Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Feminism Träning

Jag är inte kroppspositiv, men jag stöder gärna kampen

4 juli 2018

Om det är en text jag tycker att ni ska läsa idag är det den här där BFF Ellen som skriver om att vara tjock och om kroppspositivitet. Ellen är alltid on point och jag tycker att det är jäkligt märkligt att ingen tidskrift nappat henne som krönikör ännu.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.”

Ellen skriver, på ett vänligt sätt, att vi som har smala normkroppar helst ska hålla käften och lyssna. Jag fattar att jag lika lite som jag har valt min hudfärg kan ta credit för att ha valt min kropp. Jag har fått den och inser allt mer vilket privilegium det är att ha en frisk, normkropp i rätt nyans.

Jag har försökt skriva om min egen kropp och min, ganska goda, relation till den, men raderar och raderar. Eftersom jag har en normkropp faller jag perfekt in i mallen om hur en ska se ut i vår kultur och det gör att såna som jag hörs tillräckligt. Jag känner såklart en tacksamhet över att jag har fått en kropp som lätt föder barn, som springer, rider vilda hästar, dyker från klippor och en massa annat mer och mindre nödvändigt. Den gör sällan ont och är på det stora hela väldigt medgörlig. Jag älskar inte min kropp för att det är en smal normkropp, men jag fattar att mitt liv är enklare just för att den är det.

Och nu menar jag absolut inte att alla måste älska sina kroppar. Drömmen är ju att kroppjäveln bara ska finnas där utan att en ska vara tvungen att gå omkring och fundera på sin (och verkligen inte andras) relation till den hela tiden.

Jaja, nu inser jag att jag tagit upp tillräckligt med plats med min normkropp, in med er och läs det Ellen skriver istället.

Två gånger Mr Cool (och mycket mer)
Håll käften, Magnus!

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Jennifer 4 juli 2018 at 13:21

    Definitionen av just kroppspositivism verkar dock lite oklar/missförstådd?

    Enligt Wikipedia:
    Body positivity has roots in the fat acceptance movement as well as the National Association to Advance Fat Acceptance.[4] Body positivity differs from fat acceptance in that it is all encompassing and inclusive of all body types and body shapes, whereas fat acceptance only advocates for individuals considered to be obese or overweight.[5]

    The movement posits that neither fat-shaming nor skinny-shaming[6] is okay, and that all body types can and should be celebrated.[7] Body-shaming of all types has been shown to yield detrimental long-term psychological effects such as negative body image, depression, anxiety, as well as anorexia nervosa, bulimia nervosa, and body dysmorphia.[7]

    Kanske är det vad som gör diskussionen lite knepig också?
    Vi var just några som diskuterade detta ikväll.

    • Reply Peppe Öhman 4 juli 2018 at 22:42

      Så sant. Inser nu att min rubrik kanske var lite provocerande, men poängen är att normkroppar ska låta icke-normkroppar låta ha hashtaggen eftersom normkroppar redan blir varmt välkomnade i samhälle. Vi behöver inte högljutt fira våra normkroppar. Sen tror jag att skinny-shaming (utan att förminska någons problem!) är ett låååångt mycket mindre problem än fat shaming.

  • Reply Miniroben 5 juli 2018 at 03:05

    Har också funderat på om jag ska skriva om det där. Men kommit fram till att jag gör bäst i att hålla käften och lyfta andra.

    • Reply Peppe Öhman 6 juli 2018 at 03:06

      Låter klokt.

  • Reply Erika 5 juli 2018 at 10:32

    I relation till detta tycker jag det är viktigt att försöka att inte värdera sin kropp alls. Inte bara när det gäller utseende utan även funktion. Det är lätt att värdera sin kropp som sämre pga foglossning eller någon annan skada som begränsar dig jmfrt m andra trots att du som äger kroppen inte ha gjort något fel eller är sämre. Vi är ju bara olika. Det tycker jag är jättesvårt (som i övrigt är vit och normsmal) som har just foglossning (inte bara som gravid) och en radda idrottsskador. Det är lätt att känna att ens kropp är sämre än någon annans och jag kan nästan skämmas lite. Jämför inte med att vara tjock, men en ytterligare parallell jag ofta tänker på.

    • Reply Peppe Öhman 6 juli 2018 at 03:07

      Fattar vad du säger. Jag mår själv bra av att känna tacksamhet gentemot min kropp. Den har såklart sina begränsningar, men fungerar också bra på många sätt.

    Leave a Reply