Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

baby

baby Los Angeles

Utan bacon, tack

9 december 2017

I dag åt vi brunch med min kompis Sofia som jobbar som stylist, hade några uppdrag i L.A. och beslöt sig för att stanna några veckor extra i änglarnas stad. Vi träffades på The Sunny Spot eftersom Soffi hyr en lägenhet på Washington. När vi beställde varsin eggs benedict sa Soffi att hon ville ha sin utan bacon. Jag frågade hon var vegetarian och hon sa att hon inte direkt skulle kalla sig det eftersom hon äter en råbiff ungefär en gång om året och inte vill vara till besvär när hon blir bjuden på middag. Men till 99 procent av måltiderna väljer hon bort köttet.

När folk raljerar kring hur veganer alltid måste, det första de gör, berätta att de är veganer blir jag alltid lite illa till mods. Det säger alltid mer om de som raljerars obefintliga självdistans. Skömtet blir ett slags jantelagsskämt: ”Du ska inte tro att du är bättre än oss andra, bara för att du väljer att bespara liv och miljö!”. Fast folk som inte konsumerar produkter från djurriket det ÄR faktiskt lite bättre än slentrianmässiga köttätare. Nu säger jag inte att alla måste bli veganer omedelbums, men gillar Soffis inställning. Nästan aldrig kött, men bjuder en kompis på middag som råkar bestå av kött så dör hon inte av att äta den. Fler borde göra så. Jag tror att Majlis generation kommer att äta enormt mycket mindre kött än vad vi gör. Jag håller faktiskt på att skriva en artikel om kött som är växtbaserat, men smakar, har samma konsistens och protein som kött.

 

För övrigt är Majlis nått den tiden i sitt liv när hon lärt sig gå och tycker att det är slöseri med tid att inte hela tiden experimentera med sina nya skills. Det gör det utmanande att sitta på en lång och skön brunch med henne.

baby

Att få barn gör en olycklig

8 december 2017

På flyget hem läste jag Filter som hade ett kort reportage om att nyblivna föräldrar är olyckligare efter att ha fått barn än före. Inte bara lite, men ordentligt mycket olyckligare. Jag tycker att det här var lite intressant eftersom barn ska vara livet mening och en ska vara så fruktansvärt lycklig och tacksam hela tiden efter att ha fått dem.

Så här tror jag: vissa människor har lättare att vara lyckliga än andra. Precis som vissa har anlag för att springa fort eller vara musikaliska eller ha lätt för att somna på kvällen. Det mesta går att träna upp till en hyfsat bra nivå, men det är fortfarande lättare för somliga att vara lyckliga än för andra. Gällande föräldraskapet gör sömnlöshet, mindre tid för hobbyer och vin, begränsad frihet och mer kräksjuka det logiskt att folk tappar i lycka. Samtidigt finns den andra sidan där barn gör att man får skratta mer och känna en oförklarligt stor kärlek gentemot de små kräken. Föräldraskap är att ständigt känna både lycka och olycka.

Ur reportaget:”I fjol ägnades ett helt kapitel av FN:s årliga World Happiness Report åt att sammanställa forskning om lycka och föräldraskap från 105 av världens länder. Föräldrarna i 69 nationer betraktade sig själva som mindre lyckliga åren efter att de fått barn. Endast i nio av de undersökta länderna var det möjligt att med statistisk säkerhet bevisa motsatsen, alltså att förstagångsföräldrar kände sig lyckligare än tidigare.”

Enligt det de undersökningar som reportaget hänvisar till är det mindre ledsamt att skilja sig än att få barn. Tänk på det. Spoiler alert: i slutet av artikeln framkommer det att på längre sikt återgår de som fått barn till sina lyckonivåer pre-ungar. Åtminstone de som har två eller färre.

