Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Los Angeles

Böcker Jobb Los Angeles Skriva

Ett lång inlägg om hur jag skriver böcker

10 juli 2018

Jenny var schysst nog att ge mig lite bloggmaterial genom att under det här inlägget fråga om hur jag skriver andra böcker än den jag jobbar med just nu.

”Kan du inte berätta hur du skrivit de andra böckerna och vad skillnaden var mellan reseguide, barnbok, roman och bok för lite, lite äldre barn?”

Jag har aldrig gått på en skrivkurs, jag har väl prioriterat annat. Önskar ändå ofta att jag gjort det, tror att skrivkurser är bra och trevliga för alla. Det som hjälpt mig mycket är att jag jobbat som journalist och bloggare och är van att a) avsluta texter b) att andra läser mina ord. Nu är det nu enormt mycket mer intimt att skriva en roman än en artikel, men det finns också likheter. Jag antar att det både är en bra och en dålig sak att ha inställningen: ”Äh, det får duga” när jag tycker att jag är klar med en bok. Fördelen är att jag faktiskt kan avsluta, nackdelen är att man alltid kunde läsa igenom och ändra texten en gång till.

Jag kom ut med min första bok ”Livet & barnet – Om att överleva som någons mamma år 2011. Den handlade om hur det var att, håll i er nu, att bli mamma, om jämställt föräldraskap och egna erfarenheter. Boken baserade sig delvis på min blogg och jag försökte skriva om moderskapet på ett personligt, privat, samhälleligt och humoristiskt sätt. Livet & barnet skrev jag, om jag minns rätt, i ständig diskussion med min förläggare Anna. Typ så jag skickade ett kapitel åt henne och hon kommenterade. Det var också så vi blev goda vänner.

Bok två ”Vackra människor kom ut  2014 och var en roman som ursprungligen skulle heta ”Äta kakan och ha den kvar”, men så kom Kristin Emilsson ut med en feel good-roman med samma namn (rekommenderar den och Emilssons andra böcker) bara ett halvår innan min skulle komma ut och jag var tvungen att hitta på en ny titel. Tycker att Vackra människor var ett ganska bra andra alternativ. Den började egentligen med att jag hittade på rollfiguren Max som tyckte att det gick hur bra som helst att äta kakan och ha den kvar. Vill minnas att det är så boken börjar. Sedan skapade jag ett gäng andra karaktärer kring Max. Den här boken skrev jag helt odisciplinerat när jag fick feeling. Hade ingen aning om vad som skulle hända, utan bara skrev på tills historien utvecklat sig.

Olika människor har för övrigt kommit fram till mig och sagt att de VET att jag är den ambitiösa journalisten Ida alternativt storbloggaren Sanna som skriver elaka kommentarer på andras bloggar. Att det var modigt av mig att skriva om mig själv liksom. När den här boken kom ut minns jag att jag var ganska trött på att folk ofta vill att romaner ska ha verklighetsförankring.

Skulle jag skriva en fortsättning på Vackra människor skulle jag börja med att fundera ut en lös historia från början till slut, lista olika nyckelscener och sen dela in romaner i akter. Jag skulle vara noga med att göra rollfigurerna realistiska och tillräckligt olika varandra och jag skulle antagligen bestämma mig för att skriva ett visst antal tecken fem dagar i veckan.

Den feministiska handbokenLivet & patriarkatet” kom ut 2016 och baserar sig delvis på bloggen, delvis på mina egna upplevelser och delvis på smarta saker om feminism andra sagt. Jag (och min förläggare) ville att det skulle bli en enkel och kul bok om feminism, full av argument att använda när någon till exempel är emot en jämställd föräldraledighet eftersom ”familjerna ska få välja själva”. Många kom fram och sa att det var ”modigt” av mig att skriva den här boken. Tolkar det som att jag berättar liiiite för mycket om mig själv i den. L&P skrev jag ganska snabbt. Minns att jag listade ett antal ämnen och rubriker jag ville ta upp och körde. Det var som att skriva jättemånga, långa blogginlägg. Det som gjorde mig extra glad var att den sålde bra i Sverige och Denise Rudberg rusade fram till mig på Gotland och ropade: PEPPE ÖHMAN, jag älskade din bok!

