Fan vad jag hatar den finska-finlandssvenska diskussionen. Språket har ju ingenting att göra med vad för slags typ en människa är, så varför ORKAR shakk lägga sina tankar på vad språk folk talar istället för något kiva? Jeeesch
Men som svar på Marinas fråga:
Hur är det egentligen för er finlandssvenskar i Finland? Jag vet att när jag var i tonaren och hälsade pa uppe i Vasa sa hade jag nagra finska kompisar och de snackade mycket skit om finlandssvenskar. Hur är det att vara finlandssvensk? Du kan väl skriva ett inlägg om det? Kanske blir mycket strul för dig (arga reaktioner)? Eller du kanske redan har skrivit om detta (kan du länka till det inlägget)?
Saludos desde Madrid,
La Madrileña
Ja hur är det med oss. Jag har kompisar som suttit på bussen med sina barn och fått en tillsägelse för att de pratat svenska. I Finland talar man finska. Själv minns jag inte att någon skulle ha varit hård mot mig (å andra sidan är jag bra på att glömma elakheter), men kommer ändå på mig själv att tala lite tystare när jag pratar svenska i spårvagnen. Och inte tala svenska högt i telefonen när jag promenerar hem på natten. Däremot tycker alla mina finskspråkiga vänner att det är coolt och lite gulligt att jag är finlandssvensk.
Det jobbigaste med att tala svenska i Finland just nu är att det känns som om vi blir allt färre och som om vårt utrymme blir mindre. Jag talar flytande finska, men känner att jag har lite lättare att andas i Sverige där livet fortskrider på mitt modersmål.
Jag ska fortsätta på det här inlägget senare, men först vill jag höra om någon av er fått skit för att ha talat svenska eller bara varit finlandssvensk så där allmänt?
31 kommentarer:
Oj! Jag hade faktiskt ingen aning om att det där var ett så känsligt ämne. Intressant att höra mer om. Låter ju också väldigt befängt, precis som all diskriminering.
Det har hänt en eller två gånger att äldre medborgare snäst till i bussen/spårvagnen om språket. Men sådär över lag känner jag att atmosfären är ok, och jag har precis som du Peppe, finskspråkiga vänner som tycker att det är super att man talar de båda inhemska (de avundas på ett trevligt sätt). Vad gäller själva vårdnaden av språken kan man vara av många åsikter. Jag t.ex. medger att jag inte alltid talar flytande, för ibland händer det att (även självklara) ord faller bort och så är man tvungen att fylla på med finska (eller engelska) ord... och det stör jag mig ibland på hos andra finlandssvenskar också. Att det ibland kan låta så fult, när man inte talar "rent".
jag skulle så önska att utrymmet för svenskan i Finland skulle vara lika stort som för finskan. eller varför inte större. man får kanske inte säga det, men jag tycker att finskan borde utrotas från Finland.
Det rinner ju skit på en hela tiden... Om inte direkt på spåran, så indirekt i nyheter och av finnar i allmänhet.
Även jag har kompisar som avundas svenska språkkunskaper, men vanligtvis bara då majoriteten i gruppen är svenskspråkiga.
Nu bor jag ju inte kvar i Finland längre så jag vet ju inte hur det är nu, men under mina tonår då jag växte upp i Kyrkslätt kunde jag få höra saker som "Suomessa puhutaan suomea" och liknande. Efter en blöt festkväll i hufvudstaden en gång, stod jag och mina väninnor i kö till nån kiosk och pratade vårt modersmål med varandra. Det stod ett gäng grabbiga finskspråkiga grabbar bakom oss som hade många kommentarer om vårt modersmål. I ett nyktert tillstånd kanske detta inte hade hänt, men jag blev förbannad och gick fram till en av dem och sa något i stil med (på finska då): "Hördudu, du talar det språk du kan, så talar jag det språk jag vill". Sen gick jag bara därifrån (utan att få stryk för att jag var så pass uppnosig) :)
Har man själv en positiv fiilis, så får andra också en positiv fiilis :-) Men nog har jag några pärlor:
- På ett möte i Åbo med helt nya bekantskaper, så efter att ordförande frågat mitt namn, utbrister hon: "Mitä? Ooks semmone svenska-talande-bättre-folk vai?" Vad svarar man?