Hur har ni det? Jag tycker själv att jag är ganska lycklig, trots Vidar och Majlis, men jag är kanske bara för dum och ointressant för att vara olycklig.

baby Feminism Personligt

Pappan till mina barn

12 november 2017

Mina föräldrar skilde sig precis när jag var på väg in i tonåren och några år senare flyttade min pappa till Tyskland där jag fick två halvsystrar. Säga vad man vill om faderskapet och att flytta så långt bort från sina två första döttrar, men det min pappa gett mig är en tro på mig själv. Han har alltid sagt att han älskar mig och både sagt och visat att han är enormt stolt över mig. Trots att vi bråkat så det blixtrat om det och jag nog aldrig varit så arg på någon som min pappa har jag aldrig tvivlat på hans kärlek och att det åtminstone finns en person i världen som tycker att jag är skitbra (fast just det ordvalet skulle han nog inte bruka).

På Magnus och min bröllopsdag hade vi varit ihop i ett år, nio månader senare föddes Vidar. Jag fick veta att jag var gravid bara en dag innan bröllopsfesten och berättade det i panik åt min systers man Miika och en halvtimme senare åt Pyret. Magnus var jätteglad eftersom han längtat efter barn så länge, jag kände mig mest panikslagen. Det jag inte visste då var att Magnus skulle bli en fantastisk pappa. Inte nog med att han har det längsta tålamodet i världshistorien han är också rolig och orkar leka med barnen hur länge som helst. Han har stigit upp varje natt med Majlis sedan hon flyttade hem till oss och ibland till och med tagit henne till Viddes rum och sovit där för att jag ska få en hel natt sömn. Han vill att alla ska ha det bra och anstränger sig verkligen för att det ska bli så. Han har aldrig inte unnat mig något. Vare sig det handlar om att gå ut med vänner, tacka ja till tidskrävande jobb eller åka till Etiopien har han varje jäkla gång sagt: ”Fasiken så kul! Klart du ska göra det!”

Häromdagen sa han: ”Herregud, jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få två barn. Ett är ju den ultimata lösningen!” Men oss emellan tror jag att han ändå älskar Majlis lika mycket som Vidar.

baby

Majlis ett ÅÅÅÅÅÅR!

21 oktober 2017

För ett år sedan meddelade min kropp att hon var på väg. Vi släppte av Vidar hos en kompis och körde in till Silver Lake precis när solen gick upp. Jag hade jäkligt ont i ungefär fyra timmar, råmade som en ko, bytte ställning och sen ploppade hon ut i ett badkar. Jag förlorade alldeles för mycket blod, vi beställde thai take out och körde sedan hem när solen gick ner i Stilla havet. Älskade lilla Majlis så glad och så arg, aldrig mittemellan.

Jag är säker på att vi skulle ha haft ett bra liv också utan ett andra barn, men är så tacksam över att få ha henne i våra liv. Vidar är galen i sin lillasyster (i hemlighet tror jag att han ser henne som sitt, Magnus och mitt husdjur. Kompensation för katten han tjatat om). Både längtar och fasar inför att hon ska bli vuxen och vi ska sitta och äta middagar tillsammans och diskutera helt irrelevanta och mycket viktiga saker, skratta och låtsasbråka. Hoppas att vi blir en sån familj. Vill också att hon ska vara så här liten och gosig en stund till.

baby

Min dotter palten

12 oktober 2017

Fram tills i dag visste jag inte vad jag skulle kalla Majlis ålder, ordet toddler på engelska är ju perfekt. Men på svenska? Lyckligtvis lunchade jag med Johis och Benjamin och fick lära mig att ordet jag letar efter är palt. Ett barn som är äldre än baby, men lite för litet för att kallas småbarn. PALT. Där ser man.

 

baby Los Angeles

Ska livet fortgå som vanligt när man får barn?

