Tietoa mainostajalle ›
Personligt

Tills döden skiljer oss åt, eller?

22 januari 2017

Linnéa, som skriver den utmärkta bloggen Linnéa i USA – en grinig invandrares liv, skriver om hur ojämställdheten i USA gör det svårare att skilja sig än i ett jämställt land. Och att det kanske är en bra sak eftersom man är tvungen att försöka få relationen att fungera.

”Nu finns inte den möjligheten utan den enda lösningen för mig, och oss som ett team, är att arbeta på att vara lyckliga ihop. Vi har inte råd att inte vara lyckliga för konsekvenserna är.. så höga. Vi måste måste måste prioritera varandra, förstå varandra, förlåta varandra. ”

Läs också kommentarsfältet om hur folk resonerar kring att gifta sig. Är det för evigt? Eller är det tills den ena personen förändras, blir våldsam eller man bara tröttnar? Och så är jag givetvis nyfiken på hur ni resonerar. Som skilsmässobarn är jag faktiskt glad över att mina föräldrar skiljde sig,de passade sannerligen inte alls ihop och blev nog lyckligare på varsitt håll. Tycker att Maggie och jag har ganska bra förutsättningar för att hålla ihop. Vi har det väldigt roligt tillsammans, tycker liksom OM varandra och att vara med varandra.

Vad tycker ni? Borde man bara bestämma sig för att äktenskapet är för evigt och sen bita ihop också när det stormar eller är sån stiltje att man faller i koma av tristess. Eller kan livet bjussa på flera bra äktenskap?

En dålig och fyra bra egenskaper
Borta bra, men hemma bäst. Eller?
0

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply BackstageiMammalivet 23 januari 2017 at 00:19

    Jag kommenterade inne hos Linnea ”Det här väckte självklart mina tankar då jag separerade från mitt barns pappa… och vi nu bor på lååångdistans till honom i Spanien. Det var inget lätt beslut och jag försökte få det att fungera och funderade i över ett år innan jag gick ut med beslutet och bestämde mig för en framtid för mig och barnet i Sverige. Vårat förhållande fungerade nog bara om/ när vi bodde i hans land, med hans språk, kultur, vänner etc.

    Min moster, fick barn (mina kusiner) med en man från USA för 35 år sedan och när hon ville skiljas så tog hon med barnen på “semester” till Sverige och stannade… barnet blev hämtade efter domslutsbeslut och hon fick mer eller mindre inte träffa barnen alls tills de blev myndiga…
    Om man är beroende så hamnar man ju lätt i en kvinnofälla, där man står ut med mycket mer saker, som otrohet etc. Jag är nog alldeles för självständig för att vilja vara i en beroendesituation, ville aldrig gifta mig, ha gemensam ekonomi etc.”

    Jag tror ingen som är gift med barn separerar av tristess, tröttnat etc utan vanligtvis finns det ju större anledningar som otrohet… i vårt fall var det alkohol, jag ville inte att mitt barn skulle växa upp och vara rädd/orolig för sin berusade pappa. Jag ville kunna lita på min partner. Vi hade varit tillsammans i 12 år innan vi fick barn men ja, saker händer som förändrar allt…

    • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:16

      Usch så HEMSKT med din moster som förlorade sina barn. FY SÅ HEMSKT! Tack för din historia och fint att läsa att du mår bra nu.

  • Reply Ennet 23 januari 2017 at 01:31

    Jag tänker nog som så att då äktenskapet och relationen får en att må dåligt finns det inte riktigt nån orsak att fortsätta. Sen kan man ju ha kämpiga tider och turbulens som inte bara beror på relationen och då kan det ju vara bra att rida ut stormen tillsammans, men om man inte känner sig älskad, sedd och respekterad ser jag föga idé i att vara i en relation. Mina föräldrar skiljde sig då jag var 34 år. En kommentar som kom var att vad är det för idé att skilja sig när man är så gammal och ändå inte har så mycket kvar, jag tänker att just därför är det ju ännu större orsak att skiljas just för att tiden man har kvar är allt kortare och man skall ta vara på den och sig själv. Bara för att man haft svårt länge skall det ju inte betyda att man måste fortsätta ha det så bara för att man är av en viss ålder.

