Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Los Angeles

Los Angeles

Kvinnor spelar softball, män baseball

16 mars 2017

Aldrig känner jag mig lika amerikansk som när det är Little League-träning och match och jag sitter på läktaren som en vanlig little league-mamma. Varje fredag och söndag åker vi ut till en basball-plan några kilometer från hemmet och kollar på Vidar och hans kompisar som försöker träffa bollar och springa runt planen.

Vidde är helt okej (alltså: det händer att han träffar bollen när den kommer flygande) och jag tänker varje gång att jag ska ta ut honom i parken och träna lite kast och slag, men det blir aldrig av. Föreställer mig att det är ännu roligare att spela om en är duktig. Ska fanimig ta honom till parken och öva lite.

Det stör mig lite (mycket) att det inte finns en enda tjej i laget och att när småsystrarna, som är med för att kolla på brorsorna, klättrar omkring på läktaren ropar mammorna och papporna att de ska komma ner så de inte faller ner och skadar sig. Vill ropa att de ska låta ungarna leka, men det finns få saker som är så otrevliga som när andra människor läxar upp en i hur man ska uppfostra sina barn.

Jag blir själv väldigt sugen på att spela. På 1900-talet när jag gick i grundskolan minns jag att jag var bra på boboll, det finns ju en risk att jag a) minns fel b) inte nödvändigtvis är bra på baseball hundra år senare, men det SER så kul ut. Jag försökte fråga en mamma om kvinnor som spelar baseball, men hon gav sig bara in i en lång förklaring om softball så jag släppte ämnet. Hon hade uppenbarligen inte sett A league of their own.

Los Angeles

Frilansarlivet i Los Angeles

9 mars 2017

I går kväll fick Magnus ett erbjudande om ett tv-jobb som skulle klarna i dag. Imorse fick han grönt kort och skulle åka på ett möte samma eftermiddag. Någon timme senare hade jobbet avbokats eller möjligtvis skjutits upp med ett år. För ett par år sedan skulle jag ha blivit besviken och nedslagen, fått en ångestklump i magen för vår ekonomi, men nuförtiden vet jag att sånt här händer och att det hittills alltid dykt upp något annat kul (och oväntat).

Samma kväll tog jag en promenad med Majlis vid solnedgången. Det var vindstilla och drygt tjugo grader varmt i luften. Solen sjönk långsamt ner i Stilla havet och himlen blev alldeles rosa. Folk log mot mig och sa nåt om gullig baby och Majsan blåste salivbubblor som hon sedan gapskrattade åt. Jag kände en sån enorm tacksamhet för att få bo här.

Allt kommer väl med ett pris och jobberbjudanden som försvinner, korta stunder av ekonomisk ångest och andra perioder med alldeles för mycket jobb är lätt värt det. Jaja, det var det jag tänkte på i dag.

Los Angeles

Los Angeles i sommar

9 mars 2017

Som vanligt hyr vi ut vårt hem medan vi är i Norden under sommaren. Just nu är bostaden ledig mellan ungefär slutet på juli och mitten av augusti. Vi bor ett stenkast från Stilla havet, pool finns, en liten uteplats med grill, två sovrum och bra stämning. Maila eller kommentera om ni eller någon ni känner vill bo här i sommar.

Los Angeles

Med russebuss i Los Angeles

12 februari 2017

Mitt liv här i L.A. är till 99,9 procent av icke-fest, men ibland händer det. I lördag fyllde vår kompis Per år och jag fick dra på mig en klänning, högklackat och packa Jimmy Choo-handväskan jag fått av en av mina bästa vänner Karine. Om vi ska vara helt ärliga är det nästan ett år sedan jag fick den, men första gången den kommit i användning.

 

Vi levererade barnen till barnvaktarna och satte oss i en Lyft (man kan ju inte åka Uber längre) mot North Hollywood. Jag hade besökt Dry Bar uppe på Montana tidigare samma dag och kollat på en makeup-tutorial. Fattar ni magnituden av förberedelserna? Så här går det när tanten bara går på nattklubb högst två gånger om året.