8 oktober 2017

Vi brukar skämta om att Vidar under sin livstid sannolikt sovit på minst hundra olika restauranger. När vi fick barn hade vi någon fix idé om att livet skulle fortgå som förut trots att vi hade barn. Jaja, det gick ibland, men alltid är det ej ett nöje att ha en ettåring med sig när man ska beställa in mat, föra en trevlig konversation och sedan sitta och njuta en stund (alltid = aldrig). I dag kom jag på den, om jag får säga det själv, genialiska idén att gå ner ett kvarter, köpa thaimat från foodtrucken som brukar stå där och sedan picknicka i parken.

 

Jag tycker ju att barnen ska hänga med i vårt liv, snarare än tvärtom. Samtidigt inser jag ju att Vidar varit ett extremt lätt barn att släpa med sig, får se hur Majlis blir. Det har ju hänt förut att jag fått äta upp mina ord. Men såhär: Det SKADAR inte att visa barn hur det går till på en restaurang och andra platser ute i livet. Jaja, Maggans bästis och barnens gudfar Tommy befann sig i L.A. för lite business och passade på att joina oss för lite parkpicknick.

Majlis fokuserade på att lära sig att gå och slussades tillbaka till en tid när Vidar befann sig i samma fas. De som livet är så frustrerade över att det inte riktigt funkar ännu och de stora liven (Magnus och jag) tycker efter två timmar av spatserande med baby att det är lite långtråkigt.

Jag åt en pad thai med tofu och extra chili. De andra år väl åt i samma stil. Vi hade klätt ut Majlis till USA dagen till ära. Sen kastade vi boll och tog det allmänt launa. Så launa man nu kan ta det med en nästan ettåring. Inte så jag skrev den stora romanen precis medan de andra roade sig.

Nu väntar jag på att det ska bli lite svalare så jag kan dra ut och springa lite.

baby

Råma som en ko och spänn inte käkarna

13 september 2017

Linneá är höggravid och skriver om sina tankar inför förlossningen. Jag känner igen mig på allt. När jag var gravid med Vidar skolkade vi från hela förberedelsekursen man skulle gå på eftersom jag fick ångest av att ens tänka på att förlösa ett barn och för att rådgivningspersonen hetsade oss så mycket att gå på den att jag till slut vägrade. Jag läste noll litteratur och tänkte att det får gå som det går. Vet inte om det var så smart, men jag hade tur och det gick bra. Jag tycker att det är viktigt att folk som är gravida ska få ta del av fakta, att man är medveten om förlossningsskador, men att det samtidigt också finns dokumenterat om hur bra det kan gå.

 

Visserligen blev jag igångsatt, vi tillbringade nästan två dygn på sjukhuset innan nåt hände, jag kräktes en del och ungen väl skulle ut hann jag inte få nån smärtlindring annat än helt värdelös lustgas, men ut kom Vidde och jag studsade upp, tog en dusch och drack ett glas champagne. Allt detta i Helsingfors.

När jag var gravid med Majlis hängde jag mycket med min vän Cecilia som relativt nyligen hade haft världens bästa helt naturliga förlossning. Eller alla förlossningar är väl naturlig, men ni fattar, en drömförlossning. Cissan gav mig två råd: råma som en ko och spänn inte käkarna. När man väl är på väg att föda barn gör det så pass ont att man inte kan ha en jättelång manual i huvudet, vissa klarar kanske av fler instruktioner än två, men för mig funkade dessa riktigt bra: Råma, spänn inte ja och ligg inte ner på rygg om det går att undvika.

Vi åkte in till förlossningscentret (Majlis föddes på ett hipsterställe i Silver Lake, ej på sjukhus) tidigt på morgonen, babyn kom några timmar senare i ett badkar med ljummet vatten. Tycker att man ska ta all smärtlindring man bara får om det känns så, men på just det här stället erbjöds bara egen andning och badkar. Efteråt beställde vi thai-take out, delade den med barnmorskan och samma kväll åkte vi hem medan solen gick ner i Stilla havet. Mycket fint. Minns att vi plockade upp Vidar från en playdate på vägen. Jag hade dock förlorat jättemycket blod när moderkakan skulle ut och det var inte tal om att skutta in i duschen, klarade knappt av att stapla fram några meter till bilen och var svag i flera veckor efteråt. I efterhand inser jag att det inte skulle ha skadat med lite extra järn intravenöst.

