Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Personligt

Älska inte dig själv

1 oktober 2018

Sitter i transit på Gatwick. Har precis ätit en sen frukost och går nu igenom mailskörden. Tänkte att vi kunde småprata lite. Kan inte minnas vad temat för årets bokmässa var, men några teman upprepades privat av olika människor i olika sammanhang. Jag pratade med Jessica Gedin på Tidningen Vi’s fest. Hon sa att hon är trött på allt tjat om att man ska älska sig själv och ville göra en podd om självhat. Det kan vara bra att ibland ta till sig lite kritik, speciellt om man är en offentlig person, sa hon.

Nån dag senare modererade jag ett seminarium med Hannah Widell och Amanda Schulman och den senare sa precis samma sak, att hon är trött på att man ska älska sig själv, sin kropp och vara så himla lycklig. Lite senare pratade författaren och min bokhorakollega Marcus Stenberg om hur trötta vi är på sommarpraten som bara handlar om en persons (själsliga) resa och följer exakt samma dramaturgi som alla andra sommarprat. Det blir för mycket enskilda personöden. De bästa praten handlar, likt Katarina Wennstams, om ett tema som är brännande för alla. Mitt drömscenario är att konceptet i framtiden handlar om sak istället för person.

När bokmässan var över gick Cissan, jag och Kristin (som Cissan gjort kokböckerna Nyfiken Grön och Nyfiken Grönare med. Otroligt bra person) och åt middag tillsammans. Kristin sa att hon är fruktansvärt trött på den individfokuserade kulturen där alla framgångar och misslyckanden ses som individuella händelser. Det är egentligen ett väldigt amerikanskt sätt att se på världen. Ser man bara individer är det svårt att de mönster och göra en samhälleliga förändringar. (Nu finns det såklart undantag som bekräftar regeln, som #metoo, men ni fattar vad jag menar).

Jag tror faktiskt att världen skulle vara en lite bättre plats och folk lyckligare om vi flyttade fokus från oss själva och specifika andra individer och istället justerade siktet mot det kollektiva bästa. Jaja, nu sneglar jag lite på Jeremy Benthams största möjliga lycka (nytta) för störst antal individer. Men handen på hjärtat tror jag att man mår som bäst om man slutar fokusera så mycket på sig själv och hur man EGENTLIGEN mår och uppfattas.

Nu skrev jag ner det här i hasten, måste rusa vidare till LA-flyget, men är nyfiken på vad ni tycker.

Signatur, Bloggare since 2005

Insikter betyder väldigt lite
Minsta möjliga motstånd

You Might Also Like

19 Comments

  • Reply matilda 1 oktober 2018 at 04:38

    jag tror jag hajjar. jag är lite less på det jag-centrerade som händer i världen. jag började tänka på det mer nu när jag tittade på Daniel sloss och hans standup Jigzaw, för andra gången (och en intervju med honom och diverse andra klipp, jag övar på dialekten då jag ska se honom live på fredag. visserligen är jag i det närmaste flytande på engelska, men när engelskan inte har amerikansk dialekt är det lite svårare och jag tror att jag inte förstår, fast jag för det mesta förstår. iallafall: jag knarkar danielslossklipp för att öva dialekten.) och enligt honom (men herregud, han var bara 25 när han skrev det där materialet, bara barnet liksom) så måste man älska sig själv 100% innan man kan låta nån annan älska en eftersom man annars låter den som älskar en älska en för lite (typ). han pratade vidare i den där intervjun (eller var det bara ett prat? när blir bara prat en intervju?) om att den han är med måste förstå att hela tiden finns alternativet att vara singel och det är SVINBRA att vara singel. jag tolkade det hela som att han kommer aldrig göra en enda uppoffring för någon och hans eventuella partner ska inte behöva göra någon enda uppoffring för honom, då först kan han finna ett partnerskap som kan funka. och det kanske funkar för honom, han är ingen guru som försöker sprida ett budskap, men nu råkar han göra det ändå och jag håller inte med. det är lite som man säger till barn ibland ”jag älskar dig, men inte alla saker som du gör. du är snäll, men det du gjorde nu var dumt.” och man måste ibland ändra på sig själv för att andra ska bli glada, det svåra är balansgången. när och hur ska jag ändra på mig och när och hur ska jag köra på min linje? typ.

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:32

      Jag tänker att om man älskar, eller accepterar, sig själv kan man älska en annan människa. Men att kärlek handlar om att vilja att den man älskar ska ha det så bra som möjligt och att man gärna gör uppoffringar för att hen ska ha det så. I de bästa förhållanden bjussar båda lika mycket.

