Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Personligt Stockholm

Jag har inte barnasinnet kvar

6 augusti 2018

Den här sommaren har jag tänkt på om jag är en exceptionellt egoistisk person eller om det jag nu kommer att att skriva om är  vanligt. Jag älskar mina barn, men längtar bort från barnaktiviteter. Jag tar ungarna till Skansen, Gröna Lund, Tekniska Museet, Tessinparken, Kulturhusets barnavdelning, den långgrunda sandstranden, bollhavet på båten och så vidare i det oändliga. Jag läser böcker för dem och badar badkar med dem, men drar ändå gränsen vid lekar. Leker ni lekar??

Nästan alltid önskar jag att jag istället satt och drack vin och pratade politik med goda vänner, dök från bryggan eller satt och skrev i lugn och ro. Jag pendlar mellan att känna mig som den sämsta mamman och att tänka att jag slår in öppna dörrar när jag skriver det här eftersom nästan alla känner så. Jag tänker också mycket på att barnen växer upp så fort och att jag ska njuuuuta av tiden när de är små. I smyg längtar jag ändå efter att de ska vara åtminstone lite större.

Jag har med andra ord inte barnasinnet kvar. I alla fall inte om det innebär att hänga med mina egna och andra småbarn på aktiviter riktade till barn. Then again är det svårt att motstå det här fejset.

 

Galopp över Gärdet
Stockholm Pride 2018 och en OOTD

You Might Also Like

31 Comments

  • Reply Jenny 6 augusti 2018 at 11:29

    Jag är precis likadan. Det KAN inte vara meningen att vuxna ska leka småbarnslekar. Men du, lyssna på det här! I sommar har jag varit på långritt i två dagar med min son som är tio år! Mammagoals. Ju äldre de blir, desto fler aktiviteter är givande för alla inblandade. Härda ut. Snart dricker de vin och pratar politik med dig 🙂

    • Reply Peppe Öhman 6 augusti 2018 at 12:50

      alltså VILKEN DRÖM att göra en långritt med sitt barn! Du är en sann inspirationskälla och tack för att du påminner mig om att jag inte är ensam <3

  • Reply Kirsten 6 augusti 2018 at 13:04

    Du är INTE ensam! Vi är många i team våga-vägra-leka. Jag lekte med mina kids när de var mindre, säg upp till 3 års åldern. Typ lego, lera, rita, pussla och sånt. Mer eller mindre motvilligt kanske, fast den typen av lekar tycker jag går an ändå. Men sen dess har jag bara sagt att nej hörni, jag gillar inte att leka, men vi kan göra andra saker tillsammans om ni vill. Herregud vad mycket lättare det är att hitta på saker som alla gillar att göra när barnen är i skolåldern och uppåt! Resa, simma, åka skidor, åka rollerblades, cykla, rida, tälta, vandra, laga mat, baka, PRATA om saker… Eller för den delen, att alla gör lite olika egna grejer men ändå är tillsammans (utan skärmar då pga avskyr den döda blicken båda vuxna och barn drabbas av efter en stund).

  • Reply MC 6 augusti 2018 at 13:14

    Kan säga att vi har sån vansinnig 3-4 års trots här så jag leker SÅ gärna. I princip resten av tiden består av bråååk (båda), tjat (jag), tjuvnyp (3.5-åringen) och någon slags övning i ”luften är fri!” (3.5-åringen).
    Gillar iofs att leka, när det är någorlunda vettiga lekar i stil med att leka affär, tjuv och polis, gräva i sanden, snickra osv. Är vi på stranden och han stänker vatten på mig blir jag skitsur och tråkig.
    Längtar tills lillebror är stor nog så de kan leka tillsammans. (I realiteten kommer de väl slåss, men inte i min fantasi just nu.)

  • Reply Linda A 6 augusti 2018 at 13:55

    Har tänkt på det här sååå många gånger sedan du nämnde det här i ett tidigare inlägg. Tänkte skriva och tacka för att du skrev det, så måste kommentera nu.

    Har två små barn och orkar verkligen inte med lekar. Leker med barnen såklart, men suktar likt dig efter något annat, ibland vadsomhelst annat, under tiden. Har ofta tänkt på om jag kanske är en sämre mamma på nåt sätt eller kanske inte älskar mina barn som man ska p.g.a. av detta. Varje gång förstår jag att så inte är fallet, men det är svårt att släppa känslan av att vara misslyckad. Därför blev jag så lättad att du nämnde den känslan. Så i mitt fall var det här verkligen ingen öppen dörr, tack för att du sparkar in den!

