Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

baby

baby

Majlis ett ÅÅÅÅÅÅR!

21 oktober 2017

För ett år sedan meddelade min kropp att hon var på väg. Vi släppte av Vidar hos en kompis och körde in till Silver Lake precis när solen gick upp. Jag hade jäkligt ont i ungefär fyra timmar, råmade som en ko, bytte ställning och sen ploppade hon ut i ett badkar. Jag förlorade alldeles för mycket blod, vi beställde thai take out och körde sedan hem när solen gick ner i Stilla havet. Älskade lilla Majlis så glad och så arg, aldrig mittemellan.

Jag är säker på att vi skulle ha haft ett bra liv också utan ett andra barn, men är så tacksam över att få ha henne i våra liv. Vidar är galen i sin lillasyster (i hemlighet tror jag att han ser henne som sitt, Magnus och mitt husdjur. Kompensation för katten han tjatat om). Både längtar och fasar inför att hon ska bli vuxen och vi ska sitta och äta middagar tillsammans och diskutera helt irrelevanta och mycket viktiga saker, skratta och låtsasbråka. Hoppas att vi blir en sån familj. Vill också att hon ska vara så här liten och gosig en stund till.

baby

Min dotter palten

12 oktober 2017

Fram tills i dag visste jag inte vad jag skulle kalla Majlis ålder, ordet toddler på engelska är ju perfekt. Men på svenska? Lyckligtvis lunchade jag med Johis och Benjamin och fick lära mig att ordet jag letar efter är palt. Ett barn som är äldre än baby, men lite för litet för att kallas småbarn. PALT. Där ser man.

 

baby Los Angeles

Ska livet fortgå som vanligt när man får barn?

8 oktober 2017

Vi brukar skämta om att Vidar under sin livstid sannolikt sovit på minst hundra olika restauranger. När vi fick barn hade vi någon fix idé om att livet skulle fortgå som förut trots att vi hade barn. Jaja, det gick ibland, men alltid är det ej ett nöje att ha en ettåring med sig när man ska beställa in mat, föra en trevlig konversation och sedan sitta och njuta en stund (alltid = aldrig). I dag kom jag på den, om jag får säga det själv, genialiska idén att gå ner ett kvarter, köpa thaimat från foodtrucken som brukar stå där och sedan picknicka i parken.

 

Jag tycker ju att barnen ska hänga med i vårt liv, snarare än tvärtom. Samtidigt inser jag ju att Vidar varit ett extremt lätt barn att släpa med sig, får se hur Majlis blir. Det har ju hänt förut att jag fått äta upp mina ord. Men såhär: Det SKADAR inte att visa barn hur det går till på en restaurang och andra platser ute i livet. Jaja, Maggans bästis och barnens gudfar Tommy befann sig i L.A. för lite business och passade på att joina oss för lite parkpicknick.

Majlis fokuserade på att lära sig att gå och slussades tillbaka till en tid när Vidar befann sig i samma fas. De som livet är så frustrerade över att det inte riktigt funkar ännu och de stora liven (Magnus och jag) tycker efter två timmar av spatserande med baby att det är lite långtråkigt.

Jag åt en pad thai med tofu och extra chili. De andra år väl åt i samma stil. Vi hade klätt ut Majlis till USA dagen till ära. Sen kastade vi boll och tog det allmänt launa. Så launa man nu kan ta det med en nästan ettåring. Inte så jag skrev den stora romanen precis medan de andra roade sig.

Nu väntar jag på att det ska bli lite svalare så jag kan dra ut och springa lite.

baby

Råma som en ko och spänn inte käkarna

13 september 2017

Linneá är höggravid och skriver om sina tankar inför förlossningen. Jag känner igen mig på allt. När jag var gravid med Vidar skolkade vi från hela förberedelsekursen man skulle gå på eftersom jag fick ångest av att ens tänka på att förlösa ett barn och för att rådgivningspersonen hetsade oss så mycket att gå på den att jag till slut vägrade. Jag läste noll litteratur och tänkte att det får gå som det går. Vet inte om det var så smart, men jag hade tur och det gick bra. Jag tycker att det är viktigt att folk som är gravida ska få ta del av fakta, att man är medveten om förlossningsskador, men att det samtidigt också finns dokumenterat om hur bra det kan gå.

