Två gånger i veckan cyklar Magnus i väg för att klä av sig nästintill naken och kramas med andra halvnakna svettiga män. Som förevändning för den här hobbyn (snubbarna tycker nämligen att det behövs en täckmantel för den här sortens aktivitet) slår de varandra då och då. Magnus säger att de idkar mixed martial arts eller rätt och slätt brottas.
"Brottas" säger jag.
7 kommentarer:
Tydligen vinner man om man släpper en tår och viskar ömt: det var längesen jag fått såhär mycket närhet.
det är lite roligt, tycker jag, hur man ofta vill svänga brottning till nåt latent homoerotiskt. är det för att avväpna det? är det för att tanken på att det kan finnas så mycket aggression i så många av oss att vi vill utsätta oss för (ibland ganska mycket) fysisk smärta om och om igen för att må bättre efteråt, inte känns helt bekväm?
mest är det väl bara för humor tror jag, men när samma "skämt" dyker upp om och om igen? (look what i did there med citaten)
Helena: hehehe.
elaka: nå i det här fallet handlade det mest om rutinblogginlägg. "rolig" dialog som maggan hade i morse.
själv tycker jag att det är fantastiskt skönt att spöa upp min man (naturligtvis under kontrollerade former), men om man nu ska förklara humorn i brottning/MMA så är det väl att det oftast är de män som vill visa sig vara så heterosexuella som möjligt som ironiskt nog kramar om andra svettiga manskroppar.
elaka: fast nu började jag fundera på det där med aggressioner. du har en poäng där. folk går tydligen med sjukt mycket aggressioner inom sig. delvis för att de inte får/kan prata om hur de har det, men kanske också av rent fysiska orsaker. att man inte alls rör på sig. att röra på sig och bli svettig skapar ju rent fysiologiskt bra stämning. och tydligen också att slå varandra.
som ganska stark kvinna, men ändå svag människa i jämförelse med de flesta män känner jag mig rädd ibland. det finns hotfulla män överallt. senast för några timmar sedan då jag var ute och spang och ett fyllo skrek och svingade armarna efter mig.
och när man är rädd är det avväpnande att skoja om det.
9:59 em
"är det för att tanken på att det kan finnas så mycket aggression i så många av oss att vi vill utsätta oss för (ibland ganska mycket) fysisk smärta om och om igen för att må bättre efteråt, inte känns helt bekväm?"
Jag förstår inte det här riktigt. För de flesta som håller på med brottning och kampsporter handlar det inte om överhuvudtaget aggressioner utan om kondition, personlig utveckling och taktik.
Det finns mer aggressivitet i en schackduell än i en brottningsmatch.
Min man klär också av sig och svettas i brottningsliknande positioner med andra män. Han behöver det. Han är stor och stark (och jag ser inte det som negativt alltså, nej, nej) och ifall han inte får puckla på andra i sin storlek så har han en tendens att jävlas med mig. Det är helt enkelt ett fungerande system att han åker dit och tröttar ut sig så att han kan komma hem och krama mig lagom hårt.
Helena S: MUAHAHAHA!
sebastian: talar du av egen erfarenhet nu? det kanske beror på vilken klubb man går på. i de industrilokaler där jag tillbringat så mycket tid som min kropp hållit för så ligger det nog en viss aggressivitet i luften, jo. jag skulle ärligt tala börja gråta som tjurfäktaren i den där gamla disney-serien om min motståndare på brottningsmattan hade mindre aggressivitet i sig än en schackspelare (inte att säga att inte schackspelare kan ha väldigt mycket mörka känslor uppdämda inuti sig).
peppe: jag vet ju att det där är ett vakio-skämt, men ibland tänker jag att det att så många vill gå och hacka och slå och vrida om varandra allt de kan, berättar om nånting som finns under ytan på en massa mänskor som sen klär sig i kostym och talar väldigt korrekt resten av tiden. och det handlar inte om inomkönslig ömhet, förutom att man förstås kan bli väldigt öm när man har brottats (som du säkert vet).
Skicka en kommentar