Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Hästar

Hästar Los Angeles

Equus coaching i LA

20 september 2018

För ganska exakt en månad sedan testade Magnus och jag på equus coaching med min kompis Frida som precis utbildat sig till precis det. Den här gången styrde vi nordost om Los Angeles till Tujunga där Frida testade ett nytt ställe. Och framförallt nya hästar. Hon berättade att nu när hon är gravid så är det praktiskt taget omöjligt att få hästarna att jobba med henne. De vill bara att hon ska ta det lugnt och vila.

Vi bestod den här gången av Vidar, Majlis och jag, plus Cissan. Först var vi tvungna att signera papper på att allt var på vårt eget ansvar. Så är det alltid i USA. Folk är livrädda för att bli stämda. Kanske det är så i Norden också nuförtin?

 

Frida är ett sånt proffs. Tycker det är värt att hälsa på i Los Angeles bara för att bli coachad av henne. Hon är så saklig och vänlig och har en analytisk förmåga. Och så är hon såklart en människokännare. Frida har såklart tystnadsplikt, så det är fritt fram att öppna sig för henne.

Cissan var först ute med den här hästen. Otroligt oartigt av mig att inte minnas vad hästarna hette, men sån är jag.

Ungarna kunde tänka sig roligare förmiddagar. Eller Majlis älskade ju hästarna, men sparade inte på gnället när hon tyckte att jag befann mig för långt ifrån henne eller annars bara var frustrerad.

Uppgiften var att få hästarna att lyda oss från marken. Utan att sitta på dem eller röra vid dem. Eller egentligen var uppgiften att jobba med oss själva. Analysera hur vi kände oss när hästen inte gjorde som vi ville.

Jag gick som vanligt in med högra krav på mig själv att visa alla hur duktig jag var och att jag kan det här med hästar. Kämpade på som bara den. När jag fick hästen att trava var jag överlycklig, men sen sa det stopp. Jag blev såklart frustrerad och besviken på mig själv. Får jobba lite mer på de känslorna. Frida försökte förklara att fokus inte ska ligga på hästen, utan på en själv, men det var för döva öron. Fast nu överdriver jag, jag åkte faktiskt hem med en övning som ska underlätta mitt liv lite.

Majlis sysslade med ett experiment som vi kan kalla: ”Världens smutsigaste barn”. Jag ansträngde mig för att vara ”avslappnade hippiemamman”, men det gick sådär. När vi kom hem blev det bad och pool och bad. Vår pool har restaurerats i sex veckor och igår öppnade den äntligen. Väntar har varit lång. Nu hoppas jag på bad fram till minst november.

Hästar Jobb Los Angeles

Je suis Conor

19 september 2018

I dag åkte jag ut för min andra session av equus coaching. Min vän Frida som utbildat sig till hästcoach är verkligen en stjärna. Så tydlig, förtroendegivande och lyhörd. Eftersom det var yom kippur och skolorna var stängda och hade jag barnen med mig. Det blev väldigt mycket gnäll och mindre harmoni än önskat, men jag fick i alla fall umgås med hästar. Jag ska skriva mer om det imorgon med bild och video.

I alla fall: när barnen och jag kom hem var vi otroligt smutsiga och trötta. Majsan och jag tog ett dopp i den nyrenoverade poolen och Vidar valde att ta ett bad i badkaret. När Magnus kom hem från jobbet var jag full av historier från dagen som gått. För att vara artig frågade jag ändå hur hans dag varit och Magnus sa: ”I dag stod jag i ett hus på Sunset Boulevard och pratade i telefon med Gunilla Persson när Sylvester Stallone kom ut ur hissen och hälsade på mig”. Det kändes mer LA än min dag, men jag gjorde i alla fall mitt bästa. Je suis Conor i den här giffen.

 

Brunch Hästar Los Angeles Personligt Podcast Restauranger

Helgen som gick

16 september 2018

Smulan skrev att hon gillar blogginlägg med temat ”Helgen som gick” och vem är jag att inte hålla med om det. Nu kör vi! I fredags inledde jag som sig bör helgen med en ridlektion. En svår, men bra en. Jag red Bee, ett sto jag bara ridit en gång förut. Det är alltid lite trixigt att rida en helt ny häst, men mot slutet tycker jag att jag fick till det.

