Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Resa

Resa

Var ska man bo på semestern?

9 december 2017

Charlotte på Hotel Addict frågade om jag vill svara på tre korta frågor om hotell och skapade sedan ett jädrans snyggt inlägg. Blev helt till mig när jag surfade runt en stund på sajten. Vilka otroligt fina hotell det finns i världen. Jösses, vilka bilder!

Har ni nåt favorithotell? Nån hemsk hotellupplevelse? Det slog mig efteråt att Magnus och jag har som tradition att sova några nätter på Siam @Siam varje gång vi landar i Bangkok. Och så har mina vänner Malin och Lisa en sajt som heter Mañana och listar hållbara hotell runt om i världen.

Los Angeles Resa

Bra och dålig killtyp (Yosemite)

5 december 2017

De senaste tio dagarna har jag upplevt så mycket att hårdskivan nu är full. Är inte färdig med att bearbeta allt så ni får hänga med på några throwbacks. Igår när jag kom hem och gick igenom mailen såg jag att Cissan hade skickat en hög med bilder på mig från Yosemite. Maggan som stannade kvar i stugan med de andra papporna och barnen hade bett Cissan fota mig så att jag fick lite material för bloggen. Där får Maggie (och Cissan) plus. De finaste kärleksförklaringarna är de som tar sig i uttryck i handlingar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har ju skrivit lite om den här nationalparken, men känner att jag inte är färdig med den än. Det måste vara en av mina största naturupplevelser. Bergen, färgerna, storleken, vattenfallen och mäktigheten. Att vå vandra i flera timmar med goda vänner och bara prata igenom livet. Tydligen lär våren, då snön smälter och vattenfallen blir ännu mäktigare, vara en av de populäraste tiderna på året att besöka parken. I slutet av november när vi vandrade runt var det varken för kallt eller varmt och lövträden var vackert färggranna. Kan ej klaga. Inträde kostar 30 dollar för en bil och en veckan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hur tar man sig till detta magiska ställe, tänker ni kanske nu? Jo, vi körde upp från Santa Monica på cirka fem timmar och två matpauser. Det går långsammare när man närmar sig bergen, men då är också utsikten magiskt fin. Våra kompisar Sofie och Eric hade hyrt ett stort Airbnb-hus där vi hängde (där fanns en pool med ett barnalarm. Hade aldrig tänkt på den självklara uppfinningen) mellan hajkarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Här satt vi och åt medtagen matsäck medan vi himlade med ögonen åt ett killgäng (som senare visade sig vara svenskar) som spexade med att klättra utanför staketet till vattenfallet, spelade på minigitarrer och ansträngde sig för att vara så där ”härligt spexiga”. En av mina sämsta killtyper.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det här är min kompis Ann. Hon och hennes man Daniel flyttade nyligen med sina tre barn från L.A. till Palo Alto eftersom Daniel fick jobb på Facebook.De hyrde en husbil och joinade oss i Yosemite. Saknar dem i L.A. Kolla förresten så rödkindade och friska vi ser ut att vara.

Resa

Lilja 4-ever i Etiopien

4 december 2017

I Addis Adeba besökte vi Debora, ett hem för kvinnor som tagit sig ur traffickingringar och prostitution. På hemmet bor just nu tretton stycken kvinnor mellan 16-23 år, de får stanna så länge de vill, men minst ett år. Den första tiden består av terapi och avvänjning från droger. Huset och gården ligger bakom en stor plåtport och höga murar omgärdar den. Det är väldigt prydligt och städat både inom- och utomhus. Efter den första tiden får kvinnorna välja om de vill studera vid universitet eller satsa på en mer yrkesbetonad utbildning som frisör eller make up-artist.

Louise och jag intervjuade två av kvinnorna, eller snarare flickorna. Vi hade fått tipset om att fokusera mer på framtiden, men när jag försiktigt frågade om Helen, 22, kommer från Addis eller en annan plats började hon berätta en historia om hur hennes föräldrar skilt sig och hon vuxit upp hos olika släktingar och till slut landat på Addis Red light district. Delvis för att kunna tjäna pengar och själv bestämma över sig. Det var en hemsk historia, men också full av hopp. Hon berätta om hur hon först skrattade när hon hörde om Debora och om hur overkligt det kändes att få sin alldeles egna vita, rena handduk. Handduken fick symbolisera det nya livet. Helen gav ett så starkt intryck och avslutade med att säga att hon kommer att öppna sin egen salong och anställa andra kvinnor som landat i prostitution eller blivit offer för trafficking.

