Tietoa mainostajalle ›
Feminism

Jag är grundlurad av smalhetsnormen

20 april 2017

Lyssnade som sagt på podden Penntricket och läste sedan om hur Natasjha Blomberg på sin blogg Lady Dahmer svarar folk som säger att ett hälsosamt leverne inte är samma sak som att banta. Hon har bannemig rätt, begreppet hälsosamt leverne är obehagligt ofta förklädd bantning. Folk har liksom fattat att det nuförtiden är lite pinsamt att banta, men helt accepterat att ta hand om sig själv, vara vältränad och stark. Men som Blomberg säger i podden är det aldrig tjocka människor som får symbolisera styrkan i reklamerna och pinterestcitaten som förmedlar budskapet: Strong is the new skinny. Det är snarare så att skinny and strong is the new skinny.

Nu kastar jag sten i glashus för jag är minst sagt normalviktig. Normalviktig OCH lurad av patriarkatet och samhällets smalhets. Jag skyller på att jag sedan tonåren läst damtidningar som tipsat om att dricka mycket vatten för att få mättnadskänslor, att tvärrandigt gör att jag ser tjock ut, träningar för att få platt mage och så vidare. Kulturen har sedan jag var barn jobbat på att få mig att tro att tjock är något av det värsta man kan vara. I dag fattar jag såklart att det inte är så, men indoktrineringen sitter djupt. Jag erkänner att jag blir lite glad när någon av mammorna på skolan säger att man inte kunde tro att jag ganska nyligen fött barn och samtidigt skäms jag över att jag är så hjärntvättad att jag blir glad över smalkomplimanger. Jag önskar att jag var lika modig som Natashja och kunde strunta i normer och att ständigt behaga genom att försöka se snygg ut.

En sak till: att uppmärksamma smalhetsnormen och kritisera kurer, kurser och dieter som ska göra oss friska, glada och pigga är inte samma sak om att önska att alla skulle vara tjocka soffpotatisar (OBS man kan vara tjock och vältränad och smal och soffpotatis). Däremot handlar det om att redan lågstadieflickor tycker att de är för tjocka och bantar och att en massa massa kvinnor går omkring med en ätstörning light. Folk som mer eller mindre medvetet kalkylerar hur mycket de ätit i relation till hur mycket de rört på sig. Det är ingens fel, eller kanske då patriarkatets och kapitalismens. Det finns ju otroligt mycket pengar att tjäna på folk som inte är nöjda med sina kroppar.

Jag har tänkt på detta extra mycket efter att Majlis föddes. Att jag aldrig ska säga något negativt om kroppar. Jag tänker fortsätta rida, springa och yoga för det gör mig glad, men jag kommer aldrig publicera något under hastaggen thinspiration eller banta eller skriva, prata eller sjunga om att gå ner i vikt.

Tips på bra kroppspositivt Instagramkonto: Kobran hugger till.

Dubbelmoralen kring äldre flickvänner
Ohövliga grannar

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply Jenny 20 april 2017 at 23:20

    Ja! Älskar det här inlägget! Älskar att du berättar utan att shamea och inte låter mästrande, samt när du ger exempel tar dig själv och hur du ständigt analyserar dig själv och de brister som du själv ser.

    Tänk om fler varit som du? <3

    • Reply Peppe Öhman 22 april 2017 at 07:33

      Åh Jenny, TACK! Kram

  • Reply Karin 21 april 2017 at 01:59

    Vad bra du är! Spot on och igenkänning!

    • Reply Peppe Öhman 22 april 2017 at 07:33

      Äh, tack, kram

  • Reply Den där om tv, böcker och vernissage | Den där om Jenny 24 april 2017 at 05:15

    […] Bloggar jag läser: 350 stycken mer eller mindre aktiva bloggare. Tror inte en enda av dessa är män. Senaste inlägget som jag tryckte ett hjärta på var för Beatas inlägg om en bilolycka och Peppes briljanta inlägg om smalhetsnormen. […]

  • Reply Sara 24 april 2017 at 14:04

    Min mamma och pappa har aldrig kommenterat min vikt eller smalhet/tjockhet. De har förstås sagt att jag är fin och söt och gullig men vikt/fett/storlek var aldrig fokus. De var som stoltast när jag blev typ ”månadens kompis” i skolan. Och vi hade aldrig en våg hemma.
    Jag vet att det var medvetet, iaf från mammas sida (pappa har nog på riktigt aldrig reflekterat över min vikt) och jag är jätteglad att de valde att göra så för jag har i grunden en sund inställning till min kropp nu som vuxen. Men trots mina föräldrars medvetenhet och trots ”normal” vikt och trots nuvarande sund kroppsinställning har jag ALLTID någonstans tyckt att jag är tjock. Från mitt första minne att vara medveten om min kropp och dess utseende (gymnastiken i lågstadiet typ) och till idag, så har jag velat vara smalare.
    Jag vet inte vad jag vill säga med detta men jag är bara så tacksam att jag inte har ett enda minne av att mamma eller pappa värderar min vikt. För det hade gett tyngd åt allt det andra som präglat mig att vilja vara smal. I stället fick jag liksom en motkraft, eller neutral kraft hemifrån som gjort jag kunnat fokusera på att vara månadens kompis eller ngt annat vettigt i stället för att vara smal.

    Oj! Långt! Kram! 🙂

    • Reply Peppe Öhman 24 april 2017 at 14:09

      Tack för mycket fin kommentar. Så bra föräldrar du har. KRAM (sign månadens kompis anno 1993!)

  • Reply Emmi 26 april 2017 at 07:32

    Juuri näin. Jag tänker på hur jag redan som barn kunde känna mig STOLT över att jag var smal… Jag menar helt sjukt. (som att ta äran åt sig för att vara naturligt tunn). Och att indoktrineringen kan börja så tidigt.

    Ett till instatips om kroppspositivitet från en boudoir fotograf: https://www.instagram.com/cheyennegil/?hl=en
    Har speciellt utmanat mitt förhållningssätt till skönhet i min roll som fotograf. Mera sådant!

    Tack för att du skriver!

    • Reply Peppe Öhman 26 april 2017 at 08:33

      Precis! Att man ser ”smal” som en av de finaste komplimangerna. Tack för kommentar och instatips!

    Leave a Reply