Hösten 2017 kom min första barnbok (på den står ”Peppe Öhmans första barnbok” har ej skrivit det själv!) ”Monster på toaletten och andra historier om Kim” Det är den enda av mina böcker som översatts till finska. Jag hade INGEN aning om hur man skriver en barnbok, men ville att huvudpersonen skulle vara könsneutral. Jag ville också att den skulle vara mer kul för barn än imponera på litteraturkritiker. När jag skickade in historien tyckte förlaget att den var för kort så jag skrev fyra historier till. Samtliga baserar sig på diskussioner jag haft med Vidar. Oerhört kul att skriva dem!

Samma höst kom reseguiden Mitt Los Angeles” som är en personlig guide till LA. Jag älskar ju Los Angeles väldigt mycket och det är med all min kärlek jag avsöljar om mina älsklingsställen, hur man ska köra, var det lönar sig att bada, äta, cykla och what not. Här började jag med att dela in staden i stadsdelarna jag själv gillade att visa upp för våra gäster. Det var superlätt att lista platser i Santa Monica, Venice och West Hollywood, men lite svårare i till exempel Little Tokyo och Koreatown som jag inte hänger i varje dag. Där krävdes det lite research. Körde runt en hel del i stan under tiden jag skrev boken. Tycker att slutprodukten blev riktigt bra. Står helhjärtat bakom alla de drygt 200 tipsen.

Några månader senare, i januari 2018, kom boken The Diamond Year, ut. Här jobbade jag som medförfattare till Hannah Widell och Amanda Schulman och hjälpte dem att få styr på boken som till stor del baserar sig på podden Fredagspodden.

Just nu skriver jag på en roman (jag skrev mer om mitt arbetssätt här), men har också skrivit råmanus till en hästbok för 9-12 åringar. Det var min förläggare som kom på idén att jag skulle skriva en hästbok för barn (antagligen efter att jag lagt ut tusen hästbilder och kärleksförklaringar till de här djuren på Instagram) och den gjorde jag väl med som med Vackra människor. Jag bestämde mig för att den skulle utspela sig under en vecka och skrev sedan på utan att riktigt veta vad som skulle hända eller vilken ålders personer jag skrev för. Det tog ändå inte länge innan historien tog form. Kom ihåg många kul minnen från egna ridlägerveckor. Jag ska ta tag i redigeringen i höst och tror att jag då kommer att ha mycket nytta av den andra boken jag skriver på. Rent tekniskt alltså, inte alls innehållsmässigt. Min förläggare sa förresten att det är bra att skriva många böcker, man lär sig mycket om att skriva böcker på vägen.

Jösses så långt det blev, orkade någon läsa ända hit? Nu när jag skriver på bok nummer sju och åtta har jag förresten utan att skämmas börjat presentera mig som journalist och FÖRFATTARE.

Helsingfors Los Angeles Personligt

Det ständigt dåliga samvetet

18 juni 2018

Fråga: tror ni generellt att kvinnor generellt drabbas oftare av dåligt samvete än män? Min teori är att kvinnor i vår kultur uppfostras till att inte bara ta ansvar över att andra människor har det bra, utan också att ta ansvar över andra människors känslor. Män lever med en större frihet i att göra vad de vill. Nu tycker jag inte att mannen ska vara normen och det en strävar efter, det är alltid bättre att ta andra människor i beaktande. Önskar bara att jag kunde njuta fullt ut av våra nordiska besök.

Jag befinner mig på min mammas sommarställe och har det underbart. Hela mitt väsen har gått in i semesterläge och minsta lilla arbetsuppgift känns oerhört jobbigt och onödig. Jag skulle njuta fullt ut om jag inte kände ett intensivt dåligt samvete över att vi bara är här en kort tid och sen åker tillbaka till L.A. Att jag genom att leva på en plats som gör mig väldigt lycklig samtidigt berövar min och Magnus mamma den vardagliga kontakten med sina barn och barnbarn. Ja och själva blir de inte yngre precis.

Det skulle såklart inte vara en katastrof att flytta till Helsingfors eller Stockholm, men om vi gjorde det nu skulle det inte vara för vår egen skull.