När det var dags att prata med Belaynesh, 19, var vi förberedda på att höra en liknande historia. Belaynesh berättade med svag röst hur också hon blivit skickad mellan olika mer eller mindre avlägsna släktingar, sedan blivit lovad ett jobb som hushållerska och möjlighet att gå i Addis. Jobbet visade sig i praktiken vara en sexslav på en bar. När hon slutat prata grät vi allihopa. Det var helt omöjligt att hålla nån slags journalistisk distans. Det värsta var att hon verkade helt nedbruten. När jag frågade henne om vad hon tycker om att göra när hon inte pluggar sa hon att hon gillar att städa och vika de andra tjejernas kläder. På frågan om hon en dag ville ha familj sa hon att hon inte ens tänkt på det.

Jag hoppas att tiden på Debora kommer att göraBelaynesh gott och att hon får tillbaka sin livsglädje. Att vi kommer tillbaka om nåt år och möter en kvinna med helt annan energi. Jag tänkte också på hur vidriga människor är mot varandra. Lilja 4-ever, överallt i världen.

Men det finns som sagt hopp, allt är inte nattsvart och vi som kan hjälpa ska hjälpa. Ingen kan göra allt, men alla kan göra lite. Tycker att alla vi som har möjlighet ska ge åtminstone en person en julklapp, månadsgivare i ett år eller en engångssumma från Läkarmissionen.

Okategoriserade Resa

Galoppera fram igenom öknen

2 december 2017

Jag har verkligen kastats från en värld till en annan och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva om det. Just nu befinner jag mig hos min goda vän och mina barns gudmor Karine i Dubai. Eftersom jag ändå skulle mellanlanda här och vi bor så långt ifrån varandra beslöt jag mig för att stanna hos Karine, Rasmus och Victoria i två dagar. Karine råkade dessutom flyga in från ett möte i Paris samma kväll, landade tre minuter före mig och vi träffades vid bagagebandet.

Med Addis Adeba i färskt minne känns överflödet här i Dubai lite absurt. I maj när vi tillsammans med Läkarmissionen samlade in pengar för att kvinnor skulle få föda tryggt i Kenya sa Hanna att hon ibland under kampanjer går in i faser då hon varje gång ser en summa tänker på hur många trygga förlossningar/barn i skola summan skulle kunna ge. Nu fattar jag precis vad hon menar.

Jag har det väldigt bra. Under det första dygnet jag varit här har jag, med en liten paus för sömn, pratat non-stop om Etiopien, livet, familjen och #metoo. Så glad över att #dammenbrister! När jag kommer hem ska jag skriva om mina tankar kring flera mäns reaktioner.

Rasmus och jag åkte också ut till ett stall med arabiska hästar och galopperade en sväng på en riktig tävlingsbana. Öknen omkring oss, den varma luften och hästkrafterna under mig skapade en magisk känsla. Vilka hästar, asså! Ska skriva mer om det snart, men först ska jag ta mig ut i mitt sista dygn i Dubai. Imorgon får jag pussa Magnus, Vidar och Majlis igen. Det är ej illa det heller.

Podcast Resa

SMS-litteratur

30 november 2017

Jag ska precis ta mig ut i Addis för en sista dag i den här omvälvande staden. Det finns så mycket jag vill berätta, om hur tonåringar luras in i prostitution, om barn som måste jobba, och om hur elva personer sover på sex kvadrat, men främst om hur mycket hopp det finns. En av kvinnorna på Dorota-hemmet, för kvinnor som tagit sig ur trafficking, sa att hon kommer att jobba upp sig och öppna en egen frisörsalong där hon kommer att anställa andra kvinnor som tvingats till prostitution. Så kanske det måste funka, att vi fortsätter att hjälpa varandra när vi själva fått hjälp.

För att ni inte ska tröttna på all jag har att skriva om kommer här lite utmärkt pausmusik i form av Mellan raderna. Vi pratar om kvinnlig vänskap, sms-böcker, om varför Babblarna är så bra och såklart #metoo.

