Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Feminism

Feminism

Jag vill vara en radikalfeminist

16 augusti 2017

Jag läste den här texten (på svenska yle) om kroppsmålning och har liksom inte riktigt lyckats släppa den. Det finns en uppriktig glädje att berätta om en upplevelse skribenten uppenbarligen uppskattade, men det finns också något väldigt oanalytiskt i den som vi kanske kan ta tag i senare. Först vill jag diskutera begreppet radikalfeminist, som skribenten använder i det här sammanhanget:

”Nu är jag ingen dogmatisk radikalfeminist, utan en allmän anhängare av människors lika värde. Pannan intar inga djupa veck under kroppsmålningsfestivalen, utan jag glädjer mig åt vacker konst, vackra modeller, glada ansikten och en avslappnad festival.”

Ingen radikalfeminist, utan en anhängare av människors lika värde. Efter alla dessa år som feminist funderar jag fortfarande på vad folk menar när de säger att de inte är radikalfeminister, eller, nästan lika ofta, använder radikalfeminist som skällsord. Motsvarande begrepp finns, mig veterligen, inte inom den antirasistiska rörelsen. Att man är lite lagom antirasist, men ingen radikal antirasist. Eller tendensen finns ju såklart, men folk stoltserar inte med det.

Själv tror jag att det är så här: De flesta har vid det här laget fattat att det är BRA att man är för alla människors lika värde. Till och med i Finland börjar folk vänja sig vid att använda ordet feminist (annat än som hån). I praktiken handlar det ändå om att vara för jämställdhet så länge man själv inte besväras av det eller, gud förbjude, är tvungen att pruta på sina egna privilegier. Radikalfeminister nöjer sig inte med ganska jämställt, eller bättre än i Saudiarabien och Afghanistan. De är precis så obekväma att de tvingar samhället framåt, vare sig det handlar om kvinnlig rösträtt eller att en liten sexuell trakasseri också är trakasseri.

För många är det här väldigt obekvämt eftersom de då tvingas se över sina egna medfödda privilegier och sin position i samhället. De tvingas kanske ge plats för någon annan eller till och med konkurrera med nya sorters människor. Radikalfeminismen ifrågasätter deras vardag och petar på ömma punkter. Då är det bekvämare att säga att man nog tror på jämställdhet, men inom rimliga gränser. Ja och sen är det ju lättare att inte vara en radikalfeminist och kräva förändring om man är vit man med medieutrymme.

Feminism

Alltid nolltolerans

13 augusti 2017

Sist på bollen här nu när Anders Borgs snopp och hatiska utspel mot kvinnor inte längre är förstssidesstoff, men här kommer en kort reflektion. Att Borg visat sitt förakt mot kvinnor och slängt omkring med sitt könsorgan är såklart vidrigt och oacceptabelt uppförande. Ännu värre är svansen av män som backar honom och tycker att han är en redig karl som vågar be om om ursäkt och att det Borg gjorde kunde vem som helst ha gjort på en sommarfest. (”Vi har alla varit där”, ”Been there, done that”, ”All heder till dig, så gör en gentleman”, ”Även solen har fläckar”, ”Visar bara att du är mänsklig” och ”Modigt av dig, Anders”.) Boys will be boys och fattar ni inte skämt?!

Man behöver inte vara professor i genusvetenskap eller expert på rasism för att se det ironiska i att alla dessa män som blixtsnabbt stöttade Borg i hans svåra stund inte skulle ha reagerat lika om Borg haft en annan hudfärg och/eller kommit från en annan kultur.

Det som däremot tåls att skrivas ut är nolltoleransen. Att ingen ska behöva acceptera minsta lilla sexuella trakasseri eller uttryck för kvinnohat eftersom alla sexuella trakasserier är just sexuella trakasserier. Det finns ingen gradering. Det finns heller ingen ursäkt i att ”det var på skoj”, ”bara en liten klapp” ”han var full” ”han respekterar kvinnor innerst inne” eller andra dåliga förklaringar. Så fort vi börjar acceptera förklaringar accepterar vi också trakasserierna. Om vi försöker avgöra vilka som på riktigt är allvarliga och vilka vi kan se mellan fingrarna på har vi redan godkänt dem. Nolltolerans.

Feminism

Var bra på det du gillar och halvhjärtad på det tråkiga

25 juli 2017

Ida Therén skriver en klockren text om hur det kom sig att hon som praktikant på en tidningsredaktion fick göra de reportagen hon ville, istället för att till exempel rapportera om älgkrockar. Hemligheten är i korthet att vara svinbra på det man vill göra och halvhjärtad på de andra uppgifterna. Nu säger någon att det inte är speciellt schysst att bara plocka körsbären ur glassen (okej, dålig metafor eftersom både körsbär och glass är gott, men ni fattar) och låta någon annan göra det tråkiga, jobbiga och mindre glamorösa.

