Tietoa mainostajalle ›
Los Angeles Personligt

Borta bra, men hemma bäst. Eller?

19 januari 2017

Jag fick ett meddelande av Nina som sedan fyra år tillbaka bor i Stockholm. Hon trivs, men känner en enorm hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och de funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad?

Nina funderar på följande: Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar en lätt upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att en har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle barnen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad versus landsbygd? Vågar man flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv?

Jag är såklart nyfiken på vad ni tycker. Själv har jag ju äldre jag blivit trivts bra utomlands. När jag studerade i Holland trivdes jag, men kunde inte tänka mig att bo där resten av livet. Däremot blev jag störtkär i Buenos Aires när jag bodde där och kunde absolut se en framtid i Argentina. Samma sak med L.A. jag har verkligen inte bråttom att lämna den här magiska staden.

Däremot saknar jag såklart familj och vänner. Jag lider av ett ständigt dåligt samvete för att Vidars och Majlis mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn så sällan. Och sina barn också för den delen. Men jag känner ingen längtan efter att återskapa min egen barndom för mina barn. OBS! Hade en lycklig barndom.

När Nina skriver om det politiska klimatet i Finland känner jag igen mig. Som finlandssvensk vet jag inte hur välkommen jag längre är där. Jag tampas också med motstridiga känslor kring att bo i Helsingfors och kämpa för en levande finlandssvenskhet och att bara skita i det och leva mitt liv som en språklig minoritet på en annan plats i världen. Det är med andra ord med plikt än känsla som skulle locka mig tillbaka till Finland. Till ekvationen hör ju också en svensk man som inte pratar finska.

Jag föreställer mig att ”hemma” kan vara många olika ställen. Och att en får ändra sig. Trots att vi inte längtar till Norden i dag betyder inte att det är så vi kommer att känna resten av livet. Eller så kommer vi det. Många av er har ju bott eller bor långt borta från era födelseort/land. Hur resonerar ni?

 

Så kom Trumpfredagen
Aktiviteter barn hatar

You Might Also Like

34 Comments

  • Reply Helena @ Chez Héléna 19 januari 2017 at 10:38

    Hyvä kirjoitus, samoja asioita täällä pyörittelen. Mielestäni se on niin, että kerran kun on lähtenyt, kaipuu on tullut jäädäkseen. Kaikkialla on hyvä, mutta toisaalta ei missään.

    Laitan linkin kolmen vuoden takaiseen kirjoitukseen, joka on ollut tosi luettu: http://chezhelena.com/2014/01/17/kaipuu-ei-kaikkoa/

    • Reply Peppe Öhman 19 januari 2017 at 16:57

      Bra inlägg, som vanligt! (minns att jag läste det när det var helt färskt också) kram

  • Reply Lotta 19 januari 2017 at 10:53

    Hur känns det Peppe nu i jämförelse med tidigare att bo i USA? Jag tänker på Trump och det politiska klimatet där nu. För många av oss här blir USA kanske mera av ett osäkert kort, något man lite skakar på huvudet åt och förundrar sig över. Jag vet att du tidigare skrivit att LA är som i en bubbla för sig, men känns det ändå någonstans som om man behöver vara på sin vakt och/eller försvara sitt val av boendeland lite mer?! Jag är bara nyfiken. Vi har några familjebekanta i San Fransisco som på allvar funderar på att flytta utomlands och som nästan skäms för att vara amerikaner nu eftersom Trump tar över. Själv känner jag att man bara kan fortsätta jobba för att det ska bli bättre, inte fly fältet. Samma gäller våra problem här i Finland!

