Tietoa mainostajalle ›
Feminism

Rätt tid att skaffa barn

6 januari 2016

En av mina favoritbloggare, Smulan, skriver om hur osugna hon och hennes kompisar är på att få barn. De är alla knappt trettio år gamla och känner en tyst press från omgivningen. Jag fattar precis, jag var fruktansvärt osugen på att skaffa barn när jag var 28, lika osugen när jag var 30 och 32. Jag kan inte påstå att jag gick omkring och drömde om en spädis när jag var 33 heller, men det hjälpte lite att träffa Magnus och sen gick det som det kan gå när man har oskyddat sex. Kan inte påstå att jag ångrar Vidar.

Vissa av oss kommer aldrig att känna någon som helst form av babyfeber. Somliga gör ett barn ändå, andra inte. Själv tycker jag att det är otroligt befriande med familjer utan barn, familjer med två mammor och två pappor, eller sju barn. Egentligen allt som finns utanför min egen lilla kärnfamiljnorm. Ju fler som väljer annorlunda, desto friare känner jag mig.

Och när man väl har barn behöver inte nödvändigtvis ens liv bli så himla annorlunda som alla påstår att det blir, åtminstone inte med ett barn. Ursäkta för anekdotisk bevisföring, men Maggan och jag har fortsatt våra liv i ganska samma rytm som innan Vidde föddes. Tror inte barnet lidit så himla mycket av det. Den största skillnaden är väl att vi inte går ut på tumanhand lika ofta längre. Samtidigt så finns det säkert folk som vill att deras liv ska förändras och få en ny riktning och då är det bara att gå all in.

Det behöver inte heller vara så himla bråttom med barn. Det är visserligen lättare att bli gravid när man är ung, men folk är olika fertila. Jag har en vän och före detta kollega som fick barn när hon var 47. Så jäkla coolt och fint och hon är så lycklig att jag får tårar i ögonen bara att skriva det.

Hur gamla var ni/skulle ni vilja vara när ni fick barn? Vill ni ens ha barn?

 

Skillnaden mellan herr– och damklubbar
Skämmer ni bort era barn

You Might Also Like

53 Comments

  • Reply Jenna 6 januari 2016 at 13:13

    Har alltid velat ha barn och jag tänkte hela tiden att jag vill barn typ när jag är färdig från skolan och har fått jobba ett tag. Nu är jag 22, har typ ett år kvar av mina studier och preggo. Inte riktigt som jag hade tänkt men spännande när det inte blir som man planerat!

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:06

      Grattis till pregnancen!

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:06

      Tack för länk, Smulis!

  • Reply Lina 6 januari 2016 at 13:38

    Vill ha barn, men är 33 och singel igen så det är inte säkert att det blir så. Vilket känns konstigt med tanke på att jag alltid trott att jag skulle ha barn i den här åldern. Men livet blir ju ganska sällan som man tänkt sig. Och singlars längtan efter barn är lika stor som den längtan par som försöker bli gravida känner.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:06

      Men 33 är ingen ålder vad som helst hinner hända ännu. Bra poäng att singlars längtan efter barn kan vara hur stor som helst.

      • Reply Lina 8 januari 2016 at 16:30

        Kanske beror min osäkerhet på om det kan bli så på att en av mina vänner hade svårt att få barn och när hon undersöktes kom läkarna fram till att hon hamnat i klimakteriet. Hon var 31 då! Fortfarande 3 år senare har hon och hennes sambo inte lyckats få barn. Vill inte skrämmas, men det finns inga garantier. Och blir det så att man inte kan få barn är ju det en sorg man behöver möta. Sen kommer man antagligen till en acceptans om hur livet blev. Jag är säker på att man kan ha ett mycket rikt liv utan barn också.

        • Reply Peppe Öhman 8 januari 2016 at 17:40

          Så sant, det är aldrig en självklarhet att få barn. Men tänker som du att man kan vara lycklig utan barn också. Eller adoptera eller få ut glädje ur syskonbarn eller andra barn i närheten. Längtar man efter barn är det såklart en stor sorg (har flera nära vänner som varit med om det) som måste respekteras.

