Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Feminism

Feminism

Kvinnors övergrepp på män

18 oktober 2017

Så här kommenterar Krister:

”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister vara tysta.
ALDRIG!”

Män ska givetvis lika lite som kvinnor bli utsatta för våld eller sexuella övergrepp. Det ÄR fruktansvärt att detta sker. Det som gör mig lite modfälld är att problemet med kvinnors våld/övergrepp gentemot män bara verkar intressera män när mäns våld/övergrepp mot kvinnor diskuteras. Det är som om problemet bara existerar när fokus ligger på kvinnorna. Så kära män som utsätts för detta, jag stöder er kamp, men kan ni ta upp den i andra fall än när det handlar om att flytta fokus från mäns övergrepp på kvinnor?

Feminism

Tack för att ni skriver

18 oktober 2017

Tack för det ni berättar i inlägget under! Era historier gjorde mig båda jävligt förbannad, ledsen och fick mig ändå att känna mig stark. Jag vill att ni ska veta att jag läst och tänkt på dem alla, men inte svarat på dem eftersom det känns så futtigt med en liten kommentar från mig när ni skriver om något så viktigt.

Jag har också insett att det finns en enorm styrka i att släppa skammen och se att sexuella övergrepp enbart, alltså enbart, är förövarens skam. Jag har känt så mycket skam i mitt liv, att släppa det och förlåta mig själv för det (alltså känt skam för att jag känt skam). Det har också varit så befriande att läsa att fler än jag tvivlat på om ett nyp i baken eller en liten hora-kommentar verkligen räknas som övergrepp (jag ser på dig Elisabet Höglund). Det gör de såklart. Det handlar nämligen om en kultur där kvinnor inte respekteras. Där vi som har möjlighet att säga ifrån ska göra det. Ett sätt är #metoo som visar magnituden av problemet.

Har ni förresten läst #ihave där män bekänner sina övergrepp?

Jaja, mest av allt ville jag säga tack för att ni skriver.

Feminism

Inte alla män, men alla kvinnor

17 oktober 2017

Precis som alla andra kvinnor i mitt flöde skrev jag också #metoo i sociala medier. Inte alla män, men alla kvinnor. Jag känner ingen kvinna som inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av män. Det kan vara allt mellan ett nyp i rumpan eller regelrätt våldtäkt. Alla vet och alla har erfarenheter.

Att som Cissi Wallin och Lulu Carter gå ut och namnge männen som begått övergrepp på dem är modigt. Det finns en chans att andra kommer att komma ut med specifika personer, som det gick i Weinstein-fallet, men sannolikt kommer folk bara att säga att det hänt dem också, men inte nämna några namn. Det är fortfarande för riskabelt att hänga ut männen. Varför det? Jo, för att snubbarna fortfarande har så mycket makt. Wallin och Carter kommer att vara ganska ensamma.

Ingen ska naturligtvis skammas för det här. Det ska inte vara offrets ansvar att lösa problemet eller konfrontera männen och ta konsekvenserna. Det är bara ytterligare ett tecken på patriarkatet. Det som jag önskar att nu ska hända är att alla de män som nu ropar ”inte alla män!” istället för att sätta fokus på sin oskuld börjar säga till när deras vänner, släktingar och kolleger beter sig sexistiskt. Att vara tyst är medgivande. Och trots att polaren är en ”bra typ” (som till exempel donerar mycket pengar till det demokratiska partiet och stöder kvinnliga presidentkandidater) kan han fortfarande vara en person som begår sexuella trakasserier. Folk kan vara flera saker samtidigt. Man kan inte heller ursäkta övergrepp genom att annars vara en god människa.

Så kära män, call them out, som vi säger här i Amerika. DET kan ni göra.

Kan inte ni, kvinnor och män, berätta om när ni konfronterade män som betedde sig illa? Som stärkande exempel på hur man kan göra. Inte MÅSTE göra, men kan. Jag kan börja: på en jobbfest kallade en kollega mig hora. Följande dag på jobbet gick jag in på hans avdelning och frågade så högt att precis alla i rummet hörde vad han egentligen menade och krävde sedan en ursäkt av honom.