 

Visserligen blev jag igångsatt, vi tillbringade nästan två dygn på sjukhuset innan nåt hände, jag kräktes en del och ungen väl skulle ut hann jag inte få nån smärtlindring annat än helt värdelös lustgas, men ut kom Vidde och jag studsade upp, tog en dusch och drack ett glas champagne. Allt detta i Helsingfors.

När jag var gravid med Majlis hängde jag mycket med min vän Cecilia som relativt nyligen hade haft världens bästa helt naturliga förlossning. Eller alla förlossningar är väl naturlig, men ni fattar, en drömförlossning. Cissan gav mig två råd: råma som en ko och spänn inte käkarna. När man väl är på väg att föda barn gör det så pass ont att man inte kan ha en jättelång manual i huvudet, vissa klarar kanske av fler instruktioner än två, men för mig funkade dessa riktigt bra: Råma, spänn inte ja och ligg inte ner på rygg om det går att undvika.

Vi åkte in till förlossningscentret (Majlis föddes på ett hipsterställe i Silver Lake, ej på sjukhus) tidigt på morgonen, babyn kom några timmar senare i ett badkar med ljummet vatten. Tycker att man ska ta all smärtlindring man bara får om det känns så, men på just det här stället erbjöds bara egen andning och badkar. Efteråt beställde vi thai-take out, delade den med barnmorskan och samma kväll åkte vi hem medan solen gick ner i Stilla havet. Mycket fint. Minns att vi plockade upp Vidar från en playdate på vägen. Jag hade dock förlorat jättemycket blod när moderkakan skulle ut och det var inte tal om att skutta in i duschen, klarade knappt av att stapla fram några meter till bilen och var svag i flera veckor efteråt. I efterhand inser jag att det inte skulle ha skadat med lite extra järn intravenöst.

Grejer jag glömt borta mellan den första och andra förlossningen: Det ät tydligen ganska vanligt att man kräks under värkarna och i slutskedet går man (jag) in i nåt slags medvetslöshet. Det låter kanske lite konstigt, men under båda förlossningarna har jag liksom slocknat mellan de värsta värkarna. Det gör ont att föda barn och nånstans på vägen tror man att man kommer att dö, det hjälper lite att vara medveten om den här fasen och att den är övergående. Ja och sen är det ju vanligtvis väldigt trevligt att få hålla i sin lilla nyföding. Bonus på det: Förlossningen är över.

 

baby Feminism Los Angeles

Det finaste hon kan vara är smal

22 augusti 2017

I dag fyller Majlis tio månader. När vi tar henne på rutinkontroll till barnläkaren ligger hon alltid högst upp på alla kurvor. Majsan är både längre och tyngre än sina amerikanska babykolleger. Barnläkaren brukar försynt fråga oss hur mycket vi matar henne, påpeka att hon inte behöver dricka mjölk på natten längre och sedan ge oss en dokument där det står att det är bra för barnet att äta grönsaker, men inte socker. Jag tror att läkaren misstänker att vi tvångsmatar ungen med choklad och chips. Det gör vi inte. Majmaj råkar nu bara vara en trind bebis. När Vidar var baby i Finland var han minst lika tjock, men det struntade rådgivningspersonalen om. Maggy och jag fick istället fylla i blanketter om hur mycket alkohol vi dricker och ta med oss hem en broschyr om alkoholmissbruk. Här i Los Angeles yppas inte ett pip om spriten (eller gräset heller för den delen). Jag säger inte att fettföraktet är mindre i Finland, men där insinuerar man i alla fall inte att babyn borde banta.

Det värsta man kan vara, gammal som ung, är uppenbarligen överviktig. På Viddes skola klagar mammor öppet över sina post-graviditetskilon och stoltserar med att de stigit upp klockan fem på morgonen för att gå på spinning. I Kalifornien råder det ju strandsäsong nästan året om. Bikinin vilar aldrig! Papporna skojar om hur feta deras fruar var när de väntade barn och skrattar sen åt sina egna skämt. Mammorna pratar om specifika dieter och ger sig själva bannor för att de ätit glass flera gånger veckan innan. När de ser Majlu utbrister de ”Oj, det var en stor baby! Men var inte orolig, när hon börjar gå rinner nog babyfettet av henne” Jag vill hålla för både Viddes och Majlis öron och fräsa att jag faktiskt struntar i om mina barn är tjocka, smala eller mittemellan så länge de är lyckliga och friska.

