Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Personligt

Personligt

40-års ickekrisen

24 maj 2018

Hanna skriver fint om hur hon tänker kring att fylla 40 och kring vägen till ett bra liv. (I ”Det kommer att bli bra”podden pratar vi ju om precis såna här saker. Se där fick jag in lite reklam). Sen skriver Hanna:

Vill alltid ursäkta mig när jag skriver såna här klyschor, men äsch, det är ju sant. Jag fattar att man kan tycka att det är onödigt/fånigt/pretentiöst men jag är en person som trivs bäst när jag får tänka på sånt där. Var vill jag komma? Vilken väg ska jag ta för att komma dit?” 

Jag tycker inte det är det minsta pretentiöst, utan enbart intressant att läsa om hur folk resonerar kring sina livssituationer. Det är det magiska med bloggar, att de hur lika och olika folk är. Själv genomgick jag snarare en tvåbarnsmammakris när jag fyllde 40. Jag kan fortfarande reagera på att jag verkligen har så många år på nacken. Det känns liksom äldre än vad jag är, men ingen riktig kris ännu.

Igår slog det mig att folk inte ändrar sig så mycket. Eller att det finns många som inte gör det. Tog en kaffe med en mamma på skolan. Hon är skild sedan några år tillbaka och berättade för mig om sitt dejtingliv. Det kunde ha varit en 22-åring som pratade med mig. ”Han sa att han inte vill ha något seriöst, men VARFÖR bjöd han mig på lyxig middag då?”. Hon berättade också hur en annan mamma frusit ut henne ur den informella mammagruppen och gett presenter åt alla andra mammor.

När jag var yngre trodde jag att mognad och självsäkerhet skulle komma med åldern och det går det väl för många. Men självsäkerheten och -distansen delas inte ut jämt. Jag tycker själv det är enormt skönt att inte längre vara 22 och jag har förbjudit mig själv från att ha ångest över sånt jag verkligen inte kan förändra – som att bli äldre.

Jag tänker sällan på att folk ska tycka att jag är pretentiös när jag bloggar, men är livrädd för att någon ska tycka att jag är dryg. Igår hade jag två nätter av extremt dålig sömn i bagaget och orkade inte ens läsa igenom inlägget innan jag tryckte på publiceraknappen. När jag i dag ögnade igenom det blev jag kändes det som väldigt onödigt och drygt att skriva att jag fått en tröja av Anine Bing. Således raderade jag den lilla meningen, folk skiter väl i varifrån tröjjäveln kommer. Jaja, så ängslig är jag.

Nu ska jag åka till LAX och plocka upp Maggan. Min vecka (okej fem dagar, men vem räknar) som singelmorsa är över. Kommer aj att sakna den.

Hästar Okategoriserade Personligt Podcast Träning

Du tränar förmodligen alldeles tillräckligt

23 maj 2018

Jag gått omkring och funderat på att skriva ett inlägg om träning. Alltså om begreppet ”träning” snarare än om ”att träna”. Jag har nämligen alltid tyckt att det känns lite konstigt att använda ordet träna ifall en inte tränar inför OS eller ens bara för en 10K. Alltså jobbar mot ett specifikt mål.

Igår kväll när jag skulle söva mig själv till en podcast valde jag Sveriges Radios Kropp och själ och blev så glad när avsnittet handlade om att inte ha lust att träna. Där föreslog de att använda ordet motion istället. Motion är ju mer avslappnat. Då är det okej att inte mäta sträckor, tider eller tyngder. Det handlar mer om att röra på sig eftersom man mår bra att röra på sig.

För en prestationsmänniska som jag som inte har tränat på en vecka på grund av att Magnus är bortrest kändes det också skönt att få en påminnelse om att promenera, skuffa barnvagn, springa efter och lyfta barn är tillräckligt. För er som har en möjlighet att till exempel cykla till jobbet räcker det. Det SKADAR såklart inte att bli svettig och andfådd då och då, men få av oss behöver bli det fem gånger i veckan.

