Tietoa mainostajalle ›
Personligt

Meditera på hästryggen

24 september 2017

Jag är så glad över att ha fått Cissan att börja rida (igen). Hon är ju precis som Frida och jag, gammal hästtjej, och passade genast in i stallmiljön och på hästryggen. Det sitter väl i muskelminnet. När andra finner det meditativt att syssla med ansiktsvård, laga mat eller kanske spela ett instrument är hästar samma sak för mig. Det går inte att tänka på annat än nuet när man sitter på hästryggen. Före och efter lektionen kan man dessutom fylla på sitt eget välmående genom att gosa lite med sin favorithäst, bjussa på en morot eller två. Viska några hemligheter i hästörat. Jag har kommit på mig själv med att prata med hästar med samma ton som jag använder när jag pratar med Majlis. En dålig ridlektion är ändå alltid en bra ridlektion. Häst är alltid bäst om man får rimma lite här på bloggen.

Är så glad över att mina föräldrar övertalade mig att fortsätta rida efter nybörjarkursen då jag föll av och tyckte att det var mest läskigt med hästar. De är ju ganska stora djur som, om de vill, kan göra precis vad de vill med en. Att jag stannade i stallet var en sån självförtroendeboost. Att våga rykta den sura hästen som nafsade efter en, eller att rida barbacka på en busiga ponnyn, att hoppa hinder och falla av och sitta upp igen. Den största lärdomen är kanske ändå att alla hästar har sina egna personligheter och att det inte går att tvinga en häst att göra något, man måste börja med att vara dens kompis. En bestämd kompis, men också en vänlig sådan.

Ni vet inte hur bra ni har det
Att googla sig själv
1

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Erika 26 september 2017 at 05:40

    Åh det var typ samma här! Hade ridit en termin och var 7 år. Visste inte om jag skulle våga fortsätta för jag visste att nästa termin skulle vi galoppera. Men jag fortsatte och det var ju ett jäkla bra beslut!! Men lite läskigt var det allt. Minns att mamma peppade mig att göra listor över vad jag kunde/vågat/gjort bra och överst på listan en dag stod det ”Jag vågade galoppera på Sultan.” Liten vit, B-ponny, snäll men busig. Stoltheten!!

    • Reply Peppe Öhman 26 september 2017 at 07:36

      Fattar precis. I alla stall fanns/finns det en Sultan.

  • Reply Magdalena 28 september 2017 at 01:40

    Hittade detta inlägg nu och får mig att tänka tillbaks också, nu mitt i deadlines för diverse ansökningar o jobbärenden så hade väldigt gärna suttit på en hästrygg eller klappat en häst åtminstone!

    Detär/var bra för självförtroende osv, som liten spinkig typ som var väldig blyg var det tryggt och skönt att umgås med dessa varelser som inte pratade 🙂
    Även om jo deras styrka skrämde en lite och man fick nästa lägga sig bakåt helt för att ens kunna stoppa en häst. Dessa bilder och inlägg får mig iaf att minnas och försöka hitta en dag o tid att besöka ett stall o kanske vara uppe på hästryggen igen!

    Alla dessa små och stora hästarna i stallet, den suriga, den busiga, den pigga, ”favoriten”… Minns att när jag kom tillbaka efter ca 4-5 år så fanns ett par av ponnyerna kvar, blivit gråa o lite sådär långsammare 🙂 gamla på sina dar…
    Fast nu idag efter så många år är det nybyggd och renoverat stall och nya hästar i min gamla hemstad.

    • Reply Peppe Öhman 28 september 2017 at 10:55

      Visst är det nåt magiskt med hästar? Tycker att man inte ens nödvändigtvis behöver rida för att känna lyckan av dem. Ibland räcker lite gos också. (kände ett sånt vemod när du skrev om de gamla ponnyna)

    Leave a Reply