Feminism

”Därför är jag inte feminist”

10 oktober 2017

I nästa avsnitt av Mellan raderna ska vi tala om Jessica Crispins bok ”Därför är jag inte feminist” som inte handlar om att män och kvinnor FAKTISKT redan är jämställda eftersom ”kvinnorna har makten i hemmet” och den där ”löneskillnaden är hittepå”, utan om hur feminismen blivit utvattnat genom att allt en kvinna gör kan i en efterhandskonstruktion göras om till feminism och all kritik hon får kan kallas osysterlig. En varg söker sin pod talar mycket bra om det i det här avsnittet.

Crispin skriver om hur feminismen inte kommer att göra någon nytta om den bara handlar om att behaga och aldrig provocera. Aldrig bryta gränser eller ställa sig utanför normen.

Allt en kvinna gör måste inte vara en feministisk handling, men då ligger det i allas intresse att inte heller kalla det feminism. Jag kan förstå att hudvård liksom matlagning och varför inte ridning kan vara oerhört mysiga och direkt terapeutiska sysselsättningar, men feminism är det inte. Valerie Kyeyune Backström skriver mycket bra om det på Expressen: Reklam för fillers är inte feminism.

”Det finns så klart en poäng med att kritisera 90- och 00-talets silikonhat, stringdebatter och besatthet av att dela upp kvinnor i dåliga och bra. Men det finns absolut ingen poäng med att gå med på förtingligandet av oss själva. 

Så här: vi är människor, inga varor. Jag skriver det som en påminnelse, eftersom så många är så sugna på att kränga sig själva. Att företag är snabba på att kapitalisera på en politisk rörelse är en sak, det är så kapitalism fungerar, men måste kunna kräva mer av feminister.” 

Mathilda Gustavsson på DN fortsätter där Backström slutar:

”… paradoxalt nog har skönhetsfeminismen hela tiden varit en klassfråga.

För att den kostar mycket pengar, och för att det är skillnad på att vid sidan av en självförverkligande karriär ha ytan som ett härligt intresse. Och, vilket är mycket vanligare, ha utseendet som sitt enda kreativa utlopp.”

Och här tar Lady Dahmer vid:

”Jag är svältfödd nämligen. Svältfödd på sur nittiotalsfeminism a la Linda Skugge. Svältfödd på en feminism som ifrågasätter istället för typ inkluderar ALLT och ALLA. Som om feminismen är en gullig liten tjejklubb där anything goes och ingen nånsin behöver fundera på varför vi tycker som vi gör eller gör som vi gör. Var fan är revolutionen?”

Att H&M och Acne Studios säljer t-shirts med feministiska budskap och det knappt finns någon som inte kallar sig feminism är ett tecken på att det inte finns något utmanande med feminismen längre. Inget som sträcker sig över (den patriarkala) normen. Vi är överens om att alla borde få samma lön för samma jobb och det vore bra om föräldrarna delade någorlunda lika på föräldraledigheten (såvida inte mannens jobb är JÄTTEviktigt och han faktiskt inte kan stanna hemma), men få är redo att göra oss obekväma eller till och med ta en konflikt för att faktiskt nå det.

Crispin skriver mycket om kollektivet versus individen. Om hur vi kan bli chefer, sminka oss, tjäna en massa pengar och sätta in fillers och säga att det är feminism eftersom vi själva väljer det. Men ifall inte kollektivet kvinnor gynnas, ifall din feminism bara är ett individuellt framgångsprojekt, är det verkligen feminism då?

Säger inte att jag inte är skyldig till detta själv och ska därför ta och rannsaka mig själv. Bli lite mer obekväm.

Böcker Feminism Jobb

Jag har inte råd

3 oktober 2017

Det känns konstigt att inte skriva någonting alls om massmordet i Las Vegas, samtidigt måste inte alla kommentera allt hela tiden. Kort: Män får ta sig samman och sluta bruka våld mot andra människor (och sig själva). Det finns en koppling till inlägget under om hur nolltolerans mot våld ska gälla i alla situationer. Om vi lär folk prata om sina känslor och uttrycka sina besvikelser annat än genom att göra sig själv och andra illa förvandlas den här världen långsamt till en fredligare plats. Jag säger inte att vi kommer att klara oss undan alla masskjutningar, men nog att alla som inte arbetar aktivt mot våld, också i det lilla, är en del av problemet. Som till exempel pappan på Vidars klass som tycker att pojkar ska reda ut sina problem med knytnävarna. Det kan vara så enkelt att syna sig själv och sina förväntningar på söner, pojkar och män i allmänhet. ”Enkelt”. Jaja, vi talar mer om detta i Magnus och Peppes podcast som läggs ut senare i dag.

