Tietoa mainostajalle ›
Monthly Archives

februari 2015

Okategoriserade

Vi minns fredagen som om den var igår

28 februari 2015

Vanlig frukost med kokt ägg, smörgås och kaffe. Skrev lite, sprang lite på stranden. Sedan plockade Sara upp mig i en Uber och vi åkte till Chateau Marmont för att att äta lunch och skriva lite. Ett av LA:s kändistätaste ställen är som att slänga pärlor åt svinen (då är jag svinet) eftersom jag ändå aldrig känner igen nån. Det finns en realistisk chans att Ryan Gosling och Meryl Streep satt på varsin sida om mig i soffan utan att jag noterade det. Borde alltid ha Malin med mig. Åt en avokadomacka. Drack en öl.

Fortsatte till en invigningsfest av ett finskt teknikföretag i West Hollywood. Mysigt hus med liten trädgård där det fanns en bar och några soffgrupper. Vi minglade lite, åt crabcakes och mozzarellastickor medan vi artigt lyssnade på några manliga monologer. Nån timme senare plockade Frida upp oss för att åka vidare till Hotel Café där Laleh skulle spela. När vi svängde upp på Hollywood Boulevard fick vi punktering och missade därmed hela konserten. Det gjorde inte så mycket. Når vi till slut kom fram tog vi en öl i baren och lyssnade på ett annat band och ytterligare en manlig monolog. Efteråt promenerade vi tillbaka till bilen medan vi hade en debriefing av kvällen. När jag anlände till Montana Avenue var Magnus ännu vaken och jag övertalade honom att se det första avsnittet av House of Cards säsong tre. Somnade fem minuter senare.

Nu är det lördag.

Okategoriserade

”Ovaries before brovaries!”

27 februari 2015

Det går så otroligt många bra TV-serier just nu och ja, jag tittar på dem alla.

Parks & Recreation tog ju slut i veckan och jag avundas er lucky bastards som inte har sett den ännu. (Rubriken är ett Leslie Knopes-citat) (gör som jag, läs Amy Poehlers Yes Please!)

Broad City är sannolikt det roligaste jag vet.

Girls, inte illa alls den här fjärde säsongen.

Last week Tonight funny, yet educative.

Catastrophe amerikansk snubbe åker på arbetsresa till London, har ett en vecka långt one night stand, hon blir gravid och de bestämmer sig för att behålla barnet. Humorn råare än i någon amerikansk TV-serie.

The Slap, man med lätt fyrtioårskris, på hans födelsedag ger hans kusin en örfil åt en odräglig femåring och en kommande katastrof sätts i rullning. Bonus: Uma Thurman.

Togetherness, småbarnsföräldrar i förorten utanför Los Angeles försöker hitta rätt i livet. Bra skådespeleri OCH de ser ut som småbarnsföräldrar, inga soulcycle-kroppar här inte.

House of Cards säsong 3 har premiär i dag! FU

och så ser jag väldigt mycket fram emot Tina Fey-producerade The Unbreakable Kimmy Schmidt.

För att uppleva så lite tid som möjligt av mitt eget liv ska jag också ge The Americans säsong 3 en chans. Tappade dem nånstans runt ettan.

OCH PORTLANDIA SÅKLART!

Okategoriserade

Kreativa miljöer och avundsjuka

27 februari 2015

Visst skrev jag om att jag satt och skrev med några kompisar på ett hotell i närheten. Det funkar tydligen bra bra mig. Inte bara själva skrivandet, utan också att ibland avbryta och förklara något. Bara att vara tvungen att formulera det jag håller på med brukar hjälpa mig att komma vidare. Jag lånade också en bok i manusskrivning av min kompis Malin. Att få tips på hur man skapar en karaktär, bygger upp spänning, biroller och dramaturgisk kurva. Jag har ju aldrig egentligen lärt mig hur man skriver romaner och tycker att det är så faukisens intressant att det finns klara riktlinjer i hur man bygger upp ett manus, vare sig det handlar om film eller en bok.

Säga vad man vill om Los Angeles (och oftast vill man tydligen i den här bloggen säga bra saker), men det råder en kreativ och inspirerande atmosfär här. Folk vågar göra saker och ibland går det till och med vägen.

Det är sällan jag känner avundsjuka eller missunnsamhet här, när det går bra för folk omkring en känns det snarare som kreativiteten, inspirationen och framgången skulle smitta av sig. Ja och så ÄR det roligt när ens vänner vågar försöka och lyckas. Jag länkade till en Helsingin Sanomat-artikel om avundsjuka för några dagar sedan. Där stod bland annat att man sällan ser alla uppoffringar och misslyckanden en till synes lyckad person genomlevt. Man ser bara framgången och avundas den. Här grundar kompisar nya företag, pitchar TV-program, skriver böcker och försöker sig på långfilm. 