 

 

Hästar Los Angeles Resa

Detta gör jag innan vi åker

6 juni 2018

Dagen innan vi ska flyga till Norden brukar jag, förutom packa, springa ett varv på stranden, ta ett dopp i poolen, gärna rida och gå ut på middag med familjen. Jag vill liksom hinna med allt jag tycker om att göra innan vi åker.

Den 

här dagen innan flyget-dagen blev det en sväng till stallet och en riktigt bra ridlektion. En gång när någon icke-hästmänniska frågade Frida om vad som var så kul med hästar hörde jag henne svara att det är så jävla svårt, men när man får till det är känslan så magisk. Alltså det är ALLTID fantastiskt att rida, men de där korta stunderna när man är i perfekt synk med hästen är som ett riktigt bra knark.

 

När jag kom hem spelade vi in ett avsnitt av Magnus och Peppes podcast och hämtade Vidde från skolan. Jag fick ett infall och svängde in på mani/pedi-stället på vår gata. Hade tänkt mig gula naglar och ljusblå tånaglar, kom ut med respektive svarta och vita. Aldrig är jag så rådvill som när jag ska välja färg på nagellacket. Får panik av alla möjligheter. Jaja, det blev väl ändå okej.

Nu är det bara att packa ihop hemmet, komma ihåg allt som måste fixas innan avfärd och arrivederci. Fast vi hörs väl ännu imorgon. Just det, Magnus drog iväg för att ta en snabb öl med några kompisar. Tre timmar sedan fick jag en textare som sa: ”Vi spelar pingis” som alla vet är det kod för: ”Jag kommer fortfarande att vara full när jag klipper Mellan raderna i natt”.

Los Angeles Okategoriserade Personligt

Vänner i nytt land

4 juni 2018

Nu är det bara några dagar kvar innan vi flyger till Stockholm. Jag tvättar kläder och försöker komma ihåg allt som ska fixas innan vi åker. Två månader är ju ändå en ganska långt tid borta. Samtidigt har jag fått ögoninflammation och ser ut som som en zombie på vänstra sidan av ansiktet. Om ni har en bättre huskur än ”vänta ut skiten” får ni gärna tipsa mig!

På väg hem från Joshua Tree stannade vi i Hancock Park hos våra kompisar Anna och Paul. Dit kom också Frida och Joel och Kalle och Stina, samt ett stort antal barn. Vi flöt först omkring i poolen i några timmar och åt sedan middag på terrassen. Fruktansvärt trevligt var det.

Det jag tänkte skriva om är hur tacksam jag är över att få träffa så roliga och snälla människor. Jag vet att det finns en expattillvaro där man känner sig ensam och längtar hem till sina vänner. Och det är klart att jag saknar mina bästisar, men om glaset är halvfullt har bristen på etablerade kompisar i ett nytt land gjort att det öppnats upp för nya, otroligt bra människor.

När jag pluggade på USC hängde jag såklart med mina studiekamrater, vissa av dem är fortfarande aktuella som vänner, men det var när jag träffade Cissan på svenska kyrkans julfest som början på dagens vänskaper öppnade sig. Lite senare åt jag frukost med henne och Johanna Swanberg, det var lite nervöst och awkvard, men vänskapligt ändå. Cissan skulle fylla år några veckor senare och bjöd ungefär alla svenskar (plus en finlandssvensk) hon kände och där etablerades hela vår Los Angeles-vänskapskrets. Tänker att det ofta är så, att en person blir inkörsporten till en massa nya roliga människor. Sensmoralen i det här inlägget är således: Känner du dig ensam i ditt nya land kan det vara en tröst att det räcker med att träffa en bra person för att du snart ska ha en ganska stor vänskapskrets.

 

Det här är för övrigt den typen av bild Magnus aldrig skulle lajka på Instagram. FÖR mycket hud. Han skulle vara rädd för att uppfattas som en snuskgubbe. Alltså om det var någon annans kropp.