    • Reply Peppe Öhman 19 januari 2017 at 17:09

      Det känns ju surrealistiskt hemskt. Men som du säger händer samma sak runt om i Europa och som du också säger måste man kämpa. På lördagen ska vi gå i Women’s March här i L.A. och det känns som ett bra sätt att börja året på. Tar också med Vidar för att han ska få en första inblick i hur en demokrati fungerar. På tal om USA vill jag förresten tipsa om denna: http://www.wnyc.org/press/on-the-media-poverty-series/92816/

  • Reply Matilda 19 januari 2017 at 12:38

    Jag kan inte lägga till nånting i den här diskussionen. Men vill säga att kristina från duvemåla sjunger himla vackert om ”hemma, var ligger det nånstans” och den finns på Spotify och Helen sjöholm har den vackraste rösten på jorden.

    • Reply Peppe Öhman 19 januari 2017 at 20:16

      Mycket bra tillägg ändå. tack för påminnelsen!

  • Reply ylva 19 januari 2017 at 13:01

    Ska själv prova på att åter bo i finland ett par månader och jobba, med min lilla dotter. Har ju bott flera år i stockholm, har det generellt bra men lite kämpigt ensam med min dotter. Tror absolut inte att finland löser mina problem, tror jag kommer att vara ungefär lika lycklig där som här. Men ja, det stora negativa med Finland är attityden till finlandssvenskar. Jag måste ju fixa lite byråkratiska grejor och surfar in på finska hemsidor och minns hur allt alltid är lite gravallvarligt i finland. Det positiva är att jag känner mig lite utomstående också och inte bryr mig. Tänker mig att lite spelat naivt testa svenskan i helsingfors men undrar hur länge man orkar med det. En sak vet jag säkert, jag har aldrig varit förälskad i stockholm, såsom jag också varit i t.ex. buenos aires. Tyvärr norden, saknas dynamik och liv i våra städer, saknas detdär lilla galna, magiska som du säger. Vad är jag mest nervös för ang att flytta till finland? Jo det klassiska; för hur min dotter ska trivas.

    • Reply Peppe Öhman 19 januari 2017 at 20:17

      Ett bra socialt nätverk är inte att förakta! Och Magnus klarade sig bra på svenska i Helsingfors i sju år så det gör du också. kram

  • Reply lina 19 januari 2017 at 13:04

    Jag har inga barn, men jag bor utomlands och har så gjort i snart sju år, i fyra olika länder. För mig är det snarare känslan av att hemma inte längre känns som hemma som gör att jag inte vill flytta tillbaka till Finland, men delvis också att det finns begränsade möjligheter att jobba inom mitt område på svenska i Finland. Att besöka Finland är nuförtiden lite av en kulturchock, hur motvilligt det än känns att medge det. Samtidigt är det också svårt att känna sig helt fullständigt hemma i ett annat land eftersom man ju de facto inte kommer därifrån och inte nödvändigtvis heller pratar språket. Att bo utomlands är härligt och jag skulle definitivt inte vilja ha det ogjort, men det har ju onekligen också ett pris i form av, bland annat, dåligt samvete och återkommande identitetskriser.

    • Reply Peppe Öhman 19 januari 2017 at 20:19

      Jag vet, hemlandet förändras och är inte samma land som man lämnade. Håller också med dig att det är så otroligt lärorikt att bo utomlands och vara tvungen att kämpa lite med sig själv.

      • Reply tove 20 januari 2017 at 01:44

        Samtidigt som hemlandet förändras så förändras man också själv…

  • Reply Anonym 19 januari 2017 at 23:28

    Det var väldigt bra sagt det där att när man en gång gett sig av kommer man aldrig känna sig helt hemma någonstans. Politiken och väderleken i Finland just nu får mig att fundera på att flytta, men trots allt så har jag sett tillräckligt av världen för att uppskatta att allt fungerar relativt smidigt i min vardag här. Men jag tror att jag kommer ge mig av någon gång!

