Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Personligt

Okategoriserade Personligt Stockholm

Hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap

27 juni 2017

Magnus har jobbat EN dag och jag håller på att bryta ihop. Jag har ju misstänkt att vi är lyckligt lottade som kan jobba hemifrån enligt flexibla tidtabeller, men nu när jag är ensam hemma med en sjuåring och en åtta månader gammal baby inser jag varför äktenskap kraschar. Detta är ej ett välfungerande system. Jag fattar att folk med barn skiljer sig under pressen. Den ena är hemma med barn och dödstrött när den andra kommer dödstrött hem från jobbet. Hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap måste ju vara att båda är mer eller mindre lediga hela tiden eller att man i alla fall inte har en massa tider att passa och är ensam om alla code brown-blöjor.

Jag tog mig i alla fall i kragen och åkte ut till min goda vän Annicas kolonilott på Kungsholmen. För att jag a) ville hänga med Annica b) det enda sättet att överleva dagen var att göra en utflykt. Gav upp alla drömmar om att jobba lite. Idyllen var total.

Annica hade lyckats fixa till sig en alldeles ny kolonilott med ett litet hus designat av elever på nån arkitektskola. Jag gillade verkligen kombinationen gamla hederliga stugor med ultramoderna byggen. Som om mysigheten inte räckte bor Annica och Daniel bara ett stenkast ifrån lotten. Ser fram emot grillkvällar och rosé senare i sommar.

Det råkade sig att Annica fick sitt andra barn bara tre veckor efter mig. Medan Majlis föddes i ett badkar, passade Eva på att göra entré hemma i duschen hos Annica. Det var ej planen, men gick bra ändå. Annica och jag kom överens om att kvinnor är det närmaste Gud mänskligheten kan komma. Fatta att man kan skapa liv.

Vi kom hem vid halv fyra-tiden och nu börjar den otåliga väntan på att också Magnus ska komma hem så att vi är jämna lag. Två mot två. Det kommer tyvärr att bli en utdragen väntan eftersom Maggan ska sända Nyhetsmorgon imorgon och det innebär att han jobbar sent ikväll och stiger upp tre på morgonen imorgon.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag är extremt bortskämd, men tänker ändå fortsätta muttra om hur jobbigt det är att passa barn. Speciellt när det mindre tydligen lärde sig krypa i dag. Ett kudos till alla er som klarar av jobb och barnskötsel (ofta med fler barn) utan att vara en gnällig mes som jag.

Personligt Stockholm

Ensam hemma med barn

25 juni 2017

Imorgon börjar Magnus jobba på Nyhetsmorgon medan jag stannar hemma med barnen. Gläder mig mycket för Maggans skull, han älskar nämligen jobbet, men bävar för att göra det miljontals kvinnor (ja, mest kvinnor) gör dagarna i ända: Är ensam hemma med barn. Jag kommer såklart att fixa det, men kan i ärlighetens namn inte påstå att jag ser fram emot det. Idealet är minst lika många vuxna som barn under samma tak.

Vid sidan om att vara en hängiven och inspirerande mor ska jag också korrekturläsa Los Angeles-guiden och boka några intervjuer inför Crimetime Gotland. Eftersom jag ska jobba som moderator där tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och göra några frilansuppdrag medan jag ändå är där. Jaja, varsågoda för vardagsuppdatering.

Personligt

Att gilla kompisars ex på Instagram

6 juni 2017

Igår i soffan framför House of Cards rutingillade jag av misstag en bild som ett ex till en av mina kompisar lagt upp. Tänkte inte på det tills han två minuter senare gillade min senaste bild. Då slog det mig att han inte lägre är gift med min vän och att hon kanske tycker jag är en dålig kompis som gillar hennes ex. Min första reaktion var att gå tillbaka och ta bort mitt lilla hjärta, men sen slog det mig att jag faktiskt gått ur högstadiet för tjugo år sedan. Ett litet hjärta kan inte fucka upp en vänskap.