Maja och jag spelade precis in ett avsnitt av ”Det kommer att bli bra”-podden där Maja berättade om vanor och tog som exempel det amerikanerna kallar self care. Att hitta en stund i vardagen som får en att må bra. För henne var det att ta en kort promenad i skogen varje gång hon får en chans och för mig var det att ha lediga fredagar och att rida. Kulturen vi lever i är så pass prestationsfokuserad (inte minst inom träning och hur en kropp ska se ut) att self care snarare handlar om att välja saker som får en att bra snarare än såna som får en att se bra ut. Lägger upp den så fort Maggan klippt ihop den!

Hästar Los Angeles OOTD Personligt

Friday night lights

19 maj 2018

Vad händer igår i Peppes liv då? Undrar ni kanske inte alls, men det ska jag ändå berätta för er. Jag inledde som vanligt dagen med ridlektion. Det var en riktigt bra lektion dessutom. Var lite orolig för att det skulle bli rodeo, eftersom Gus som jag red stått i två veckor på grund av ett sår på benet, men allt gick bra.

Åkte hem och kastade mig, så fort jag kommit in genom dörren, framför mikrofonen för att spela in Mellan raderna. Vi pratade om en feelgood-bok, en deckare, en recension av Ann Heberleins nya roman och såklart om Fuckboy-boken. Magnus sa att han skrattade högt när jag klippte och det är väl ändå ett gott tecken. Föreställ er att jag är svettig och i ridbyxor medan jag pratar.

När Vidde kommit hem från skolan åkte vi till Hancock Park för att hälsa på några kompisar. Trafiken var hemsk, som den brukar vara på fredag eftermiddag, men vi belönades med pool och vin och bra sällskap när vi kom fram.

Trots att hon fick ett par kallsupar var Majlis helt orädd i vattnet. Det är kanske alla barn i den åldern. De har liksom ingen referens till döden.

Det var verkligen drömkvällen för Majsan: Pool OCH hundar som hon smygmatade med chips till vi var tvungna att gömma allt ätbart.

Själv gick jag omkring och var zen.

Sen åt vi middag, pratade om hästar och Sverige och manus och hade det otroligt trevligt. Bilfärden hem tog bara 30 minuter. I LA mått mätt är det som att kila över till grannen. 

Personligt

Bloggen versus verkligheten

18 maj 2018

Det här pratade jag om med min coach Marianne: Hur pinsamt jag kan tycka det är att dela bloggen på min egen Facebook-sida. Jag tycker aldrig att det jag skriver här är det minsta pinsamt, men det finns något som stressar mig när vänner utanför bloggvärlden hittar hit. Kanske det beror på att bloggande så länge hade låg status, tjejgrej ni vet.

Här sitter jag nu och dricker morgonkaffe då en sak slog mig, är mitt bloggjag mitt riktiga jag? Alltså är jag en justerad version av mig själv på bloggen. Ni som känner mig/träffat mig får svara. Ursäkta för självcentrerad fråga.

En gång sa en person att jag är snyggare i verkligheten, detta är flera år sedan, men jag funderar ännu då och då på om det var en komplimang eller en snygg diss.

Personligt

Några av mina misslyckanden

16 maj 2018

Linn skrev ett så jäkla bra inlägg om misslyckanden hon gjort de senaste tio åren. Så befriande och mycket intressantare och mänskligare att läsa om misslyckanden än bara framgångshistorier. Jag ska försöka gräva fram några av mina, svårt eftersom jag inte vill att det ska bli koketterande. Jag tror för övrigt att min ganska stabila lyckokänslor beror på att jag är svinbra på att förtränga misslyckanden, pinsamma situationer och oförrätter. Okej, djupt andetag, nu kör vi.

