Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Personligt

Personligt

Det perfekta födelsedagsfirandet

18 mars 2017

Åh vilken fin dag! Vi firade Vidars födelsedag traditionsenligt i Palisades park utanför vårt hem. Är väldigt tacksam över att kunna göra det så här enkelt. Köpa ballonger, en tårta, lite chips, en gigantisk termos kaffe från Starbucks, en låda skumpa och läsk till ungarna. Sedan parkhäng i några timmar. Inga clowner, minihästar, trollkarlar eller andra aktiviteter. Bara lek för barnen och umgänge för vuxna. Och att vi bjuder också folk utan barn som vi gillar.

Det är för övrigt Maggan som tagit alla bilder.

Efteråt drog några av oss till en restaurang och åt lobsterrolls, Vidar förlängde dagen med en playdate med sin bästis. Jag kände en så stor kärlek gentemot våra vänner och det som amerikanerna skulle kalla the community.

Personligt

Idioten

14 mars 2017

Jag vet att det är jättetråkigt att läsa/höra historier om andras barn, men lovar att de inte kommer så ofta på den här bloggen.

Ibland är jag nämligen en dålig mor och person. Igår, på Vidars födelsedag, hade jag precis sövt Majlis. Då sätter sjuåringen på Kanyes Wests Stronger (jag går från att ha avskytt honom till att luta att han är ett geni. Kanye alltså, inte Vidar) på full volym i sitt rum. Babyn rycker till och jag väser panikslaget ”SÄNK!!” åt Viddes håll. Han mimar nåt tillbaka, men sänker inte. Jag väser, ”SSSSÄNK!!” så högt jag vågar utan att väcka Majsan. MajMaj vaknar och jag suckar ”Idiot!”  mot Vidars håll. Det är kanske inte så genomtänkt, men jag vill verkligen att babyn inte ska vakna.

Sjuåringen ser på mig, länge, och går sedan in i sovrummet. När han kommer ut säger han: ”Peppe, jag är varken ledsen eller arg, men jag är förvånad över att du, som mamma, kallar ditt barn en idiot. På hans FÖDELSEDAG dessutom”. 

Jag ber givetvis tusen gånger om ursäkt. När Magnus kommer hem berättar ändå den lilla golaren om vad jag kallade honom. Magnus tycker också att jag är dålig. Antar att det är jag som är idioten.

Personligt

Saker jag stör mig på

17 februari 2017

När jag slösurfade från blogg till blogg snubblade jag över den här ”Saker jag irriterar mig på-listan” som Julia gjort. En vill ju att bloggen ska vara positiv och peppande, men det finns något tillfredsställande i att läsa om småsaker andra irriterar sig på. Kanske för att man känner igen sig i så många punkter (*ens blogg har en egen Facebooksida* hehe) och för att det finns nåt komiskt patetiskt att vara den som irriterar sig på bagateller. En borde liksom vara en större människa än så. Jag är inte det, men accepterar också att the joke is on me.

Jag hakar på. Tycker för övrigt att Julia hade många riktgt bra grejer på sin lista, som till exempel: ”Män som ska göra ”humor” av att typ imitera Beyoncés gravidbilder fast med sin tjocka mage istället. Även män som hånar sina döttrar eller flickvänner genom att härma deras sminkning, poser eller outfits. Världens tröttaste och sämsta humor.”

Saker jag stör mig på:

*Folk som är jättelänge inne på restaurangtoaletten trots att det är kö utanför.

* Folk som åker på semester och tar en screenshot av temperaturappen på telefonen, lägger ut den på sociala medier och skriver triumferande att det är varmt där de är och kallt hemma i Norden.

* Folk som inte har barn och klagar på att de inte får sova tillräckligt.

* Folk som tror att de enda som får klaga på sömnbrist är föräldrar.

* Folk som använder trettio hashtaggar på varje instagrambild.

* Folk som räknar vuxenpoäng för att de har med sig matlåda till jobbet och man ba: alltså du är 33, har barn och bostadslån. No need att räkna, du ÄR vuxen.

* ”Folk” som lämnar kvar ett ark papper på toarullen.

* Folk som på sociala medier insinuerar att deras barn är exceptionellt smarta, tidiga och begåvade. ALLA föräldrar tycker så om sina barn, skillnaden är att vissa vet bättre än att tuta ut det.

* Folk som inte håller upp dörren för den som kommer efter, SPECIELLT om det är en barnvagn.

