Tietoa mainostajalle ›
Monthly Archives

juni 2014

Okategoriserade

Americanah, träningsprogram och Helsingfors

30 juni 2014

Några helt lösryckta grejer:

BoktipsLäs Americanah i sommar, läste själv den i våras, men på grund av distraktioner som mitt mastersprogram kände jag att jag måste läsa om den nu. Läs också Vackra människor, när ni ändå håller på.

Träning: Jag vet ju ingenting om träning så i går bad jag Magnus göra ett träningsprogram för mig. På skoj, alltså. Så här ser det ut i dag:

Dag 1:
Intervallträning

Spring så snabbt du orkar i 2 minuter. Vila genom att i lugn takt promenera i 1 minut. Upprepa 10-15 gånger.
Plankan (hårt)

Vem är med? Man får får NATURLIGTVIS äta precis vad man vill och fuska så mycket man har lust. Min ständiga träningsfilosofi är att det ska vara roligt.

Diet: Och på tal om mat så skriver Time om hur den glutenfria dieten är helt onödig (bara dyr) för de allra flesta av oss.

Ekonomi: Kom också ihåg att diskutera er lön med kolleger. Det gynnar bara arbetsgivaren att hemlighålla det man tjänar.

Feminism: Just det, en grej till. Den där Alwaysreklamen som alla är så begeistrade av ”Run like a girl” jag stör mig så jävla mycket eftersom det är en klassiker i kategorin sälj grej med feminism. Men det tänkte jag hetsa upp mig i i veckans podd.

Peace out.



Okategoriserade

DTLA: Eggslut

30 juni 2014

Nu vet jag ju inte om ni tänker hänga i Downtown LA, men OM ni gör det ska ni äta frukost/lunch på Grand Central Market på Broadway. Min vän Dylan tipsade om den här fina versionen av saluhallen nere i downtown. 



På Grand Central Market råder nåt slags vapenstillestånd mellan de gamla matstånden och de nya gentrifierade hipsterrestaurangerna. Gissa vem som kommer att vinna.

Den överlägset mest populära restaurangen är Eggslut. Lång kö, alla rätter består av ägg samt ett namn man aldrig glömmer.

En liten varm lastbilschaufför vinkade åt mig när jag försökte ta en bild av hallen.

Den hemmagjorda ketschupflaskan är ingen man vill möta när man tar en liten skogspromenad sent en kväll i oktober. 

Okategoriserade

Den vegetariska sekten

29 juni 2014

Lite förbi ämnet, men tangerar i alla fall detta med åsikter: märker att du då och då nämner att du äter vegant (typ glass) men att du inte på en tid skrivit så mycket om ämnet. Kunde du inte skriva lite om hur du resonerar kring att äta vegetariskt och att påverka (och påverkas av) sin omgivning? Tycker att det vore himla intressant att läsa, säkert främst för att jag själv äter vegetariskt och har ätit på skalan vegan – peskaterian största delen av mitt vuxna liv. Har dessutom märkt att jag är bra på att rationalisera för mig själv och för andra varför den diet jag följer just för tillfället (t.ex. mycket mjölkprodukter medan jag ammar) är den bästa. Tyckte att det generellt var enklare att äta vegant/vegetariskt i USA, här i Finland måste man alltid, om inte försvara sig, så åtminstone förklara sig för varför man inte vill ha korv. 

Bra fråga! Och bra självinsikt, jag tror att de flesta av oss rationaliserar varför vår nuvarande diet är den absolut bästa. Det är lättare att leva med sig själv på så sätt.


Jag har oslaviskt ätit vegetariskt/peskaterian under de senaste tio-femton åren och ofta veganmat här i LA. Det är helt enkelt lätt med ett så stort utbud av goda råvaror och en massa riktigt bra restauranger som serverar veganmat här på västkusten. Och Trader Joe’s veganglass är sannerligen sjukt god. Som du säger är det helt naturligt här i USA (om man med USA menar väst- och östkusten och ignorerar t.ex. Texas) att vara vegetarian/vegan.

Jag önskar att folk var lite mer flexibla i sina dieter. Bara för att man inte är vegetarian betyder det inte att man måste äta kött tre gånger om dagen och kallar man sig vegetarian har man inte förstört femton års historia av vegetarisk diet för att man blir sugen på en fisktaco. 