  • Reply emma 23 januari 2017 at 01:46

    Jag gifte mig i somras och för mig och min sambo var giftemålet i sig inte något viktigt ur kärlekssynpunkt, mest att vi ville ärva varandra, lägenhet och barn. Det kanske låter tråkigt men vi hade en galen fest för alla vänner och det var liksom meningen med det för mig. Däremot är jag väldigt kär i min partner, jag vill inte leva med någon annan, kände det liksom nästan direkt när vi började hänga, vi har så himla roligt tillsammans och är generösa och förlåtande mot varandra, inte alltid givetvis men nästan jämt, vi litar på varandra. Lever dock med inga illusioner, det kanske förändras, börjar man hata varandra och kärleken försvinner eller att någon blir våldsam eller börjar missbruka och inte vill ändra sig så kanske man måste ta andra bättre beslut men just nu känns det som en omöjlighet. Jag tror definitivt på att man kan ha flera goda äktenskap och att man ska lämna en relation som bryter ner en ist för att kämpa i absurdum. Min mamma lämnade min odugliga pappa, hon överlevde och lyckades hantera livet på egen hand, träffade min styvpappa och fick uppleva den där kärleken, hon är liksom min måttstock i livet.

    • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:15

      GRATTIS! Vi ville också främst ordna en riktigt fet kärleksfest när vi gifte oss. Fint att höra om din mamma <3

  • Reply Frida 23 januari 2017 at 07:43

    Jag jobbade som sjuksköterska ett gäng innan jag blev barnmorska. Då och då träffade jag människor som kröp in under skinnet på mig, underbara möten. En gång hade jag hand om en fantastisk fin, ödmjuk och klok gammal man, hans fru var hos honom dagligen och jag kom dom båda nära, på det sättet man kan göra som sjuksköterska. Jag frågade dem om de haft ett bra äktenskap, och om de hade några råd. Kvinnan sa då att det viktiga var att hålla ut. Om man älskar varandra så ger man varandra tid. Mycket tid. Man har bra perioder sa hon, och så har man dåliga. Om det är tufft ett tag, håll ut. Inte en månad eller två, utan år. Ett helt liv tillsammans innebär år av kriser menade hon. Jag tänker på det när jag vill dansa ensam på gatorna i New York istället för att leva i tvåsamhet med barn i Göteborg.

    • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:13

      Mycket fin historia! Blir så imponerad av det du arbetat/arbetar med.

  • Reply Marina 24 januari 2017 at 00:31

    Jag fick lite ångest av det där inlägget, alltså det som du länkade till. Har befunnit mej i en lite liknande situation, minus barn. Kan inte se att något förhållade skulle bli starkare av att man inte ser realistiska chanser att separera om så krävs. Liksom, är det inte trevligare att vara tillsammans för att man vill och inte måste? Tror också att hur jämställd man än är så kommer en separation oftast att betyda att man går ner i levnadsstandard. Det är lättare att vara två om att ammortera/betala hyra än att vara ensam. När jag försökte ta modet till mej att lämna ett ruttet förhållande var det först efter en löneförhöjning och flytt till eget land med socialt nätverk som det lyckades. Det SKA vara möjligt för personer att lämna förhållanden utan att bli ruinerade.

    • Reply Peppe Öhman 24 januari 2017 at 09:11

      Jag förstår precis vad du menar och håller med. Nu känner jag bara Linnéa genom bloggen och det känns obehagligt att analysera henne annat än genom att säga att det är fint att hon är så öppen med detta. Ibland tycker jag mig läsa att jämställdhet i relationer = hög status, ojämställdhet = lägre status, vilket får folk att kanske överdriva jämställdheten i deras relationer. Därför viktigt med rapporteringar om hur det också kan vara för det minskar ju såklart inte ens människovärde att systemet är sunkigt och gammaldags.

    Leave a Reply