* Folk använder Facebook som nåt slags offentlig dagbok över vad för slags kött de äter till middag. Bonus: och zoomar in vin/champagneloggan. Eller nä, det stör mig kanske inte så mycket. Tycker mest det är konstigt.

* Folk som delar texter på sociala medier och bara skriver ”TÄNKVÄRT!” istället för att förklara varför de delat. Samma kategori: Folk som inte kollar källan innan de delar.

Ni får gärna fylla på med saker ni stör er på. OBS den är mänskligt och förlösande och inte så allvarligt.

Jag älskar när:

* Folk är generösa mot varandra. Alltså inte bara monetärt, utan tipsar om jobb, delar texter och videon, ger komplimanger och så vidare.

* Killar skrattar högt åt sina tjejers skämt ute bland folk.

* Män gillar och delar (pop)kultur gjort av kvinnor (överraskande sällsynt).

Äh, den här kärlekslistan var inte alls lika rolig att skriva.

 

Böcker Personligt

Skrytmånsar och jantelagen

9 februari 2017

När jag pluggade på USC hade jag en studiekamrat som ofta pratade om hur hon hade varit med och hjälpt Barack Obama vinna presidentvalet. Jag antar att alla som röstat på honom kan skryta om just detta, men min studiekollega förklarade om hur hon jobbat på Mother Jones och satt hop en video som blev viral och som ansågs vara en viktig del av kampanjen. Jag var superimponerad tills jag förstod att hon gjort en kort praktikperiod på MJ under tiden då videon producerades.

Det här var min första riktiga insikt i hur en ska prata om sin karriär i USA. Att vara lite blygsamt ödmjuk i det här landet trendar sannerligen inte. För en person som vuxit upp i Norden är det ibland svårt att anpassa sig till hur mycket man ska marknadsföra sig själv och gärna dessutom salta sina prestationer.

För en nordbo sitter det så djupt att inte tro att man är någon. Eller snarare att folk inte ska tycka att man tror att man är någon. Häromdagen uppdaterade jag mitt CV och skrev in några svenska tidningar och magasin jag jobbat för. Men eftersom jag bara skrivit ett par texter för dem kände jag mig som en lurendrejare som lade upp dem på listan. Samma sak gäller att kalla mig författare. När den första boken kom ut tyckte jag att den var för självbiografisk för att vara en riktig bok, sen kom romanen och då hade jag bara skrivit en roman och man ska ju skriva två för att få kalla sig författare (ett rykte som jag ännu inte bekräftat källan på) och sen den tredje och den var ju mer av en faktabok.

Nu sitter jag inte här med dåligt självförtroende. Jag tror att jag är hyfsat bra på att skriva både böcker och journalistiska texter. Jag kan identifiera Jante som lurar bakom soffan, men det sitter ändå så djupt inne att jag måste bevisa mig hundra gånger om innan det verkligen räknas. Jag dras med den där bluffkänslan som jag en gång läste att till och med Finlands förra president Tarja Halonen led av. Tänk om nån kommer på mig med att bara ha freestylat hela min karriär? Och jag HAR ju freestylat, men medan jag gjort det har jag publicerat en jäkla massa text och prat som i sig gett mig träning i just text och prat. Är ni med? Man blir ju sällan sämre av att göra en grej tiotusen gånger om.

Samtidigt kan jag tycka att det är ganska trevligt med lite ödmjukhet. Att inte alla ska vara såna amerikanska skrytmånsar, utan att ibland också låta sina handlingar eller det en producera tala för sig. Att låta andra upptäcka att man är bra, istället för att glida omkring som en vandrande PR-byrå för en själv. För det finns situationer där tomma tunnor skramlar mest.

 

Herregud, VEM slutar ett inlägg med ett präktigt menande ordspråk? Jag tydligen. USCH! Men ni fattar. Eller den som fattar fattar.

Personligt

Köra bil i dimma i bergen

8 februari 2017

Att beklaga sig att man är trött eller har sjukt mycket att göra är ungefär lika intressant för omvärlden som att berätta om sina drömmar. Alltså fruktansvärt ointressant. En kan lugnt utgår från att alla är trötta och har mycket att göra.

Men den senaste veckan har jag varit så trött att jag endast med iskall viljestyrka klarat av att leverera oändligt många texter hit och dit. Jobbigt att ständigt vara så jäkla duktig och präktig. Funderar på skära att skära ner på duktigheten och bli en större slacker.