Resa

3000 meter över havet jobbar småflickor

30 november 2017

Imorse vaknade vi kvart över fem och drog sedan iväg för att följa med fyra tioåriga flickor som en gång i veckan vandrar upp i bergen, 3000 meter över havet, för att samla ihop kvistar som deras arbetsgivare kan sälja i staden. Flickorna fick skjuts upp med oss och för en del var det första gången de satt i en bil. De berättade att de måste gå tillsammans på grund av att det innan solen gått upp ännu kan finnas livsfarliga hyenor i skogen. De här tjejerna får tack vare Läkarmissionen nuförtiden gå i skola och drömmer om att bli lärare och soldater.

Vi hjälpte dem såklart så mycket vi kunde med jobbet och lovade att skicka ett tack till alla ni som stöder Läkarmissionen. Är man månadsgivare och betalar 100 kronor varje månad får ett barn i Addis gå i skola, skoluniform, frukost och lunch, skolmaterial och hälsovård. Någonting helt avgörande för barnens framtid. Nästa steg är att helt eliminera barnarbetet.

Efter lunch åkte vi till ett hem för före detta sexarbetare och traffickingoffer. Här får de en trygg bostad och hjälp att plugga antingen till ett yrke eller på universitetet. En del kommer direkt från red light district, medan andra rymt från att praktiskt taget varit sexslavar. Vi fick höra Lilja 4-ever historier och samtliga grät en skvätt. Samtidigt var det upplyftande att se så mycket framtid och jävlar anamma i kvinnorna. Ja, förutom en av kvinnorna som verkade helt nedbruten. Under de senaste dagarna har jag funderat mycket på vad som får män att göra så vidriga saker mot kvinnor.

Eftersom detta inte är en semester åkte vi vidare till en fattig by och fick höra hur Gezachew (i mitten på bilden med barnen), som leder Läkarmissionens partner i Addis, pratade feminism med byborna. Gezachew själv växte upp under liknande förhållanden och fick sina första skor när han var sju år gammal. Nu leder han en organisation som jobbar för att barn ska få gå i skola och kvinnor hälsovård. Alla vi mött har varit så varma och välkomnande och så många har gått rakt in i hjärtat på mig.

Jag har varit för trött, jetlaggad och förkyld för att ha energi över att vid sidan om alla människor vi träffat också sakna hem, men när jag i byn fick leka lite med småbarn kände jag ett litet hack i hjärtat av längtan efter Majlis.

Resa

Alla barn har rätt till utbildning

29 november 2017

Om gårdagen var tung med alla gatubarn, sexarbetare och kyla var den här dagen full av hopp och glädje. Vi fick besöka två skolor som inte bara undervisar de fattigaste barnen, utan också ger dem frukost, lunch och hälsovård. Så oerhört viktigt. Tack vare eldsjälar och bland annat Läkarmissionens donatorer får de här barnen gå i skola och äta sig mätta. Och de får en möjlighet att utbilda sig vidare och till och med gå på universitetet. På en affisch i ett av klassrummen hade barnen skrivit om vad de drömde om att bli när de blev stora, där stod bland annat pilot, läkare, motorcykelchaufför, lärare och soldat.

Chefen för skolan Afework Solbe tog oss på en rundtur och berättade om undervisningen, målsättningarna, finansieringen och om hur svårt det är att välja ut de barn som ska få gå i skolan. Just nu finns det bara plats för 116 stycken, medan efterfrågan är det femdubbla.

I en annan skola går barn som halkat efter i undervisningen eftersom de jobbar med att bära ved. Läkarmissionen försöker ordna så de kan gå i skola åtminstone halvdag och på så sätt en dag vidareutbilda sig och få ett annat yrke. Etiopien satsar på att alla barn ska få gå i skola 2020.

Med på redan är underbara och roliga Louise Hej Hej Vardag Winblad. Hon bloggar såklart också och så skriver såklart ju min gamla vän Hanna (som organiserat resan) om det vi sysslar med här. Jag har själv funderat en del på varför jag är här och kommit fram till att jag är det för att skriva om projekten och på så sätt få folk med mer pengar än barnen, de ensamma mödrarna och sexarbetarna i Addis Adeba att donera en slant. Någonting som kanske inte gör ett hål i plånboken hemma i Norden, men som kan ha en enorm betydelse i Etiopien.

Imorgon är det väckning 5.30 och min kropp fattar inte alls vilken tidszon den befinner sig i. Igår i minibussen höll den på att släcka ner hela systemet då Hanna lutade sig mot mig och viskade med vänlig röst: ”Jag fattar att du är galet trött, sov en stund så väcker jag dig när vi är framme vid hotellet”. Det är riktig vänskap.

