Nina Åkestam har en bra blogg. Jag håller inte alltid, men ofta med henne. I dag skriver hon om hur hon träffar en gammal bekant på gatan och hur bekantingen ger henne minen: "Stackars dig som ingen man och inget barn har". Åkestam jämför det med minen riktigt religiösa människor kan ge ateister: "Stackars dig som inte förstår meningen med livet".
Jag tycker att det är lite tröttsamt med alla texter om och av folk som projicerar sitt eget livs mening på andra människor. Vare sig det handlar om att ha barn, hur fantastiskt det är att vara barnlös, tro på Gud, leva för musiken eller sitt jobb eller vad man nu hittar på. Alla som har barn lever inte identiska liv, lika lite som alla barnlösa, musiker eller tjänstemän. Jag vet inte om det handlar om att folk vill bekräfta för sig själva att de gjort rätt val eller om det helt enkelt ligget stor altruism och välvilja i att erbjuda lösningen till ett lyckat liv åt andra.
Själv tror jag att det är slöseri med resurser att tycka synd om någon som inte fattat samma lyckade beslut i livet som man själv. Kanske till och med lite arrogant att tro att alla ens egna val är de ultimata för alla.
8 kommentarer:
Nu verkar ju hon tycka lite synd om barnfamiljer. Jag är alltså ett stort fan av henne, men tyckte det förstörde intrycket av inlägget något.
håller med. tycker att hon gick i samma fälla själv då hon hade fördomar om hur folk med barn lever (och fram för allt hur de INTE lever)
Live and let live. Punkt.
jag är livrädd för att verka fördömande av andras liv (eller såra någon på något vis)... men sen ibland får jag känslan av att den som känner sig dömd kanske projicerar den känslan på den andre, jag menar att många kan vara lite känsliga ibland och övertolka gester och utsagor också...
Jag menar: betydde den minen som Nina Å såg verkligen det som hon tolkade in i den? Och vilken min månne det var (vill veta så jag inte i misstag gör den utan att på något vis fördöma andras livsval, den sociala paniken!)... tänk om det bara var ett vanligt leende!
Huh. Annars håller jag med Softy 100 %
Softy: yes mam!
Jenny: sant, om man gr omkring och förväntar sig att bli bedömd hela tiden kommer man aldrig att kunna befria sig från att vara kränkt.
Människor som tror att allt som sägs handlar om dem personligen är sjukt jobbiga.
Det sorgligaste är att den här diskussionen tydligen måste flamma upp varje år, och att varje årskull unga kvinnor i fertil ålder måste ta tjafset igen och igen som om det var första gången, bli förvånade och sårade, och bli betraktade som sjukt jobbiga när de talar om hur det känns. Kristina Engwall och Helen Peterson har skrivit en fin text om alltihop, "Är det personliga politiskt? Barnfri i ett barnvänligt samhälle" som sammanfattar mycket av debatten.
Så word Peppe! Men jag tycker mig också ha hamnat ut för det som Jenny ovan sa: att någon tar åt sig av det jag berättar om min livssituation eller tankar som kritik. Lite irriterande och egocentriskt. Då gäller det kanske att diskret påpeka att det inte handlar om att fördöma folk som gör på annat vis.
Arrogant. Ja, och otroligt irriterande. Man väljer själv. punkt. Åsikter är bra, val är toppen, men att hålla på och styra över andra med i princip förminskande metoder. Inte okej.
Skicka en kommentar