Vi tog en fördrink hos familjen Blankens och satte oss sedan i RUSSEBUSSEN som skulle skjutsa oss runt stan resten av kvällen. I stereon pumpades 90-tals pop och hiphop ut. I början sittdansade folk lite blygt, men ju längre kvällen och tequilan led desto mer vågat rörde sig sällskapet.

Efter middagen på Pink Taco åkte vi till Koreatown, gick upp för en sliten trappa i ett anonymt hus och möttes av en kvinna i ett avskalat rum. Hon förklarade reglerna (förbjudet att filma, fota, snapchatta, göra instastories etc) och så öppnade hon dörrarna till ett stort brunt träskåp som inte var ett skåp alls utan ingången till vad som mest påminde om en nattklubb i Havanna på 1950-talet. Eller bara en konstig version av Narnia. Kring midnatt drog Maggan hem för att plocka upp Majlis (Vid fick sova över) medan jag ramlade ner i sängen nånstans efter två.

I dag har jag inte mått superbra, men har ändå gått omkring och varit så där kärleksfullt fnissig som man ibland är när man haft en riktigt rolig utekväll. Dessutom visade sig Majlis vara en exemplarisk baby och sov sin första hela natt. #BLESSED Runt tolv plockade vi upp Vidar och tog sedan en promenad, en smoothie och när vi kom hem igen, jag en tvåtimmar lång tupplur. Bra helg ändå.

Los Angeles Resa

Öknen, how I love you

30 januari 2017

Eftersom det var fredag tog det oss drygt fem timmar att komma ut ur stan och köra till Josua Tree, en resa som utan trafik skulle ta runt tre timmar. Men det gick bra. Vidar och Majlis sov medan Maggan och jag lyssnade på podcaster och gjorde carpool karaokes. Sen kom vi fram till Vilda västern.

Vi hade hyrt ett hus mitt i öknen. Det var tyst, kallt, kolmörkt och så mycket stjärnor på natten att man blev yr av att kolla upp. Mycket skönt för en nyhetsstressad hjärna. Älskar att man bara kan köra iväg på en liten helgresa och komma till ett helt nytt sorts landskap.

På lördagen gjorde jag misstaget att skriva på Facebook skrev jag att jag var intresserad av protesten på LAX, det ledde till att hela mitt flöde bara handlade om folk som protesterade mot att presidenten förbjudit folk från vissa länder att flyga in i landet. Jag blir så illa berörd av rasismen och samtidigt så berörd av hur människor står upp för varandra. De protesterar och donerar och demonstrerar och hjälper. Snyft. Går omkring med tårar i ögonen. Därför var det lite skönt att befinna sig en bit ifrån allt.


Vi hängde i den inhägnade trädgården, som för övrigt var ett paradis för leksugna barn och hundar, åkte in i parken och hajkade lite. Höll tummarna för att ingen av ungarna skulle bryta något ben när de klättrade omkring på klipporna. Önskar att bilderna gjorde rättvisa åt hur otroligt vackert det är i den här nationalparken, men ni får arbeta med det ni får här.



På kvällen åt vi pizza eller fisktacos och drack lite vin, kollade på film, spelade fussball och pingis, tog filtar och lade oss i solstolar och kollade på stjärnorna, lyssnade på prärievargarna och skrattade åt enkla skämt. Så fruktansvärt välgörande.


Sista dagen, det kändes som om vi varit bortresta i ungefär en vecka, samlade vi ihop alla matrester och gjorde en picknick av dem. Sedan satte vi oss i bilarna och åkte ut till en utkikspost i parken. Där kunde man se ner över Coachella Valley, Palm Springs och några snötäckta bergstoppar. Det blåste som fan, men vi lyckades lokalisera ett vindskydd där vi åt vår matsäck.


Nu är vi tillbaka i Los Angeles och det verkar bli lite varmare här. Jag är väldigt illa berörd av regimen i det här landet, ska prata mer om det i podden. Bilden ovan: Sa jag att det var blåsigt?

Los Angeles Okategoriserade

Gårdagens skräckupplevelse

26 januari 2017

Trots att Los Angeles är en storstad är naturens makt över dess invånare hela tiden närvarande. Nu syftar jag inte bara på jordbävningen som en dag kommer att sluka oss alla, utan också de senaste fem åren av torka, som nu inte längre är alarmerande tack vare regnen i december och januari. Som i sin tur orsakat att delar av bergen rasat ner på vägarna. Vilket resulterat i utmaningar i trafiken i en redan trafikerad stad.