Eller kan det? Jag älskar sociala medier, men avskyr innerligt analyserna kring vem som gillar vad och framförallt vem som INTE gillar vad. Det finns en viss narcissism i att övertolka allt som skrivs, sägs och gillas (eller inte gillas) och tro att det handlar om en passivt aggressiv kritik mot en själv. I sitt eget universum är man såklart mittpunkten, men det andra skriver och gillar är faktiskt ganska sällan en subtil hälsning eller ställningstagande.

Författaren Philip Teir skrev i dag en krönika om sociala medier och jag fastnade speciellt vid en av meningarna ”…och lika mycket som det är en plats för ny information och social aktivitet, kan jag känna ett slags sorg kring all positionering och tolkande av gilla-markeringars betydelse”. 

Medan Instagram-flödet ännu var kronologiskt gillade Magnus alla bilder. Alltså ALLA. Han sade att eftersom alla han följde var hans vänner fanns det väl ingen orsak att inte gilla det han såg. För en tid sedan var han ändå tvungen att ge upp, det tog för mycket tid att gilla allt. Nu jobbar han på att gilla det mesta (och på grund av algoritmerna ser han väl mest det han gillat tidigare och därför blir en hela del av hans kompisars bilder ogillade) och att dela folks grejer på Facebook. Det som dyker upp i hans flöde alltså.

I mina kretsar lyfter speciellt kvinnor varandra. De mailar, textar och bloggar om varandra. De delar och retweetar och hejar på varandra. De köper varandras böcker, ser varandras filmer och lyssnar på varandras poddar. Jag tycker att det finns ett enormt fint systerskap. Det sagt, tillåter jag mig inte att fundera ut vilka av mina kompisar som inte gillat en bild, text, video eller ljudfil eftersom möjligheten faktiskt finns att det inte är ett passivt aggressivt långfinger, utan att de bara haft annat för sig.

Personligt

5 fenomen som får mig att gråta

4 juni 2017

5 fenomen som egentligen inte är tragiska, men ändå får mig att gråta:

  1. Gulliga, hemlösa hundar på i Facebookvideon.
  2. Klipp på otippade personer som gör succé i typ Britain’s got talent, The Voice eller Idol.
  3. När jag bråkar med Magnus och egentligen är arg, inte ledsen.
  4. Elefanter som hjälper varandra ur träsk.
  5. Förlossningar

 

 

Jobb Personligt

Att mata sina negativa känslor

26 maj 2017

Vad brukar ni göra när ni har riktigt dåliga dagar? I dag var det en dag som min mamma skulle ha beskrivit som att jag steg upp på fel sida om sängen (herregud så jag funderade kring det uttrycket som liten). Inte nog med att det gulliga aset till baby höll oss vakna inatt, jag alla mina medtrafikanter körde också dåligt på väg mot stallet, jag fick rida en häst som var både oskolad och lite hysterisk, delade väg med dårar och amatörer på vägen tillbaka och när jag väl kom hem hade ingen plockat undan frukosten. Nu pendlar jag mellan att försöka göra mig själv på gott humör igen eller bara gotta ner mig i av att vara sur och tycka synd om mig själv. Liksom bara mata mitt usla humör. Lutar mot det hållet.

UPPDATERING: Åkte till Pacific Palisades på lunch och jobb, drack ett glas saugvignon blanc. Höll mig trevlig och professionell. Kom hem, sov en tupplur och nu ska vi se om det banne mig inte är dags för en första springtur på nästan tre veckor. (Tänker ändå inte bli glad igen). Och jag fattar ju att mitt liv är underbart, men idag kändes det inte så.

Los Angeles Personligt

Bo kvar, flytta tillbaka

18 maj 2017

Den här sommaren flyttar flera av våra svenska vänner hem till Stockholm och jag kan inte låta bli att tänka över vår situation. Jag älskar verkligen att bo här och det handlar inte bara om klimatet, utan också om våra vänner här och den öppna och glada stämningen. För att inte tala om att fortsätta upptäcka en ny stad och ett nytt land. Men när en svensk familj får för sig att flytta tillbaka till Norden kan jag inte låta bli att fundera över för- och nackdelarna med att bo så långt ifrån fäderneslandet.