Los Angeles Resa Restauranger

Glamping i Joshua Tree

3 juni 2018

Varje år gör vi ett slags Los Angeles-säsongsavslutning och åker till Palm Springs för att fira. Det brukar vara på gränsen till olidligt varmt där, men ändå underbart. Det finns någonting magiskt med öknen, känner samma lugn där som jag känner när jag stirrar ut över havet.

Eftersom Magnus tjatat om att han vill åka ut och campa och jag är mer av en hotellperson tänkte jag styra ihop en kompromiss och bokade en natt av glamping på The Desert Yatch Club ute i Joshua Tree. (På området fanns det en tam roadrunner som hette Elvis).

Åh vad glada alla kommer att bli, tänkte jag och föreställde mig hur Vidar (och Majlis) skapade minnen från en magisk natt ute i öknen. Jag drömde till och med om att detta skulle bli en tradition. Avsluta våren med en natt i tält.

Men ändå inte ligga på bara marken, utan ha en säng under sig, kontrollera möjligheter att gå på toaletten och kanske pool. Liksom camping light med marshmallows vid öppen eld och lite vilda djur.

När vi kom fram var klockan redan halv sex (en resa som borde ha tagit tre timmar tog snarare fem, tack fredagstrafiken i Los Angeles) och solen låg redan ganska lågt över kullarna. På området fanns en massa små byggnader som italienaren Alessandro, som ägde stället hade byggt ihop. Det vi ser på bilden ovan är köket tillvänster och ett mysigt badrum med badkar till höger. På bilden under står ett av utedassen.

Majlis blev genast kompis med katten Pippo (med ett oändligt tålamod). Vidar sprang omkring och letade grejer medan jag såg på Magnus att han var skeptisk. Insåg att han förväntat sig mer av Yacht Club och mindre camping.

Jag försökte få Maggan att slappna av genom att föreslå ett dopp i den lilla, iskalla poolen. Det hjälpte lite, men jag såg hur han längtade till The Parker Palm Springs. Sen lugnade han ner sig lite och unnade sig en öl.


Vi hängde vid poolen i några timmar och pratade om hur tyst det är i öknen och om prärievargarna som skällde inte så långt bort. Alessandro sa att de aldrig kommer speciellt nära, men att vi skulle hålla ett öga så barnen inte steg på skallerormarna. De andra ormarna var ofarliga.

När solen gått ner klädde vi på oss och började fixa lite käk. Jag tog örti tusen bilder på omgivningen bara för att ljuset var så magiskt fint. Barnen sprang runt och upptäckte på området.

Vi grillade lite smått och gott, åt hummus vi hade köpt på Target på vägen in och drack en slatt rödvin. Väldigt enkelt och trevligt. Utsikten från matlagarplatsen var ej illa.

Sen grillade vi marshmallows vid lägerelden. Eftersom det blåste noll kunde vi göra upp eld trots att vi befann oss mitt i torraste öknen. Aldrig varit med om något lika enkelt. En tändsticka nuddade vid veden och brasan var i full gång. Vid flera olika tillfällen har jag försökt få Vidar att gilla den utmärkta amerikanska delikatessen s’mores som består av två digestivekex, mellan dem choklad och grillade marshmallows, men Vidde vill bara ha marshmallows. Då fick han det.

När vi anlände sa Alessandro att den bästa sovplatsen egentligen var denna (bild nedan). Då kunde man se alla stjärnor hela natten och på sommaren är det ändå så varmt i öknen att man inte fryser. Det är otroligt så många stjärnor det finns att kolla på när man inte störs av stadsljus. Vi valde ändå att sova inomhus, men kring elva vaknade vi ändå av att hela tältet lystes upp av månen.

Följande morgon steg vi upp tidigt, drack kaffe och åt fruktsallad, körde iväg åt lunch i Palm Springs (på ett favoritställe Reservoir) och susade sedan vidare till Los Angeles där vi var bjudna på poolparty hos vänner med uppvärmd pool, dusch och innetoalett.
Tror tyvärr inte att Magnus är redo att göra detta till en tradition, men överraskade mig själv med att verkligen gilla allt med glampingen. Planerar redan nu vilka kompisar som skulle uppskattad det och som jag kunde ta med ut hit. Handen upp!