Belönade mig igår genom en ordentlig tupplur och i dag med en ridlektion. Som vanligt var det topp tre på bästa känslan i världen att rida, men när jag skulle köra hem igen hade dimman tätnat och det var som att köra inne i en jättestor portion sockervadd. Ner för ett berg. På en obehagligt smal väg. Med amerikaner som inte fattar att man ska stänga av långljusen när man möter en annan bil. Liemannen smekte min kind där. Ja, ja eller så är jag helt enkelt inte så tuff bakom ratten. Nu lägga sig.

 

 

Personligt

Kritiken vi får

7 februari 2017

Som bloggare får en ibland ta emot ”kritik”, som till exempel damen på min HBL-blogg som ville att jag skulle skriva hur Donald Trump räddar barns liv genom att förbjuda aborträtten. Eftersom jag var FÖR kvinnans rätt till sin egen kropp borde jag också skriva om hur barnet (i det här fallet embryot) rätt till liv. Hon skriver att jag borde ta ”ansvar i min rapportering”.

Här finns många saker att diskutera. Är ett embryo samma sak som ett barn? Nej säger jag. Och så tilläger jag att folk som värnar om embryons liv och kallar dem barn sällan står på barrikaderna för att släppa in barn från krigszoner i sitt land. Men allt detta talade vi redan om i förra veckans podcast.

En annan diskussion är skillnaden mellan en opinionstext som ett krönika eller, som i det här fallet, ett blogginlägg, och en nyhetstext. En opinionstext har ett ställningstagande, en nyhetstext är obunden. Alla vet inte detta,

MEN det jag ville ta fasta på var kritiken. Att ”kunna ta kritik” är nämligen något en som journalist, författare och bloggare får höra överraskande ofta. Vanligtvis från vilt främmande människor. Och då tycker jag att Malin Wollin säger det så bra: ”Jag lyssnar på kritik från fem personer i min omedelbara närhet och jag lyssnar på kritik från min redaktör. Så jag lyssnar, och tar till mig.” Ungefär det här stämmer för oss alla, jag kunde eventuellt tillägga ”min ridinstruktör” . Så kallad kritik från vilt främmande människor betyder vanligtvis absolut ingenting. De känner inte dig och du känner inte dem. Därför är det bara att strunta i denna kritik.

Personligt

En dålig och fyra bra egenskaper

4 februari 2017

Häromdagen tog Magnus en bild av mig när jag vinkar åt honom i Trader Joe’s. På Instagram skrev han: ”You know that annoying kid in your class who always had the right answer and was always quick to raise their hand? Yeah, I married her…” Maggan skojar ofta om hur jag alltid måste säga till när jag vet något vare sig det är huvudstaden i Burkina Faso (Ouagadougou och jag lovar att jag inte googlade det), Steve Bannon, hur gammal Drew Barrymore är eller det smutsiga kriget i Argentina. Handen upp och JAG VET!

Att Magnus skojar om att det svider lite eftersom jag vet att han inte har helt fel. Jag är ibland en obehaglig besserwisser. Eller om vi säger så här: Jag kan sällan hålla mig från att säga till om jag vet nåt relaterat till diskussionen som pågår.

Sen läste Anne Hietanens blogg där hon skrev att hon under en helg inte skulle dissa sig själv en enda gång. Och trots att lite självdistans sällan skadar (tittar mig själv i spegeln och höjer menande på ögonbrynen) så är det också bra att vara snäll mot sig själv. Jag drack en grön smoothie (detta är ju ändå LA) med en ny kompis som berättade att hon varje kväll försöker skriva ner vad hon gjort för bra saker, vad hon är tacksam för och vad hon behöver hjälp med. Det är på gränsen för mycket självhjälpsbok för min smak, men tror att det kan vara en bra övning i att styra sina tanker mot lite mer självälskande och positivt tänkande.

Men om vi börjar med fyra saker en är bra på. Jag kan vara först ute och sen är det er tur. Antingen i kommentarsfältet eller privat. OBS! Det behöver ej vara en prestation som att springa milen under en timme eller föda barn utan smärtlindring.

  1. Jag är snäll.
  2. Jag är verkligen inte långsint.
  3. Jag får saker gjort. (jaha, där slank det ändå in en prestation)
  4. Jag är rolig.

 

Personligt

Tills döden skiljer oss åt, eller?

22 januari 2017

Linnéa, som skriver den utmärkta bloggen Linnéa i USA – en grinig invandrares liv, skriver om hur ojämställdheten i USA gör det svårare att skilja sig än i ett jämställt land. Och att det kanske är en bra sak eftersom man är tvungen att försöka få relationen att fungera.