Sen vill mammorna vara kompensationssnälla mot mig och säger ”You’re so skinny!”. Jag brukar le vänligt och tänka att om man nu absolut ska ge varandra komplimanger baserade på utseende kan man väl vara lite mer kreativ än att bara säga: ”Du är så smal!” och förvänta sig att mottagaren ska bli jätteglad och därmed bekräfta att det finaste man kan vara är smal. Varje gång smal är en komplimang blir nämligen tjock det motsatta.

Smalhetsnormen hålls stadigt på plats i USA samtidigt som två tredjedelar av alla amerikaner överviktiga (om man nu ens kan använda begreppet ”överviktig” utan att bekräfta smalhetsnormen). Det innebär att fler än hälften, kanske till och med två tredjedelar av befolkningen, går omkring och är missnöjda med sina kroppar och dessutom blir utsatta för fettförakt. Herregud så sorgligt. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte är speciellt konstruktivt att ständigt värdera sig själv och andra på basen av vikt och storlek. Och sannerligen inte att börja med det så fort ett barn föds.

Ibland får jag panik av det här landet.

 

baby

Barnen är fångar i aktiviteter

17 juli 2017

Hanna tipsade om den här väldigt intressanta texten i Filter om barns lek, minns att This American Life också hade ett avsnitt om exakt samma sak för en tid sedan. Alltså om hur inrutat barnens tid är idag och om hur extremt mycket friare det var för 30-40 år sedan. Artikeln handlar om hur lite frihet barnen har, eller frihet att välja kläder, middag, resemål på semestern, men väldigt lite frihet att röra sig och leka utan vuxens inblandning. På fritiden är de uppbokade på olika aktiviteter som fotboll, gitarrlektioner eller, som i Viddes fall, baseball. Det här är oroväckande enligt, professor Birgitta Knutsdotter Olofsson, eftersom leken är otroligt viktig för barnens lärande. Hon påpekar också hur viktig speciellt den okontrollerade uteleken är.

På förskolan i USA är barnen vanligtvis fem år gamla när de börjar. De har lektioner i fyra-fem timmar varje dag och det är en självklarhet att de ska kunna läsa, skriva och räkna när sommarlovet börjar. För att ungarna säkert ska hänga med erbjuder vissa dagis (preschools) också undervisning i läsning, skrivning och matematik för att vara välförberedda inför förskoleskolstarten. Livet är bokstavligen en skola och barnen har ständigt vuxet sällskap. I USA blir man anmäld till socialen om barnen går ensamma till skolan och ungarna blir vanligtvis skjutsade fram tills de själva får körkort. Det är antagligen skillnad på stad och landsbygd, men ni fattar. Många föräldrar är rädda för att barnen ska utsättas för brott, men precis som när det kommer till kvinnomisshandel, är den allra farligaste platsen, statistiskt sett, hemmet. Tyvärr cirkulerar det ändå väldigt mycket rädsla bland folk, man har till exempel stenkoll på hur många sexualförbrytare bor i området (det är offentliga uppgifter). För att beskydda sina barn begränsar man deras lek.

Men ironiskt nog är det genom lek, inte genom undervisning, som barnen i de yngre åldrarna lär sig. Ett annat problem för leken är inte bara att föräldrarna hela tiden befinner sig i närheten, utan också att antalet grönområden minskar i städerna och att barnen är förpassade till endast lekparker.

Äh, nu kan ni ju läsa så jag behöver inte referera hela texten för er. 

baby

Flyg mindre och gör färre barn

12 juli 2017

Läste ni den här texten i The Guardian? Om att det bästa man kan göra för miljön är att hålla barnaskaran liten eller inte få barn alls (vid sidan om det ska man såklart också undvika att flyga, sälja bilen och äta vegetariskt och källsortera). Att uppmana folk att inte göra så många barn är såklart kontroversiellt, längtan efter barn är svår att kontrollera och barnnormen är så cementerad att många säkert ser det som ett angrepp på sitt privatliv att begränsa familjens storlek. Samtidigt är det ett konkret sätt att försöka rädda det som räddas kan av jorden. Jag föreställer mig att antalet barn i en familj snart kommer att bli ett lika vanligt argument som flygskatt och äta vegetariskt.

