Frida kommenterade så välformulerat och snyggt att jag ville lägga upp hennes kommentar som ett eget inlägg.
Sen jag "började" med jämställdhet och feminism så märker jag att jag funderar på kön exakt hela tiden. I tidningar kollar jag vem får prata och i vilket sammanhang och när jag ser på barn så ser jag på färgerna på kläderna, och vilket barn som får åka på sparken och vilket får sitta i kärran. (Slår fan aldrig fel att Pelle cyklar/sparkar medan Lisa åker eller går.)
Jag skulle inte vilja vara utan mina insikter och kunskaper, men det är ganska väldigt påfrestande att inte kunna "stänga av genusmaskinen" i hjärnan.
Också påfrestande då ingen tycker att jämställdhet är något så viktigt, eller ens är medvetna om vad patriarkat är. Det var inte jag heller innan jag lärde mig se det ur större perspektiv.
Har också insett att förtryck mot invandrare/utlänningar fungerar på samma sätt som mot kvinnor. Inte alla tycker de blivit diskriminerade, men det betyder inte att det inte finns för andra. Dessutom, är du man och vit har du bara inte samma syn på livet som kvinna och/eller färgad. Jag tänker på de män (finns kvinnor också) som nekar att diskriminering och problem överhuvudtaget existerar bara för att de inte upplevt de själva.
5 kommentarer:
Ojoj vad jag känner igen mig i detta. Helt omöjligt att stänga när väl ögonen öppnats.
Det är riktigt jobbigt ibland men verkligen värt det att försöka förändra eller i andra fall välja bort för att slippa vara i dåligt sällskap. Det här kan ju bero på att jag umgås med så många olika människor men dock majoritet infödda svenskar. Skulle jag välja bort vissa tålamodskrävande ojämställda kompisar och de där på-köpet-personerna så skulle jag kanske vara gladare men nog mer isolerad i min lyckliga värld.
Nu känns det mest deprimerande när jag försöker sätta ord på det.
Tjatigt börjar det bli när mannens släkt om igen frågar om vi inte ska kolla barnets kön. Jo, svarade jag senast, naturligtvis ska vi ta reda på det när barnet kommit ut.
/Emm
Jag vet. jag känner mig för tillfället allt mer trött på att prata om jämställdhet. ibland kommer sjok av utmattning över mig för folk blir så aggressiva och defensiva och jag hör mig själv prata om exakt samma saker som för fem år sedan.
Ojj vilken överraskning att se min text här. Vilken ära! :) Har inget mer att tillägga just nu, men återkommer om jag kommer på något. ;)
Varför går du och funderar på jämställdhet så mycket Frida? Har du enorma jämställdhetsproblem i ditt liv? Och dessa skillnader du ser, varför ser du dom automatiskt som problematiska? Har du kollat orakerna till skillnaderna och om de berättigar oron? Och har du kanske märkt att du troligtvis e ganska kvinnocentrerad i din jämställdhet? Och vad är patriarkatet? För jag känner många människor som verkar vara medvetna om vad patriarkat är för något och deras föreställningar är helt inkompatibla med varandra, så vilket patrairkat syftar du på?
Hej Anonym! Jag är helt enkelt väldigt intresserad av feminism och jämställdhetsfrågor. Är också intresserad av t.ex. psykologi och djur, så precis som jag iakttar och analyserar mans- och kvinnoroller jag ser i vardagen, så analyserar jag varenda hund jag möter på gatan. Är hunden rastypiskt lugn eller sprallig, och vilka raser kan en blandras vara korsad av.
Upplever inte större jämställdhetsproblem i mitt liv riktat direkt till mig som person, men som kvinna, ja. Syftar bla på vad reklamer och media vill säga mig, som kvinna.
Med patriarkat menar jag mansnormen.
Skicka en kommentar