Fördelarna med att bo i Stockholm eller Helsingfors är att de är små och trevliga städer. Man klarar sig utan bil, släktingar och vänner finns nära till hands, välfärdsstaten är fortfarande aktuell och det råder nån slags konsensus om att jämlikhet, gratis utbildning och vi tar hand om de svagaste i samhället är grundläggande värderingar. Värderingar jag gärna skulle se att Vidar och Majlis växte upp med. Det amerikanska skitsnacket om att vara sin egen lyckas smed har jag inte mycket till övers för.

Synd bara att jag är så fruktansvärt lycklig här. I hemlighet hoppas jag att det kommer att komma en dag då jag är mätt på Kalifornien och känner att det är dags att återvända till Norden.

Personligt

Bilder som aldrig skulle publiceras

15 maj 2017

Här kommer några bilder ur min telefon. Kvalitetsmässigt kanske inte topp, men små ögonblick från de senaste veckorna.

I går kväll hängde och grillade vi hos familjen Blankens. Här spexar Maggie och Cissan för kameran.

Och här är en balkongsbild från Palm Springs med Johanna, Hanna, Cecilia och jag. Gläder mig mycket åt att det blir ännu en avstickare till Palm Springs innan vi flyger till Stockholm.

Och så här såg det ut igår eftermiddag när vi promenerade hem från att ha köpt en ny laddsladd till datorn. Älskar innerligt dessa palmer.


Och här är en bevis på hur vi långsamt kommer att bli självförsörjande. Perfekt inför zombieapokalypsen eller den stora jordbävningen.

Och här står jag utanför ett av våra favoritlunchställen uppe på gatan. Jag har min mammans gamla kjol från vad jag antar är 70-talet och en keps från The Cock i Finland. Bra dag.

Personligt

Nakna bröst och våld i nära relationer

13 maj 2017

Anna:

Jag har en fråga/ett rubrikförslag som jag ofta funderat på: Ibland under demonstrationer visar kvinnor brösten för att protestera mot vissa män. Hur jag än försöker tänka att dom gör det för att ta kontrollen över sin kropp (som de uttrycker det själva, alltså) så kan jag inte hjälpa att jag till slut endast tänker på varför man väljer att visa brösten för nån som ändå inte ser kvinnor som något annat än just bröstbärare. Dessa karlar måste ju bli jätteglada, eller? Vad tycker du om detta, eller kan du förklara fenomenet?

Bra fråga, jag har faktiskt inget vettigt svar på det, men kanske någon läsare kan hjälpa oss här. Jag resonerar som du, att kvinnor ska få gå barnbröstade lika mycket/lite som män men att det i den här kontexten inte blir annat än sexualiserande av kvinnor. Tänker mycket på Free the nipple-rörelsen, men det är ju en specifik rörelse, inte en random demonstration.

Tess:

Du nämnde i din bok att du haft en våldsam pojkvän. Jag tycker ännu detta är ett sådant tabu tema och när man väl nämner det så svarar många kvinnorna att de levt i ett sådant förhållande (jag också och även om det är många år sedan nu så skäms jag ännu). Kanske du kunde skriva om våld i förhållanden, inte bara om dina egna erfarenheter, men tankar och kanske bra links?

Jag tror precis som du att det är enormt mycket vanligare med våld i nära relationer än vad man kanske kunde tro. Och att för att det ofta är personen man älskar som utövar våldet gör det svårare att identifiera det som just våld och istället kallar det passion eller svartsjuka eller ironiskt nog nån form av kärlek. Tycker att Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds karaktärer i Big Little Lies är ett superba exempel där Kidman förklarar att hon faktiskt också slår tillbaka, vem vill nu vara ett offer och att det handlar om passion inte våld. Här är en länk till Kvinnofridslinjen. Tänker så här: Om man har en misstanke om att allt inte står riktigt rätt till i ens relation så ska man lita på den tanken/känslan.

Nu tror jag att jag svarat på alla frågor. Tack för att ni ställde dem!