Sen kom jag hem och redigerade manus hela dagen. Cissan hörde av sig och undrade om vi hade lust att hänga med på drinkar i Downtown samma kväll. Det hade vi! Jag skapade ett avancerat pussel av barnvakter, beställde en Lyft och träffade Cissan, Per och Maggan (som ändå jobbade på den sidan om stan) i the Valley. Vi tog en drink på Ventura Blvd och åkte sedan till DTLA där vi åt middag på NoMad.

Följande dag jobbade Maggan SOM VANLIGT och jag tog kidsen till den nyöppnade lekparken nere på stranden. Har suktat efter den här parken i ett halvår och är så glad över att den äntligen öppnades. Inte så mycket för att jag gillar att hänga i lekparker, men ibland måste man och då är det ett bonus att den ligger a) väldigt nära oss b) på stranden.


Bra träning att ta sig uppför trapporna igen med en Majlis i famnen. Maggan svängde förbi vår gemensamma hem, bytte kläder och drog iväg på kräftskiva. Jag fick en inbjudan att dricka vin med några kvinnor i grannskapet och tackade ja. Tog givetvis med barnen, Vidde på cykel och Majsan i vagnen.

Tog tydligen inte en enda bild, men föreställ er ett gång damer som dricker lite vin och pratar medan barn i alla åldrar springer omkring. Hade tänkt gå hem kring åtta, men var på väg först halv elva. Natten var ljummen och fin. Såg en tvättbjörn på vår trappa när vi svängde runt hörnet, kändes exotiskt.

Följande morgon sov alla länge. Jag steg upp kring nio och lagade jag våfflor i vårt nya våffeljärn. Har känt ett motstånd mot att skaffa ett, men inser nu att det är hundra gånger enklare att grädda våfflor än att steka pannkakor/plättar. Ingen bryr sig ändå om att jag kan svänga dem i luften. Så lite tack för så mycket övning.

Sen gick vi upp till Courtyard Kitchen och åt en andra frukost med några kompisar. Second breakfast är min favoritnåltid. Sedermera drog Vidde på playdate, Majlis sov middag medan Magnus och jag spelade in veckans podd. Bra avsnitt där vi bland annat snackar relationer och män som vill ha yngre kvinnor, ja och politik, fattigdom, journalistik och hur man gör bra YouTube-filmer.

Ja och nu är det söndag kväll. Det var meningen att vi skulle åka på kalas till vår kompis Sofie som bor precis under Hollywoodskylten, men Magnus kände sig krasslig och var dessutom tvungen att jobba så det blev en söndag hemma istället. Det var den helgen.

 

Hästar Personligt

Lösa tankar om att ta till sig komplimanger

15 september 2018

I går efter ridlektionen kom en kvinna fram till mig och sa att hon tycker jag är duktig och att alla hästar jag rider ser så fina ut under mig. Jag blev jätteglad och lite generad. I höst har jag ändå bestämt mig för att bara ta emot snälla ord och komplimanger. Inte säga emot, inbilla mig att personen ljuger eller att hen egentligen inte menar det, men bara vill vara snäll och kanske manipulera mig till någonting. Det kommer såklart tillfällen när det verkligen är så, men det tänker jag strunta i. Om någonting får mig att må bra bejakar det.

Det kändes lite pinsamt att ens skriva ut ridkomplimangen. Jag vill inte vara en sån där person som endast delar och retweetar beröm jag fått. Jag vet inte varför jag är så irriterad på sånt beteende, men liksom: ”Bidra till diskussionen med nåt mer konstruktivt än reklam för det någon annan sagt om dig! Och du borde kanske fundera på varför det är så viktigt för dig att andra får veta att någon tycker du är bra”. Egentligen finns det ju en mycket mänsklig förklaring på det beteendet: Vi vill alla bli bekräftade och älskade. Men kanske då öva sig på att själv skriva att man är bra. Visa att man själv är stolt över det man åstadkommit. Äh vad vet jag. Tycker bara att stolthet är snyggare än blygsamt skryt. Men VEM ÄR JAG ATT DÖMA!