  • Reply Annika 6 januari 2016 at 13:42

    Jag har alltid antagit att jag kommer vilja ha barn ”när jag blir stor” men när jag förra året dejtade en kille som absolut aldrig någonsin ville ha barn så fick jag mig en tankeställare. Jag hade baserat mitt antagande på att jag vill ha barn på det ”faktum” att ”alla” vill ha barn någon gång.
    Så nu vet jag inte längre. Jag älskar barn, jag älskar att mysa med barnen som finns i min omgivning och jag längtar tills min bror eller någon av mina vänner får barn. Men nu tänker jag att antingen så kommer jag skaffa barn när jag är 30 och plockar ut min spiral, eller så kommer det antagligen inte hända.
    Men jag är knappt 25, så hinner nog ändra åsikt femtielva gånger till.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:05

      Du har all tid i världen.

  • Reply Cinderalley 6 januari 2016 at 16:03

    Jag vill inte ha barn, alls. Har vetat det hela livet, men har ändå alltid blivit klappad på huvudet av folk som tycker att ”du är ung, du hinner ändra dig”. Sen har jag nästan bara dejtat killar som antingen redan hade barn (funkade inte för mig av förklarliga skäl) eller som ville ha barn. Nu har jag äntligen träffat en person som är helt perfekt för mig på alla sätt och vis, inklusive det faktum att han inte heller vill ha barn. Känns bra så, och vi har båda flera syskonbarn så våra föräldrar behöver inte bli barnbarnslösa.

    • Reply Amanda 7 januari 2016 at 07:37

      Gud, ja! Alla som blir så jävla investerade i att man ska ändra åsikt.

      Ju fler av mina vänner som blir föräldrar (just nu ca alla) desto mer vet jag att det här med att få barn inte är för mig. Jag undrar när rando förståsigpåare kommer sluta insistera på att man kommer att ändra sig? Vid 40? 50?

      • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:52

        Folk vill bara att alla ska göra på exakt samma sätt som dom. Genom att stiga utanför normen (alltså kärnfamiljen) utmanar man alla de som är lite lite osäkra på sina val. Om alla gjorde på exakt samma sätt behövde ingen ifrågasätta sina val.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:04

      Jag blir så glad över att du vill annorlunda och så sur över att folk på allvar tror att de vet bättre om hur du kommer att känna i framtiden. <3

  • Reply Kanerva 6 januari 2016 at 21:49

    hej,
    Jag har nog längtat efter barn sen jsg var i tjugoårsåldern, men träffade inte rätt person att skaffa dem med och mina livssituationer under dessa år var heller inte sånt att barn skulle ha passat in. Jag reste och bodde tre år i Indien, studerade, festade och levde allmänt dekadent.
    Jag blev oplanerat gravid som 31 åring på vår första ”date” ( jo, vi använde preventivmedel). Jag tvekade inte en stund på att behålla barnet, trots att jag inte visste hur förhållande med pappan skulle utveckla sig. Bra gick det och vi fick vårt andra barn för ett par månader sen.
    Mitt liv var nog tvunget att förändra sig en hel del då jag blev förälder men det har jag välkomnat. Allt har sin tid, och trots att längtan efter barn funnits länge, så är jag glad att barnen kom först nu och jag är tacksam över de upplevelser och allt det jag gjorde innan jag fick barn.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:02

      Mycket fin historia.

  • Reply Jessica 7 januari 2016 at 01:30

    Intressant att du tar upp detta ämne och skönt att läsa om din inställning. Jag är 31 år och varken jag eller min sambo vet om vi vill ha barn, men jag funderar på detta dagligen och får med jämna mellanrum panik eftersom ”det borde vara dags”. Normen är ju att man vill ha barn och får alltid höra att ”sen när ni får barn” som att det är någon sorts självklarhet. Alltid lika skönt att höra om andra som inte vill/inte tar för givet att man ska ha hus och två barn för att vara lycklig.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 12:00

      Äh, ni hur mycket tid som helst. Och känner ni vid 45 att ni inte vill ha barn alls är det också hur bra som helst.