I går skulle jag köra till stallet, men kom inte upp från PCH eftersom Topanga Canyon Road var avstängd. Jag funderade på att avboka och åka hem igen, men skam den som ger sig så jag ringde min ridkumpan Frida och sen stallet. Båda övertygade mig om att jag skulle hinna om jag körde över bergen och liksom kom i till stallet från öst istället för väst.


Så jag gjorde det. Fortsatte vidare längs med PCH och Stilla havet, genom Malibu och sen upp i bergen. Vad jag inte tänkte på i allt fokus kring att hinna i tid till hästen Tony var att små bergsvägar med branta stup ner mot döden gör mig skräckslagen. Jag har hoppat fallskärm, bungy, paraglidat och kiteglideat utan att kissa på mig av rädsla, till och med älskat det, men fordon som åker längs med smala bergsvägar är en mardröm för mig. Men en u-sväng kändes ej aktuell så jag fortsatte trycka på gasen och klättrade med kallsvettiga händer allt högre upp. På toppen sneglade jag högerut och såg Stilla havet breda ut sig, skymtade Hawaii vid horisonten. Vill gråta. Sen sprang ett gäng präriehundar över vägen och det var så absurt att jag fnissade lite. Naturen alltså.


Två minuter före lektionen skulle börja var jag framme. Någon hade sadlat min häst så jag satte upp och försökte lugna ner mig. Hästarna gjorde det motsatta till att lugna ner sig. Det hade nämligen regnat så mycket att alla lektioner blivit inställa och med prärievargarna som ylade i bakgrunden var stämningen minst sagt spattig i paddocken. Min ridtränare skrattade rått och sa att de säert fått tag på en liten hund. Small dogs are snacks.

Sen köra jag via The Valley och tog tre olika motorvägar tillbaka hem. Kanske inte helt rationellt, men jag är mindre rädd för att krasch bland dårarna på 405:an än av misstag styra fel och falla nån kilometer ner i ett stup. Snipp, snapp, snaut så var sagan slaut.

Los Angeles

Tillsammans med 750 000 andra

21 januari 2017

I dag steg vi upp i ottan och åkte till DTLA för att rapportera från och gå i kvinnomarschen tillsammans med några vänner. Arrangörerna hade väntat sig mellan 70 -80 000, men 750 000 personer dök upp. Det fanns en så stark känsla av kärlek och solidaritet att jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. We The People, liksom!

 

Nu är jag alldeles slut i kroppen och dessutom förkyld, så jag orkar inte skriva mer. Men jag skrev en kort grej på min Hufvudstadsbladetblogg. Och i tidningen finns jag i ord och (rörlig) bild. Och imorgon skriver jag mer här. Vilket otroligt bra sätt att kicka igång 2017 på. hörni! Gick ni i marschen i era städer?

Los Angeles

Så kom Trumpfredagen

20 januari 2017

Det känns konstigt att inte skriva om att det var i dag Barack Obama byttes ut mot Donald Trump. Det verkade också ösregna både i Washington DC och här i Los Angeles. Jag drack mitt morgonkaffe framför Los Angeles Times livefeed från Trumps installation (en önskar såklart att det var en installation på ett konstmuseum). Det var så sorgligt. Saken blev inte bättre av det extremt populistiska tal den färska presidenten höll, att folk buade när Hillary Clinton syntes eller HBTQI-sidan på Vita husets webbsajt försvann. Där står inte heller längre ett endaste ord om den globala uppvärmningen.

En tröst är att jag tillsammans med en massa massa andra människor i Los Angeles och världen över (616 marscher är registrerade) kommer att marschera för mänskliga rättigheter. Solen kommer att skina. Maggan och jag tar med Vidar och Majlis och trots att de kanske inte fattar så mycket av konceptet demokrati i dag hoppas jag att de en dag ska vara stolt över att de gick med i den här marschen. Majlis får lov att referera till den när hon tar över USA.