Hur känner ni för detta? Skulle ni kunna tänka er att göra avkall på familjens storlek för miljöns skull?

Med en ny baby i huset kan jag miljömässigt inte vara speciellt nöjd med mig själv, men lovar på heder och samvete att det får räcka med barn nu. Det finns såklart ingen poäng med att skuldbelägga familjer med många barn, däremot tror jag att vi kanske måste etablera faktumet att fler människor på jorden leder till mer konsumtion och slitage och att folk i framtiden är tvungna fundera över och troligtvis begränsa storleken på sina familjer. Orättvist, men vem har sagt att livet är rättvist.

Och lär förresten också den här långa och fruktansvärda texten i New York Magazine om hur åt helvete det redan går med den globala uppvärmningen.

baby Personligt Stockholm

Tillbaka!

11 juli 2017

Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha haft en så här lång bloggpaus. Anlände till Stockholm tidigt imorse och ska samla ihop spillrorna av mig själv och försöka bli hel igen. Jag har helt enkelt utsatts för kombinationen dålig wifi och extremt mycket barnansvar. Ber om ursäkt för min frånvaro. ”Ursäkter, ursäkter”, säger ni nu, men jag ska svara på alla era kommentarer (tack för dem och för alla boktips!) så fort jag bara hinner.

Förutom att hänga med min mor på vårt sommarställe, besöka min mormors 102-åriga syster Karin och hälsa på min vän Friman och hennes hund Ebba har jag befunnit mig på syrrans sprillans nya sommarhus i Åbolands skärgård. Skärgården måste var en av de finaste grejerna med Finland. När det mojnar på kvällen och öarna bara ligger och gonar i havet medan det aldrig blir riktigt mörkt.Så fint att jag nästan får tårar i ögonen (nästan, man har ju ett hjärta av sten ändå). Tycker också att det är så coolt att folk verkligen bygger hus och att de kan finansiera det. Känns långt ifrån verklighet, både ekonomiskt och tålamodsmässigt, för oss. Lyckligtvis kan man få inbjudningar till andras.


 

Kusinerna har lekt medan syrran och jag romantiserat deras sommarlovstillvaro genom att tala om vilka minnen de håller på att skapa. Minnen for LIFE! Min svåger Miika har också tagit på sitt ansvar att göra Vidar till en riktig finsk man (typ i motsats till vad han föreställer sig att vi vanligtvis gör: äter ostron i Santa Monica och sitter stilla i trafiken) och har eldat brasa, huggit träd, byggt terrass och åkt båt med Vidde. Extremt uppskattat och någonting Maggan och jag aldrig skulle ha klarat av att lära pojken. Åtminstone inte utan att ha youtubat det först.

 

 

 

Min dröm var att sitta på bastulaven med en sval öl, svalka oss på den nybyggda terrassen, kanske ta ett dopp i havet och föra långa diskussioner med min syster. Eftersom Majlis befinner sig i en fas då hon får panik, och antagligen låter ungefär som Hesa Fredrik i Stockholm häromdagen, ifall jag befinner mig längre bort än 20 centimeter från henne (plus kring åttio andra barn som pockade på vår uppmärksamhet) gick inte min bastudröm i uppfyllelse.  Men det kommer väl en tid för det också.

Måndag kväll skjutsade Miika Vidde, Majlis och mig till färjan som skulle ta oss över till Stockholm. Fick panik över att försova mig under den korta landstigningen i Stockholm och låg vaken från klockan halv fyra. Strategiskt ett dåligt beslut med tanke på hur lite jag sovit de senaste veckorna, men vad gör man. När vi kom iland och började klättra upp för Värtavägen möttes vi av en sömndrucken figur i mörkblå stövlar, jeans och ljusblå james perse-kofta. Det var MAGNUS! Blev glad. Alla vet ju att en av de största kärlekshandlingarna är att möta folk på flygplatser, hamnar och tågstationer. Nu sitter jag här nyduschad med wifi, och älskar staden.