Jag tycker att det är så roligt att Cecilia gör fruktansvärt snygga skor och ska så fort det rinner in lite mer slantar på mitt konto (och jag blir bjuden på fest) införskaffa dessa:



PS Om man verkligen måste peta fram dåliga sidor med den här staden är att det är värsta drömstaden så länge allt går bra, men blir man sjuk eller får andra problem är det en ganska hård plats. Och så är det kanske samma sak med framgång och avundsjuka, så länge man inte har för många misslyckanden färskt bagage är det väl lättare att mota avundsjukan i grind.


Ja och så händer det förresten roliga bloggrelaterade saker på söndagen.

Okategoriserade

Husdjur och barn

26 februari 2015

Som om det inte vore nog med ett barn, nu går jag omkring och funderar på husdjur. Själv har jag vuxit upp med hundar, medan Magnus är mer familjär med katter. Här i LA verkar alla ha husdjur. Exempel: Förra veckan mötte jag en kvinna skuffandes på en barnvagn och blev mer överraskad av att hon rökte än att det satt en hund istället för baby i vagnen.

Jag gillar ju djur och föreställer mig att det är bra för barn att växa upp med ett husdjur mer avancerade än silverfiskar, samtidigt drar jag mig lite för att ta hand om ännu en varelse. Trots att Kalifornien är väldigt djurvänligt, blir det onekligen lite mer komplicerat med en fjärde familjemedlem. 

Och OM vi ni beslutar oss för att det finns plats för ett djur i våra liv är vi tvungna att välja mellan hund och katt. Jag backar ur rummet.



On a different note: Vad du än gör, glöm inte bort att lyssna på podden. Vi pratar om att vaccinera barn, om Yle också ska syssla med skriven journalistik och givetvis kapitalistporr i Fifty Shades of Grey.

Okategoriserade

Din kompis varumärket

25 februari 2015

Allt fler varumärken har upptäckt att det lönar sig att finnas på sociala medier och att prata till sina potentiella kunder med som om de var kompisar. Doves senaste kampanj heter #SpeakBeautiful och går ut på att folk (läs: kvinnor) ska säga nåt vackert om sin kropp. Dove själv glider runt på Twitter och uppmanar kvinnor att gilla sig själva. All reklam handlar om att skapa ett band mellan kunden och varumärket och helst av allt väcka känslor. Vid första anblicken låter det givetvis snällt, men Dove är ingen altruistisk kompis som vill ditt bästa, utan ett varumärke som ägs av ett företag som vill att du ska köpa deras produkter. 

Jag tycker att det är så himla störande att lyssna på podcastare som väver in sina sponsorers budskap i det så kallade vanliga samtalet och bloggare som smyger in reklam utan att säga att det är reklam. Det är naturligtvis mycket mer värdefullt för en annonsör att dyka upp som en rekommendation av en kompis i form av bloggare, poddare eller twitterföljare än i ett traditionellt annonsformat, men det är så snuskigt att blanda ihop vänskap med varumärken. Och OBS! jag är absolut för att bloggare och poddare ska få betalt. Inget fel på annonser så länge läsaren/lyssnaren vet vad som är köpt och vad som är åsikt (och man kan, SKA, såklart gilla produkten som marknadsförs i så pass personliga forum som podcast och blogg).

Dove ägs för övrigt av Unilever som bland annat säljer supersexistdeodorenten Axe. Sälj skönhetsprodukter till kvinnor genom att övertyga dem om att de känner sig snygga om de väljer rätt varumärke och kräng deodorant till snubbar med övertygelsen om att de får ligga med tjejer om de använder rätt sorts deodorant. Gäsp.

Okategoriserade

Feminism är negativt och motstötande

25 februari 2015

Jag är inte så noga med mitt Facebook-konto. Jag uppdaterar det sällan och brukar acceptera de flesta vänförfrågningar så länge vi har några vettiga gemensamma vänner. Det har lett till att jag har ganska många FB-vänner som jag inte känner personligen.

På sistone har det dykt upp en anti-feminist i mitt FB-flöde och härom dagen skrev hen ett jättelångt inlägg som visserligen inte var speciellt välformulerat, men klargjorde att hen tycker att feminister ska hålla tyst eller åtminstone fokusera på rätt saker. Att vissa kvinnor klagar för mycket. Nån i kommentarsfältet påpekade att det kanske inte är en vit snubbes uppgift att läxa upp kvinnor om vad som är viktigt inom feminismen, men det ledde ingenstans. 

”Det är väl inget nytt för någon att ordet feminism klingar med en mycket negativ och motstötande resonans.”


Min första instinkt var att bara ta bort den här personen som Facebook-vän. Sedan slog det mig att kanske är bra att påminnas om att min egen lilla anti-rasist/feminist social media-bubbla är just en bubbla. Att påminnas om att det finns en hel del anti-feminister, rasister och folk som ser människor med funktionsnedsättning som mindre värda. Nu sitter jag här och funderar om jag borde ge mig in i diskussionen och förklara vad white privilege, tolkningsföreträde, patriarkat och feminism är. Ärligt talat skulle jag inte orka sätta tid och frustration på detta. Don’t be a hero, liksom. Det verkar som om den här personen ändå inte är intresserad av att lära sig, men nån borde kanske. Kanske?