Vegetarianer är vanligtvis inte vegetarianer bara för att de tycker att djur är söta eller för att de gillar att se ner på köttätande barbarer. Det är helt enkelt förödande för miljön och etiskt oförsvarbart att äta djur varje dag. Innan vi börjar bråka om detta föreslår jag en kompromiss: samtliga köttätare behöver inte konvertera och genomgå Frimurarritualen alla växtätare svärs in i. Istället kan man som köttälskare kolla varifrån biffen kommer (är den ekologiskt? Har djuren haft ett drägligt liv på en bondgård i närheten?) och kanske hålla sig från att äta kött, säg två dagar i veckan. Bebisteg, bebisteg.

Lästips: Jonathan Safran Foers Eating Animals. Finns också på svenska Äta Djur. Riktigt bra bok (fast efter att ha läst den är det få som är sugna på biff).

Okategoriserade

Våga tycka

28 juni 2014

Det fina med att skriva blogg är att man får skriva om precis vad som helst, barn, feminism, blommor, inredning, politik etc. Det är liksom grejen med bloggen: friheten att välja tema. Ibland önskar jag ändå att fler bloggare, äh jag säger det: kvinnor, skulle använda bloggen till att säga vad de tycker. 

Bloggen är det perfekta forumet för att öva sig på att formulera sina åsikter (är man tvungen att skriva ner vad man tycker blir det ofta klarare för en själv). På bloggen kan man avsluta meningar utan att någon avbryter, märka att det inte är så farligt om folk tycker annorlunda och helt enkelt skaffa sig erfarenhet i att högt uttrycka sina tankar. Och tycker man mycket kanske man får lust att läsa på och så tycker nån annan någonting och plötsligt har man lärt sig något nytt. Jag har själv lärt mig massor om bland annat feminism genom att läsa bloggar, senast i dag skriver Lady Dahmer om objektifiering.


Vi lever i en kultur där män hörs, syns och bestämmer mest och där flickebarn redan i dagis och senare i skolan får beröm då de är fogliga och tysta. Låt bloggen bli en liten del av jämställdhetsarbetet där kvinnor övar på att säga högt och emot offentligt (samtidigt kanske en plats där män får lära sig att ta ett steg bakåt, ge plats och lyssna på kvinnor. Kanske).

Det här är på inga sätt meningen att skuldbelägga folk som bloggar om bara vackra saker och gulliga barn. Jag menar inte heller att det bara är kvinnors eget ansvar att ta mer plats i samhället. Jag fattar att bloggen också kan vara ett andrum där man kan fly vardagens beslut och stress, ett forum där man får ta det lite lugnt och inte leverera så himla mycket hela tiden, men jag önskar ändå fler åsiktsinlägg, inte nödvändigtvis hela tiden, men då och då.

Okategoriserade

Veckans läsning

28 juni 2014

Jag är lite trött efter en kväll i Venice med Softy och bjussar därför på Veckans läsning.

En jäkligt bra text om American Apparels Dov Charney och fotografen Terry Richardsons svinerier.

 ”The constant sexualization of female images in magazines like Vice, the AA ads, and Terry Richardson’s photography created a false binary; if you couldn’t tolerate it, you must be a square. To be offended was to condemn sexual freedom entirely, even if all you were offended by was that the nudity focused on pretty young women to the exclusion of everyone else.”

Woman Imitates Self-Serious Male Writers With Cigarettes. (Vi låter rubriken tala för sig).

Skillnaden mellan New York och North Carolina.

It takes an hour to fly from New York to North Carolina. It is a complete shock to the system. I slow down to a tenth of my speed and I still feel like I’m running. No one else seems to be moving at all. When I go into the airport bathroom it is empty and sterile and every toilet flushes.”

Yo! I The New Yorker.

Och till slut en text om män som gillar vapen mer än kvinnor.

Allt detta illustreras med ett litet paket smör.


Okategoriserade

Podden: hipsterdöden, New York Times och en lektion i kärlek

27 juni 2014

Podden nummer 40 är här! Vi pratar om journalistiken i New York Time, om hur man får den man vill ha i kärlek (alltid aktuellt), om hipsterdöden och normcore (jag vet, jag vet, detta talade alla om redan i februari) och så pratar jag om makten i att inte läsa kommentarer på nätet. 