Oj, nu blev det här inlägget en övning i fri association. Ber om ursäkt för det. Men rekommenderar att bara ta till sig komplimanger. Det är svårare man kunde tro i början.

I går vad Magnus och jag ute med Cissan och Per. I dag jobbar Magnus och jag är hemma med barnen. Igen. Så tråkigt. Kan inte nån av er komma hit och hänga med oss? Jaja, eftersom det är helg och allt vill jag också passa på att tipsa om det här sjukt roliga pranket ”The Invisible Prank”. Jag har skrattat så sjukt mycket. Hej då!

Hästar Länkar Los Angeles OOTD Personligt

Helgen som pågår

9 september 2018

Vad gör man då en helg i Santa Monica, frågar ni mig kanske inte, men här kommer en redovisning ändå. Jag inledde fredagen som vanligt med att rida. Först skulle jag rida min vanliga häst Gus, men eftersom han varit så vild på sistone föreslog min instruktör att vi skulle longera honom en stund före lektionen. I närheten sågade någon bräder och varje gång sågen satte igång fick hästen spatt. Till slut fick han återvända ut i hagen och jag fick rida en annan häst: Nunu.

Vill egentligen inte erkänna detta ens för mig själv, men i hemlighet var jag lite lättad. De senaste gångerna har Gus varit mer av en rodeohäst än en dressyrhäst och trots att jag ännu inte varit nära att falla av är det inte speciellt kul att sitta på en opålitlig kuse. Då går all fokus till att lugna ner djuret istället för att rida dressyr. Plus att det skulle vara tråkigt att skada sig.

Sen kom jag hem, svarade på e-postmeddelanden, läste igenom ett manus jag ska lämna in nästa vecka, hämtade Vidde från skolan, växlade mynt för att tvätta, tvättade, tog emot Viddes kompis Ali och gladdes åt att ungarna lekte fantasilekar istället för att spela skärmspel. Sen kom Alis mamma och hämtade Ali och de tre övertalade mig att Vidde skulle fortsätta kvällen hemma hos Ali. Sagt och gjort.

Runt klockan sex började jag messa Magnus med frågor på när han kommer hem. Det blev till slut åtta-tiden. Vi är nu en vanlig LA-familj. Jaja, Maggan plockade upp Vidar på vägen hem och så promenerade vi upp till kvarterskrogen Spumoni. Vi åt penne arrabiata (jag), en calzone (Magnus) och Mac&Cheese (Vidde). Majlis somnade på vägen upp så hon fick ingenting. Personalen kom och fyllde på våra vinglas ”on the house” hela tiden, men eftersom vi är ansvarsfulla vuxna sa vi STOPP ganska fort.

Jag somnade tvärt när vi kom hem. Vaknade kvart i sju av att Majlis lagt sig tvärs över min kudde. Otroligt irriterande. Steg upp, kokade kaffe, läste tidningar och bloggar. Barnen vaknade, gav dem mat. Spelade in halva Magnus och Peppes podcast (blir ett BRA avsnitt!) och gick sedan på barnkalas som började klockan 10. Är det normalt med så tidiga kalas?

Det var i alla fall reptiltema och en inbjuden reptilhanterare förevisade ormar, skölpaddor, ödlor och annat som man inte vill ha något att göra med. Man fick klappa de flesta. Lyckligtvis serverades det också generösa mimosas.

 

Sen traskade vi ner till Oceans Avenue och träffade några kompisar på Oysterette. De berättade om en filminspelning i veckan där tre chimpanser varit med. Regissören sa att de var som tvååringar, gulliga och kramiga och ibland sura. Goals på att få jobba med chimpanser (annat än ens egna barn).

Så nöjd över mina Blankens-skor. Otroligt sköna och snygga. Tre olika personer ville prata om Princes ”Purple Rain” när de såg dojorna.

När vi kom hem redigerade jag bok en stund och sov en halvtimme. Bless you tuppluren. Och precis innan solen gick ner sprang jag en tur. Jag började med att lyssna på podden 1A, men det gick så trögt att jag beslöt mig för att byta till musik. Det hade blåst in en dimma från havet och kändes som vilken som helst höstdag i Helsingfors. Jag fick ett plötsligt infall av nostalgi och valde Kents ”Sista sången”. Där sjunger Jocke Berg bland annat om Malibu och om hur de plockar upp barnen från Roosevelt, alltså Vidars skola (Bergs brorsbarn gick i samma skola tills de flyttade hem till Stockholm för drygt ett år sen). Jag springer oftast med podd i öronen, men älskar egentligen att lyssna på musik. Det skapar en soundtrack till omgivningen och jag känner mig som en osynlig betraktare.