Hur brukar ni göra på Facebook, förklara och diskutera eller bara ta bort?

Här är i alla fall två feminister som flyger drake på stranden i dag. De finns i min bubbla.


Och i samma veva skriver Hbl om jämställd snöröjning och kommentarsfältet brinner av män som är arga eftersom jämställt per definition är onödigt pk-tjafs och bilägare betalar mera skatt. Vet inte om jag ska gäspa eller sucka eller bara logga ut.

Okategoriserade

Att vara skribent

24 februari 2015

För tillfället försörjer jag mig på att skriva och trots att mina inkomster (eller droganvändning) inte precis motsvarar Leonardo DiCaprios i The Wolf of Wall Street känner jag mig mycket tacksam och lyckligt lottad för att få leva på att göra nåt jag verkligen tycker om.

Jag föreställer mig ofta att skrivandet är som att träna. Det känns som om hjärnan lyfter tyngder som blir ord och meningar, kämpa och lyft (ursäkta den töntiga jämförelsen, men det känns verkligen så). Innan jag börjar känner jag ofta ett starkt motstånd trots att jag vet att jag kommer att gilla det när jag kommer igång och tillfredsställelsen efteråt är… eh tillfredsställande (märks att jag skribent, eller vad?). 

Jag distraherar ofta mig själv genom att surfa på bloggar (läs förresten Linnéas inlägg om prestationstävlingen), läsa texter och själv skriva blogginlägg (hej!). Det hjälper lite att skriva i sällskap. Gjorde det en helg i Stockholm med Anne i höstas och försöker göra det minst en gång i veckan med Sara och Malin här i LA. För mig funkar det att skriva i olika miljöer och ha annat kreativt folk omkring mig. 

Sedan är det bara, no excuses, att göra det. Skriva så mycket jag får ur mig, gå tillbaka och skriva om, pressa ur mig lite mer text, prata om den med Maggie och redigera lite mer. Ju längre text, desto mer avancerad process av skriva och skriva om. Ju längre text, desto mer tvivel: ”Herregud, vem tror jag att jag är och varför skulle folk vilja läsa detta?” Och enstaka gånger: ”Jag är ett fucking geni!”. Jag strävar efter att vara en person som lämnar in alla texter jag utlovat före deadline och tröstar mig med att ”ingen väl ändå läser dem”. Paradoxen att både vilja och inte vilja vara läst.

Här sitter jag och försöker skriva på Hotel Shutters bara två minuter före Jessica Chastain satte sig i ett bås bakom mig för att inta en dagen-efter-Oscar-brunch.


Okategoriserade

Veckans lästips

22 februari 2015

Det händer ibland att man av tristess klickar på en oinbjuden Facebook-länk och det visar sig att den är ett kap. Vill dela med mig av den här listan på väldigt roliga flyers.

Underbara Clara skriver om hur man som egenföretagare ska ta betalt för sina tjänster: Konsten att ta betalt.

Helsingin Sanomat skriver om avundsjuka och menar i korthet att botemedlet mot avund är tacksamhet för vad man själv har och insikten att folk som det går bra för ofta har offrat något annat.

Salt, sött, beskt surt och umami. Är fett den sjätte smaken?

Los Angeles Times skriver om att kvinnor på grund av sexism i allt högre grad lämnar teknologiföretag som Apple, Facebook och Google.

Ann Friedman på Columbia Journalist Review om hur seriös journalistik kan existera jämsides med flufftexter.

Och så skrev jag om problematiken med att det mest är vita snubbar som gör film och får pris för dem. Brev från Amerika.

Okategoriserade

Vad tyckte ni?

22 februari 2015

Har ni lyssnat på podden? Vad tyckte ni? Ibland känns det som att jag skriver och pratar och har mig ut i ett oändligt svart hål (internet + Hufvudstadsbladet). Och det får jag väl skylla mig själv för, men ibland är det roligt att få lite feedback (ja, ja, jag säger väl det då högt: bekräftelse).

Magnus brukar prata om att finländare* generellt är usla på att ge feedback och ger de feedback tror de att det handlar om att plocka fram alla fel och misstag de kan hitta. Feedback är liksom samma sak som negativ kritik i Finland. Maggan är så engagerad i det här ämnet att han till och med gjorde en radiokrönika för Sveriges Radio om finländsk feedback. 

Richard Branson, grundare till bland annat Virgin-imperiet, lär ha sagt att han bara ger positiv feedback. Folk jobbar bäst om de känner att deras insatser värdesätts och att folk småningom inser att uteblivet beröm kanske tyder på att man borde skärpa sig. När jag jobbat som chef har jag försökt köra en Branson.

Det ultimata ligger antagligen nånstans i mellanzonen. Att försöka vara konstruktiv i sin kritik, lyfta det som är bra och anstränga sig för att inte döda all inspiration och kreativitet. 



Bilden är helt orelaterad. Tyckte bara att den var fin.

*INTE ALLA FINLÄNDARE!