själva.
Älskar tanken på att en bloggar för sin egen skull.
Älskar också din blogg Peppe.
En av de värsta sakerna är ju att bli ignorerad.
Hanna: jag älskar dig.
Maria: sant, det är klassisk mobbning.
Skicka en kommentar