Tietoa mainostajalle ›
Okategoriserade

Finländarna borde bli bättre på att hälsa

19 juni 2017

Igår blev Magnus sugen på en hamburgare så vi svängde förbi Donken vid Norrmalms torg. Framför oss stod två unga kvinnor och en medelålders som talade finska. De gjorde alla sina individuella beställningar genom att gå fram till kassa och skrika ut/viska vad de ville ha. Nu kan det ju vara att de var dåliga på engelska (och inte alls kunde svenska) och helt enkelt var nervösa inför beställningen och därför glömde att hälsa på personen i kassan (det är vanligt att man förväxlar blyghet med dryghet). Eller så är det bara en kulturell grej. Ja, ja jag reagerade i alla fall på det trots att jag kanske borde ha minded my own business.

Jag försöker få Vidar att hälsa och se folk i ögonen när han gör det. Det funkar inte alltid eftersom jag ibland är lat och en dålig uppfostrare och han är sju år och ganska ointresserad av etikett. Eftersom han tycker att det är lite läskigt att hälsa på främlingar har jag sagt att han kan fuska och istället för ögonen kolla på folks näsor. Näsor är roliga och personen framför märker knappast skillnaden. Viktigt är ändå att han uppmärksammar personen.

Min kompis Helena bor i Frankrike skriver blogg (på finska) och krönikor i Helsingin Sanomat. Senast skrev hon om hur väluppfostrade franska barn generellt är och om hur hon lär sina barn att hälsa på folk de möter. Detta väckte såklart starka reaktioner hos de finska läsarna. De flesta var i ärlighetens namn positiva, men det fanns också en beskärd del som ville förklara för Helena hur alla dessa bonjour på gatan inte betyder något. Om hur fransmännen egentligen inte bryr sig. De är bara ytliga jävlar. Det fanns till och med någon som skrev att man nog hälsar glatt på gatan och sedan snackar skit bakom ryggen på personen man precis hälsat på.

Det som dessa personer inte fattar är att ett hej inte behöver betyda en djup vänskap, istället är det ett sätt att säga: ”Hej medmänniska, jag ser dig”. Att hälsa på grannen, personalen i mataffären, på cafét, på McDonalds, i trapphuset och så vidare är bara ett sätt att visa hyfs. Att signalera att man vet att man inte är ensam på den här planeten och inte du heller. Hej, vi behöver inte bli bästisar, men eftersom vi båda befinner oss på den här platsen just nu kan vi alla fall visa att vi ser varandra.

Själv tycker jag att den melankoliska och uppriktiga finländaren är romantiserad till döds. Det finns ingenting charmigt med ohyfsade, buttra personer.

Häng med dina föräldrar
Vad ska jag lyssna på i Sommarstockholm?
0

You Might Also Like

20 Comments

  • Reply When the Cat is Away 19 juni 2017 at 01:01

    Så enigt med detta! Själv har jag just gjort denna tanken ”jag ser dig som medmänniska” som min devis med tiggare, speciellt romanska. Jag vill (och kan) inte ge dem pengar av en mängd orsaker (rassism är ingen av den.) Och det kan hända att det är sant att de får ändå inte behålla pengarna. Men även om vi förutsätter att alla tiggar för sig sjävla, kan det inte vara lösningen på fattighetsproblem att det finns en form av ”arbetsmigration” i att tigga.

    Ändå hör jag varje gång låten ”Another day in paradise” i min hjärna när jag går förbi en tiggare. ”He walks on, doesn’t look back. He pretends he can’t hear her.” Så fast jag verkligen har ingen lösning på fattigdom och tiggandet, försöker jag smiler till dem och säger hej. För att om jag skulle sitta där, är tanken att folk låtsas som om jag och mitt elände inte fanns, helt förjävligt.

    P.S. Var lite rörd då du tackade här på bloggen för alla kommentarer och att du uppskattar att folk fortfarande läser bloggen. Det slog mig först då att det har varit tystare på kommentarfronten här än tidigare (så vidt jag minns). Har läst den här bloggen i säkert 8 år nu, men så gott som aldrig kommenterad. Dels för att bloggen har på något sätt blivit mera ”professionell” (gillar mest små bloggar), dels för att jag kände mig ofta ”överkörd”, eli har kanske inte helt orkat med ditt liv (det som syns här åtminstone), för att jag har själv mådd dåligt . Inte att jag inte unnade dig det, men på något sätt fick det mig att må dåligt att engagera mig i det. 😉 OCH jag medger att jag läste din blogg oftare då det ännu var Livet o Helsingfors för att jag älskar denna staden och Helsingfors är en av orsakerna varför jag har stannat kvar i Finland.

    Men nu var vi nu talar om din blogg nu: du har sjukt inspirerat mig med dina feministiska inlägg och verkligen ändrat på mitt sätt att tänka och leva. Ofta ser jag mig diskutera med folk, arg, och analyserar saker precis som du har gjort på bloggen, men utan att jag fattat att jag referar till dig – de har blivit mina egna åsikter så småningom.

    • Reply Peppe Öhman 19 juni 2017 at 03:25

      Tack för den här fina och långa kommentaren! Utan folk som läser och kommenterar skulle den här bloggen inte vara någonting värd. PS Blev mycket glad av att läsa att jag varit en liten feministisk inspiration.

  • Reply Alexandra 19 juni 2017 at 07:44

    Å man blir ju glad av att nån säger hej åt en! Håller med man behöver int bli bästisar bara för att man hälsar på nån man känner.

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:10

      Precis så!

