Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Okategoriserade

Hur man tystar ett kommentarsfält

6 november 2017

Lina skrev en kommentar på inlägget under: 

”Följande får ofta annars debattlystna toleranta människor att tystna: Den finländska, fasansfulla asylpolitiken. Det är en gåta för mig varför det är så. Men då blir det tyst, bara som ett tips om du skulle vilja lugna ner läget nån gång.”

Vi testar. Linas kommentar fick mig att känna mig skyldig för vad gör jag egentligen? Ingenting, sitter och äter avokado i Los Angeles. Vad kan jag göra? Vad gör ni? Jag antar att situationen inte är så bättre i Sverige. Jag är en av dem som pratar om hur framtida generationer kommer att skämmas när de ser tillbaka på oss. De kommer att fråga oss vad vi gjorde eller varför vi inte gjorde något.

Förklaringen är antagligen ganska enkel. Vi vet inte riktigt vad vi kan göra och problemen är så fruktansvärda att vi (=jag) hellre väljer att fokusera på fars dag. Man kan ha fler än två tankar i huvudet samtidigt och det ena utesluter inte varandra, men det skulle antagligen inte skada att mer aktivt försöka hjälpa människor i nöd.

Listan listan listan
Fredagsmys i Santa Monica

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Stephanie 7 november 2017 at 07:58

    Min mamma anstaller asylsokande killar till att gora gardsarbete pa var holme. De sitter bara och vantar (pa att antagligen bli tillbaka skickade) och ar ofta fruktansvart kompetenta och trevliga och LANGTAR efter att fa jobba.

    • Reply Peppe Öhman 7 november 2017 at 21:28

      Bra gjort av din mamma! Gläder mig mycket åt detta.

  • Reply linda 7 november 2017 at 11:58

    Jag tänker också att vi inte riktigt vet vad vi kan göra, men att vi ändå måste försöka. Att varje grej, om det så är att dela en artikel på fb, mejla eller tweeta en beslutsfattare, demonstrera mot deporteringar eller gå med någon till polisstationen för att ta emot ett negativt beslut – att varje grej räknas. Har man inte tid har man kanske pengar, och kan understöda t.ex. Pakolaisneuvonta/Flyktingrådgivningen, som gör livsviktigt arbete för dem som gått igenom hela asylsystemet utan att deras rädsla har tagits på allvar. Alla behöver inte göra allting, men om många gjorde någonting skulle det bli tydligare att majoriteten av finländarna väl ändå tror på medmänsklighet och rättvisa. Och då skulle det vara lättare att tro på en förändring i en bättre riktning.

    För mig själv har livet ändrat mycket sedan jag lärde känna asylsökande hösten 2015. Ibland säger de ”you had less worries before we came”, och visst är det sant, även om det på inget sätt är deras fel. Men det var också mindre av mycket annat, som jag aldrig skulle byta ut det mot less worries. Som Lina skrev är asylpolitiken fasansfull, och ibland känns det som om hela hjärtat går i spillror. Men mer ofta händer det att det känns som om hjärtat växer, tack vare de människomöten man får uppleva.

    • Reply Peppe Öhman 7 november 2017 at 21:26

      Bra sagt, också det lilla är någonting. Och så fint skrivet <3

  • Reply Ennet 9 november 2017 at 01:14

    Asylpolitiken är så fruktansvärd, jag blir så utom mej. Hur kan det här fortgå, hur kan Finland bedriva denna ursinniga kalla politik? Vad som hjälper är att engagera sig, göra något istället för att bara lamslås av det hemska. Det kan vara hur litet eller stort som helst. Har bl.a haft språkundervisning på en förläggning, det var så givande och det kändes som att jag faktiskt bidrog med något konkret. Tänker mej att man kan nyttja den plattform man har, dela inlägg, lyfta fram fakta och artiklar om detta som pågår framför våra näsor varje dag, men som många blundar för.

    • Reply Peppe Öhman 9 november 2017 at 19:09

      Du har HELT rätt. Tack för att du skriver ut det här.

    Leave a Reply