- El Classico: En gubbe på stan ropade "Suomessa puhutaan suomea saatana!"
- Fick höra att några på jobbet tyckte att jag och min andra finlandssvenska kollega borde prata finska på kafferasten, wait for it, när vi pratar ensamma sinsemellan.
Till dessa pärlor ska man svara med ett stort brett leende :D
Jag talar inte alls flytande finska. Inte alls. Jag förstår bra och är väldigt stolt över att jag tack vare många års pakkosuomi från noll finskakunskaper som barn pluggat mig till att jag kan läsa tidningar, köpa hamburgare osv, men svenskan är och förblir mitt enda modersmål. Jag tycker att många andra språk är mycket finare än finska och skulle hellre kunna franska lika bra som jag kan finska idag. Men eftersom vi har två språk i det här landet så bjuder jag till för den andra språkgruppen. Jag tycker själv att jag förhåller mig till finska exakt så som jag önskar att finskspråkiga förhöll sig till svenska. Man behöver inte kunna det jättebra eller ens tycka att det är fint bara man har en okej attityd till människorna som talar språket och bjuder till lite med att säga "kiitos" eller "tack" eller vad nu det minsta man kan på det andra språket är.
Och så kommer jag från Österbotten, där svenskan ofta är i majoritet och inte i minoritet. Det är viktigt att tänka på i språkdiskussionen - att en finlandssvensk inte är det samma som en tvåspråkig Helsingforsbo. I media (speciellt finskspråkig) utgår ofta diskussionen från den sistnämnda, känns det som.
Jag har aldrig upplevt något negativt för att jag talar svenska. Aldrig heller fått höra någo glåpord eller liknande. Talar jag svenska på stan händer det ju att personen hellre talar finska och då switchar vi utan problem. Många gånger, faktiskt mycket oftare, blir jag ändå glatt överraskad, hur gärna folk VILL öva sin svenska, även om den är rätt knagglig ibland.
Däremot måste jag säga att jag upplevt det motsatta. Satt en gång i publiken när ett par kom in och hade sina platser längre in i bänkraden. De bad om ursäkt på finska av dem de gick förbi som ju måste stiga upp. Då steg en herreman upp och sa med barsk stämma "På Svenska Teatern talar vi svenska!" Herregud, vi ska väl vara glada ALLTID när evenemang lockar publik från båda språkgrupperna. Såna stunder (och det är inte enda gången något dylikt hänt, just åt det hållet) är jag inte stolt över mina medmänskor. Jag kan inte tåla indelningen mellan "finnar" (ett uttryck jag hatar) och "svenskspråkiga". Jag är en stolt finlandssvensk, men en ännu stoltare finländare! Why can't we all just get along?!
Och ja, jag är inte naiv, jag är medveten om att det finns språkhatare, men jag tycker ibland att vi gör saken värren än den är. Varför inte koncentrera sig på det positiva? Just let the haters hate. (För att citera Redrama.)
Håller lite med den där Lina här ovanför. Finlandssvenskarna befinner sig i väldigt olika situationer i t.ex. Helsingfors och lilla Pedersöre, som jag kommer ifrån. I den lilla byn där jag växte upp så kände jag till ungefär tre människor vars modersmål var finska (men de var gifta in i en svenskspråkig familj). Så jag har nästan inte haft någon kontakt med det finska Finland under hela barndomen (tittade dessutom endast på svenska kanaler).
