Tietoa mainostajalle ›
Personligt

Det är lönlöst att banta

8 maj 2016

Vid sidan om en lång artikel om sexarbete, ska det avkriminaliseras, ska sexköp kriminaliseras, bordeller vara lagliga och hur hänger detta ihop med den globala ekonomin var den intressantaste texten i dag en om dieter. Den handlade om hur så gott som alla som går på en hård diet inom fem år har gått upp i vikt igen. Oftast väger bantaren mer än när hen började banta. Tydligen medför bantning stress som gör att man känner starka hungerkänslor och gör av med färre kalorier. Kroppen kämpar stenhårt emot viktminskning. Enligt forskningen New York Times hänvisar till avstannar ämnesomsättningen på folk som bantar, oberoende om man är under-, normal- eller överviktig när man börjar minska kaloriintaget.

Alla kroppar har en idealvikt som de kämpar för att bibehålla. Hos vissa är den större, andra mindre. Nu försöker man jobba med olika sorters hormoner (bland annat leptin) för att kväsa hungerkänslorna hos folk som lider av sin övervikt.

Det allra viktigaste vore väl ändå om folk skulle bry sig mindre om hur mycket de och framförallt hur mycket andra vägde. Det är fanimig en sån jäkla fälla att inte vara nöjd med sin kropp. All den tid och energi på kroppsmissnöje kunde istället fokuseras på andra mycket kreativare saker som att skriva en bok eller ta över världen och göra den jämställd och rättvis. Samtidigt fattar jag ju att vi alla är fångar i en kultur där vi ständigt uppmanas att vara lite smalare, muskulösare, snyggare och yngre. Vi blir dagligen matade med bilder på hur en rätt kropp ska se ut.

Men vi kan alltid försöka. Ett bra första steg är att sluta kommentera och tänka så mycket på sin egen och andras kroppar. Ja, och komma ihåg att det i nästan alla fall är jäkligt svårt och onödigt att banta.

Att kommentera andras kläder
Alla är inte lyckliga i dag

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply Kugge 9 maj 2016 at 07:59

    Det här har jag märkt – kroppen landar på ungefär samma vikt oberoende av vad jag äter eller vad jag gör. Visst kan det svänga med några kilo, men är några kilo så himla viktigt? Svar: nej. Viktigast för mig är att jag orkar med det jag behöver orka och att jag inte har ont i ryggen (vilket jag brukar få om jag inte tränar).

    • Reply Peppe Öhman 9 maj 2016 at 13:25

      Jag har självdisciplin till det mesta förutom just mat. Och har noterat detsamma, kroppen vill vara i en viss form.

      • Reply hanna 10 maj 2016 at 16:22

        Ja, det skriver jag också under på. Det bisarra är dock att min kropp vill lägga sig lägre än vad jag själv vill att vikten ska ligga. Har noterat att min kropp alltid vill kila neråt 48-kilosstrecket, det är där vikten per automatik lägger sig om jag slarvar lite med maten lite grann, varit småkrasslig eller stressar mycket en period. Häpp, så är det 47.8 eller 48.3 igen . Jättekonstigt? Själv kämpar jag med att hålla mig över 49 och helst 50. Tycker det vore betydligt mer logiskt pga hälsosammare för kroppen att stanna där (vilket den då inte gör). Begriper det inte faktiskt.

        Men detta med vikt. Såg en intressant dokumentär som jag inte minns namnet på som behandlade just detta med idealvikten (eller, ja, det är väl min tolkning): Nån forskning som gick ut på att man studerade överviktiga och smala personer, det var de smala dokumentären fokuserade på. Trots deras rejält ökade kaloriintag visade det sig att de inte alls gick upp efter samma kurva som de överviktiga. De la inte på sig lika mycket vikt helt enkelt. (Olika förklaringar gavs i programmet) När experimetntet sedan var över gick det också väldigt snabbt för alla att komma tillbaka till sin tidigare vikt igen. För att det förmodligen var deras idealvikt, som kroppen strävade efter. Medan en överviktig person som gått ner i vikt får kämpa med att kroppen hela tiden vill tillbaka till sin tidigare, högre vikt.
        Så otroligt mycket mer komplicerat det här verkar vara än ”ät bara mindre så går du ner i vikt.

        • Reply hanna 10 maj 2016 at 16:26

          Och ja, jag är pytteliten. 160 lång och spensligt byggd, så även om jag ser alldeles för mager ut vid 48 kilo, är jag inte skranglig som en utmärglad lägerfånge direkt. Men nog på tok för smal.

  • Reply matilda 9 maj 2016 at 11:06

    Jag är större än ”man ska vara” jag är faktiskt tjock. Jag tycker inte att hungern är något problem, det är suget och viljan att ha mat i munnen som är problemet. Jag äter allt jag lagt för mig, och det är oftast nog för att bli mätt men sen är ju mat så gott så jag äter lite till för att det är gott. Sen nått mer för jag har alltid känslan att det inte var nog, jag MÅSTE ha nått sött. Och det räcker inte med en liten bit. Det måste vara en full tallrik paj eller fjorton godisbitar eller… jag är såååååååå glad att jag aldrig börjat knarka för jag skulle blivit jordens värsta junkie. Och förmodligen alkoholist pm jag börjat dricka alkohol. Och både rökt fyra paket om dagen och snusat tre dosor om jag börjat med nikotin.

    • Reply Peppe Öhman 9 maj 2016 at 13:26

      Mat är ändå gott och det är inget fel på att vara en tjockis. Ju större mångfald i kroppar på stan, desto bättre.

  • Reply Ennet 9 maj 2016 at 12:13

    Är helt enig, det är sorgligt hur mycket energi det går åt till att tänka och försöka ändra på ens kropp. Jag tränar inte, är väl ”normal” till vikten men känner ändå att något alltid är fel (är axlarna för breda, har inga former, för små bröst blablablaa). Det är inget jag gör något åt, men denna ständiga känsla av att kroppen borde vara annorlunda än vad den är tröttsam att känna. Vet ej hur man skulle ta sig ur den.
    Sen måste jag säga att jag fick en ögonöppnare då jag alltid skanderat för att man inte skall banta. Men, efter min graviditet var min kropp mer mullig och då var det plötsligt inte lika lätt att stå där och skandera om att acceptera sin kropp. Sen tänker jag på Lady Damer som får en massa skit för att hon öppet skriver om hur hon skiter i att banta trots övervikt. Säger en smalis samma sak får det ett annat mottagande. Dock är det bra att skandera för en bra sak oberoende av personlig kroppsform.

    • Reply Peppe Öhman 9 maj 2016 at 13:28

      Jag tror att man aldrig kommer att vinna. Det finns alltid något att fixa till på kroppen. Sen kan du ha en poäng i att det är mer okej för en smalis att säga att man inte ska banta. Men just den här forskningen som NYT skrev om handlade om att det är lönlöst och bara onödigt att svälta sig själv eftersom man ändå vanligtvis går upp i vikt. Motion var enligt dem ett bättre alternativ, man kanske inte går ner så mycket i vikt, men man får bra värden.

  • Reply Lina 10 maj 2016 at 08:11

    Sen kan man ha en längtan efter att vara mindre och lättare pga skonsammare för leder, lättare att röra sig, minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar osv också. Alltså inte bara för att man ”gått på smalmyten”. Men det är svårt att gå ner i vikt för många.

  • Leave a Reply