”Nu finns inte den möjligheten utan den enda lösningen för mig, och oss som ett team, är att arbeta på att vara lyckliga ihop. Vi har inte råd att inte vara lyckliga för konsekvenserna är.. så höga. Vi måste måste måste prioritera varandra, förstå varandra, förlåta varandra. ”

Läs också kommentarsfältet om hur folk resonerar kring att gifta sig. Är det för evigt? Eller är det tills den ena personen förändras, blir våldsam eller man bara tröttnar? Och så är jag givetvis nyfiken på hur ni resonerar. Som skilsmässobarn är jag faktiskt glad över att mina föräldrar skiljde sig,de passade sannerligen inte alls ihop och blev nog lyckligare på varsitt håll. Tycker att Maggie och jag har ganska bra förutsättningar för att hålla ihop. Vi har det väldigt roligt tillsammans, tycker liksom OM varandra och att vara med varandra.

Vad tycker ni? Borde man bara bestämma sig för att äktenskapet är för evigt och sen bita ihop också när det stormar eller är sån stiltje att man faller i koma av tristess. Eller kan livet bjussa på flera bra äktenskap?

Los Angeles Personligt

Borta bra, men hemma bäst. Eller?

19 januari 2017

Jag fick ett meddelande av Nina som sedan fyra år tillbaka bor i Stockholm. Hon trivs, men känner en enorm hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och de funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad?

Nina funderar på följande: Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar en lätt upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att en har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle barnen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad versus landsbygd? Vågar man flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv?

Jag är såklart nyfiken på vad ni tycker. Själv har jag ju äldre jag blivit trivts bra utomlands. När jag studerade i Holland trivdes jag, men kunde inte tänka mig att bo där resten av livet. Däremot blev jag störtkär i Buenos Aires när jag bodde där och kunde absolut se en framtid i Argentina. Samma sak med L.A. jag har verkligen inte bråttom att lämna den här magiska staden.

Däremot saknar jag såklart familj och vänner. Jag lider av ett ständigt dåligt samvete för att Vidars och Majlis mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn så sällan. Och sina barn också för den delen. Men jag känner ingen längtan efter att återskapa min egen barndom för mina barn. OBS! Hade en lycklig barndom.

När Nina skriver om det politiska klimatet i Finland känner jag igen mig. Som finlandssvensk vet jag inte hur välkommen jag längre är där. Jag tampas också med motstridiga känslor kring att bo i Helsingfors och kämpa för en levande finlandssvenskhet och att bara skita i det och leva mitt liv som en språklig minoritet på en annan plats i världen. Det är med andra ord med plikt än känsla som skulle locka mig tillbaka till Finland. Till ekvationen hör ju också en svensk man som inte pratar finska.

Jag föreställer mig att ”hemma” kan vara många olika ställen. Och att en får ändra sig. Trots att vi inte längtar till Norden i dag betyder inte att det är så vi kommer att känna resten av livet. Eller så kommer vi det. Många av er har ju bott eller bor långt borta från era födelseort/land. Hur resonerar ni?

 

Personligt

Hur jag älskar Instagram

15 januari 2017

Lika säkert som vinterkräksjukan (fast just den kommer tydligen inte till L.A. så detta var en jättedålig jämförelse) dyker det upp diskussionen om hur sociala medier får en att må dåligt. Jag antar att det mest är människor som inte vuxit upp med sociala medier (ehum, som jag) som drar upp debatten om hur fina bilder på Instagram och Facebook gör att en tror att alla andra lever perfekt stylade liv och så vidare. Och det kan säkert stämma att det finns människor som fortfarande tror att sociala medier är en exakt spegling och dokumentär av verkligheten.

MEN för oss andra som kanske mest ser sociala medier som ett sätt att kommunicera med folk och inspireras av är det ju fantastiskt. Jag tänkte på detta när jag scrollade igenom Instagram för en stund sedan. En kompis är i Paris och fotar soluppgången, en massa andra åker skidor på olika ställen i Sverige och Finland, folk har gulliga barn och roliga captions, vackra män läser böcker på tunnelbanan i New York, Karin är uppe i Nykarleby och fotar och den andra Karin myser hemma med en kopp kaffe, nån har färgat håret grått och en annan skriver en jättelång feministisk text under sin bild, The New Yorker lägger ut en skämtteckning. Jag ÄLSKAR det. Jag får ta del av så många världar samtidigt.

Mina egna nio mest populära bilder från 2016 är tyvärr inte så varierande, men jag lovar att det dyker upp annat också i mitt flöde.