  • Reply Leonor 7 januari 2016 at 01:48

    Jag har aldrig kännt mig sugen att få barn. Aldrig haft babyfeber. Sen träffade jag en man, det sa klick, och fem månader senare var jag gravid. Jag hade alltid trott att om jag får barn så sker det senare i livet, typ närmare 40 än 30, men det skedde vid 29 och totalt utan att bry mig om några tryck utifrån. Jag gillar när livet inte alltid går exakt som man tänkt sig. Det känns skrämmande, spännande, roligt, galet, lyckligt, ångestit på samma gång. Alla ska få göra som de själva vill och skita i tryck utifrån. Sen vet jag också att jag iaf själv är en sådan person som nog aldrig skulle ”skaffa” barn om jag sku vänta på rätt tidpunkt, eller riktigt fundera på vad och när som är rätt. Det finns alltid något som sku få mig att vänta lite till. Just nu är kanske inte optimalt (ny karriär, inte så mycket pengar på sparkontot, ingen bil, för liten lägenhet…) men när är det egentligen det? kommer att gå hur bra som helst i alla fall.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:59

      Mycket fint <3

  • Reply Hannah 7 januari 2016 at 02:19

    Jag var 27 och Matte 30. Visst, vi hade pratat om barn länge och bestämde oss sedan för att den rätta tidpunkten aldrig kommer att komma, istället lät vi det bara hända – och det gjorde det kanske lite snabbare än tänkt. Är glad att vi är en familj och att allt gått så bra.

    KRAM på er!

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:57

      Tycker att ni gjorde det väldigt bra. KRAM!

  • Reply Cecilia 7 januari 2016 at 03:21

    Önskar så att folk kunde få göra som de själva vill, utan allt tyckande från omgivningen. Det känns så väldigt omodernt att varenda kvinna i fertil ålder förväntas vilja ha barn. Varför är det fortfarande så? Låt kvinnor (och män för den delen) bestämma själva, och så kan folk hålla inne med sina egna åsikter om det. Det är helt plågsamt att bli ifrågasatt för att man inte vill ha barn.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:57

      Jag FATTAR inte hur folk täcks lägga sig i andra människors fortplantning och paniken de känner då folk väljer annorlunda än de.

      • Reply Cecilia 7 januari 2016 at 14:18

        Nä, det är rätt obegripligt. Men det är ju det där med att andra, som inte lever som man själv, eller enligt normen, blir som ett läskigt hot mot ens egen tillvaro. Du vet, gift, särbo, utan eget biologiskt barn. Hur konstig kan man bli liksom?

  • Reply Pia 7 januari 2016 at 04:41

    Fick barn när jag var 28 och 30. Hade aldrig babyfeber och ingen större lust på barn, men var övertygad om att jag nog vill ha barn i något skede, så kom inte på någon orsak att vänta liksom. Är lycklig över mina barn och upplever inte att mitt liv ändrat så mycket efter att jag blev mamma. Är inget stor fan av bebisar så är glad att den tiden är över. Men kan absolut inte påstå att jag skulle vara lyckligare eller livet mer innehållsrikt efter att jag fick barn. Är lika lycklig fortsättningsvis och älskar både barn och man mest.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:52

      håller med om att barn blir intressantare ju äldre de blir.

  • Reply E 7 januari 2016 at 08:21

    Fått mina hett efterlängtade barn vid 30 respektive 34. Jag föddes nog med babyfeber, typ. Tycker dock att livet har förändrats mycket allra helst sen tvåan kom. Älskar mina barn så oerhört men tror inte att jag räcker till för en tredje bebis.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:49

      Så fint att höra att det finns folk med babyfeber. Lyckan att få barn efter en fet babyfeber måste ju vara FANTASTISK.