 

baby

Resa med endast handbagage

12 juni 2017

Jag har så mycket att skriva om, men känner den där rastlösheten som kommer inför varje sommar då vi ska packa ihop oss och åka till Norden. Jag får panik av att lämna Santa Monica, men känner samtidigt att jag längtar efter nordisk sommar för att inte tala om alla människor i Finland och Sverige. I år märker jag extra tydligt att Vidar känner samma sak. Han tycker det är skitjobbigt att ta farväl av Luke, Conor och Frank (och Isla), men räknar samtidigt timmarna tills han får träffa sin farmor.

Det är ju inte precis synd om oss som åker från en underbar plats till en annan underbar plats, men alla våra amerikanska kompisar har varit så ledsna över att vi ska vara borta hela sommaren att det liksom smittat av sig. För att trösta och distrahera oss drog Majlis, Magnus och jag till Malibu för en sen lunch. Vidar åkte på poolparty.

Det skulle vara helt fel att påstå att maten vi åt var äcklig, den var nämligen motsatsen. Jag pressade i mig nåt slags spaghetti-squash-lasagna och Maggan valde vad han trodde var en BLT, men som i verkligheten visade sig vara en sallad. En bra sallad med avokado. Aldrig träffat en dålig avokado i Kalifornien.

Känner för övrigt noll stress inför packningen nuförtiden. Vi reser oftast med bara handbagage som om vi vore nåt slags minimalister. Plus att den lilla typen till vänster har så små kläder att de knappt tar någon plats. Ska bli spännande att se hur Majlis uppför sig på flyget. Senast hade personalen placerat alla småbarnsfamiljer samt en ensam man längst bak i flyget. Mannens min var obetalbar när man insåg vad som väntade honom de inkommande elva timmarna. Funderar ibland på exakt hur otrevlig han måste ha varit vid incheckningsdisken för att få den sittplatsen.

Sen gick jag ner till stranden för att känna lite på havet. Trots att vi praktiskt taget, eller kanske just därför, bor på stranden badar vi aldrig i havet. Jag ville i alla fall känna lite Stilla hav mellan mina tår innan vi drar.

 

 

baby

Barn på flyg, restaurang och i pool

7 juni 2017

På Facebook delade någon den här (finska) bloggtexten som handlar om hur alla andra har ouppfostrade barn som inte vet hur man uppför sig på flygplan, restauranger och vid pooler, medan bloggaren själv har det perfekta barnet som tack vare bloggarens uppfostringsmetoder och resvana för sig perfekt i vuxenlivets alla områden.

Full disclosure: Jag har säkert varit lika arrogant själv. Eller kanske inte riktigt lika självgod, men ändå äckligt självgod. Vidar har nämligen varit ett exemplariskt rese- och restaurangbarn och hittills har Majlis också uppfört sig. Jag har säkert förklarat för andra föräldrar hur det baaara är att ta med barnet sedan hen var baby på restaurang eller till Asien på äventyr. Vänja ungen vid en vuxen livsstil. Underförstått: för att Maggan och jag är såna globetrotters och avslappnade, men ändå strikta, föräldrar är barnen också det.

Med åldern har jag förstått att hålla käft. För barn är personer med personligheter. Vissa har lättare för att sitta stilla på ett elva timmar långt flyg än andra. Somliga tycker det är okej att lyssna på vuxnas prat eller att sova på restaurangen, medan andra har mer spring i benen. Det handlar inte alltid om uppfostran. Barn har också bättre och sämre dagar och tålamod.

Jag kan också tycka att det är fruktansvärt störande med en unge bakom som sparkar en i stolsryggen under hela flygresan eller att ha skrikande och springande småttingar kring restaurangbordet. Men sånt är livet. För mig är situationen över på några timmar. Jag har full förståelse för föräldrarna som låter barnet kolla på film eller spela spel för att att själv få en stund över att äta och prata. Man gör det man måste. Desperate times osv. Jag fattar också att barn inte alltid uppför sig som små vuxna. De är nämligen inte det, hur obekvämt det än känns för oss andra.

 

Det sagt är jag ingen människa med ett evighetslångt tålamod. Jag undviker barnkoncentrerade ställen så långt det är möjligt. Men jag har i alla fall vett nog att hålla mun och inte kritisera andra föräldrar och barn vars verklighet jag inte har en aning om.