Att lära sig finska har varit, och är fortfarande, en pärs. Jag vill kunna men det är svårt och väääldigt infekterat med allt hat och all skam. Jag försöker alltid vara tillmötesgående och prata så gott jag kan fast det ofta kan vara obekvämt och pinsamt. Då är det otacksamt att mötas av all skit som dumpas över finlandssvenskarna sådär i allmänhet, själv har jag inte råkat ut för någon riktig horror-situation typ med hot och sånt. Men jag känner att många totalt saknar förståelse för att man faktiskt inte KAN så bra finska (fast man försöker). Utan tolkar det som om man bara är högfärdig och ska ha svensk service för sakens skull.
Jag önskar mera samarbetsvilja från båda språkgrupperna.
Jag blev slagen i ansiktet när jag talade svenska en lördagsnatt i Åbo, för att "Suomessa puhutaan suomea". Det har som tur hänt mig endast en gång, men jag vet att jag inte är den enda i den här stan som har råkat ut för det.
Jag blir lite ledsen över att finskspråkiga föräldrar talar finska på vårt svenska dagis. Visst har de rätt att göra sig förstådda, men det är mitt språkliga rum som de erövrar. Jag tycker ambitionsnivån är rätt låg hos många finskspråkiga parter i tvåspråkiga familjer och anser som språkvetare att det är lite slarvigt att göra barnens språkliga utveckling till den ena förälderns projekt.
Det viktigaste är att bägge föräldrar talar sitt modersmål med barnet, men samtidigt tycker jag att bägge föräldrar också borde visa god vilja gentemot den andra partens språk. Så att man ens försöker. Ibland. Om inte annat för att signalera till barnet att tvåspråkigheten är viktig.
Jag kommer från en helt svensk ort i Österbotten men har valt att studera på finska för att lära mig det andra inhemska. Under de här två åren har jag hört en del, både positivt och negativt. Det värsta var kanske när min studiekompis frågade när jag har för avsikt att börja tänka på finska?! Alltså inte bara prata, utan även tänka på finska... Jag frågade varför det var viktigt och fick svaret: No, sä oot suomalainen...
Efter mina totalt fem år på deltid (om somrarna heltid) som butikskassa är jag förvånad över hur sällan jag blivit utskälld för att tala fel språk med kunden, på 50-50 tvåspråkiga orter. Faktum är det väl hänt bara två gånger, båda gångerna har det varit män som inte hört till lokalbefolkningen.
(Sen har jag ju också läxat upp en och annan kund och vänligt påpekat att det är ganska svårt att avgöra vilket språk kunden vill tala innan kunden själv sagt något som tydligt och klart är det ena eller det andra. Fast då finns det ju de som tycker att man inte ska behöva tänka på sånt... Jag tycker främst att det är lite synd om utlänningar som inte får betjäning på engelska av mig för att jag inte fattar att det inte talar finska eller svenska när det är så normalt för finländare - tyvärr både finsk- och svenskspråkiga att inte säga ett ord när de kommer till kassan.)
Men det om det. När jag själv rör mig på stan som privatperson har jag såvitt jag kommer ihåg aldrig råkat ut för något direkt obehagligt.
Jag är i princip ingen våldsam person. Men fler gånger än jag vill minnas har jag fått använda knytnävarna i korvkön.
Man blir liksom en bra måltavla då nåt miffo druckit lite för mycket och är ute efter slagsmål.
Lyckligtvis är sagda miffo(n) oftast så fulla att man får fixat problemet ganska snabbt.
Tyvärr är ju finska lagstiftningen sådan att man måste gå iväg efteråt och försöka hitta en ny korvkiosk.
Men allt det här var i ungdomen.
Är för gammal för korvköer numera.
Jag fick en gång höra att jag och min kompis är totalt dumma eftersom vi är finlandssvenskar en gång i wc kön på dynamo i åbo. Först talade jag några ord finska till tjejen som var väldigt berusad och arg på oss i kön för att sedan "i misstag" slinka några ord svenska till min kompis... Det skulle jag inte ha gjort för sedan kom det ett ordentligt litet "hat-tal" om allting som är skit med oss svenskar.