Jag funderade förresten vidare på makten i att ignorera kommentarer och kom fram till att en del av frustrationen på internet, som många män uppenbarligen känner, måste komma ur att snubbar generellt är vana vid att folk lyssnar på dem. Plötsligt finns det en massa unga kvinnor (nu syftar jag inte på mig själv, utan kvinnor som på riktigt är unga) som är proffs på sociala medier och når en enorm läsarskara. Rollerna är därmed  ombytta. De ung kvinnorna har makt och blir hörda, medan männen får nöja sig med att lämna sura kommentarer i kommentarsfälten. Fatta frustrationen.
 

Okategoriserade

Början på slutet

26 juni 2014

Mest av allt har jag plöjt igenom min nya favoritserie The Shield, men jag har också hängt familjen, tagit farväl av Dylan som flyttar tillbaka till Kapstaden och ätit middag på den mysiga etiopiska restaurangen Azla vid Exposition Park. 

Jag avskyr verkligen at ta farväl och insisterar på att alla bara ska krama om varandra helt vanligt och säga: ”See you soon. Take care!” Dessutom tar det faktiskt inte så länge innan vi återförenas i L.A. igen. Faktiskt.





Vi tillbringade också en stund på stranden, men det såg ni ju redan i kortfilmen under.

Och så har Vidar, Maggan och jag sprungit omkring i Palisades. Om man med ”sprungit” menar ”haltat omkring med en sammanbiten min”. Jag sprang tio gånger upp och ner för Santa Monica stairs i förrgår och i dag är mina ben flexibla som timmerstockar. Jävligt ömma stockar. Men vill man upprätthålla storleken på sina Arnold Schwartzenegger-vader så får man lida lite.


Okategoriserade

Objektet

26 juni 2014

På inlägget under sa Soxxy att hon försöker berömma folk för andra egenskaper än deras utseende. Lägligt nog  frågar Radiohuset på Svenska Yle i dag om ”Skönhetsoperationer är okej

Det snabba svaret: Det som inte är okej är att ställa just den här frågan eftersom folk ska skita i hur andra människor ser ut. Ju mer vi pratar om utseende, desto mer tänker folk på det. Skönhetsindustrin är en fruktansvärt lukrativ bransch som tjänar på att vi ängsligt går omkring och funderar på om vi är tillräckligt snygga, smala och hårfria på kroppen. 

För en tid sedan var det nån som kommenterade på pressbilden av mig i shorts och skjorta och menade att man tydligen nu för tiden är tvungen att sälja precis allt med kvinnliga kroppsdelar. Sälj grej med tjej, liksom. Min första reaktion var att känna mig skamsen. Här kallar jag mig feminist och fläker samtidigt ut mina rasben (dessutom i samband med att min bok kommer ut, god litteratur borde ju sälja sig själv!). 

Jag antar att det handlar om nåt slags dubbelbestraffning. Följ samhällets normer om hur en kvinna ska se ut och kritisera henne sedan för att falla i patriarkatets fälla. Var fin, men fin på ett visst sätt. Var smal, snygg, ha stora bröst (men inte för stora) och len hy, men på ett NATURLIGT sätt. Skönhetsoperera dig om du måste, men håll det hemligt. Visa inte upp dig och se behaglig ut när du ändå gör det. Klä dig inte i burka, men visa inte heller för mycket hud. 

Men hörni, vi löser inga problem genom att peka på individer och försöka fatta kollektiva beslut om vad som är ett korrekt utseende. Istället för att undra om skönhetsoperationer är okej borde Svenska Yle ställa frågan om varför vi lever i en kultur där utseendet spelar en så stor roll och hur vi kan komma förbi strukturer som gör att kvinnor objektifieras.

Och förresten, två minus gör inte alltid ett plus och jämställdhet handlar inte om att alla kön ska ha det lika illa. Nu tänker jag på hur Svt Opinion för ett par dagar sedan publicerade debattartikel om hur vidrigt det är med urbana män i shorts. Skribenterna menar att de betackar sig denna ”visuella nedskräpning”. Objektifieringen och dubbelbestraffningen av kvinnor löses inte genom att göra samma sak mot män.