  • Reply a.s. 7 januari 2016 at 09:14

    Har noll intresse för barn… är ett sånt ego, skulle aldrig vilja uppfostra en unge. Vill inte heller vara gravid/föda. Skönt att veta att det finns möjligheter att adoptera då man är 40 eller så:)

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:48

      I hear you!

  • Reply Catten 7 januari 2016 at 10:19

    När jag var 32 och träffade min man som är 3 år yngre, hade jag aldrig upplevt babyfeber och upplevde mig inte som speciellt barnvänlig heller. Min man däremot var rätt barnkär och så småningom började tanken inom mig växa: Hej, det sku ju va helt kiva att få barn med dendär typen! Natten då jag fyllde 37 födde jag Isla, men är nog inte alls säker på om jag vill ha flera barn. Det växlar från dag till dag.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:48

      Så intressant att det verkar vara vanligare att män vill ha barn, medan kvinnor är skeptiska. Fast samtidigt kanske logiskt eftersom kvinnan måste gå igenom så mycket mer fysiskt.

  • Reply Josefine 7 januari 2016 at 10:36

    Jag hade knappt (eller inte alls egentligen) funderat på barn innan jag blev ihop med Mikael. Jag hade kanske inte aktivt tänkt ”under inga omständigheter vill jag ha barn” men jag lutade nog mer åt att jag inte hade lust än åt något annat. Sen hade M barn sedan innan och det tyckte jag bara var kul. Efter att tag uppstod det ändå ett litet sug efter barn men kände egentligen aldrig mig tvärsäker på att jag ville ha. Sen blev det så ändå och det blev skitbra. Fyra år efter att Tintin kommit blev jag lite sugen på en till efter att fram till det varit helt bergsäker på att hon fick bli första och sista biologiska barnet. Mikael kände sig sugen på en till under mycket längre tid än vad jag gjorde. Folk tycker och kommenterar ofta att det är ”speciellt” (alltid sagt med en tvekande röst) att vi har så stor åldersskillnad på barnen. Folk tycker alldeles för mycket om allting och borde ge fan i om andra skaffar barn eller inte och av vilka anledningar. Men är det något som är tydligt så är det att både föräldraskap och att inte skaffa barn är något som många verkar tycka att det är fritt fram att ifrågasätta, kritisera och snacka skit om. Blä.

    • Reply Peppe Öhman 7 januari 2016 at 11:46

      efter att Vidde föddes kände jag också ett starkt NEJ till fler barn. Nu fem år senare tänker jag att det kanske inte vore en katastrof. Ni är en så himla gullig familj, förresten.

  • Reply Mimmi 7 januari 2016 at 12:13

    Jag har en gång upplevt babyfeber! Min syster fick barn och vi hälsade på BB, jag höll bebin i famnen och allt var frid och fröjd men när vi satte oss i bilen så fick jag ett himla tryck i bröstet, blev gråtmild och fattade inte vad som hände. Jag minns inte vad som sen hände, men efter det tänkte jag ofta på om det nu vore bra tid för ett barn. Jag är säker på att det var bebifeber jag hade! Min man var inte särskilt road av tanken men några månader senare gick det så där klassiskt när man inte tänker sig för… Vi har stor åldersskillnad mellan barnen, det kom en till på samma sätt fler år senare men utan bebifeber. Jätteglad för att de har varandra, syskonen alltså, men jag känner litet igen mig i det att det uppfattas som något konstigt med stor åldersskillnad.

  • Reply About Alice 7 januari 2016 at 12:25

    Jag har aldrig varit barnkär. Ever. Jag tänkte nog mest att det beslutet tar jag sedan. När jag blir vuxen. Levde med en person som jag sedan insåg ALDRIG ville ha barn med. Sedan träffade jag min nuvarande sambo som hade barn sedan innan som lever med honom fulltid och jag insåg verkligen att jag ville ha barn. Så just nu finns det en 2 1/2 åring som jagar runt i huset och en på jäsning så att säga … Tittar väl ut om en månad sisådär.