  • Reply Pia 19 januari 2017 at 23:49

    Hej Peppe! Bara en tanke från dina gamla finska hoods. Nu är inte mitt jobb språkbundet som ditt och min partner är finskspråkig, men jag undrar ändå vad din känsla om att saker inte är som förr baserar sej på? Klart jag vet att saker förändras, men jag undrar vad som konkret har förändrats sen ni senast bodde här? Ditt inlägg får det att låta som om vi finlandssvenskar som bor här har en kämpig vardag på eget modersmål, att vi inte är välkomna, hur det politiska klimatet kastar en skugga över oss. Visst är klimatet via medierna förändrat, men inte har det påverkat vardagen mer än att det möjligen förstärkt gemenskapen. Jag vet att jag är en hemmablind privilgierad finlandssvensk från Helsingfors innerstad – men jag vågar ifrågasätta eftersom du bodde några kvarter ifrån och skulle ha haft någorlunda samma infrastruktur i vardagen som vi har. Om känslan baserar sej på era arbetsmöjligheter förstår jag det till fullo, men eftersom ditt inlägg indikerar på så mycket mer ville jag ännu fråga. Kram på er!

    • Reply Pia 20 januari 2017 at 01:46

      Som tillägg en illustration av en av mina favoriter Mari Andrew: https://instagram.com/p/BPeevsigUxD/

    • Reply Peppe Öhman 20 januari 2017 at 07:56

      Först: Jag ÄLSKAR mina gamla finska hoods och vill inte bo någon annanstans om vi en dag flyttar till Helsingfors. Nu kan jag ju bara referera till det jag läst och hört de senaste åren och du har nog rätt i att det kanske inte är så stor skillnad mellan Rödbergen 2013 och Rödbergen 2017. Men jag tänker främst jobb, inom min bransch är arbetsmöjligheterna allt mer begränsade. Men också sättet vårdreformen diskuteras på och Sannfinländarnas retorik mot finlandssvenskar. Mitt eget miniuniversum på Styrmansgatan skulle kanske inte påverkas så mycket av att Finland blir mer (öppet rasistiskt), men tycker att det ändå är obehagligt. Jag märker också en så stor skillnad när vi är i Stockholm och hur bra jag trivs med det. Tänk att leva hela sitt liv omgiven sitt modersmål! Här i LA är jag en minoritet av tusentals andra minoriteter och är inte på samma sätt definierad av mitt språk som i Finland. Kanske så här: Som finlandssvensk i Finland känner jag mig som ”den andra” medan i LA är jag en del av massor av andra. Äh, kanske dåligt förklarat.

      • Reply Lisa 22 januari 2017 at 03:37

        Som finlandssvensk bosatt i Stockholm sedan många år – och därmed med insikt i hur både Finland och Sverige förändrats – kan jag bara konstatera att precis samma förändring som skett i Finland även skett i Sverige. Och det känns nästan mer i Sverige, som ju alltid utgett sig för att vara någonslags försvarare av mänskliga rättigheter med ett oklanderligt etiskt samvete, nationellt och globalt. Även den svenska flyktingpolitiken åsidosätter numera så grundläggande mänskliga rättigheter att man blir illamående. Och det politiska klimatet har förändrat sig så sjukt mycket, SD har blivit rumsrena och driver den politiska agendan allt mer. Jag tänker exempelvis på protester och attacker mot flyktingar som lyfts stort i pressen i Finland – sådant har funnits i Sverige i åratal och är tyvärr inte längre big news utan mer en liten notis i tidningen. Och även om det är superviktigt att rasism och framförallt allt rasistiskt våld lyfts stort i Finland så känner jag att det ibland svartmålar bilden av Finland lite väl mycket – positiva nyheter från Finland som skulle kunna ge en mer nyanserad bild av landet når exempelvis sällan Sverige. Det är så lätt och typiskt för finländare att hacka ner på sitt eget land, men med facit i hand så är det sällan sämre än andra. Själv funderar vi på återflytt då barnet snart börjar skolan och den segregering som den svenska skolpolitiken föranlett ger mig rysningar. Jag vill att mitt barn ska växa upp med personer från alla samhällklasser, inte bara med representanter av övre medelklass som är representerad i innerstadsskolorna. (Jo, Helsingfors innerstad är också segregerad, men tro mig, Stockholm vinner ändå med hästlängder). Det praktiska frågorna kring att vara svenskspråkig i Finland är ju däremot en annan femma, med tanke på dem ser jag såklart lätt fördelarna med Sverige!