Jag fick förresten tag på en laddare till min dator, men den verkar inte fungera och nu känner jag starkt att jag ändå borde ha krävt ett kvitto. Ja, ja får reda ut detta imorgon. Är ganska trött på mig själv som glömde laddaren hemma.

På bilden:  Louise, Elshaday, Beiminet, Rahimet och jag.

Okategoriserade Resa

Första dagen i Addis Adeba

28 november 2017

Har glömt min laddsladd i L.A. så måste använda min begränsade datortid (och knackiga wifi-uppkoppling) sparsamt. Läser såklart alla kommentarer, men svarar kanske lite dåligt den här veckan.

Landade i Addis Adeba i eftermiddag och mötte upp med Hanna och gänget på kontoret för organisationen som Läkarmissionen stöder. De berättade om sitt arbete med gatubarn (det finns över 60 000 i Addis) och sexarbetare. Senare på kvällen åkte vi runt i staden och fick se hur arbetet i praktiken går till. Barn som sniffar lim, folk som sover ute i kylan (Addis ligger högt uppe och det blir riktigt kallt på natten), hemlösa hundar och flickor i alldeles för lite kläder. En massa män överallt. Jag antar att det inte skiljer sig från många andra storstäder och fattar såklart att staden är mycket, mycket mer än detta. Jag är lite hudlös just nu, jetlaggad och förkyld, måste samla mig innan jag kan beskriva allt på ett rättvist sätt, men jag insåg hur otroligt viktigt arbete välgörenhetsorganisationerna gör här.

Resa

White savior complex

27 november 2017

Hej från ett hotellrum i Dubai! Mellanlandar här och flyger imorgon vidare till Addis Adeba. Räknar iskallt med att min resväska som åker raka vägen till Etiopien aldrig kommer fram. Det är synd för jag har bara ett par rena trosor i mitt handbagage.

Igår snubblade jag över den här artikeln på NPR om white savior-complex som i korthet handlar om vita människor som åker till Afrika för att rädda barnen och cementerar att det är tack vare vitas generositet och välgörenhet som de stackars offren i olika afrikanska länder överhuvudtaget lever. Det känns väldigt amerikanskt att åka iväg för att vara god i några veckor och samtidigt passa på att ta några värdefulla selfies, men antar att andra också sysslar med sånt. Att man åker ner till Thailand och jobbar på barnhem, tar instagrambilder som befäster stereotypier kring människor från andra kulturer. #povertyporn Läs själva texten och kolla in Barbiesavior på Instagram.

Det Läkarmissionen sysslar med är att ekonomiskt hjälpa lokala organisationer att bland annat låta kvinnor föda tryggt på sjukhus, få barn att gå i skola och uppmuntra föräldrar att inte könsstympa sina döttrar. Jag skriver mer när jag är framme i Addis.

På vägen hem igen ska jag hälsa på min goda vän och mina barns gudmor Karine och min guddotter Victoria. 

Resa

”Stating the obvious”

24 november 2017

I går åt vi en traditionell Thanksgivingmiddag där vi till och med inkluderade den där konstiga rätten som är en huvudrätt med marshmallows som ingrediens. Mest av allt gillar jag pynjandet före middagen, när alla går omkring med varsitt glas rödvin och skalar potatis, kollar kalkonen i ugnen eller rör om i någon gryta. Man är lite trött efter en dag ute friska luften och alla glider omkring i mjukisbyxor.

En av traditionerna är att när alla satt sig ner i tur och ordning räkna upp vad man är tacksam för. Cissan berättade om när hon för några år sedan satt på samma middag som en stor svensk mediaprofil och han himlade med ögonen och muttrade stating the obvious när en annan av middagsdeltagarna sa att han var tacksam över sina friska barn, sin fina fru och sitt underbara hem. Vi rullade med våra ögon och var sedan extra noggranna med att seriöst lista allt bra i våra liv.

Jag sa att jag var tacksam över att Magnus och jag har så roligt tillsammans, att Vidar och Majlis är friska och fina, att vi kan bo i Los Angeles, att jag får rida flera gånger i veckan och jobba med precis det jag vill. Och att jag har förmågan att varje dag vara lycklig över det här livet. Efteråt spelade vi Cards Against Humanity och så var den dagen slut.