 

Los Angeles Personligt

Borta bra, men hemma bäst. Eller?

19 januari 2017

Jag fick ett meddelande av Nina som sedan fyra år tillbaka bor i Stockholm. Hon trivs, men känner en enorm hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och de funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad?

Nina funderar på följande: Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar en lätt upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att en har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle barnen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad versus landsbygd? Vågar man flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv?

Jag är såklart nyfiken på vad ni tycker. Själv har jag ju äldre jag blivit trivts bra utomlands. När jag studerade i Holland trivdes jag, men kunde inte tänka mig att bo där resten av livet. Däremot blev jag störtkär i Buenos Aires när jag bodde där och kunde absolut se en framtid i Argentina. Samma sak med L.A. jag har verkligen inte bråttom att lämna den här magiska staden.

Däremot saknar jag såklart familj och vänner. Jag lider av ett ständigt dåligt samvete för att Vidars och Majlis mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn så sällan. Och sina barn också för den delen. Men jag känner ingen längtan efter att återskapa min egen barndom för mina barn. OBS! Hade en lycklig barndom.

När Nina skriver om det politiska klimatet i Finland känner jag igen mig. Som finlandssvensk vet jag inte hur välkommen jag längre är där. Jag tampas också med motstridiga känslor kring att bo i Helsingfors och kämpa för en levande finlandssvenskhet och att bara skita i det och leva mitt liv som en språklig minoritet på en annan plats i världen. Det är med andra ord med plikt än känsla som skulle locka mig tillbaka till Finland. Till ekvationen hör ju också en svensk man som inte pratar finska.

Jag föreställer mig att ”hemma” kan vara många olika ställen. Och att en får ändra sig. Trots att vi inte längtar till Norden i dag betyder inte att det är så vi kommer att känna resten av livet. Eller så kommer vi det. Många av er har ju bott eller bor långt borta från era födelseort/land. Hur resonerar ni?

 

Los Angeles

Aktiviteter barn hatar

17 januari 2017

Igår var det Martin Luther King Day och ledigt från skolan. Eftersom skolan var stängd sov alla länge och när vi väl steg upp och frukosten var uppäten gjorde jag dagens första misstag: Föreslog en lång och mysig promenad till Venice.

Jag hade nämligen glömt bort att jag lever med en snart sjuåring som hellre spelar tv-spel än tar en ”mysig promenad till Venice”. Utgår tydligen från att alla är medelålderstanter liksom en själv.

Knappt hundra meter in i promenaden blev det dålig stämning som inte lättade förrän tre timmar senare då vi kommit hem. Jag försökte vara peppande och sträng. Körde med hot och mutor. Sen började det blåsa kallt dessutom. Och alla var hungriga.


Stämningen steg inte trots att vi stannade och tankade lite energi. Jag insåg att barn ju hatar att promenera. Mitt humör vacklade och när jag föreslog att vi skulle skita i promenaden och vända hem kallade Magnus mig för martyr och sa att vi skulle fortsätta till Venice om det så var DET SISTA VI GJORDE.

När vi till slut efter fyrtio år av vandrande längs med den sandiga strandpromenaden kom fram till Vencie Boardwalk kom jag ihåg att det egentligen är en ganska äcklig och smutsig plats med fyllon, knarkare, turister och folk som kränger skräpkonst och LA-merchandise. Allt inbäddat i ett moln av gräsrök. Jag tycker i och för sig att gräs doftar gott, men det kändes olämpligt att presentera droger för barnen så här tidigt.


Vi gjorde en u-sväng och började en långa promenaden hem igen. Majlis började gråta, jag försökte mata henne, men inget hjälpte. Till slut kom Maggan på att vi hade en blöjsituation och utförde ett byte i skuggan av ett träd på en närbelägen gräsmatta. De sista kilometrarna gick vi alldeles tysta. Förutom då vi svängde förbi Mickey D för att utfodra männen i familjen och Vidar med munnen full av ostburgare utbrast att han älskar Magnus och mig (=älskar att vi köper honom hamburgare).


Jaja, ska försöka påminna mig själv om den här dagen nästa gång jag vill ta en långpromenad med familjen.