MEN, precis som Therén ser jag en feministisk handling här:

”Jag tror att det här är ett bra tips, som fler kan ta till sig. Det fungerar ju inte på alla jobb, men kanske hemma, eller bland vänner. Vad händer om man blir lite sämre på att tömma soppåsen och diskmaskinen. Eller plötsligt blir usel på att köpa skor till barnen, så att en eventuell annan förälder måste bli ”expert” på barnens fötter (har testat, med framgång).

Eller bli dålig på att fixa fikat till personalrummet. Kanske kan någon annan tvingas kliva fram och bli bra på det. För vad är det värsta som kan hända. Man lär ju överleva även utan fikabröd. 

Det här tror jag är viktigt, särskilt för kvinnor, som ofta har uppfostrats att tillfredsställa alla andra.
Var bra på allt, var ”duktig” i skolan, var en bra kompis och en ansvarsfull kollega. Medan det ofta är mer okej för killar att slarva, vara lite ”egen”. Göra fel ibland.”

Jag föreställer mig att det här hänger lite ihop med att man själv måste förändra sitt beteende om man vill se en förändring omkring sig. Få av oss vill offra våra barns välmående, låta dem gå hungriga eller med våta fötter för att alla föräldrar glömt eller ”glömt” köpa gummistövlar, men det finns situationer där man inte måste vara duktigast eller den som offrar sig. Jag tycker att fikarumsexemplet var ett utmärkt sådant. Se det som en feministisk handling som är bra för alla, både de som är tvungna att ta ansvar över nya områden och de som tillåter sig själva strunta i dem.

Feminism Stockholm

Fruktansvärt bra poddtips

22 juli 2017

I går promenerade Maggan och jag hela vägen från Östermalm till Söder (om Södermalm förkortas Söder varför talar man då inte om Öster?) för att äta middag med Cissi och Natashja som gör den feministiska podden Penntricket. Natashja berättade bland annat att en massa kvinnor hör av sig och berättar att deras män fått en aha-upplevelse av att lyssna på podden och faktiskt förändrat sitt beteende. Min enkla analys är att det är lättare att ta till sig information från en tredje part än mitt i ett gräl om vem som är familjens projektledare eller den rådande våldtäktskulturen.

Ja, se podden som ett tips i jämställdhetsarbetet. Håller såklart med om att det är tråkigt att som kvinna känna sig ansvarig för att mannen i familjen (ursäkta heteronormativiteten) ska få ett feministiskt uppvaknande, men så är det tydligen i patriarkatet.

Hur som helst så var maten och vinet gott på Il Tempo, åt spaghetti med skaldjur. Efteråt förflyttade vi oss hem till Cissi och Linus för att sedan promenera hela vägen hem till Öster i Stockholmsnatten. Kände som vanligt en blandning mellan avund och lättnad när vi passerade folk som var ute och festade i sommarnatten. Det var den sommarkvällen.

Feminism

Projektledaren och chefen

19 juli 2017

Det som Jenny skriver om idag har jag tänkt blogga om hur länge. Nämligen hur kvinnor styr upp och organiserar medan männen (ursäkta heteronormativiteten) åker snålskjuts på det.

Helt ärligt tycker jag att Magnus och jag lever någorlunda jämställt, vi sköter/leker/vakar med barn lika mycket, lagar mat lika ofta, Magnus tvättar och städar, jag plockar. Vår bröllopsdag planerar vi vartannat år, i år är det Magnus tur. Att vi lever så jämställt man nu kan leva i ett patriarkat handlar antagligen om att Magnus har vuxit upp med feministiskt medvetna föräldrar och att han och jag redan när vi blev ihop pratade JÄTTEmycket om jämställdhet och om hur vi vill leva och att vi fortsättningsvis pratar (ibland grälar) om det. Jag måste också bekänna att jag tagit ett motvilligt steg tillbaka i många planeringssituationer (plus inte varit snabbast på bbyn varje gång hon gråter), men tänker att det i längden är värt det.

Det sagt är det jag som har koll på vad som finns och inte finns i kylskåpet och jag som planerar (och betalar) alla våra resor. Det är också jag som på nån jävla vänster nästan alltid styr upp träffar med vänner. Detta stör mig något infernaliskt och när vi pratade om det häromdagen sade Maggan att han tänkt på samma sak, men att det är omöjligt att styra upp någonting genom andra män. Det slutar alltid med att planeringen rinner ut i sanden. Förutom om han kontaktar en kvinna, då blir det träff. I praktiken innebär det här att jag träffar mycket fler vänner än han och att vi tillsammans träffar fler av mina kompisar än hans.