Grejer jag glömt borta mellan den första och andra förlossningen: Det ät tydligen ganska vanligt att man kräks under värkarna och i slutskedet går man (jag) in i nåt slags medvetslöshet. Det låter kanske lite konstigt, men under båda förlossningarna har jag liksom slocknat mellan de värsta värkarna. Det gör ont att föda barn och nånstans på vägen tror man att man kommer att dö, det hjälper lite att vara medveten om den här fasen och att den är övergående. Ja och sen är det ju vanligtvis väldigt trevligt att få hålla i sin lilla nyföding. Bonus på det: Förlossningen är över.

 

baby Feminism Los Angeles

Det finaste hon kan vara är smal

22 augusti 2017

I dag fyller Majlis tio månader. När vi tar henne på rutinkontroll till barnläkaren ligger hon alltid högst upp på alla kurvor. Majsan är både längre och tyngre än sina amerikanska babykolleger. Barnläkaren brukar försynt fråga oss hur mycket vi matar henne, påpeka att hon inte behöver dricka mjölk på natten längre och sedan ge oss en dokument där det står att det är bra för barnet att äta grönsaker, men inte socker. Jag tror att läkaren misstänker att vi tvångsmatar ungen med choklad och chips. Det gör vi inte. Majmaj råkar nu bara vara en trind bebis. När Vidar var baby i Finland var han minst lika tjock, men det struntade rådgivningspersonalen om. Maggy och jag fick istället fylla i blanketter om hur mycket alkohol vi dricker och ta med oss hem en broschyr om alkoholmissbruk. Här i Los Angeles yppas inte ett pip om spriten (eller gräset heller för den delen). Jag säger inte att fettföraktet är mindre i Finland, men där insinuerar man i alla fall inte att babyn borde banta.

Det värsta man kan vara, gammal som ung, är uppenbarligen överviktig. På Viddes skola klagar mammor öppet över sina post-graviditetskilon och stoltserar med att de stigit upp klockan fem på morgonen för att gå på spinning. I Kalifornien råder det ju strandsäsong nästan året om. Bikinin vilar aldrig! Papporna skojar om hur feta deras fruar var när de väntade barn och skrattar sen åt sina egna skämt. Mammorna pratar om specifika dieter och ger sig själva bannor för att de ätit glass flera gånger veckan innan. När de ser Majlu utbrister de ”Oj, det var en stor baby! Men var inte orolig, när hon börjar gå rinner nog babyfettet av henne” Jag vill hålla för både Viddes och Majlis öron och fräsa att jag faktiskt struntar i om mina barn är tjocka, smala eller mittemellan så länge de är lyckliga och friska.

Sen vill mammorna vara kompensationssnälla mot mig och säger ”You’re so skinny!”. Jag brukar le vänligt och tänka att om man nu absolut ska ge varandra komplimanger baserade på utseende kan man väl vara lite mer kreativ än att bara säga: ”Du är så smal!” och förvänta sig att mottagaren ska bli jätteglad och därmed bekräfta att det finaste man kan vara är smal. Varje gång smal är en komplimang blir nämligen tjock det motsatta.

Smalhetsnormen hålls stadigt på plats i USA samtidigt som två tredjedelar av alla amerikaner överviktiga (om man nu ens kan använda begreppet ”överviktig” utan att bekräfta smalhetsnormen). Det innebär att fler än hälften, kanske till och med två tredjedelar av befolkningen, går omkring och är missnöjda med sina kroppar och dessutom blir utsatta för fettförakt. Herregud så sorgligt. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt värdera sig själv och andra på basen av vikt och storlek. Och sannerligen inte att börja med det så fort ett barn föds.