Personligt

Miljön i USA, kulturskillnader och bästa danslåtarna

11 maj 2017

Koko:

Jag ställer samma standardfråga som alltid: miljö och USA. T.ex. sopor.Jag såg den där videosnutten om hur skolbarn straffas om de inte har lunchpengar och reagerade (förutom på hur sjukt *det* är) på att det såg ut som att all lunchmat serverades i engångskärl. Så ser det ofta ut från dina bilder från olika restauranger och caféer också. Är det vanligt med engångsförpackningar där? Kan iofs föreställa mig att det drar väl mycket vatten att diska i torra Californien och det räknas som mera ekologiskt att servera i pappersmuggar, eller? Används mest papper / plast/ majs? Hur är det med plastpåsar, förpackningar osv? (Jag har själv ständig plastångest.)

Jag minns fortfarande en amerikan (utbytesstudent, ca 20 år sedan) som på frågan om de hade problem med sopberg sa ”there’s no problem, you see – each week comes this great, big car and takes the garbage away!” 😐 Oookej.

Jag fattar att USA ser ut som en miljökatastrof ur ett finländskt perspektiv, men det är faktiskt inte så illa. Eller på vissa ställen är det riktigt illa, men Kalifornien har en sträng lagstiftning miljöfrågor. Plastpåsar och vattenflaskor i plast är helt förbjudna i många städer. Folk tar i regel med sig sina egna butikskassar när de handlar.

Det ideala skulle såklart vara bättre kommunaltrafik, privatbilismen är galen i L.A. MEN elbilarna ökar med minst hundra procent varje år känns det som och folk får skattelättnader och parkera gratis om de kör elbil. Solenergi blir allt vanligare.

Gällande skolmaten så kan jag bara tala för Viddes och mina kompisars barns skolor, där tar ungarna med sig sin lunch i lunchboxar (ej engångs). Det är sällsynt att man äter i cafeterian, men det är kanske annorlunda i high school. Gällande restaurangmat så har jag aldrig varit med om att maten skulle serveras på engångskärl, det sagt tar vi ofta med oss rester i en doggie bag och äter resterna följande dag. Då får vi maten i engångskärl. Men tänker att det blir mindre matsvinn så. När jag ännu bodde i Finland var det lite skämmigt att göra så, men det kanske har blivit vanligare?

Elin:

Kulturkrockar! Om ni haft några? Tycker du det är lätt eller svårt att förstå sig på den amerikanska kulturen?

Jag tycker att det svåraste med den amerikanska kulturen är att den är så lika min egen och att den genom populärkulturen funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Det gör att jag har en falsk uppfattning om att det är min kultur, sen pratar jag med folk som har ungefär samma utbildning och liknande (nåja) bakgrund som jag och blir alltid överraskad då de tycker olika om grundläggande värderingar som jämställdhet, hur mycket staten ska ta hand om sina medborgare och hur man kan/inte kan vara sin egen lyckas smed.

När jag studerade på USC fanns det några amerikanska studiekompisar som hade samma värderingar som jag. Tänker att det kanske berodde på just studierna. Här nere i Santa Monica blir jag oftare överraskad. Vi pratar faktiskt om det här i senaste podcasten.

Hanna!

1. Så här ser mitt liv ut om tio år

2. Min bästa och sämsta vana

3. Tre låtar som får mig att dansa

1. Vi bor i Los Angeles, Bangkok eller Stockholm. Jag försörjer mig på att skriva, rider ofta, surfar, läser böcker och äter jättegoda middagar ute på terrassen i ljumma kvällar med palmer i närheten (okej, alla kriterier funkar kanske inte på alla städer, men jag nöjer mig).

2. Min bästa vana: att få saker gjorda vare sig det handlar om att städa undan i köket, jobba eller träna Min sämsta: att inte skölja av badkaret efter att ha badat. Driver Magnus till vansinne.

3. Här kommer några av olika pinsamhetsgrad: ”Happy” Pharrell Williams, ”In da Club” 50 Cent , ”Intergalactic” Beastie Boys, ”Common People” Blur, ”Kiss” Prince, ”Push it” Salt-N-Pepa och såklart Shaggys klassiker ”Mr Boombastic”.