Så över till något mycket trevligare. På bokmässan träffade jag två av mina favoritpoddare, journalisterna Nord & Francke som hade satt ihop en lista med olika stilar på mässan. Och jag fick vara med! I mina Blankens-gängor och Anine Bing-skjorta kände jag mig som en power woman. Tycker att min egen prestation (den här gången som moderator och intervjuare) blir så mycket bättre om jag känner mig snygg i min outfit. Och på tal om att köpa kläder så vill jag tipsa om Marcus Stenbergs ”Jag har inte råd”. Marcus och jag är kolleger på Bokhora, men det var första gången jag träffade honom på bokmässan. Passade på att göra en intervju och vill också i det här forumet tipsa om hans bok. Så bra om att bli lycklig av att ha råd, om besök i andra samhällsklasser än ens egen och självutlämnande om privatekonomi. Kommer givetvis att prata om den i Mellan raderna-podden.

När jag kom hem väntade familjen på LAX. ÄLSKAR att ha någon som väntar på mig på flygplatser. Och det första jag gjorde imorse var givetvis att åka till stallet på hopplektion. Hade en häst jag inte riktigt klickade med, men tänker att det är bra träning. Det finns ju inga dåliga hästar, bara dåliga ryttare. (Majlis otroligt gulliga tröja kommer från Sture & Lisa).

Feminism

Systerskapet: Skäringer versus Löwengrip

27 september 2017

Jag har varit vaken sen klockan tre imorse så jag kanske inte kommer med den smartaste analysen, men kan inte hålla mig. Får väl pudla om det blir fel. Förresten, det är så underskattat att pudla och be om ursäkt! Alla borde lära sig att göra det istället för att tro att man lättast tar sig ur ett misstag genom att förneka det.

Detta har hänt: Mia Skäringer gör en parodi på Isabella Löwengrips reklam för barnvagnar. Allt detta utspelar sig på Instagram. Allt utspelar sig nuförtiden på Insta Löwengrip blir sårad och tycker att Skäringer pissar på systerskapet. Skäringen svarar att riktigt jämställdhet handlar om att få skoja om både kvinnor och män. Jag tycker att det blir lite pojken som ropade på varg om man varje gång man blir kritiserad av en annan kvinna kallar det antifeminism eller att skita i systerskapet (lex Hannah och Amanda). Systerskapet handlar om att man ska få kritisera andra kvinnors handlingar, ge sina systrar dåliga recensioner och säga till på skarpen när man tycker att de gör fel. OCKSÅ! Alla kvinnor måste inte ständigt hylla och krama varandra. Läs mer om detta på Cissi Wallins Insta (såklart Insta).

I senaste podden talar Magnus och jag om makten som influencers har. Att de indirekt säljer det som följarna uppfattar som privatliv och personlighet. Följarna uppfattar influencern som en kompis och klart som fan att man hellre köper en grej som en kompis tipsat om än något från en random reklam. Frågan är bara, när är influencern ett varumärke och när är hen en privatperson. Om privatlivet och varumärket fått ett kapitalistiskt kärleksbarn, heter hen då Influencer?

Just detta, Skäringer och Löwengrip,  talar vi om i senaste podden. LYSSNA!

I evigheternas evighet kan vi debattera om VAD man får skämta om (välkomna alla vita komikermän som svarar: ALLT! eftersom den största diskrimineringen de utsatts för är handlar om kvinnor som inte haft lust att ligga med dem), men så här tycker jag: Det är roligt när man sparkar uppåt och skämtar om sånt som kniper till lite, som till exempel konsumtionssamhället och att sälja en barnvagn för varje tillfälle, men det är inte lika roligt att skoja om kvinnors kroppar. Hanna skriver om just detta här.

Vad som är att sparka uppåt i just Löwengrip/Skäringer-affären är lite oklart för mig, men jag lutar nog mot att Skäringen är på vippen att sparka neråt. Hennes kulturella kapital är skyhögt, skådespelare, komiker, skribent, programledare och what not. Det går visserligen bra för Löwengrip, Nordens största blogg läste jag nånstans, men att ha byggt upp ett företag på sina influencerskills räknas inte ännu som högt kulturellt kapital.