    För det räknas ju inte att barnen är mitt liv, att jag spenderar all min fritid med dem, hittar på grejer varenda minut, tar med dem till ställen de gillar, skyddar dem, lagar hälsosam mat, kramar, gosar, läser, borstar, byter, tröstar, tänker på deras framtid, försöker leva som jag lär gällande feminism, jämdställdhet, generositet o. dyl., ser till att de alltid har passliga kläder, leksaker osv. Om man älskar sina barn, så ska man fanimig också njuta av att leka med dem!

    Nu när jag tänker på saken, så är problemet inte själva leken, utan att det är ett uttalat behov från barnens sida. Det känns som att jag redan viker för barnens bästa i det mesta, så en till önskan om att göra det blir för mycket. Leken är ju dessutom ett av de enda tillfällen man KAN säga nej som förälder. Man kan inte precis låta bli att ge barnen mat eller låta dem springa nakna året om. Så ett nej till leken är ett nej till att suddas ut som individ. Jag markerar min gräns för att klara av allt det andra jag behövs till dygnet runt. Kanske lite småsint, men verkar behövas.

  • Reply Carolina 6 augusti 2018 at 14:57

    Jag hatar också lekar. Och rastlösa gnälliga barn som tjafsar. Tror det är därför jag blivit en förälder som ALLTID drar på utflykter pga står inte ut med att vara hemma, blir klaustrofobisk av allt tjat typ ”lek med oss”, ”hämta det”, ”jag når inte”, ”det går inte”, mamma mamma maasaammaa. Hurr. Måste alltså välja näst jobbigaste alternativen: enter Skansen gröna Lund Kolmården långgrunda stränder 4h-gårdar. Ser också fram emot äldre barn. Förlåt.

  • Reply Johanna 6 augusti 2018 at 15:06

    Såklart är du inte ensam! Göra grejer ihop – kul. Leka typ i sandlådan? Döden.

  • Reply Linda 6 augusti 2018 at 16:13

    Känner exakt likadant!

  • Reply Karin 6 augusti 2018 at 22:40

    Jag är lite nyfiken på hur många tänkt innan de skaffade barn. En romantiserad dröm om ett pluss på stickan, en bula på magen och bebisbubblan och sen? Önskar många sig en 20åring direkt som de kan sitta och dricka ett glas vin med på en balkong och ett filosoferande samtal? Klart att varje lek inte är rolig men att se sina barn växa i den är kul. Hur det klickar till när de fattar imse vimse spindel, eller för den delen, en lyckad galoppfattning.

    • Reply Peppe Öhman 6 augusti 2018 at 22:49

      Det är såklart omöjligt att veta exakt hur det kommer att vara som förälder innan man blir det. Men barn är en del av livet, ibland är det kul, andra gånger mindre kul. Att hymla och säga att varje sekund är underbar låter mer som romantiserat ljug än som sanning. Det betyder SÅKLART inte att man inte älskar ungarna villkorslöst. (sen har jag lärt mig att man FÅR barn, inte SKAFFAR dem)

    • Reply MC 7 augusti 2018 at 03:15

      Fast… jag kan avsky vissa delar, men älskar de flesta. Då har vår gravidresa pågått i 10 år. Varit gravid 8 gånger, varav 3 under 14 månader. Vi har KÄMPAT, och man vill ju vara med om alla delar, bebis, småbarn osv, men man behöver ju inte tycka att allt är ljuvligt precis hela tiden med barnen för det.

    • Reply Jessica 7 augusti 2018 at 03:34

      Jag tror att de flesta av oss alltid har alltid en romantiserad dröm om det liv man inte har. När man är singel romantiserar man par-livet, när man är i ett förhållande romantiserar man singel-livet, när man inte har barn romantiserar man familjelivet, när man har familj romantiserar man eat-pray-love-livet.

    • Reply Jill 7 augusti 2018 at 05:37

      Jag hade på förhand tänkt att jag inte riktigt skulle gilla bebis- och småbarnstiden och drömde om att ha tonåringar. Visst kan man adoptera ett halvvuxet barn men annars måste man gå igenom alla faser. Jag har också stött på personer som bara drömt om bebisar och toddlare och inte alls har insett att de också kommer att ha hand om skolbarn en dag. Man kan inte älska alla faser, men man kan älska hela barnet av hela sitt hjärta.