Brunch Los Angeles Personligt

En kulturskillnad om skryt

29 maj 2018

Vi hade långhelg på grund av eller tack vare Memorial Day, som för övrigt är startskottet för sommaren. Från och med igår är det med andra ord accepterat att ligga på stranden (Labor Day avslutar sommaren i september) och åkte till familjen Blankens för att grilla och chilla (förlåt, så där FÅR man inte rimma). Det blev en slags säsongsavslutning innan alla åker till Norden.

Det var mycket trevligt, men jag kunde ändå inte helt skaka av mig den vanliga ångesten jag alltid känner inför att åka till Stockholm/Helsingfors. Trots att jag vet att det kommer att bli underbart och att jag inte kommer att sakna LA en sekund känns alltid tid borta från den här staden slöseri med liv.

 

 

 

 

Ingen föll ner i poolen och som ni ser tog Per och Magnus några välförtjänta tupplurar i soffan framför snacksbordet. Man får passa på!

På tal om snacks så grävde Goldie och Majlis äntligen ner stridsyxan. Eller mest grävde väl Goldie, Majlis har alltid varit väldigt intresserad av att gosa med henne, men tiden har tydligen inte varit inne förrän nu.

Följande dag kom några kompisar från Silverlake på besök hem till oss på Westside. Vi köpte lite smått och gott från foodtrucksen vid Oceans Avenue och satte oss ner i parken bland ekorrarna.


Det slog mig att en stor kulturskillnad mellan USA och Finland är att vi i Finland skryter om hur lite vi betalar för något, medan amerikanerna skryter om hur mycket de lagt ut. Okej, INTE ALLA, men många.

Brunch Los Angeles

Lifehack: hotell i LA

26 maj 2018

Här kommer ett Los Angeles-tips: Hotellen är svindyra, det är inte ovanligt att en natt kostar 500 dollar och äter upp hela ens resebudget. Då kan en bo på airbnb eller hos oss (som verkar vara det vanligare alternativet) och trösta sig med att hänga vid poolen eller äta lunch på dem. Precis det gjorde vi igår på Beverly Hilton.

Beverly Hilton är hotellet där man delar ut Golden Globes, där Whitney Houston dog och där min kompis Karine bodde får några år sedan, åkte till Vegas (med mig) och glömde stänga av vattnet till badkaret innan hon drog. Hotellets försäkring fixade vattenskadan och Karine gick fri med en bra historia.

Den här gången träffade vi vår kompis Elin som är i stan för att gå på screenings och träffa film- och tv folk. Tycker så mycket om Elin, en så smart, rolig och varm person. Plus hästmänniska! Vi åt lunch och sprang efter Majlis som letade upp hundar hon ville gosa med och flirtade med den djupa ändan av poolen.

 

Jag åt tomatsoppa med burrataAlltid en nappflaska med mjölk på mina restaurangmatbilder. ALLTID.


Älskar för övrigt att 100 procent av Majlis garderob är plagg hon fått av kompisars barn som vuxit ur dem.

Vi kom iväg alldeles för sent och var tvungna att ringa en vän och mamma till Vidars klasskamrat och be henne plocka upp Vidde från skolan. Det ledde till att hon tog hem båda pojkarna och Vidar fick en playdate på köpet.

Hästar Los Angeles OOTD Personligt

Friday night lights

19 maj 2018

Vad händer igår i Peppes liv då? Undrar ni kanske inte alls, men det ska jag ändå berätta för er. Jag inledde som vanligt dagen med ridlektion. Det var en riktigt bra lektion dessutom. Var lite orolig för att det skulle bli rodeo, eftersom Gus som jag red stått i två veckor på grund av ett sår på benet, men allt gick bra.

Åkte hem och kastade mig, så fort jag kommit in genom dörren, framför mikrofonen för att spela in Mellan raderna. Vi pratade om en feelgood-bok, en deckare, en recension av Ann Heberleins nya roman och såklart om Fuckboy-boken. Magnus sa att han skrattade högt när jag klippte och det är väl ändå ett gott tecken. Föreställ er att jag är svettig och i ridbyxor medan jag pratar.