Jag fick en gång i bussen i Hfors höra att "här talar man inte svenska". Det var för ganska exakt ett år sedan. Men jag försöker också undvika att tala så högt ex. i telefonen om jag sitter i bussen lr annan kollektivtrafik, eller ex. är i en affär. Det är nästan som att jag skäms för att jag inte talar finska "som alla andra". Vet inte riktigt vad den känslan beror på. Jag skulle såklart vilja tala mera svenska också ute på stan. Det är alltid lika konstigt, när vi åker till Borgå, att de i affären säger priset på båda språken - sådant händer aldrig i Hfors.
Under mina sju år i Jyväskylä, har jag inte hört ett enda negativt ord angående att jag pratat svenska eller icke perfekt finska. Jag har bara stött på en massa genuint nyfikna människor som ställt en massa frågor angående varifrån jag kommer och varför jag pratar som gjort.
En gång sa en tant mycket förvånad i bussen (på finska) om min då 2-åriga son att" tänk, att ett så litet barn redan har lärt sig svenska". Ja, vad säger man?/AG
Jag är finskspråkig och en av just dem som tycker att det här med två nationella språk är "coolt". Blir bara glad om jag stöter på någon som talar svenska. Har jobbat inom servicebranschen och varje gång jag haft en svenskspråkig kund har jag konsekvent försökt tala svenska även om kunden själv skulle ha börjat på finska.
Det är synd om ni tycker att det är obehagligt att tala svenska i offentliga rum. Låter kanske absurt men jag tror att situationen skulle bli bättre om finlandssvenskar insisterade på att tala svenska och om svenskan på det sättet fick mera synlighet helt enkelt. (Nej nu vill jag inte vara någon besvärlig besserwisser som håller på och ger råd utifrån.)
Jag har fått mer "skit" för att vara uppvuxen i Grankulla än för att vara svenskspråkig.
Eller, egentligen är jag tvåspråkig. Det har tagit mig nästan hela livet att inse att tvåspråkighet kan vara en identitet. Har aldrig känt mig finlandssvensk, inte helt. Men inte heller helt finskspråkig eftersom jag går omkring med två språk inom mig hela tiden, och med lätthet surfar genom tillvaron på båda språken.
Men det är inte så lätt alla gånger. Svårast är att förstå personer som antar att man är likadan, men som uppfattar verkligheten på ett tvärt annorlunda sätt - gäller både finsk- och svenskspråkiga.
Har aldrig blivit utskälld för att prata svenska, men många har försökt inleda "visst är dom där finlandssvenskarna störande"-diskussioner med mig, vilseledda av mitt finskklingande namn. Jag har sedan ifrågasatt hela antagandet och paffheten över att jag behärskar båda språken har lett till både ilska och ett slags positiv nyfikenhet.
I fjol upplyste min kollega mig om att hon anser att svenskan hör till en svunnen tid och att finlandssvanskar borde börja tala finska med sina barn. "Du kan ju finska, varför talar du inte finska med dina barn?"
Jo, det är nog inte bara en eller två gånger jag fått höra om hur Suomessa puhutaan suomea och att det bara är att flytta till Sverige om man vill prata svenska. Dock har det alltid varit fråga om personer som är i ytterst berusat tillstånd. Skulle vara intressant att föra samma diskussion i nyktert tillstånd och faktiskt få höra hur allt hat mot finlandssvenskar i "normalt" tillstånd utspelas. Blir själv provocerad av dessa typer och kan bara för att jävlas svara enbart på svenska åt dom, men i vissa situationer blir man bara så fientligt bemött att det bara är att krypa ihop till en boll och sakta försvinna från platsen. Helt sjukt att man ska behöva gå rädd för att få stryk för att man pratar sitt modersmål, som dessutom är ett officiellt språk. Men jag vet själv flera typer som fått stryk efter en barkväll för att de pratat svenska. Och då har detta skett i en liten stad där det är ungefär 50/50 svensk- och finskspråkiga. Fattar inte.