  1. Kom inte in på Soc&Koms journalistlinje första gången jag sökte. Färsk ute ur gymnasiet var jag uppenbarligen inte mogen att plugga till inträdesprov. Minns att mamma blev besviken och det kändes som ett mycket större nederlag än att inte komma in (får ta det med min psykolog).
  2. Tackade nej till en praktikplats på EU-parlamentet för att jag inte ville flytta ifrån min dåvarande pojkvän. Vi gjorde slut två månader senare och jag insåg först då vilket as han egentligen var.
  3. Sökte stipendiet för USC också året innan jag verkligen fick det.
  4. Som singel och drygt 20 dejtade jag två killar och skulle sms:a den ena medan jag umgicks med den andra. Textade fel kille. VÄLDIGT dålig stämning uppstod. Får skamsköljningar bara jag tänker på incidenten. Okej, mer misstag än misslyckande.
  5. Glömde söka andra stipendier än Kulturfondens i år. Min ekonomi kunde alltså ha sett bättre ut i år.
  6. Skrev ett reportage för ett svenskt magasin, tyckte det blev helt okej. Det tyckte inte magasinet och det blev en hel del utredningar kring missförstånd och omskrivningar innan jag kunde fakturera dem. Skämdes mycket för att ha missförstått så mycket.

ja och sen har jag ju sökt en massa jobb och fått nej tack på annat håll, men det är jag antagligen inte ensam om. Tycker för övrigt att ni ska gå in och läsa också kommentarerna hos Linn. Och vore kul om någon ville erkänna sina misstag här också.

Okategoriserade Personligt Skriva

Perfektion är överskattat

15 maj 2018

Jag har haft en sån bloggtorka, men tänkte skriva om vad jag tänkt på i dag.

Bland annat att jag är så jäkla klumpig. Jag är mycket medveten om min egen klumpighet, men blir givetvis kränkt och förnekar det när Magnus påpekar det.

Igår skulle jag i alla fall koka pasta och fyllde en jättestor kastrull med vatten, när jag skulle sträcka mig efter glaslocket snubblade jag på nåt (Majlis?) tappade glaslocket i golvet varav en stor skärva rikoschettade rakt in i min fot. Det började läcka riktigt mörkt blod ur foten och jag kände att jag var tvungen att ringa Magnus som var ute och kastade boll med Vidar (en amerikansk vana han lagt sig till med).

Detta är pinsamt att erkänna, men min kropp svimmar av mycket blod. Vill påpeka att jag verkligen inte tycker att det är obehagligt med blod, jag kollar gärna på när kanylen sticks in när jag donerar blod eller någon tar blodprov på mig, men ändå svimmar jag. Fattar ej hur evolutionen tänkte där. Maggan kom i alla fall hem innan jag svimmade, plåstrade om mig och städade upp blodbadet.

En egenskap jag är stolt över:

Jag siktar hellre på good enough och får saker och tung gjorda, än strävar efter absolut perfektion och aldrig avslutar dem. Tycker att det svåraste med att skriva är att veta när jag är färdig. Nästan alltid blir texten bättre av att få vila en stund och sedan skrivas om, men för många justeringar och omskrivningar kan göra att meningarna förlorar känslan. För polerat är, tycker jag tråkigt. Det ska vara lite skitigt för att vara intressant.

I ”Det kommer att bli bra-podden” frågar vi våra gäster vad de struntar i att göra och vad de gör. Här är mina:

Detta struntar jag i att göra:

Det händer ganska ofta att jag äter flingor till lunch bara för att jag inte orkar laga något annat. Jag tycker att det räcker mer än väl att jag får i mig två mål mat med bra representation från kostcirkeln. Lunch är ändå dagens tråkigaste mål (ifall man inte råkar befinna sig på Nobu).

Detta gör jag:

Tränar och försöker sova tillräckligt. Otroligt tråkigt svar, men mitt välmående grundar sig i bra sömn och att jag får springa/rida/yoga flera gånger i veckan.

Ni då: Vad struntar ni i att göra (träna, sminka er, läsa böcker, laga mat från grunden eller något annat)?

Personligt

Från brunett till blond

7 maj 2018

HUR känns det atb efter så många år förvandlas från mörkhårig till ljushårig, undrar ni säkert nu. Eller det gör ni antagligen inte alls, men jag ville ändå skriva att det inte alls känns speciellt främmande eller annorlunda. Jag blir inte ens överraskad när jag ser mig själv i spegeln. Kanske jag varit blond inombords hela tiden och mitt riktiga jag får äntligen komma fram. Eller så är hårfärg inte viktigt alls.