När Vidde kommit hem från skolan åkte vi till Hancock Park för att hälsa på några kompisar. Trafiken var hemsk, som den brukar vara på fredag eftermiddag, men vi belönades med pool och vin och bra sällskap när vi kom fram.

Trots att hon fick ett par kallsupar var Majlis helt orädd i vattnet. Det är kanske alla barn i den åldern. De har liksom ingen referens till döden.

Det var verkligen drömkvällen för Majsan: Pool OCH hundar som hon smygmatade med chips till vi var tvungna att gömma allt ätbart.

Själv gick jag omkring och var zen.

Sen åt vi middag, pratade om hästar och Sverige och manus och hade det otroligt trevligt. Bilfärden hem tog bara 30 minuter. I LA mått mätt är det som att kila över till grannen. 

Los Angeles Restauranger

Social Hour

16 maj 2018

Igår åkte vi ut till Malibu Country Mart för att Majlis skulle få leka i en lekpark och rörmokaren som fixade badrummet skulle få göra det ifred. I parken lekte en dam i åttioårsåldern. Först trodde jag att hon var lite koko, men insåg sen att det var mina egna fördomar som snackade. Det var enbart charmigt och gulligt med en dam som klättrade omkring i klätterställningen, åkte kana och lekte tittut med barnen.

 

På eftermiddagen vandrade jag upp till Margos, som är en mysig restaurang/bar uppe på vår gata. Där träffade jag Elin som jag lärde känna för några år sedan medan hon ännu bodde i L.A. Klockan var social hour (nåt slags version på happy hour) och vi beställde in burrata och fisktacos och vittvin och talade sedan om tv-serier (Elin jobbar med såna) och Stockholm, LA och hur man ska göra med livet.


Jag hade lovat vara hemma så Magnus hann iväg för att träna, men eftersom Elin och jag inte var färdigpratade hängde hon med. Promenerade hem mig och satt sedan kvar en stund hos oss och snackade.

Det var den tisdagen.

Los Angeles Restauranger

Klä inte upp dig på Nobu

9 maj 2018

På väg hem efter att ha lämnat av Vidde på skolan ringde Magnus och frågade om jag hade några planer för dagen. Jag räknade upp några små skrivgrejer och att jag ska spela in Mellan raderna. ”Bra! Nobu öppnar klockan 12, vi drar dit på lunch”, sa Maggan. Och så blev det.

Nobu ligger i Malibu, alldeles vid stranden och har man tur ser man en val eller några delfiner medan man petar i sig sushi. I dag fick vi nöja oss med ett gäng pelikaner som störtdök efter fisk. Det var okej, det med. Maten är för övrigt den det godaste jag har ätit, om inte i världen, så i USA. Men nu när jag skrev det kan jag inte komma på nåt godare. Dyrt som fan är det också. Därför åker vi ut dit max ett par gånger om året och kör lunch istället för middag.

Om man är en person som går i brygga av dyra bilar är parkeringsplatsen en våt dröm. Vår lilla BMW stod mellan en cabbas Rolls Royse och en cabbad Tesla. Folk har så sjukt mycket pengar här. Det fina med LA är ändå att hur rika folk är och hur fina restaurangerna är försöker vara är folk ändå alltid avslappnat klädda. Det är bara turister som kommer in med höga klackar, festklänning och kostym (eller shorts). Alltså, jag gillar såklart att klä upp mig, men tycker att det är skönt att i LA aldrig känna sig malplacerad även om man glider in i jeans och vit tischa. Här råder: låt alla blommor blomma (även om de har dålig smak).

Kul är också att folk tar med sig sina ungar på restaurang. Majlis var inte på långt när den enda toddlaren på plats. Linn tipsade för övrigt om den här kolumnen av Mats Löfström som var upprörd över att finländska restauranger vägrade släppa in honom med familj på grund av att de hade ett litet barn med sig. Utan att romantisera resten av världen för mycket, så tycker jag att det är synd att man i Finland inte uppmuntrar olika generationer att umgås mer med varann.

Drack två glas prosecco till lunchen och klarade ej av att jobba resten av eftermiddagen. Beslöt mig för att unna mig själv att bara ta det lugnt och läsa en bok (=scrolla internet). Tack coachingen för den lösningen!