  • Reply Jennifer Sandström 1 oktober 2018 at 04:50

    Haha, kan inte låta bli att fnissa lite eftersom essensen av en blogg i mångt och mycket handlar om det PERSONLIGA snarare än ämnet. Och sommarpraten har jag också svårt att tro att majoriteten håller med om att man inte vill höra ens person särskilda resa. Men kanske i anknytning till ett tema. Precis som att en blogg som också har mer substans än personen själv och dennes liv blir mer intressant.

    • Reply Anna 2 oktober 2018 at 03:54

      Jag föredrar också sommarprat som handlar om enskilda personers ”resor ”, och är det inte intressant för mig så hoppar jag över. Jag gillar att höra om olika öden och måste inte alltid känna igen mig. Har sällan tänkt på ett sommarprat som ett skryt, men klart att det säkert finns. Tror det kan vara svårt att hitta nåt som alla människor brinner för, och om det lyckades så skulle nog folk vilja ha lite variation igen efter en tid.

      • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:34

        Men precis, att vi lever en tid när folk är besatta av andra människors enskilda liv och vi bygger personkulter i smått och stort. Att det i längden gör att vi jämför oss med de mest ”lyckade” individerna och det får folk att må dåligt. Jag tror att världen skulle må bättre av att fokusera på det kollektiva istället för sin egen navel och andra individer 🙂

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:34

      Jag tror att man kan prata (och skriva) om vilket som helst tema och göra det intressant om man bara är en tillräckligt bra berättare.

      • Reply Jennifer 3 oktober 2018 at 10:10

        Ja visst kan man skriva om vilket som helst tema bara man är en bra berättare. Men många teman kommer dels beröra mer och bli mer intressanta om de har en personlig koppling. Romaner handlar ju tex också om personer, om än inte verkliga.

        Och det är väl inget nytt fenomen att människan jämför sig med andra individer? Tidigare var det grannen, nu är det någon på instagram. Typ.

        Det som dock är viktigt är kanske att fundera på vilken bild man sänder ut av sig själv. Målar man upp sitt liv som någon fantastisk dröm där allting är vackert och fantastiskt – ja då kanske det vore bättre om man flyttade fokus.

        Ska erkänna att jag känner mig lite förvirrad och inte är helt säker på vad vi diskuterar om nu 😀

        • Reply Peppe Öhman 3 oktober 2018 at 11:57

          hehe, jag är också osäker på exakt vad vi talar om, förutom kanske att jag är trött på vår extremt individfokuserade kultur. Det är klart att det är svårt med em berättelse utan personer, men om alla historier fokuserar på en individs personliga upplevelser och liv blir det svårt att förstå helheter. Att höra sommarprat som i kronologisk ordning handlar om en persons uppväxt får mig vanligtvis att gäspa.

          Det är inget nytt fenomen att jämföra sig med en annan individ, men skillnaden mellan grannar och instagram är att den ena ser du nån enstaka gång om dagen som mest, medan det på instagram finns hundratals eller tusentals personer i ditt flöde. Du bär dessutom med dig instagram och påminns således flera gånger om dagen om hur vackra och lyckade alla andra är. Grannen är antagligen mindre sminkad och stylad i sitt vardagsliv.

          Jag tänker att man kanske ska sluta fundera så mycket på sig själv och hur andra uppfattar en och istället fokusera på hur man kunde göra världen och kollektivet lite bättre. 🙂

  • Reply Malin 1 oktober 2018 at 04:57

    Man måste nog älska sig själv så till vida att man står för det man är, och är tillfreds med den man blev? Det betyder ju inte att man hela tiden ska vara nöjd med allt man gör och klappa sig själv på axeln för allt möjligt. Vi måste ju hela tiden vilja bli bättre och framför allt måste man ha förmågan att höra kritik och vara villig att åtminstone utvärdera den för att se om där finns någon relevans! En av vår tids mest irriterande och destruktiva tankefoster är att ”allt är okej”. T ex att vi hela tiden ska rättfärdiga vårt handlande med att ”det här är rätt för jag behöver att det är det”. Det finns väldigt ofta ett rätt och ett fel och det är direkt dumt att rättfärdiga ett felaktigt beteende med att det är ”rätt för mig”. Ibland behöver man göra fel, förmår inte mer än fel eller orkar inte mer än fel och då får man väl acceptera att det var så den gången men att rättfärdiga det för sig själv, det är dumt. Tänker ofta på det när jag lyssnar på barnpsykologen Louise Hallin t ex, hon törs säga att man tänkt ”fel” och det är lite obekvämt att behöva inse det, men oj, så nyttigt. Det ÄR dumt att låta min ettåring titta på Dr McStuffins bara för att jag vill sminka mig ifred, det får jag bara förstå, med det sagt måste jag kanske inte prygla mig själv varje gång det händer…
    Lite snurrigt och jag känner att jag inte riktigt fick sagt det jag menade men jaja…

  • Reply Maria 1 oktober 2018 at 04:59

    Håller fullständigt med om det enorma värdet av det kollektivas bästa. För mig går det via att gilla mig själv. Mitt självhat har verkligen inte haft några gränser. Det har lättat betydligt och jag är så tacksam.