Jag har hållit på med det här inlägget i ett dygn nu. I dag söndag har det inte hänt mer än att Magnus jobbat, vi spelat in podd och jag tagit en lååång promenad med Majlis i vagnen (lyssnade på flera bra poddar, tipsar om dem på Amerikabloggen). En gullig hund kom fram till mig och dens snygga ägare sa att hunden bara kommer fram till vackra kvinnor. Jag låtsades som om han inte sade det till alla han mötte och kände mig snygg resten av dagen.

Hästar Personligt Skriva

Vad göra när världen brinner

31 augusti 2018

På sistone har flera olika personer tipsat mig om ”Sharp Objects”, jag älskar ju Gillian Flynn och har läst boken, men efter två avsnitt blev det för mycket döda flickor för att jag skulle kunna se vidare. Jag vet inte om det är åldern, nåt slags utdragen PMS eller att världen just nu är ganska hemsk, men jag samlar liksom på mig otäcka fakta och kan inte släppa dem. Igår åt vi middag med goda vänner från Kanada som berättade att landet håller bokstavligen på att brinna upp.

På vägen till stallet lyssnade jag först på On the Media som handlade om högerextremister och hur de manipulerar media. Hur en ganska liten grupp får massor av utrymme och makt. Podden The Daily handlade om hur man redan på 1980-talet började tala om klimatförändringen (klimatkatastrofen) och hur nära vi var att stoppa den. Sen valde USA kapitalismen istället. Tidigare i vecka måste jag stänga av när samma podd handlade om småbarn som vid gränsen separeras från sina föräldrar. Eller nyheten om att tonåringar sparkat ihjäl en rumänsk EU-immigrant och dessutom filmat det. Mår så illa. Jag känner mig också Vaså ambivalent till information. Jag tycker att det är min demokratiska skyldighet att ha koll på nyheter och vara allmänbildad, men så mycket av det som händer får mig att må dåligt.

En liten hjälp är att ta en paus från allt och åka upp till stallet. I dag hade jag en så jäkla bra ridlektion, trots att hästjäveln mot slutet drog värsta rodeoshowen med mig på ryggen. Det är lite läskigt och lite kul. När sånt händer. När vi kom tillbaka till LA från Stockholm började jag kolla på Youtube-klipp om hur man blir en bättre dressyrryttare och det har, tro det eller ej, hjälpt mig upp på en ny nivå. Nu är videosnutten under från förra veckan när Maggan och Majsan hängde på, rider en annan häst. Hade inte ridit ordentligt på två månader, men kul var det också!

 

Vad gör ni för att må bättre när det känns som om världen brinner? Läser böcker, mediterar, skriver, GÖR något gott och konstruktivt, gosar med kattungar, letar upp gulliga djurvideos, gosar med era småbarn ELLER?

Hästar Jobb Personligt Skriva

Anonyma Prestationister

21 augusti 2018

Apropå gårdagens inlägg om prestation läste jag det här reportaget skrivet av en journalist på Svenska dagbladet. Det handlar om hur journalisten får utmattningssyndrom och får sätta sig i ett rum med andra Anonyma Prestationister och öva på att komma sent, inte ta ansvar och göra saker utan nytta. Jag läste den två gånger för att den var så välskriven och för att den hade så många beröringspunkter med mitt eget sätt att leva. Nu är jag ju inte utbränd, men så säger väl alla innan de får utmattningssyndrom.

”Men har jag inte ändå behandlat de flesta delar av livet – från resor och träning till fester och dejter – som om de vore en sorts arbete där man bör maximera utfallet? Har jag inte nästan oavbrutet känt mig jäktad och haft svårt att uppskatta nuet eftersom jag mentalt redan gått vidare till nästa grej? Och trots att jag själv mest blir lättad om en vän, säg, bjuder på anspråkslös mat eller visar upp ett stökigt hem – hur mycket energi har jag inte lagt på att försöka laga imponerande middagar och att ha det snyggt i lägenheten?