 

Varför är det så här? Med tanke på hur många manliga chefer det finns kan det inte finnas någon logisk förklaring gällande ”naturligt” eller genetiskt ledarskap eftersom kvinnor tydligen är mästare på att styra organisationer (kan det vara så att män kvoterar in andra inkompetenta män till ledande positioner?). Jag tror helt enkelt att män av någon kulturell orsak tillåter sig själva att låta någon annan stå för det tråkiga planerandet. I längden gör kvinnor och männen sig själva en björntjänst för blir de ensamma blir de enormt ensamma och handfallna. Mäns sociala nätverk, som ironiskt nog är så hyllat i vår kultur, har så mycket glesare öglor än de flesta kvinnors.

Inte alla män och inte alla kvinnor och så vidare, men för de allra flesta verkar kvinnorna vara projektledare i familjen. Jag frågar som Jenny, ni med barn eller ni med mamma och pappa, vem gör vad enligt listan ovan? (nu när jag själv granskar den ser jag en tydlig övervikt på grejer jag gör. So much för mitt skryt om vår jämställda relation i början av inlägget).

Hur ska man då få till stånd en förändring? Prata om det, ta ett steg tillbaka och låt den andra planera och kom ihåg: Ingenting förändras av sig självt. Det går inte att vänta sig till en förändring, man är själv tvungen att förändra sitt beteende på nåt sätt.

Feminism

Jag kan inte sluta räkna gubbar

14 juni 2017

Jag är så glad över att filmen Wonder Woman går så bra. För går en film regisserad eller producerad av kvinnor dåligt blir den automatiskt en film son representerar alla kvinnor och alla filmer. I det här fallet skulle slutsatsen ha varit att kvinnor inte kan regissera och spela huvudrollen i en superhjältefilm. Att det finns hur många superhjältefilmer som helst med manliga producenter, regissörer och skådespelare som floppat, räknas inte.

Motsvarande hände när Theresa May förlorade i brittiska valet. Då var folk blixtsnabba med att kommentera att Mays förlust bevisat att kvinnor inte kan lyckas i politiken och May fört kvinnorörelsen tio år tillbaka i tiden genom sin usla politik. Nu är jag verkligen ingen beundrade av Mays politik, men att som politiker misslyckas i ett val är verkligen ingen unikt kvinnlig egenskap.

När man en gång börjar räkna gubbar är det ändå omöjligt att sluta. Gubbar på sport-, ekonomi- och politiksidorna i tidningen, gubbar på EU’s toppmöten, på utfrågningar av FBI-chefer, som VD’n, som huvudpersoner, kolumnister, partiledare och i tusen andra situationer. Och alla får de vara individer, inte representera sitt kön. För insinuerar man att en man representerar sitt kön blir han rasande eftersom INTE ALLA MÄN.

Jaja, jag är väl bara lite trött på att vara omgiven av män.

Feminism

Feministiska reklamer

30 maj 2017

På sistone har jag fått göra några jobb för Yle. Väldigt kul! Recenserade Ivanka Trump-boken ”Women who work” förra veckan och i dag ligger en text om Kalevala korus kampanjvideo ”Kesyttämätöntä kauneutta” på sajten. Jag skriver om reklam och feminism och om hur företag åker snålskjuts på bland annat feministiska och kroppspositiva rörelser. I morgon kväll sänds också en radiodiskussion med mig och utgångspunkt min text.

Här ett utdrag: ”Alla dessa reklamer, H&M, Dove och Kalevala Koru handlar nämligen om kvinnlig skönhet. Vi utgår fortfarande från att kvinnor skall och vill vackra. Till och med uttalat feministiska reklamer har som utgångspunkt att skönhet är det viktigaste försäljningsargumentet. Må så vara att det är olika sorters skönhet, men grundtanken är ändå att kvinnor strävar efter att vara vackra. Hur vi än definierar skönhet stannar reklamen vid att kvinnor bedöms och därmed objektifieras på grund av sitt utseende.”

 

Feminism

Bitterfittan och sociala medier

18 maj 2017

Hur mycket jag än älskar sociala medier mår jag ofta sämre av att besöka speciellt Facebook än att låta bli. Mindre på grund av att jag skulle avundas andras liv (det har en väl Instagram för), men för att det så ofta dyker upp så vidriga åsikter där. Under en period tog jag som vana att kommentera nåt i stil med ”Fortsätter du publicera sånt här kommer folk att tro att du är rasist.” under snubben som lade ut rasistiska bilder och texter, men sen orkade jag inte mer och blockade honom. Har också svårt för folk som forfarande, som om det var 2012, drar vitsen hen = höna på engelska och/eller tror att människor bara kan vara antingen kvinnor eller män.