Ibland får jag panik av det här landet.

 

baby

Barnen är fångar i aktiviteter

17 juli 2017

Hanna tipsade om den här väldigt intressanta texten i Filter om barns lek, minns att This American Life också hade ett avsnitt om exakt samma sak för en tid sedan. Alltså om hur inrutat barnens tid är idag och om hur extremt mycket friare det var för 30-40 år sedan. Artikeln handlar om hur lite frihet barnen har, eller frihet att välja kläder, middag, resemål på semestern, men väldigt lite frihet att röra sig och leka utan vuxens inblandning. På fritiden är de uppbokade på olika aktiviteter som fotboll, gitarrlektioner eller, som i Viddes fall, baseball. Det här är oroväckande enligt, professor Birgitta Knutsdotter Olofsson, eftersom leken är otroligt viktig för barnens lärande. Hon påpekar också hur viktig speciellt den okontrollerade uteleken är.

På förskolan i USA är barnen vanligtvis fem år gamla när de börjar. De har lektioner i fyra-fem timmar varje dag och det är en självklarhet att de ska kunna läsa, skriva och räkna när sommarlovet börjar. För att ungarna säkert ska hänga med erbjuder vissa dagis (preschools) också undervisning i läsning, skrivning och matematik för att vara välförberedda inför förskoleskolstarten. Livet är bokstavligen en skola och barnen har ständigt vuxet sällskap. I USA blir man anmäld till socialen om barnen går ensamma till skolan och ungarna blir vanligtvis skjutsade fram tills de själva får körkort. Det är antagligen skillnad på stad och landsbygd, men ni fattar. Många föräldrar är rädda för att barnen ska utsättas för brott, men precis som när det kommer till kvinnomisshandel, är den allra farligaste platsen, statistiskt sett, hemmet. Tyvärr cirkulerar det ändå väldigt mycket rädsla bland folk, man har till exempel stenkoll på hur många sexualförbrytare bor i området (det är offentliga uppgifter). För att beskydda sina barn begränsar man deras lek.

Men ironiskt nog är det genom lek, inte genom undervisning, som barnen i de yngre åldrarna lär sig. Ett annat problem för leken är inte bara att föräldrarna hela tiden befinner sig i närheten, utan också att antalet grönområden minskar i städerna och att barnen är förpassade till endast lekparker.

Äh, nu kan ni ju läsa så jag behöver inte referera hela texten för er. 

baby

Flyg mindre och gör färre barn

12 juli 2017

Läste ni den här texten i The Guardian? Om att det bästa man kan göra för miljön är att hålla barnaskaran liten eller inte få barn alls (vid sidan om det ska man såklart också undvika att flyga, sälja bilen och äta vegetariskt och källsortera). Att uppmana folk att inte göra så många barn är såklart kontroversiellt, längtan efter barn är svår att kontrollera och barnnormen är så cementerad att många säkert ser det som ett angrepp på sitt privatliv att begränsa familjens storlek. Samtidigt är det ett konkret sätt att försöka rädda det som räddas kan av jorden. Jag föreställer mig att antalet barn i en familj snart kommer att bli ett lika vanligt argument som flygskatt och äta vegetariskt.

Hur känner ni för detta? Skulle ni kunna tänka er att göra avkall på familjens storlek för miljöns skull?

Med en ny baby i huset kan jag miljömässigt inte vara speciellt nöjd med mig själv, men lovar på heder och samvete att det får räcka med barn nu. Det finns såklart ingen poäng med att skuldbelägga familjer med många barn, däremot tror jag att vi kanske måste etablera faktumet att fler människor på jorden leder till mer konsumtion och slitage och att folk i framtiden är tvungna fundera över och troligtvis begränsa storleken på sina familjer. Orättvist, men vem har sagt att livet är rättvist.

Och lär förresten också den här långa och fruktansvärda texten i New York Magazine om hur åt helvete det redan går med den globala uppvärmningen.

Close