    Jag kommer alltså ha ansvar för FYRA barn varav två iofs är tonåringar och kräver annat än småttingar gör.

    En annan sak.

    Jag går i taket av när folk berättar för andra hur de borde leva och saker som att meningen med livet är just barn. Jag tror fullt och fast på att alla är olika och att man MÅSTE få vara olika och det med att vissa tror att deras lycka är universell för alla …. verkligen inte…

  • Reply Ennet 7 januari 2016 at 13:22

    Jag har aldrig varit särskilt intresserad av barn bara för att de är barn(precis som jag inte är intresserad av vuxna bara pga deras ålder).Jag tänkte aldrig att jag ville ha barn.då min syster blev gravid blev min sambo otroligt babysjuk.jag blev också lite nyfiken plötsligt och följde med hennes graviditet nästan som om det varit min egen. men måste fundera i ett år om jag ville ha barn eller ej,ena dagen ja -andra dagen nej.till slut blev jag galen av allt funderande och hur jag än vände och vred på saken kom jag ingenvart.sen orkade jag inte tänks mer och beslöt mig för att jag troligen ångrar mig om jag inte ger det ett försök.Nu har jag en 3-åring,det har varit en bergoch dalbana emotionellt,men alla gånger värt det.

    • Reply About Alice 7 januari 2016 at 20:59

      Ennet. Exakt så kände jag det med barn. Jag gillar ( får väl en sten i huvudet här??) vissa barn för att jag just gillar vissa barn. Lika väl som jag inte gillar alla människor ( vilket självklart innebär att jag inte uppför mig hurusom helst såklart) men det finns ingen defaultfunktion hos mig att jag älskar BARN rakt av.

      Jag tror det har att göra med 1) jag har faktiskt haft väldigt lite barnvana innan jag fick egna, har själv varit osäker på hur jag ska bemöta olika barn i olika åldrar och därför dragit mig undan 2) man SKA älska barn ( alla barn) och bara det har gjort mig lite motvalls tror jag.

      🙂

      • Reply Peppe Öhman 8 januari 2016 at 13:08

        Haha, jag håller med dig till tusen. Det finns riktiga asholes till barn.

  • Reply Lisa 7 januari 2016 at 21:50

    Jag var 31 när jag fick barn. Har alltid velat ha det, men väntat på rätta omständigheter. Insåg att de nog inte skulle komma, så vi körde ändå. Ingen av oss hade fast jobb, men det blev bra ändå. Vill inte ha fler än ett, och kärnfamilj till trots, verkar det ligga provocerande utanför normen enligt vissa.
    Tycker att er familj är enastående förebilder för ettbarnspolitiken!

    • Reply Peppe Öhman 8 januari 2016 at 13:07

      Tack! Skönt att höra att vi inte är ensamma om enbarnspolitiken.

  • Reply L 8 januari 2016 at 15:55

    Jag vill inte ha barn. Någonsin. Har aldrig haft någon baby fever, kan inte ens tänka mig att ha sådant. Jag har en kronisk sjukdom som gör allt lite komplicerat och dessutom har jag aldrig gillat bebisar eller barn. Jag kan tycka att en enstaka unge är en kul typ men när jag kommer hem suckar jag djupt av lättnad. De som vill ha barn får gärna ha barn. Eftersom jag kan leva med andra människors barn tycker jag de andra kunde ens försöka vänja sig vid mitt beslut. Jag är varken ledsen eller bitter, jag vill bara inte ha barn.

    Just nu håller jag på att göra slut med min kille pga av just min ovilja att få barn. Jag vet att jag inte vill ha barn nu eller om fem eller tio år. Min kille är inte lika säker av sig. Då tror jag det är bättre att göra slut. Han kan inte tvinga mig att få barn medan jag inte kan tvinga honom att inte få uppleva hur det är med egna barn.

