Tietoa mainostajalle ›
baby Feminism Personligt

Pappan till mina barn

12 november 2017

Mina föräldrar skilde sig precis när jag var på väg in i tonåren och några år senare flyttade min pappa till Tyskland där jag fick två halvsystrar. Säga vad man vill om faderskapet och att flytta så långt bort från sina två första döttrar, men det min pappa gett mig är en tro på mig själv. Han har alltid sagt att han älskar mig och både sagt och visat att han är enormt stolt över mig. Trots att vi bråkat så det blixtrat om det och jag nog aldrig varit så arg på någon som min pappa har jag aldrig tvivlat på hans kärlek och att det åtminstone finns en person i världen som tycker att jag är skitbra (fast just det ordvalet skulle han nog inte bruka).

På Magnus och min bröllopsdag hade vi varit ihop i ett år, nio månader senare föddes Vidar. Jag fick veta att jag var gravid bara en dag innan bröllopsfesten och berättade det i panik åt min systers man Miika och en halvtimme senare åt Pyret. Magnus var jätteglad eftersom han längtat efter barn så länge, jag kände mig mest panikslagen. Det jag inte visste då var att Magnus skulle bli en fantastisk pappa. Inte nog med att han har det längsta tålamodet i världshistorien han är också rolig och orkar leka med barnen hur länge som helst. Han har stigit upp varje natt med Majlis sedan hon flyttade hem till oss och ibland till och med tagit henne till Viddes rum och sovit där för att jag ska få en hel natt sömn. Han vill att alla ska ha det bra och anstränger sig verkligen för att det ska bli så. Han har aldrig inte unnat mig något. Vare sig det handlar om att gå ut med vänner, tacka ja till tidskrävande jobb eller åka till Etiopien har han varje jäkla gång sagt: ”Fasiken så kul! Klart du ska göra det!”

Häromdagen sa han: ”Herregud, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få två barn. Ett är ju den ultimata lösningen!” Men oss emellan tror jag att han ändå älskar Majlis lika mycket som Vidar.

Tre bra tips och ett tack
Tacos, Bird och Etiopien
7

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Madeleine 13 november 2017 at 01:12

    Hej Peppe! Tack för en strålande blogg! År efter år levererar du den perfekta blandningen mellan sylvassa feministiska iakttagelser, vardagsrefererat, politiska reflektioner och livsfunderingar om stort o smått. Det gör att bloggen känns så mänsklig, som att hänga med en go vän.

    Just detta inlägget fick mig varm inombords. Själv är jag 34 år o pendlar mellan noll tro på en relation (dåliga erfarenheter o självförtroende) och någon romantisk tonårsföreställning om den perfekta mannan. Så fint att bli påmind om hur en relation i verkliga livet faktiskt kan fungera när en är ett team. Nu jäklar ska jag börja dejta!

    Ha det gott!
    Madeleine

    • Reply Peppe Öhman 13 november 2017 at 13:02

      Vad du HUR glad jag blev över den här kommentaren? JÄTTEGLAD! Precis så vill jag att bloggen ska vara. Och klart du ska dejta! Hör av dig sen när du träffat personen som du vill leva med KRAM, Peppe

  • Reply Johanna 13 november 2017 at 12:44

    Så fint ni verkar ha det! Blir glad att läsa detta!

    • Reply Peppe Öhman 13 november 2017 at 13:02

      Tack! Vi har det väldigt bra.

  • Reply Koko 16 november 2017 at 08:35

    Jag blir glad av att läsa det här ”Han vill att alla ska ha det bra och anstränger sig verkligen för att det ska bli så.” Jag ser på vissa människor hur de kämpar med att få sina partners (eller ex-partners) att ens göra en miniansträngning för förhållandet, eller åtminstone inte aktivt sabotera, och det gör mig så trött.

  • Leave a Reply