Låtsas att ni inte ser mascarakladdet på ögonlocket. Det var en svettig dag .

baby Personligt

Lämna ettåring hemma

25 april 2018

I morgon åker Cissan och jag till New York där vi träffar Karin för att fira att Karin fyllde år för några veckor sedan. Som vanligt kommer det att bli magiskt att åka på vuxenresa, samtidigt som det som vanligt är vidrigt att lämna Majlis (och Maggan och Vidde, men de är stora nu). Denna ständiga ambivalens med barn, man längtar ständigt till och ifrån dem.

Majsan var bara knappt två månader gammal när jag lämnade henne i Stockholm och flög till Vasa för att föreläsa, sen dess har jag lämnat henne för åtminstone Gotland, Addis Abeba och Dubai. Varken hon eller jag verkar ha tagit nån skada av detta, men det gör det inte enklare att vinka av henne på LAX. Gillar Majlis.

via GIPHY

Personligt

Skillnaden mellan prestation och handling

24 april 2018

I dag spelade vi in ett nytt avsnitt av Det kommer att bli bra-podden. Jag vet att jag skrev att de första avsnitten skulle komma ut redan förra veckan, men Maggan som är producent och klippare drunknar i poddar som verkligen ger honom betalt (i dag kom t.ex. det första avsnittet av hans nyaste podd ”Djävulspodden” ). Därför skuffas vår alltid längst ner på listan, men SNART SÅ!

I dag pratade vi bland annat om prestation och det slog mig att coachingen faktiskt fått mig att trappa ner på min egen. Jag antar att det är en lång process, men långsamt börjar jag fatta att jag inte är mina prestationer. Jag fattar att det kanske låter självklart, men för mig har min duktighet liksom definierat mig. Jag är personen som alltid levererar. Nu övar jag på att vara mer som Magnus, kolla på Expedition Robinson mitt på dagen (jag visste inte heller att den fortfarande gick, men tydligen var det exakt den dokusåpan Maggan låg i badet och kollade på tidigare i dag) och strunta i om jag kommer upp i en viss tecken- eller kilometermängd. Jag går omkring och känner mig älskad även som slashas.

Min poäng med det här högst personliga inlägget är: Vare sig du aldrig jobbat en dag i ditt liv, inte ”klättrat på karriärstegen” (USCH för det uttrycket!), aldrig sprungit milen, lyft din egen vikt, skrivit en bok, en låt, ett filmmanus, byggt ett hus eller vad som helst annat som folk presterar i, är du precis lika mycket älskvärd och värd som människa. Dina prestationer är inte du.

En annan sak är handlingar, det du gör gentemot dina medmänniskor är mycket viktigare än det du pratar om att du gör. Trots att handlingar och prestationer låter som ungefär samma sak är de inte det. 

 

Ja och de här fina bilderna tog min kompis Mathilda Tennysdotter, hon kommer snart att befinna sig i södra Sverige och tar gärna emot fotouppdrag.

Personligt

Äger mina skrattrynkor

5 april 2018

Här kommer ett vardagsinlägg: Det slog mig att jag lägger ner orimligt mycket tid att fundera på om jag ska tvätta håret redan idag eller spara det tills imorgon. Ju längre jag väntar, desto duktigare känner jag mig. Som om det finns en seger i att hålla sig så länge som möjligt. 

Sprang en sväng på stranden. Det var en av de där gångerna när jag omedelbart fick håll och det var som att springa i djup sand. Vilket tekniskt sett var exakt det jag gjorde. Ej njutningsfullt alls. Tog en selfie efter att jag spurtat upp för trapporna och blev lite chockad över mängden skrattrynkor jag såg på bilen. Tänkte först inte lägga upp bilden, men bestämde mig för att det enda vettiga en kan göra är äga sina rynkor. ELLER börja med botox. Eller sluta skratta.

Just det i dag skakades vi om av en jordbävning. Det slog mig igen att vi borde packa den där jordbävningsväskan. Det här kan ju vara förskalvet till den riktigt stora.