Jag pendlar mellan att vilja ge mig in i diskussionen eller bara stänga ner Facebook och läsa en bok. Väljer allt oftare det senare, mest för att jag blir lugn och harmonisk av böcker. Började precis på Bitterfittan 2, har läst 60 sidor in, är inte helt övertygad om den litterära kvaliteten (ännu!), men längtar efter att diskutera den med Jihde i podden. Spoiler: Läser en den som en instruktionsbok istället för roman skulle de flesta kvinnor vara lyckligare om de inte gifte sig med män.

Feminism

Nytt förslag på mors dag

14 maj 2017

I dag i USA och Finland firar man mors dag, om nån vecka är det Sveriges tur. Jag är så himla tudelad till de här festligheterna. Visst är det fint att mammor blir uppvaktade, men på basen av en snabb och mycket subjektiv undersökning i mina sociala medier-flöden verkar det som om det till stor del är vuxna män som firar morsan till de gemensamma barnen. I dag har mammor fått dyra bruncher, smycken och blommor. Alla dessa mödrar är givetvis värda att bli firade, men jag önskar att det här engagemanget för kvinnorna skulle finnas också utanför mors dag.

Jag fattar att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt, det går att både hylla mamman till ens barn och vara en jämställd person som jobbar för kvinnors lika rättigheter i samhället, men när morsdagen blir en dag då mammor upphöjs för sin osjälviskhet, sitt tålamod och sin hängivenhet till barnen blir det mer av ett cementerande av ett ”naturligt” tillstånd. Det bekräftar bara idealet av den blida, självuppoffrande modern.

När kvinnor kommer hem från jobbet stiger deras stressnivåer eftersom det andra, oavlönade, skiftet börjar. Mäns stressnivåer sjunker eftersom arbetsdagen är över. Det är praktiskt taget omöjligt att hitta ett heteroförhållande som är jämställt efter barnen. Morsor tar generellt lejonparten av allt obetalt hushållsarbete och det mesta tankearbete kring skolor, ungarnas tandläkartider, matsäckspackningar, kompisars födelsedagar och så vidare.

En riktigt bra gåva till mammorna vore att underlätta deras arbete genom att konkret själv ta tag i det. Jag efterlyser därför färre hyllningar för mammors uppoffringar och mer kavla upp ärmarna och dela på skiten.

Tänk om mors dagen inte gick ut på att pappor firade den perfekta mamman, utan istället var en dag då fäder i heterofamiljer granskade sitt föräldraskap och sitt engagemang kring barn och hushåll.

Barnen kunde fortfarande få göra små gulliga kort åt sina mammor och vuxna barn hylla sina egna mödrar. Jag måste ju inte nödvändigtvis förstöra allt gulligt kring mors dag.

Avslutningsvis en hälsning till alla er som längtar efter barn, men ännu inte fått det. Ber om ursäkt för min ofta självklara inställning till mina egna ungar. Ibland får jag stunder av klarhet och inser vilken otroligt fin gåva det är att få leva en tid med dessa två små människoliv.

Feminism Okategoriserade

Dubbelmoralen kring äldre flickvänner

25 april 2017

Det var nån i kommentarsfältet som skrev om franska presidentkandidaten Emmaunel Macrons 24 år äldre fru Brigitte Trogneux och hur irriterad hon blir på att folk och media gör det till en stor grej att Trogneux är så mycket äldre än Macron. Och jag håller med om irritationen. Det är inget annat än dubbelmoral. Ingen förfasar sig över att till exempel Donald Trumps fru Melania är 25 år yngre än han. Men så är det med normer, vi är så vana vid att se världen på ett visst sätt att vi blir provocerade när folk väljer att leva annorlunda. Jag blir så glad och tacksam över par som inte platsar i normen.

Därför är det så viktigt för oss vanlisar att se att det finns människor som Macron och Trogneux, par som inte lever i heterosexuella parförhållanden, kvinnor och män som inte vill ha barn, som vill ha det men inte kan, par där kvinnan är längre än mannen familjer, konstellationer med elva ungar, transsexuella och alla andra som faller utanför normen. De här människorna gör oss andra en enorm tjänst genom att visa att det finns fler sätt att leva på och vårt sätt inte är bättre eller ”naturligare” (åh, så jag avskyr det ordet) än nåt annat. De gör himlen lite högre och samhället mindre instängt.

Signatur vit heterosexuell kvinna i äktenskap med man som är två år äldre och tio centimeter längre, två barn och ja ni fattar ju hur sjukt normativ jag är.