Förra året vigde jag de flesta av mina semesterveckor åt att skriva på en bok.”

Jag går igång på att folk tycker att jag är produktiv och kreativ och snabb. Dessutom har jag haft privilegiet att jobba bara med sånt jag gillar. Jag tycker handen på hjärtat att det ÄR otroligt intressant med amerikansk inrikespolitik, att skriva (både för mig själv och andra), och springa och rida och ha koll på samhället, prata om feminism, spela in poddar och så vidare. Mitt jobb är mina intressen.

Men tänk om jag främst gillar personen jag blir i andras ögon när jag gör allt det jag gör? Den tanken är ganska jobbig. Jag vill snabbt förklara att det inte är så. Ändå gav gårdagens coachingsession mig en påminnelse om att jag kanske borde tagga ner lite på prestationerna. Att det inte är så farligt att inte vara bäst och duktigast.

I höstas när jag spökskrev en bok på en månad mådde jag inte tusen fattar jag nu i efterhand och när jag pluggade på USC 2013-2014 började jag tappa hår på grund av stress. Så är det inte alls nu. Jag mår bra, är glad och lider verkligen inte av utmattningssyndrom, fast gör ytterst få grejer som inte är nyttiga eller leder till nåt. Det skulle vara att kolla på tv-serier då. Ändå drabbades jag av tidningstexten.

Det här citatutdraget ur reportaget tycker jag var nyttigt att läsa.  Verkar vara enkelt i teorin, men otroligt svårt i praktiken för många av oss (inte Magnus). Hur är det för er?

”Vi får i hemläxa att bete oss tvärtemot våra instinkter: ta pauser i arbetet, komma för sent, göra saker långsamt, göra saker halvdant, stå kvar vid övergångsstället när det är rött trots att det inte kommer några bilar, boka in tid för att vara lediga och sysslolösa, prata med lägre röst, låta bli att prata helt, äta på fasta tider, stå still i rulltrappan även om det hörs att tunnelbanan kommer.”

Just det! Avslutade förresten precis en bok som handlar om just detta: Heidi Hakalas ”Bara lite till”. På torsdagen kommer ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om den.

Hästar

Coaching med hästar

20 augusti 2018

Min vän vän och ridkumpan Frida har under de senaste åren utbildat sig till hästcoach. Alltså inte en person som coachar hästar, men som använder hästar i coachingen. I dag fick jag en minisession ute på en gård nordost om Los Angeles. Det var fausiken det roligaste och svåraste jag gjort på länge.

 

Michael som har ranchen med sin fru tar han om hemlösa hästar, hästar som farit illa eller andra vilsna hästar. Speciellt akut var det efter den ekonomiska kraschen 2008 då folk inte längre hade råd att ta hand om sina hästar och helt sonika släppte ut dem. De förökade sig och galopperade omkring i vildmarken. När myndigheterna började fånga in hästar var Michael och hans fru några av dem som erbjöd sig att ta emot hästar, rida in dem och sedan ge eller sälja dem vidare.

I dag tar han emot mellan 40-60 hästar om året och försöker hitta nya hem åt dem. Den här hingsten hade myndigheterna hittat tillsammans med ett tiotal andra på en bakgård. Människorna som hade dem samlade på hästar, men gav dem varken mat eller rörde vid dem. Folk är så sjuka.

På bara ett par veckor får Fahnenstock Ranch ordning på hästarna så det går att rida dem. Sen handlar det om att utbilda hästköparna. Vissa vill ha en kuse utan att någonsin ha suttit på en. Då krävs det såklart lite utbildning.

Jaja, men det jag skulle skriva om var Fridas coachande. Jag var väldigt imponerad av hur hon tog sig han både hästarna och oss. Det slog mig att hon hade samma självklara framtoning som Magnus hade när jag hälsade på honom på Nyhetsmorgon. Ja och på tal om Magnus så gick det jättebra för honom och hästarna.

Han bara gick in i paddocken och tyckte att allt var ganska kul. Innan coachingen skulle man fylla i en liten blankett åt Frida där man skulle skriva vad man vill jobba på i sitt liv. Maggan skrev ungefär: ”Ingenting, mitt liv är perfekt” och det fick han väl bekräftelse på med hästarna.