  • Reply Mårran 6 augusti 2018 at 22:56

    Älskar mina barn. De är stora nu, men jag vägrade leka. Det fick dom sköta själv. Tror att det för mig handlade mest om att jag varje gång jag försökte leka (vilket hände ett fåtal gånger) blev så uttråkad, rastlös och mest av allt sorgsen av att märka att magin var borta. Du vet magin man hade i sina lekar som barn, när det på nåt sätt var verkligt, det man lekte. När den är borta är ju allt på låtsas, och jag tycker inte om på låtsas. Tack och lov KAN man ju vara en bra mamma ändå, utan lek. Tror att jag kompenserat mycket av min icke-lek med att istället läsa massor för mina barn. Kämpa, det blir roligare ju äldre dom blir!

  • Reply Hanna 7 augusti 2018 at 00:27

    Jag känner definitivt igen mig! Vår son hade som yngre ett helt oändligt behov av att bli underhållen, vi skulle leka och göra grejer med honom dagarna i ända och både min man och jag blev helt slut av att inte ha någon lugn stund. Jag läste någon barnpsykolog som sa att föräldrar inte ska leka med barnen om de inte vill det, ingen skada skedd. Ofta suckar jag inombords då jag hör orden ”ska vi leka?”, men sen är det ju ibland riktigt kul också. Som i helgen då hela familjen lekte bollen i burken, hur roligt som helst!

  • Reply Janina 7 augusti 2018 at 00:42

    Jag har inga egna barn, men har barn under skolåldern i min närhet och ibland är deras lekar faktiskt jättetråkiga… Men när jag tänker tillbaka så minns jag inte heller att jag skulle ha lekt särskilt mycket med vuxna när jag var liten. Lekte gjorde man med andra barn eller på egen hand. Så jag tror inte att vuxna nödvändigtvis behöver leka med barn.

  • Reply Anneline 7 augusti 2018 at 01:40

    Känner exakt likadant❤

  • Reply Jessica 7 augusti 2018 at 03:30

    Jag tror att det här med att man ska leka med sina barn är ett nytt fenomen. Jag kan tänka mig att stenåldersmänniskor kunde kasta lite pinnar (eller vad de nu gjorde som lek) en enstaka gång med barnen, men jag tror att vuxna i alla tider har haft fokus på att fixa mat, jobba, tvätta och städa. Många föräldrar läser, spelar spel, pysslar, bakar då och då med sina barn, men att aktivt leka med dockor eller leka sjörövare i skogen, det tror jag är få som gör.

    När mina barn var små försökte jag ofta sätta igång dem i lekar, typ hjälpte dem att starta upp legot, bygga upp en låtsasaffär, plocka fram dockorna men sen smög jag iväg.

    Det är jättetråkigt att leka. Och det är jättetråkigt att vara mamma hela tiden, alltså packa gympapåsar, fixa mellanmål, skjutsa hit och skjutsa dit. Och när man är singel är det jättetråkigt att handla och laga mat till sig själv. Alla typer av liv innehåller tråkigheter (om man typ inte är Kardashians och kan hyra in någon att göra tråkigheterna).

    Så jag tänker så här: Man måste göra tråkiga saker i livet, men man kan inte bara göra sånt man tycker är tråkigt. Man måste hitta en balans som man passar en själv och som man står ut med. Och vad jag vet finns det ingen forskning som visar att föräldrar som leker med sina barn är bättre än andra föräldrar. Barn behöver så mycket met än en förälder som leker med dem. Jag tror de flesta föräldrar briljerar i något område i sitt föräldraskap, men ingen kan vara en stjärna på allt.

  • Reply Jill 7 augusti 2018 at 04:34

    Åh tack för alla kommentarer, jag känner igen så igen mig. Jag är första veckan tillbaka på jobb efter fem veckor hemma med barnen, man kan väl säga att jag hört ”mamma, vill du leka med mig” ett par tusen gånger. För det mesta säger jag nej, men ibland ger jag vika men så tar det ungefär fem minuter tills jag får så tråkigt att jag drömmer mig bort och blir helt frånvarande. Hur bra är det sedan för barnen, att jag sitter där på golvet men knappt hör vad de säger för att jag är så okoncentrerad?

    Många kvällar har jag sett på klockan och bara väntat på att den ska bli åtta och läggdags så att jag får fokusera helt på mig själv. Jag är helt som Carolina här ovanför, har jag en dag ensam med barnen måste jag hitta på en massa program för att inte ta livet av någon vid slutet av dagen. Diskuterar med personer med äldre barn i tonåren som klagar på hur barnen inte vill göra något tillsammans med dem mera, och har det som målbild när det blir för jobbigast. Haha.