    Jag är jätte trött på de förväntningar som ställs på mig och mitt parförhållande. Alla människor behöver inte göra saker precis som alla andra.

    • Reply Peppe Öhman 8 januari 2016 at 17:38

      Som sagt tycker jag att det är så oerhört befriande med folk som vågar leva utanför normen. Kärnfamiljsnormen måste vara en av de allra starkaste normerna i vårt samhälle. Vi tror att vi är så himla liberala och jämlika och moderna, men så fort någon väljer att leva utanför normen blir folk lite illa till mods och till och med provocerade. Jag hyllar dig.

  • Reply Ett stort tack ska ni ha! – Livet & Helsingfors 8 januari 2016 at 17:49

    […] glad när ni kommenterar och berättar hur ni tänker och om era erfarenheter (som under det här inlägget om att få barn eller inte). Och när ni tipsar mig om läsvärda texter eller hjälper mig att argumentera bättre. Nu för […]

  • Reply matildatorpare 9 januari 2016 at 11:47

    Jag har alltid velat ha barn. Läste Vi Föräldrar när jag var 14 😊 Fick barn när jag var 19, 21 och 30. Mormor vid 42. Aldrig ångrat mig en sekund även om barnen kom före studier osv och det var jobbigt att vara ensamstående vid 27. Det enda som var jobbigt med att vara ung mamma var alla äldre mammors tysta blickar och underförstådda meningar att man inte var riktigt klok. Måste förstås tillägga att alla ungarna är välartade, skötsamma och har fina värderingar idag. Min bekräftelse på att jag gjorde rätt när jag gjorde som jag gjorde. Men var och en på sitt vis, det är fint att vi är olika. Tycker dock att det är tråkigt att många väntar så länge att det sedan blir svårare att få barn. Allt går inte att planera 😉

    • Reply Peppe Öhman 9 januari 2016 at 12:10

      Så intressant att man alltid kan göra lite fel. Få barn för tidigt är tydligen ett av dem. Grattis i alla fall till mormorderskapet!

  • Reply yllet 9 januari 2016 at 15:53

    Jag var 32 resp 34. Herregud. Som tagen ur nåt från socialstyrelsen?

    • Reply Peppe Öhman 9 januari 2016 at 17:27

      Haha, jag var 34.

  • Reply Lena 20 januari 2016 at 08:16

    Utan att ta ställning till nån enskild persons livssituation och öde så tycker jag att den här typens diskussioner ofta är väldigt fokuserade på hur man själv önskar ha det, ens egen längtan efter barn, nästan till vilket pris som helst. I och för sig naturligt, men för en sekund skulle det kanske vara bra att försöka föreställa sig situationen ur det kommande barnets synvinkel. Att börja skolan och ha föräldrar som är långt över 50? Att ha värsta tonåren och börja högstadiet med föräldrar som är i 60-årsåldern? Det kan förstås vara hur lyckat som helst, men ibland kan man känna sig utanför. Både som förälder och som barn.

    • Reply Men 20 mars 2017 at 09:29

      Motsatta sidan är att barnet inte börjar skolan alls… Då känns det rätt snällt i jämförelse att ha gamla föräldrar 😉

  • Reply Plupp 16 maj 2016 at 14:02

    Jag var 31 och 35 när jag fick mina små. Jag upptäckte att jag var gravid efter att ett förhållande tagit slut. Kändes helt rätt och självklart att bli mamma. Oavsett omständigheterna. Några år senare längtade jag efter ett barn till, ett syskon. Hade ingen man, men tyckte inte att det var nåt hinder. Jag skaffade syskonet själv och är stolt ensamstående tvåbarnsmamma.
    Livet har verkligen ändrats sedan jag fick barnen, men skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

    • Reply Peppe Öhman 16 maj 2016 at 16:22

      Snyggt jobbat och mycket kudos!

    Leave a Reply