        • Reply Peppe Öhman 22 januari 2017 at 08:48

          Gud vad intressant! Tack fr denna insikt i det svenska samhället. Kanske det är så att Sverige lå länge levt på sina image av jämställt, inkluderande och integrerande att vi tror på det utan att granska om det verkligen är så.

  • Reply Jessica 19 januari 2017 at 23:57

    Jag trodde alltid att jag ville bo utomlands, men hamnade ändå på Åland efter 6 år utomlands. Även om jag egentligen trivdes bättre utomlands med många saker så hade jag alltid en gnagande hemlängtan som aldrig riktigt gav med sig. Tänker i och för sig att jag var singel hela den tiden, så det kanske är annorlunda om man har familj med sig. Av de ställen där jag testat att bo där jag riktigt vantrivdes var dock Helsingfors. Mitt minne av den staden är att det är grått och sura människor….

  • Reply malin / en gul apelsin 20 januari 2017 at 00:41

    Jag är också lite rastlös till min natur, sällan för att jag vill bort från något, ofta för att jag vill prova på att bo på olika ställen. Vi flyttade till Åland från Österbotten för några år sedan, trivdes helt bra, men jobbsituationen för Caj blev ohållbar, så vi bestämde oss för att flytta tillbaka efter ett drygt år. Det är så klart jobbigt att flytta, men det jag vill ha sagt är att inget är för evigt. Man FÅR prova, man FÅR ändra sig och man får göra det många gånger.

    Mitt råd till Nina är att prova. Ge det ett eller två år. Om inte annat så har barnen fått ett par år på sina föräldrars barndomsort och det är ju alltid bra. Dessutom slipper ni fundera på om det är ett alternativ, när ni har testat vet ni hur det känns, i praktiken och inte bara i teorin. Om ni trivs stannar ni, om ni längtar tillbaka till Stockholm går det antagligen att ordna. (Vasa verkar dessutom vara en jättetrevlig stad med bra förbindelser till Sverige, både med flyg och båt). Välkommen till Österbotten, säger jag bara!

  • Reply tove 20 januari 2017 at 01:40

    Jag har aldrig bott i Finland men jag tampas också med samma frågor. Vi bor nu i Umeå men jag är från Göteborg och min man är från södra Spanien. Och med ett ganska nykläckt barn blir bostadsortsfrågan än mer aktuell än tidigare. Jag har skrivit om mina tankar här: http://tovetankar.blogspot.se/2016/11/var-ska-vi-bo_20.html

  • Reply BackstageiMammalivet 20 januari 2017 at 02:26

    Bra intressant inlägg! Min barndom lockar inte alls, varken staden eller att bo i villa i förort etc även om den var ”lycklig”. Däremot längtade jag verkligen ”hem” efter 8 år utomlands även om det var en omställning att flytta hem igen. Sen när jag fick barn (med en spanjor) blev det ännu tydligare hur ”svensk” jag kände mig trots att jag inte tyckte det innan…

    Jag säger: TESTA! om det inte passar så får man väl ändra sig. Det är ju det fantastiska med livet, att kunna förändra… Jag ser det också som positivt att barnen får nått år, som kommer påverka dem… jag funderar på om mitt barn borde bo ett år i Spanien under sin uppväxt för att känna sig hemma där