Personligt

Valet, ridning och jobba med baby

9 maj 2017

Jenny (som skriver en favoritblogg Den där om Jenny):

Hur stort var valet i Frankrike i USA? Har de någon koll alls? Amerikanares syn på Europapolitik! Och också vad de säger om Stockholm efter Trumps Stockholmsreferens.

Åh! Sen vill jag veta hur du väljer vilka böcker du ska läsa, om det ändrats över tid samt den sämsta bok du någonsin läst.

Tycker att det franska valet var ganska stort här. Los Angeles Times skrev mycket om det och på söndagen hade de två helsidor. Min erfarenhet av nyhetsmedia i USA är krasst sagt att de stora tidningarna är svinbra nyhetsunderhållningsshowerna som Last Week Tonight, Bill Maher, Trevor Noah och så vidare också är otroligt bra, men att kabelnyheterna är lite sämre. Det bli liksom snabbmat utan analys, mycket åsikter och allt är BREAKING NEWS.

Jag är en sucker för kurerat material. Litar fullt ut på personer jag vet gillar samma sak som jag och som tipsar och skriver om böcker de läst. Älskar att hitta en författare som skriver precis min typ av böcker och som har gett ut massor jag kan arbeta mig igenom (senast: Curtis Sittenfeld). Mest läser jag nyutgivna verk, men det beror till stor del på att Karin och jag pratar om nya böcker i samarbete med förlag i Mellan raderna. Under tonåren läste jag massor av skräcklitteratur, men var tvungen att sluta på grund av fruktansvärda mardrömmar och ihållande rädsla för mörker. Och clowner. Och döda gubbar under sängen.

Ennet:
1. Vad skulle du vilja jobba jobba med om journalistik vore uteslutet?
2. en situation från denna månad då du blev besvärad/förvånad/lycklig/arg?
3. hur lyckas du/ni jobba båda två då ni har en liten bebis och hur delar ni det?
4. om du ficka vara någon annan en dag, vem skulle du vara och vad skulle du göra?

1. Jag skulle vara pilot. Tänk att få flyga ett jättestort flygplan! Vilket pirr i magen.
2. Besvärad: när jag visade min barnbok för en kompis och försökte förklara att jag INTE var ute efter att hon bara skulle säga att den var bra. Förvånad: När en person jag väntat mig skulle hålla en jättelång föreläsning, men istället var koncist och on point. Lycklig: Så många tillfällen, på hästryggen i fredags, vid pinisbordet i den varma Palm Springs-natten samma fredag, promenad under palmerna i går. Arg: När jag kom hem och det var ett jäkla kaos i köket
3. Bra fråga. Tänker OFTA på hur sjukt bra och effektiv jag kunde vara utan att jonglera en baby vid sidan om. Nu kan det ju hända att jag inte alls skulle vara bättre, men gillar tanken. Magnus skulle antagligen säga att han tar mer ansvar än jag, men jag tror snarare att jag är bättre på att jobba med baby vid sidan om, medan han kräver ensamhet.
4. Jag skulle vara president i det här landet och abdikera (ja, ja och sen skulle vicepresidenten ta över och han är om omöjligt ännu värre, men då får någon av er vara Pence för en dag och passa på att avgå).

Victoria:

Jag skulle vilja fråga lite om hur hästsporten ser ut hos er. Om jag förstår det rätt så rider du i ett privatstall, där man tar privatlektioner. Men finns det ridskolor, liknande som vi har i Sverige, eller hur ser möjligheterna ut i USA?

Jag rider på en helt vanlig ridskola! (Här finns iofs också privathästar). Ibland är det ändå så få deltagare på lektionerna att det ser ut som privatlektioner. Det finns en massa ridskolor här, precis som i Sverige, och tycker att de funkar ungefär på samma sätt. Man får en häst, ryktar och sadlar den och så rider man i en timme, ibland dressyr, andra gånger hoppar vi. Jag rider oftast samma häst. Tror att det också kostar ungefär lika mycket som hemma i Norden.