Som endast halvfinländare, där min språkhalva består av svenska, har jag stött på en del problem i Finland. Min finlandssvenska var tidigare så övertygande att de flesta jag pratade med i butiker, i bussar och på andra offentliga platser trodde att jag var helt och hållet finlandssvensk, och att jag därför borde kunna prata finska. Vilket jag inte kan, uppvuxen som jag är i ett annat land. Jag har då fått byta till engelska, och som påföljd ofta fått mycket dålig service/otrevligt bemötande. Både jag och min rikssvenske (!) man har dessutom fått kastat glåpord efter oss på stan i Helsingfors för att vi pratat svenska. Eftersom jag är envis och anser att det är mycket viktigt att bevara finlandssvenskan fortsätter jag att prata svenska (det är ju inte så att jag har något val heller, egentligen), men upplever helt klart att man ofta lite blir behandlad som andra rangens borgare.
Blärk. Jag har svårt att komma ihåg alla gånger jag har fått höra "Suomessa puhutaan suomea" och liknande:-( (I Helsingfors, från slutet av 80-talet framåt.) Det var bättre här emellan, men jag tycker att med ett visst partis skrämmande framgång så har det blivit mera okej att gapa på om svenskan igen... Det ironiska är att jag vid behov kan vrida till min accent lite mera mot det rikssvenska (något jag i princip försöker jobba bort) och genast är det otroligt fint att jag lärt mig finska. En rikssvensk är nämligen inte en finlandssvensk.
På jobbet har jag från kundernas sida fått höra allt från ett snäsigt "talar du finska då" till min kollega, när jag inte genast förstått vad som frågas efter till kunden som alltid talar om min "bedååårande charmiga" accent. Kollegorna varierar från dem som låtsas om ingenting när jag pratar via dem som snällt korrar min finska till dem som vill öva sin svenska med mig. Men vi hade för några år sedan en adb-snubbe som gillade att tala om hur svenskan kommer att försvinna mycket snart varje gång jag såg honom. Det blev rätt tradigt. Men han hävdade också att det var arbetsplatsmobbning att kräva att han ens skulle förstå andra inhemska rudimentärt, så det var mest synd om honom.
Jag har förresten en studiekompis som en gång fick höra av sin dåvarande att enda orsaken att hon gillade opera var att hon var såndär "svenska talande bättre folk"...
Jag och min kille var på roadtrip i Finland i somras och gjorde Åbo-Vasa-Jyväskylä-Helsingfors. Blev positivt överraskad över hur mycket svenska jag faktiskt hörde i Helsingfors och hur förvånansvärt få som blev sura när jag pratade svenska. Svenskar vet överlag ganska lite om Finland, finlandssvenskar, sverigefinnar etc. och jag tyckte det var lite ledsamt att folk i Finland blir förvånade över att svenskar åker över Östersjön på semester. Vet inte hur det är för er, men jag tycker det är något fascinerande och fint i att vi delar språk utan att för den skull dela nationalitet.
I det stora hela tycker jag jag möter oftast positiva reaktioner och folk som vill öva sin svenska, och detta i Helsingfors. Iofs jobbar jag med frågan, så jag kanske också uppmuntrar till att våga använda svenska och våga hålla fast vid svenskan. Iofs tycker jag att jag in alles ofta möter trevlig service, men sen är jag väldigt vänlig i dessa situationer. Ibland tycker jag folk ser förbi effekten av "hur man ropar in i skogen". OBS,OBS, disclaimer: trakasserier hör förstås inte alls till denna kategori, de är alltid fel och orättvisa.
Däremot finns det nog sorgligt mycket missförstånd, både gällande "spårkgrupperna", om dem och inom den, och om var och hur man har rätt till vilket språk. Det är ju i och vid kommunala (beroende dessutom på kommunens språk) och statliga sammanhang och institutioner man har uttrycklig rätt till svensk service. Vad privata sektorn väljer att erbjuda är en helt annan fråga och inget man per definition har "rätt till", i laglig bemärkelse då.
För tillfället tuycker jag vi ser ett intressant fenomen var två extremer skriker åt varandra, men egentligen om olika frågor. Största delen är i mitten, men de extrema hörs starkast.