  • Reply P 7 augusti 2018 at 04:48

    Jag tycker också att det är jättetråkigt (till och med jobbigt) att leka, men tyvärr känner jag mig inte mindre som en dålig mamma bara för att många andra också tycker det är tråkigt. Jag kan nästan fysiskt känna hur min hjärna stängs av när det blir tal om att leka och det enda jag kan tänka på är att få ligga och läsa min bok en stund. Jag umgås jättegärna med mina barn och hittar på olika aktiviteter (cykla, rida, tivoli, simhall med mera) och jag läser massor med dem och så har jag med dem i bakning, omplantering av blommor, husliga grejer för att det är nåt att göra tillsammans. Jag ser i barnens ögon att de längtar efter att jag ska l e k a med dem, så ibland överraskar jag dem med att vara med i tafatt-lekar och kurragömma och då blir de så glada. Jag har bara så oerhört usel fantasi att leka med dockor och liknande, så det blir till ingenting. Tack och lov är min man mycket bättre på att leka och åtminstone sonen får sina lekbehov fyllda med pappa (lego, fordon och att bygga saker). Dotterns docklekar är så kämpiga och jag är så glad nu när dagis startat igen så att hon får leka docklekar med de andra flickorna där. Usch vad jag känner mig usel som mamma. Jag älskar ju också mina barn och jag är en rätt så bra mamma, men just lekandet är jag minst bra på.

  • Reply Sara 7 augusti 2018 at 04:59

    Finns flera sidor av att leka och underhålla barnen. Själv har jag sällan aktivt lekt med mina barn men tycker att det istället gett dem egen fantasi att själv leka. Har kompisar vars barn inte kan leka själva för föräldern varit aktiv och underhållit och lekt, hittat på lekar etc hela tiden så fantasin har på något sett dött ut.

  • Reply Isabelle 7 augusti 2018 at 05:46

    Jag leker inte. Lekte lite grann till kanske 3-4. Nu är han 6. Min son vet att jag inte leker. Och leker jättebra själv. Jag lärde honom tidigt läsa. Plockar fram pyssel, klistermärken, pärlor, färg, korsord, utflykt till biblioteket, museum, lekparker, cykelturer, vi brukar baka en kaka. Pappan spelar fotboll och leker lite med lego. Tillsammans alla tre spelar vi sällskapsspel.

  • Reply Frusnygg 7 augusti 2018 at 09:03

    Gör som du vill, tycker jag. Alla är så olika. Jag har aldrig gillat att leka men varit en fena på att hitta lekkamrater till barnen som de trivs med. Sen var det en hit med leksaker som är bara behöver lite igångsättning. Duplo, lego, kaplastavar, briojärnväg, filt över bord som blir koja. Leka i parken var min grej med barnen. Sågs med min kompis o hennes barn i parken varje lördag. Vi fikade och barnen lekte.
    Från 8 var mina barn på scoutläger 2 veckor varje sommar. Ultimata lyxen med egen vuxensemester / jobb, och ett fantastiskt sätt att göra barnen självständiga, modiga, superkamratliga.

  • Reply Linda 7 augusti 2018 at 10:53

    Alltså, I love you! Precis den här diskussionen hade jag med min man för några dagar sen. Han förstår, men kanske ändå inte fullt ut. Det finns nåt där när det kommer till moderskap och skuld och aldrig good enough. Men som jag känner igen mig, det där att jag egentligen (nästan) alltid längtar någon annanstans. Och att jag hela tiden vacklar mellan att jag är den mest egoistiska i hela världen alternativt att alla säkert känner som jag. Men ibland undrar jag på riktigt. I så fall är det många som är bättre än jag på att låtsas. Det är typ min sämsta gren. Så tack för att du satte ord på detta, I’m not alone ❤️

  • Reply I-L 7 augusti 2018 at 12:57

    Jag tror inte att det är meningen att vuxna ska leka med barn. Barn ska lära sig att leka med andra barn. Däremot kan barn behöva hjälp att komma igång, att man sätter sig ner och föreslår olika saker som man kan leka med. Det är ju inte självklart för en minityp hur man leker innan man lärt sig. Minns att jag tjatade och tjatade på att min mamma skulle leka med mig då jag var i femårsåldern. En gång gick hon med på det och det var SÅ konstigt. Jag gillade verkligen inte det. Jag ville nog att min mamma skulle vara vuxen när det kom till kritan. Än så länge är T så liten att det är svårt att säga om han kommer be mig leka med honom, men hittills har han klarat det bra själv. Ibland sitter jag ner med honom en stund om han är rastlös och smyger iväg då han kommit igång.