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:36

      Jag tror också att det är bra att gilla sig själv och att det kanske är lättare att göra det om man inte jämför sig med andra individer, utan ser sig själv som en del av ett större community (har länge försökt komma på ett bra svenskt ord för community)

  • Reply Josefina 1 oktober 2018 at 08:10

    Håller helt och hållet med!!

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:37

      Ja! KRAM!

  • Reply Johanna 1 oktober 2018 at 11:14

    Håller med, jag orkar inte vara så himla lycklig hela tiden, jag vill inte ens. Jag vill inte ens vara lycklig hela tiden, vanlig vardag med små glimtar av lycka räcker bra. Vanlig vardag är mindre prestationsfylld än en lycklig vardag.
    Å andra sidan, vanlig trygg, icke ångestfylld vardag kan vara en lycklig vardag.

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:37

      Ja men ja! Att också lyckokänslor liksom normaliseras. Att lycka, precis som du säger, kan vara en ångestfri och enkel vardag.

  • Reply Evelin H. 1 oktober 2018 at 23:09

    Jag håller helt med om att vi oftare måste flytta fokus från oss själva, men jag tror att för att komma dit måste vi i någon mån ”älska oss själva” eller kanske snarare acceptera oss själva … eller låta bli att hata oss själva bara? För vi lär ju oss att vi ständigt måste förbättra, förändra, utveckla oss själva och då är det ju inte så konstigt att man aldrig är nöjd och inte tycker att man duger (medveten om att jag sparkar in öppna dörrar här). Och den här älska-dig-själv-rörelsen kommer väl generellt ur det självhat många känner, för att motverka det. Jag kan, precis som du och bevisligen en hel del andra, bli trött på allt det där tjatet. Det blir ju också en press. Men i någon mån måste man nog vara hyfsat nöjd med sig själv, i alla fall att se sig själv som en person som är värd att tas om hand, för att kunna vända blicken utåt och se andra och vad man kan ”göra för världen” och de runt omkring sig?

    Jag har haft väldigt dåligt självförtroende, men behövt jobba med mig själv på grund av många olika saker (bland annat för att mitt värde, enligt mig själv, bestod i vad jag presterade – inte så hälsosamt; det ledde till en utmattningsdepression och att jag sprang rakt in i väggen vid 23 års ålder), och när jag gick runt och kände mig underlägsen hade jag svårt att se att jag faktiskt kunde bidra med något – att någon skulle uppskatta min hjälp. Så i stället för att, som jag såg det, ”störa” andra, försökte jag mest bara göra rätt för mig och liksom hålla mig i bakgrunden. Nu lägger jag inte lika stor vikt vid mig själv, eller jag har nog insett att vi alla är osäkra och att det inte gör något om man gör fel eller är jobbig ibland. Jag känner mig liksom tillfreds med mig själv. Och då är det ju lättare att se dem som finns runt omkring en! På sätt och vis ägnar jag mig mer åt mig själv nu – jag prioriterar sådant som får mig att må bra. Men samtidigt går jag inte runt och funderar på mig själv och hur jag uppfattas hela tiden. Och det är ju när jag mår bra som jag också kan finnas där för andra! Jag tänker att allt liksom handlar om … balans? Precis som det mesta i livet.

    Så, nu har jag alltså ägnat alldeles för många tecken åt att komma fram till … att jag i stort sett håller med dig och de flesta andra som redan kommenterat. Hehe.

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:40

      Ja, det var en lite onödigt provocerande rubrik. Håller med dig om att vi måste kunna älska/acceptera oss själva för att kunna fungera någorlunda bra. SÅ bra poäng med att kapitalismen och konsumtionssamhället fungerar på att vi inte känner oss tillräckligt bra och försöker konsumera oss bättre. Mycket klok kommentar!

  • Reply Johanna 2 oktober 2018 at 00:27

    Angränsande till ovan tema så skulle det vara roligt om ni i Mellan raderna läste: https://www.adlibris.com/se/bok/det-cyniska-tillstandet-9789186133931 Skulle gärna höra era tankar kring denna bok.

    • Reply Peppe Öhman 2 oktober 2018 at 17:41

      tack! lyssnade på nån podd där de diskuterade den (en varg söker sin pod kanske). ska försöka haffa den och diskutera den med KArin (känner på mig att hon skulle älska den!).

    Leave a Reply