Eller vad tycker ni? Jag ska nu duscha av mig den här vidriga vakennatten och träffa Karin J för att planera våra uppträdanden på bokmässan.

Feminism

Batikhäxan rapporterar

18 september 2017

I dag spelade vi in en podd och pratade bland annat om Aamulehtis nya policy att använda sig av könsneutrala titlar och yrkesbeteckningar i sin rapportering. Språket skapar vår verklighet och utvecklas hela tiden, detta vet ni såklart. Det kom knappast som en överraskning att folk blev helt rabiata, kallade policyn bokbål och jämförde Aamulehtis ledning med Tyskland under andra världskriget och hävdade att det är lagvidrigt att kalla riksdagens talman för något annat än talMAN. Ett annat argument var att de nya orden är svåra att säga, men vet ni hur ord som känns främmande i början. Sen använder man dem och ser man på, de är helt vanliga och enkla.

Saken är bara den att ingen förändring någonsin sker ifall ingen tar ett initiativ. Lagar, policyn och regler förändras hela tiden (kvinnor får rösträtt, det blir förbjudet att slå sina barn och vi talar om funktionsvariation istället för utvecklingsstörning).

Givetvis drog hen-diskussionen igång på Facebook och jag kunde inte hålla mig från att kommentera en arg gubbes desperata förklaringar kring varför det är så viktigt att inte använda ordet hen.

Alla fattar ju att det är av ren okunskap och kanske rädsla (ja och det vanliga internaliserade kvinnohatet) som den här personen skriver så här, men väldigt sorgligt ändå. Jag brukar hålla mig från att kommentera, men eftersom den är texten låg på svenska Yles Facebook tänkte jag att det inte kunde skada med ett klargörande och skrev:

”Ordet hen finns i SAOL och används av de flesta stora medier. Det är ett utmärkt verktyg när en inte vet om det är en kvinna eller man som en hänvisar till. Praktiskt och mycket snyggare än ”han eller hon”. Eller för folk som varken identifierar sig som kvinnor eller män. Det handlar givetvis inte om att förbjuda ord eller kön, bara om att öppna upp språket och ge oss användare fler alternativ.”

Det här ledde till att en annan gubbe kallade mig först batikhäxa och sen lilla gumman. Och vet ni, jag blev faktiskt lite glad. Lite ledsen också på grund av den grava okunskapen och kvinnohatet, men glad för att det är första gången jag blir kallad batikhäxa och det kändes som om jag fått en inbjudan till en exklusiv grupp. Några timmar senare kom den här texten från ETC upp i mitt flöde:

”Det är kvinnorna som dominerar i det engagemang som växt fram sedan hösten 2015 för nyanlända och asylsökande, inte minst alla ensamkommande barn.

Detta bekräftar i sig bara den forskning om volontärarbete och ideellt arbete som redan finns, som visar att kvinnorna är i majoritet oavsett engagemangsområde. Men förutom att upplåta och förmedla boende, lyssna, trösta, hjälpa till med juridiken och vardagen har de engagerade kvinnorna också aktivt arbetat för att unga ensamkommande ska få stanna.”

Nu är det Lina Teir och Björkfelt och en massa andra som gör så mycket mer än jag för nyanlända, men vilken hedersbenämning att kallas samma sak som de kallas.

 

Feminism

Delad föräldraledighet: Okunskap och konservativa värderingar

14 september 2017

Tack för länken till den här texten  (tyvärr på finska) om hur pappor gärna vill stanna hemma längre (åtminstone i teorin) och om hur mammor inte vill bjussa på sin moderskapsledighet (i praktiken föräldraledighet, men folk blandar ofta ihop dessa). Forskning visar att delad föräldraledighet är ett jättebra sätt att främja jämställdheten i ett land. När jag skrivit så här långt brukar det alltid vara någon som stiger fram och ropar: ”MEN VALFRIHETEN DÅ? Vi vill bestämma själva!” Till dem vill jag säga: Tror ni att det är en slump eller egen fri vilja som gör att en majoritet mammorna är hemma i just tre månader av moderskapsledighet, sex månader av föräldraledighet och sen vårdledighet och att papporna tar ut, i bästa fall, sex veckor av pappaledighet?