  • Reply Mira 7 augusti 2018 at 22:53

    Hej! Lyssnade just på Magnus och Peppes podcast, och kände att jag vill kommentera. För det första: Yay, nytt avsnitt! Ni gjorde min vecka. För det andra: Blev lite upprörd då ni diskuterade slöjlagen i Danmark. Jag upplevde att ni var väldigt negativa mot tanken på att bära slöja, och det kändes som om ni antog att 99% av dem som bär hijab eller burka gör det mot sin vilja. Det är förstås ett stort problem att folk blir tvingade till att bära slöja, och jag vill inte förminska det. Jag tycker ändå att det är bra att påminna om att många också gör det frivilligt. Att porträttera alla slöjbärare som offer är att förminska dem och förvandla dem från aktörer till bisittare i sina egna liv. Det påverkar också hur vi bemöter slöjbärande personer när vi ser dem på gatan.

    Jag reagerar starkt eftersom jag själv har en bra kompis som flyttat från Finland till London och konverterat till islam, och hon får stå ut med en hel del för att hon valt att bära slöja. Hon brukar besöka Finland om somrarna och i år tog hon beslutet att inte bära slöja då hon är här, eftersom hon helt enkelt känner att hon annars blir dåligt bemött och hela tiden måste vara beredd att försvara sitt val att bära slöja.

    Nu när jag skrivit det här funderar jag på om ni kommer att tycka att det är ett lyxproblem att behöva försvara det egna valet att bära slöja då många tvingas ha den på huvet med risk för döden om man vägrar. Men jag tror, liksom jag sa ovan, att det är bra att ta upp också den aspekten att muslimska kvinnor inte automatiskt är offer för att de täcker håret. Det är överlag svårt för en västerländsk kvinna som mig själv att veta hur jag ska ställa mig till slöjan, där har islamska kvinnor tolkningsföreträde.

    Ursäkta långa funderingar, hoppas ni har en bra sommar! Väntar ivrigt på nästa podavsnitt 🙂

    • Reply Peppe Öhman 7 augusti 2018 at 23:06

      hej och tack för att du lyssnar och kommenterar! Jag trodde att jag var jättenoga med att poängtera just det du skrev. Att det kan vara ett aktivt val att ha slöja. Så ledsen om det blev flummigt! Jag håller nämligen med till hundra procent att slöja verkligen inte alltid är ett tvång. Ska bli tydligare nästa vecka <3

  • Reply Cajsa 8 augusti 2018 at 00:25

    Jag håller helt med: blir uttråkad av att leka och ofta också bara av det att inte få vara ifred och göra egna saker. Känslan är som den är, och inte något jag har dåligt samvete för. Vissa morgnar försöker jag koppla bort mitt ego lite mer och tänker att IDAG ska jag göra allt på sonens villkor, göra sånt han gillar. Ibland lyckas det riktigt bra och jag mår faktiskt också bra av att komma bort från egot. Andra dagar blir det flera timmar skärmtid för honom för att jag behöver vila/lyssna på podd/läsa.. Vi är tillräckligt bra.

  • Reply Vi är tillräckligt bra - Livet & LA 8 augusti 2018 at 22:57

    […] för alla förträffliga svar på det här inlägget om att leka med barn. Jag fann mycket tröst i det ni skrev. Bland annat detta enkla: ”Vi är tillräckligt […]

  • Reply vilde 9 augusti 2018 at 12:47

    De flesta vuxna tycker nog att det är tråkigt att leka barnens rollekar. Jag tycker själv om att pyssla, rita, simma och sånt, så det gör jag gärna. Förvånades häromdagen av en granne som utbrast: ” nämen han kan ju gunga SJÄLV” om sitt sexåriga barn. Det har min dotter kunnat säkert något år redan, förmodligen för att jag inte orkar stå och gunga henne för det är ju också rätt så tråkigt. Vi skrattade lite med grannen, för hon, mamman, är faktiskt väldigt snäll och trevlig och verkar ha ett så otroligt stort tålamod, följer sitt barn överallt på gården och det gör inte jag. Poängen är den att ”förr i tiden” hade nog inte de vuxna så mycket tid för att leka med barnen. Så lite av ett lyxproblem eller problem i vår tid är nog dessa funderingar över hur vi ska göra med barnen. Eller så speglar det en viss osäkerhet hos oss, i vår mammaroll. Kanske varje ny generation har sina utmaningar, undrar vad våra barn kommer att vara arga på.

  • Reply S 11 augusti 2018 at 01:37

    Igenkänning även här! Orkade ungefär vara f-ledig på heltid i 6-9 mån sen fick hjärnan spel pga brist av mental stimulans. Men omgivningen med bullbakande kompisar fick mig att känna mig oändligt misslyckad som inte planerade minst 1,5 års hemmasittande. Nu är barnen större, men det sitter i. Känslan av att vara mindre bra förälder för att man inte vill leka med barnen själv sitter i.

  • Leave a Reply