  • Reply Lina 19 juni 2017 at 09:03

    Men ja! Jag är, handen på hjärtat, verkligen en sån skygg/blyg typ som helst undviker att ta kontakt med människor som jag inte känner. Tycker att det är jättejobbigt rätt ofta, så den sidan med att bo i ett land där man häller sig på sin kant älskar jag. Dock skulle det aldrig falla mig in att inte hälsa på kassapersonal, en granne man möter i trapphuset, någon random kollega vid kaffebryggaren osv osv. Förstår mig inte heller på folk som inte gör det, hur svårt kan det vara? Givetvis vill jag inte bli deras bästis för det.

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:11

      Tycker att man ska ha förståelse för blyghet (och påminna sig om att det oftare faktiskt ÄR blyghet än dryghet).Fint ändå at du alltid hälsar.

  • Reply Koko 19 juni 2017 at 10:36

    Ja! Att hälsa är viktigt och av någon anledning saknas det ofta i den finländska kulturen, till och med inom servicebranschen. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att lära nya människor i infodisken (då när jag sysslade med sådan upplärning) att de ska *se upp och nicka* åtminstone när någon kommer in. Man behöver inte rusa fram och genast hoppa på folk, men man ska uppmärksamma dem. Då kan de sedan komma och fråga om de vill ha hjälp. Det är mycket svårare om infopersonen sitter och bara stirrar på en skärm…

    @cat: jag brukar också försöka nicka och le åt tiggarna, fast det skär i hjärtat varje gång jag ser dem… (Svårt det där med pengar. Ibland ger jag, oftast inte. Men det har hänt att jag köpt mat i butiken, eller en kaffe, för jag tänker att det väl åtminstone går direkt till den personen.)

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:13

      Vad tror det beror på att folk också i servicebranschen är så dåliga på att hälsa? Tänker Etsland och andra forna Sovjetstater där man blev behandlad mest som ett störande element som kund ännu i början av 2000-talet. Är finland så pass mycket öststat att vi ännu har svårt för service? OBS spekulerar fritt.

  • Reply ylva 19 juni 2017 at 13:26

    Hej! Verkligen något jag tänkt på. Mitt barn gick 2 månader på dagis i finland i våras, vanligtvis bor vi i stockholm. Jag blev något illa berörd när barnen på dagiset i finland inte hälsade på oss eller mitt barn när vi kom eller när jag kom efter henne. Jaja man kan tycka att det är för att de inte kände henne, men jag tror inte det var enda orsaken. Jag tänkte att de inte lärt sig det hemifrån. Stockholm är inte världens vänligaste stad, men alla barnen ropar hej när man kommer eller mitt barn kommer. Och jag håller absolut med dig ang detta med amerikaner som gör vardagen lite trevligare genom att småprata och hälsa. Lite mänskligt småprat behöver inte förväxlas med ytlighet. Även jag fick mig en tankeställare förra veckan på en kurs (i sverige) där vi uppmanades att ge av oss själva under kursen. Jag insåg efteråt att jag hade kunnat bidra med mera under kursen och att det är något jag också kan förbättra.

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:15

      Jag tror precis som du att barn tar efter sina föräldrar och om det inte finns en kultur att hälsa så är det svårt för den nya generationen att själv liksom fatta det. Gällande din kurs så tycker jag att det är en extremt fin egenskap att kunna rannsaka sig själv och fundera på hur man kunde bli bättre (men såklart också vara snäll och bjussig mot sig själv)

  • Reply AlandsPetra 19 juni 2017 at 13:31

    Att hälsa är nägot jag verkligen saknar från mitt år i Kanada, där hälsar man på alla på busshållsplatsen. I början tyckte jag det var ytligt och konstigt men sen lärde jag mig tycka om det och nu saknar jag det! I Finland hälsar jag typ aldrig, är så rädd att någon ska tilltala mig på det andra inhemska…:-)!

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:15

      Haha, fattar rädslan! Men är det bättre på Åland?

      • Reply AlandsPetra 21 juni 2017 at 12:07

        Nä tyvärr…..men man hälsar rätt ofta ändå för man känner ju halva stan;-)!

        • Reply Peppe Öhman 22 juni 2017 at 22:16

          Haha, det förstår jag.

  • Reply J 20 juni 2017 at 11:26

    Jag flyttade nyligen tillbaka till den lilla ort (i Finland!) som jag kommer ifrån och har upptäckt att en massa människor hälsar på mig när jag möter dem på vägen. Jag är osäker på om de känner mig eller om det bara är så man gör här…

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:16

      Kanske småorter är bättre på att se varandra än storstäderna? Det blir mer tydligt att folk är, om inte beroende av varandra, så en del av samma community liksom.

  • Reply hanna 20 juni 2017 at 11:35

    ”Hej medmänniska, jag ser dig”. Åh, det är precis det jag predikar. Liksom det lilla småpratet – några ord till en person som man för en kort tid delar utrymme eller tid med. Det är så sorgligt att vi är så snåla med det, för jag tänker att sånt ändå har betydelse. Att bli sedd. Att få höra något vänligt, få ett leende, få skratta lite grann. I morse råkade jag välta två cyklar när jag parkerade i det alltför överbelamrade cykelstället vid jobbs toch en kvinna som gick förbi stannade till, sa ”vänta, jag ska hjälpa dig” och reste den ena cykeln. Sånt kan göra hela min dag.

    • Reply Peppe Öhman 20 juni 2017 at 22:17

      Håller med, det är gratis att visa att man ser någon och en så FIN liten anekdot. Man vill ju vara den där kvinnan.

  • Reply H 21 juni 2017 at 05:05

    Håller med! Och det är något jag jobbar på själv, jag har svårt att ta kontakt med personer jag inte känner och de gånger jag inte klarar av att säga ”hej” försöker jag i alla fall le mot personen.

    • Reply Peppe Öhman 22 juni 2017 at 22:14

      Det räknas!

    Leave a Reply