Vidare är det intressant också hur svenskspråkiga i Finland definierar sig själva. För nog är det ju så att skillnaderna inom en godtycklig (eller tja, också inom mindre godtycklig) population är alltid större än melan populationer. Och där ser man i Finland nog delvis klassiska minoritetsproblem, delar av majoriteten ser gruppens svenskspråkiga som homogen och det är alltid ganska sårande att förenklas. Ibland tycker jag dock att också svenskspråga väljer att förenkla sin grupptillhöighet och det är inte alls en enkel fråga.
De obehgligaste trakasserierna kring min språkliga identitet har jag faktiskt fått motta av svenskspråkiga finländaren. Som menar att tvåspråkiga eller helsingforsare inte är just "finlandssvenskar".
När en hörde mitt efternamn, var hon lika trevlig som Voldemort och menade plötsligt hur hon hör de finska inslagen i mitt språk och att hon nu ser att jag har ugriska rasdrag (!) i ansiktet. Att trevligt! I finskspåkiga ögon är jag svenskspråkig (vilket jag också är och mycket glad över det), medan det finns de bara svenskspråkiga som menar att jag inte är en riktig finlandssvenska. Pisch, pasch, säger jag, lämna min språkliga identitet i fred. Strukturerna i landet, i städer och kommuner skall stöda tvåspråkighet, svenska och finska, men på individnivå har jag svårt med denna diskussion.
Däremot borde man våga tala mera om de regelrätta trakasserier männiksor möter, de är som sagt alltid avskyvärda. Rasism är rasism, speciellt och också om det är instucket i VR:s tidningar.
Jag tror faktiskt att kategorin "jag skäms för mina fellow finlandssvenskar" är flera än de gånger som någon finskspråkig faktiskt uttalat sig negativt till mig.
Det är alltså vanligare än att en fullt tvåspråkig (eller ja, i alla fall med betydligt bättre finska än min) SKA bli betjänad på svenska i alla sammanhang och inte går med på några som helst kompromisser för att sedan i nästa stund prata finska huuur bra som helst än att någon finskspråkig tycker man skall prata finska i Finland. Så vi skall nog se över våra egna ambassadörer före vi gnäller. (Det är ju trots allt de som skriker högst som hörs bäst!)
Sedan tycker jag ju att det är synd att tvåspråkigheten inte fungerar bättre i praktiken och att vi inte kan leva sida vid sida utan gnabbet. Det går ju bra på familjenivå... men inte i samhället i stort.
Har fått en del skit under åren och hört om vänner som fått skit men bry mig egentligen inte. Det kan nog låta väldigt stroppigt men jag tycker nog att vi är lite bättre... :)
Jag tror jag har en lite speciell situation då jag inte känner att någondera verkligen är mitt modersmål. Talar lika bra båda och har studerat på båda språken.
SS: jag tror att finlandssvenskar kan tycka det är jobbigt att tala svenska för att de får så mycke skit för det. Så man blir lite försiktig med tiden.
Och så tycker jag det är lite genant att finlandssvenskar verkligen tror de är bättre på något sätt. En finlandssvensk kollega brukar ibland påminna åhörarna om att jag gått finsk skola. Jag brukar säga: "Ja, NN tycker vi som gått i finsk skola är sämre människor..."
- HBL
!Muchas gracias¡, säger jag på spanska istället för svenska eller finska för att vara opartisk! ;-) Detta var jätteintressant att läsa. Tack till Peppe som lade in inlägget och alla som har kommenterat. :-) Har alltid tyckt detta är ganska fascinerande ämne. Mina föräldrar är båda "finnar" fast min mamma växte upp i Vasa och kunde svenska redan som liten pga alla finlandssvenskar där. Hemma hos oss (i Stockholm) pratade vi bara svenska (de ville att barnen skulle växa upp med felfri svenska i och med att vi bodde i Sverige) tyvärr... Detta har lett till att min finska är usel och brorsans non-existent. Tack igen allihopa!
Skicka en kommentar