När den öronmärka pappaledigheten infördes ökade pappornas föräldraledighet stort. Det var inte på grund av den fria viljan eller för att en massa pappor just då fick samma idé om att ta hand om sina barn på heltid, nej det var staten som genom en lag uppmuntrade dem att göra så.

I artikeln står det om mammor som motsätter sig reformen att ge papporna mer föräldraledighet. Jag tror att det handlar om två saker: 1) Finland är fortfarande konservativt och många tror att det bara är kvinnor som kan ta hand om barn. Ett sätt att förändra på detta är att visa att män också klarar av detta. 2) okunskap. Det som man föreslår är 6+6+6 modellen som skulle innebära att om båda föräldrarna tar ut sex månader av föräldraledighet får de sex månader i bonus. OBS att mamman kan ta ut tolv månader först (ELLER pappan). Även om föräldrarna verkligen inte ville dela föräldraledigheten skulle tolv månader ändå vara längre än den nuvarande föräldraledigheten i Finland.

Men amningen då? Det går jättebra att pumpa eller amma på morgon, kväll och natt. Om man vill. Det finns jättemånga exempel från hela världen på hur bra detta funkar. Få barn lever enbart på modersmjölk efter ettårsdagen.

Och inte att förglömma! Som mamma (ELLER pappa) får man stanna hemma precis så länge man vill, MEN om man vill ha betalt av staten för det är det väl ändå ganska logiskt att man får följa de regler som betalaren sätter upp. Och konstigt vore det väl om staten inte strävade efter ett jämställt samhälle.

 

Feminism

Feminismen ligger i handlingarna

12 september 2017

För några år sedan tyckte jag att The Mindy Project var en ganska irriterande tv-serie eftersom Mindy stort sett bara fokuserade på att få den snygga läkaren Danny Castellano. Castellano var butterkonservativ och hade en ganska unken uppfattning om hur ett parförhållande ska vara. Speciellt säsong tre var riktigt obekväm att kolla. Jag fortsatte ändå och i säsong fyra lyfte serien. Mindy lämnar det hon trodde var den ultimata drömmen och blir ensamstående mamma. Här är en bra text kring det, jag gillar speciellt det sista stycket:

”Nu för tiden verkar feminism så himla enkelt. En tar på sig en t-shirt med texten ”The future is female”. En lyssnar på Beyoncé och Taylor. En skriver ”en”. I all den här symboltätheten tycks vi ofta glömma att de verkliga utmaningarna fortfarande finns på helt andra plan. Jag kan måla hur många plakat som helst, men jag sätts inte på allvar på prov förrän jag börjar leva. Möter kärlek. Mina egna underliggande idéer om vad som borde vara min plats, min roll, mina drömmar. The Mindy Project klarar av att visa båda de här perspektiven på en och samma gång. Läppglans OCH varannan vecka.”

Jag tänker ofta på just detta. Hur jag själv lever feministiskt, det är en sak att skriva och prata om det, men en helt annan att göra feministiska handlingar. Jag försöker till exempel granska mitt eget heteroförhållande, hur medvetna Magnus och jag än är påverkas vi såklart hela tiden av omvärldens massiva tyngd av könsstereotyper. Så fort vi inte har koll slinker patriarkatet in. När Majlis ännu är så här liten och kräver ganska mycket omsorg funderar jag mycket på hur vi delar upp matandet, nattvaknandet och blöjbytandet (måste fråga Maggan om han alls tänker på det ur ett feministiskt perspektiv). Finns det en underliggande, om än väldigt osynlig, uppfattning om att det är liiiiite mer min uppgift än Maggans eftersom jag är kvinna. Och är Magnus uppoffring liiiite större än min när vi delar lika eftersom han är man.  Jag vet inte, men tror att det är dumt att tro att vi inte är påverkade av kulturen vi lever i. Check yourself, hela jäkla tiden (och samtidigt inse att det inte går att leva att felfritt feministiskt liv i ett patriarkat).

Förresten, ett annat tips på en SJUKT BRA tv-serie med en icke-vit huvudperson är Insecure. Plus filmat i ett Los Angeles utanför de vanliga Los Angeles-vyerna.