  • Reply linda 20 januari 2017 at 03:16

    Ett så bra inlägg igen! Precis dessa frågor har jag också funderat så mycket på under den senaste tiden. Har bott utomlands från och till i tio år, nu tillbaka i Finland sedan 1,5 år tillbaka. När jag flyttade tillbaka senast tänkte jag att jag ska försöka stanna, se vad som händer om jag ger Finland en ärlig chans. Hade ju saknat familjen och vännerna och bastu och smidiga, fungerande system. Väl här tog det mig närmare ett år att landa. Saknade mig själv, den jag är utomlands. Motgångar utomlands känns större och värre, men så känner man av topparna mycket mer också. Nu har jag blivit van vid Finlandslivet igen, lärt känna många nya människor och fått nya vänner, och har en helt bra vardag. Men ändå är utlandslusten stark, och i år har jag en lucka då jag kunde ta steget och flytta en gång till. Och det kommer jag väl sannolikt att göra. Min barndomsort lockar, men det känns som en plats där man kan glömma världens problem, och det är jag inte beredd att göra.

  • Reply Anna T 21 januari 2017 at 06:29

    Tänker att ”hemma” aldrig kommer att vara en geografisk plats för våra barn som i sina liv varken bott i ”mammas land” eller ”pappas land” utan i ett tredje land. Jag vill lära dem att hemma mera handlar om den man är. Om man mår bra med sig själv på alla plan kan man bo var somhelst. Om inte, trivs man ingenstans. Hemma är liksom mera måbra känslan inuti. Själv har jag när jag bott utomlands bara bott i väldigt fattiga länder och arbetat mitt i enorma orättvisor. Så ibland längtar jag till lyx, frihet (som finland är för mig) och möjligheteb att bli kulturellt förstådd. Men efter ett par veckor i finland med mammas mat, familj, svindyra cafeer och maratonprat med gamla vänner så längtar jag åter till det ”verkliga livet” där allt eg är betydligt sämre på alla sätt. En annan sjuk sak är att hemkänsla för mig är att vara en outsider, en främling. Då känner jag mig bekväm och hemma?????

    • Reply Peppe Öhman 21 januari 2017 at 19:20

      Tack för det hör! Så fint att läsa olika människors definitioner på ”Hemma”. Jag kan känna igen det där med att hemkänslan är att vara en outsider. Hoppas att vi träffas nån dag och kan prata om den.

      • Reply Anna T 23 januari 2017 at 01:44

        Det vore skoj! Och By the way. Stornjöt av din bok. Väntar på nästa….

        • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:15

          Åh vad roligt att du gillade den! TACK!

  • Reply Isa 21 januari 2017 at 14:33

    Ja, Nina…kan bara säga att hemlängtan till Österbotten troligen inte går över, om den finns där så starkt. Jag är tillbaka, lyssnade äntligen på ropet i hjärtat efter att ha bott utomlands länge. Har inte saknat vårt gamla liv en sekund, bara sörjt att vi inte tog steget tidigare. Grät ju varje år i slutet av juli när vi skulle lämna skären. Så onödigt, borde ha fattat att det var för att det inte var rätt att åka iväg igen.

    Det är sant att Finland känns kallare nu. Mera Jante också än jag mindes. Men det går att skapa ett bra liv här och det går att köpa hus till rimligt pris, till och med bli skuldfri en vacker dag. Att äga sin bostad är en enorm fördel (pensionsutsikterna kanske inte sådär jättebra i framtiden).
    Vasa verkar vara lättast för familjer som gillar skäriliv och idrott. Med andra intressen är det tyngre, men inte omöjligt. Det finns universitet och smarta, öppna, internationellt sinnade studerande. Plus företag med stor vilja att vara med och skapa lösningar på klimatproblemen.
    Att jobba i Österbotten är att känna att insatsen är värdefull. Livet är inte så glamouröst, men väldigt meningsfullt, så skulle jag sammanfatta det. Som det har varit för mig.
    En sista grej: förnuftsargument går att vrida och vända på, men sommardoften här… Som att vara kär och helt bortkollrad av hur gott den där typen luktar.