 

När det var min tur fick jag öva på en mulåsna. Klokaste av alla hästar sa Frida. Eftersom jag såklart ville vara bättre än Magnus (hallå, JAG är ju den med hästvana) och annars också tror att jag bara kan bli omtyckt om jag presterar jättebra hela tiden på alla fronter gick det inte alls lika bra för mig. Men det var så oerhört kul och intressant och givande. Vill nu markjobba med hästar varje dag.

IMG_5486 from peppe öhman on Vimeo.

Hästar Stockholm

Galopp över Gärdet

7 augusti 2018

Efter Gryningsritten fick jag mersmak för att galoppera i det fria. I LA rider vi hy bara på bana och att galoppera ute i naturen är en av de bästa saker en människa kan göra. Jag drog med mig Lisa som precis flyttat till Stockholm från New York och Annika som i lördags flyttat hit från Helsingfors och så drog vi ut på tur runt Djurgården.

Det var bara vi tre och Amanda som ledde ritten och vi galopperade mycket. Är man minst två personer kan man boka en turritt. Det finns alternativ för nybörjare också. Och tycker man att det är läskigt att rida på en häst ordnar Häståkeriet häst- och vagnturer.

Den svenska sommaridyllen var i sitt essä. Vi red förbi andra hästar, får turister, över Djurgårdskanalen och ja ni fattar.

Annika frågade mig om hur Lisa och jag känner varandra. Jag sa: ”Ursprungligen bloggen, men sen genom gemensamma vänner”. Då ställde hon följdfrågan: ”Hur träffas man genom bloggen”. Jag har flera riktigt bra vänner jag träffat genom bloggen, men vet inte riktigt hur jag ska förklara att vi blivit vänner. Genom att kommentera på varandras bloggar och sen träffas?

Det var i alla fall en alldeles magisk dag som inte blev sämre av att vi tog en sista galopp tvärs över Gärdet. Hela Djurgården är för övrigt full av ridvägar så det är tryggt att rida där.

Efteråt svabbade vi av hästarna och släppte ut dem i hagarna på Gärdet. Fatta att sånt ens finns smack mitt i Stockholm.

Hästar Resa Stockholm

Gryningsritt genom Stockholm

25 juli 2018

I går ringde väckarklockan 4.30 och en stund senare plockade Cissan upp mig i sin lånebil. Jag var lite snurrig efter alldeles för få timmar sömn, men kvicknade fort till. Solen hade gått upp, det var kring 20 grader varmt och stan låg helt stilla. Vi körde ut till Gärdet och Häståkeriet, fick varsin häst och red iväg.

 

Vi travade längs med Valhallavägen och jag vinkade åt svärmor i fönstret (hon var den enda lojal nog att stiga upp i ottan för att se mig rida förbi). På grund av hettan sover vi alltid med balkongdörren öppen och jag brukar själv vakna till ljudet av hovar utanför. Den här morgonen satt jag själv på en av hästarna.

Sen red vi vidare mot Stureplan, Hötorget, Gamla stan och kajen medan stan långsamt vaknade upp. Det var fint att se hur glada folk blev av några hästar som passerade. Nere vid Strandvägen stannade en taxi vid rödljus och senare textade Sandra att hon sade suttit i bilen och vinkat till hästarna.

På ridvägen efter Grand Hotel galopperade vi en sträcka, hästarna kvicknade till och man kunde känna hur kul de tyckte att det var med lite galopp. Kanske en av topp tre känslorna i livet är att sitta på en galopperande häst.

Runt halv nio var vi tillbaka i stallet, svabbade av hästarna och släppte ut dem i hagarna på Gärdet. Sedan åt vi frukost och när allt var över hade dagen knappt börjar. Rekommenderar varmt! Dock bara för personer med ridvana. Jag gjorde en liten intervju med turledaren som berättade att det nästan alltid finns någon med som ljuger om hur mycket hen (okej HAN) ridit och att det inte är ovanligt att folk trillar av. Ljug ej om sånt, folk. Det finns nybörjarturer också. Kolla in dem och allt annat Häståkeriet har att erbjuda!