    • Reply Peppe Öhman 21 januari 2017 at 19:19

      Åh vad jag blir glad av att läsa detta. Känns verkligen som om du hittat din plats på jorden. Bra gjort!

      • Reply B-M 23 januari 2017 at 03:49

        Vilken fin kärleksförklaring till Österbotten! Ville alltid bo utomlands som yngre, var och jobbade nån sommar I utlandet men blev kvar i Ö-botten. Får kompensera längtan ut med mycket jobbresor runt världen. Men känslan då jag kommer hem efter att varit en vecka on the road! Lycka! Att kunna prata dialekt i butiken….hitta en gemensam bekant med en random finlandssvensk….att barnen får springa till mor/farföräldrar och få nån slant för det fina vitsordet i matteprovet…..att nån tant jag pratade med kände min farfar. Och sommaren, ljuset över slätten och havet. RÖTTER! De har ett värde, de har de.

  • Reply Maria 23 januari 2017 at 01:51

    Min familj flyttade utomlands två gånger, när jag var tio och femton. Båda gångerna till samma ort i Sverige, och båda gångerna för bara ett läsår, dvs inte ens ett år. Efteråt har jag tänkt på vilket stort beslut och ansvar det är för föräldrar, när de väljer att ta sitt pick och pack och lämna eller återvända. Som tur var hade vi ändå kvar huset i Finland, så vi fick komma tillbaka ”hem”. Men för barn är det enormt känsligt, allt detta kring att flytta. För vuxna, och särskilt som par är det kanske något man bara gör, och man ser ju hela bilden på ett sätt som barnen inte förmår. Nu i efterhand har jag önskat att de skulle ha stannat om så ens TVÅ år i taget, så att man hann landa ordentligt i skola och kompisgäng. Att ryckas upp igen efter nio månader var på gränsen till grymt. – oj vilka tankar som väcktes! Tack för en bra blogg som alltid, Peppe!

    • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:14

      Mycket tänkvärt, att stanna en så kort tid och sedan flytta igen måste vara svårt för barn. Speciellt i den åldern när vännerna är så otroligt viktiga för en. TACK för snälla ord om bloggen. KRAM!

  • Reply Walopää 23 januari 2017 at 08:17

    Hahhaaa! Magnus talar VISST finska! Ifall han inte glömt allt då. Jag vet, för min son (9år) snöade in på svensken.ratata.fi för några veckor sen. Vi åt hela bloggen på tre kvällar tror jag, det var ett absolut krav. Humorn träffade mitt i prick där!

    Näää. Själv känner jag att jag än så länge vill stanna kvar här och arbeta för goda värden mitt i alla hemskheter. Men trivas och bygga bo kunde jag easily göra nästan var som helst. Rötter, hmm…

    • Reply Peppe Öhman 23 januari 2017 at 09:52

      Haha, ska hälsa Maggan att Svensken fortfarande lever. Han kommer att bli mycket nöjd 🙂

  • Reply Annika 26 januari 2017 at 13:19

    Jag bodde utomlands väldigt länge, har bott sammanlagt 11 år utanför Sverige i olika omgångar, men senast sju sammanhängande år i Colombia. Jag trodde alltid att jag skulle bli kvar där och jag ÄLSKAR verkligen Colombia, flyttar jag någonstans så är det dit. För mig var det först med barn som jag fick en gnagande hemlängtan. Kanske det här med att vilja återuppleva ens egna idylliska barndom, jag vet inte. Något sånt. Då började liksom naturen, årstiderna, ljusets skiftningar, allt sånt ganska abstrakt dra i mig så himla mycket.

    Plus en starkt bidragande faktor till beslutet var det sociala trygghetssystemet. Trots att det är under nedmontering så är det ljusår från Colombia. Det började bli så otroligt mycket mer påtagligt med barn.

  • Leave a Reply