Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Category

Träning

Feminism Träning

Jag är inte kroppspositiv, men jag stöder gärna kampen

4 juli 2018

Om det är en text jag tycker att ni ska läsa idag är det den här där BFF Ellen som skriver om att vara tjock och om kroppspositivitet. Ellen är alltid on point och jag tycker att det är jäkligt märkligt att ingen tidskrift nappat henne som krönikör ännu.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.”

Ellen skriver, på ett vänligt sätt, att vi som har smala normkroppar helst ska hålla käften och lyssna. Jag fattar att jag lika lite som jag har valt min hudfärg kan ta credit för att ha valt min kropp. Jag har fått den och inser allt mer vilket privilegium det är att ha en frisk, normkropp i rätt nyans.

Jag har försökt skriva om min egen kropp och min, ganska goda, relation till den, men raderar och raderar. Eftersom jag har en normkropp faller jag perfekt in i mallen om hur en ska se ut i vår kultur och det gör att såna som jag hörs tillräckligt. Jag känner såklart en tacksamhet över att jag har fått en kropp som lätt föder barn, som springer, rider vilda hästar, dyker från klippor och en massa annat mer och mindre nödvändigt. Den gör sällan ont och är på det stora hela väldigt medgörlig. Jag älskar inte min kropp för att det är en smal normkropp, men jag fattar att mitt liv är enklare just för att den är det.

Och nu menar jag absolut inte att alla måste älska sina kroppar. Drömmen är ju att kroppjäveln bara ska finnas där utan att en ska vara tvungen att gå omkring och fundera på sin (och verkligen inte andras) relation till den hela tiden.

Jaja, nu inser jag att jag tagit upp tillräckligt med plats med min normkropp, in med er och läs det Ellen skriver istället.

Hästar Okategoriserade Personligt Podcast Träning

Du tränar förmodligen alldeles tillräckligt

23 maj 2018

Jag gått omkring och funderat på att skriva ett inlägg om träning. Alltså om begreppet ”träning” snarare än om ”att träna”. Jag har nämligen alltid tyckt att det känns lite konstigt att använda ordet träna ifall en inte tränar inför OS eller ens bara för en 10K. Alltså jobbar mot ett specifikt mål.

Igår kväll när jag skulle söva mig själv till en podcast valde jag Sveriges Radios Kropp och själ och blev så glad när avsnittet handlade om att inte ha lust att träna. Där föreslog de att använda ordet motion istället. Motion är ju mer avslappnat. Då är det okej att inte mäta sträckor, tider eller tyngder. Det handlar mer om att röra på sig eftersom man mår bra att röra på sig.

För en prestationsmänniska som jag som inte har tränat på en vecka på grund av att Magnus är bortrest kändes det också skönt att få en påminnelse om att promenera, skuffa barnvagn, springa efter och lyfta barn är tillräckligt. För er som har en möjlighet att till exempel cykla till jobbet räcker det. Det SKADAR såklart inte att bli svettig och andfådd då och då, men få av oss behöver bli det fem gånger i veckan.

Maja och jag spelade precis in ett avsnitt av ”Det kommer att bli bra”-podden där Maja berättade om vanor och tog som exempel det amerikanerna kallar self care. Att hitta en stund i vardagen som får en att må bra. För henne var det att ta en kort promenad i skogen varje gång hon får en chans och för mig var det att ha lediga fredagar och att rida. Kulturen vi lever i är så pass prestationsfokuserad (inte minst inom träning och hur en kropp ska se ut) att self care snarare handlar om att välja saker som får en att bra snarare än såna som får en att se bra ut. Lägger upp den så fort Maggan klippt ihop den!

Träning

Let’s agree to disagree

15 april 2018

Hörni, tack för att ni fortfarande kommenterar på den här bloggen och visar att bloggdöden verkligen inte existerar! Tack också för att ni som tycker olika eller bara gör olika formulerar er så sakligt. Jag skulle vilja lyfta upp två kommenterar som inte håller med mig/gör annorlunda och förklarar varför de inte gör det.

1. Förra veckan skrev jag om att resa all inclusive och var nyfiken på hur ni resonerar då ni reser. Jessica svarade så här:

”Jag tänker inte på etik och miljö när jag reser. Jag tänker: vad vill jag se/göra, vad är tryggt att ta med barnen på och vad har jag råd med. Jag reser inte heller jättemycket, flyger max 2 ggr/år.

När barnen var mindre åkte vi bara charter med stora kända resebolag till all-inklusive hotell. Det var det enda jag tyckte kändes tryggt. Svenska reseguider till hjälp på hotellet, mat som mitt allergibarn kunde äta, Lollo och bernie-aktiviteter som gjorde barnen glada och sol som gjorde mamman glad. Det kändes som all-inclusive var den enda sortens semester som man verkligen kunde få lite semester på, alltså slappna av en stund i en solstol mitt i småbarnskaos.

Nu är mina barn 8 och 11. Jag har blivit modigare på att resa med dem. De har blivit smidigare att resa med. Nu kan vi göra annat än sol och bad på resor. Barnen orkar promenera i storstäder, de uppskattar museer, natur, mysiga caféer, konstiga affärer, utsikter och roadtripper. Förra vintern var vi exempelvis i LA och bodde på airbnb, hela familjen hade en toppenresa.

Jag tänker inte etik och miljö, men nu när jag tänker efter så kanske mitt trygghetstänk ger mina resval pytte-pytte-pyttelite etik och miljö. Jag väljer flygbolag efter vad jag känner mig trygg med (oftast inte lågpris-bolag), jag väljer länder och upplevelser jag känner mig trygg att stoppa in mina barn i.

Nä. Ok. Etik och miljö är inte med på min lista när jag reser. En större resebudget hade nog gjort att jag tänkt mer på etik och miljö, men samtidigt hade det nog gjort att jag rest (flugit) mer.”

2. Och häromdagen bloggade jag om träning och att den rådande samhällsnormen är att träna, de som inte gör det skammas. Linnéa svarade så här:

”Håller inte alls med. Det största problemet enligt mig är inte att en liten del av befolkningen rör på sig för mycket, utan att en stor del av befolkningen rör på sig för lite. Jag tycker inte att alla måste springa maraton, skulle aldrig göra det själv och jag har noll intresse av att tävla. Men det är ju inte heller grundproblemet. Grundproblemet är att i Sverige sitter vi stilla mest i EU, få når upp till de rekommenderade doserna av rörelse och vi bör istället uppmuntra till mer rörelse. 🙂 Såklart inom rimlighetsnivå. Tänk vad mycket som hade varit bättre (mindre sjukdagar/psykisk ohälsa, ökad koncentrationen och allt det andra som vi vet) om fler gått, cyklat, tränat, joggat än vad de gör idag! Nu kan jag och mina åsikter också vara färgade av boken Hjärnstark. Så himla bra!”

Länkar Träning

Min träning och tips på träningsblogg

12 april 2018

Här kommer ett tips på en riktigt jävla bra blogg om träning: Fitnessfeministen! Förutom att hon inte har en smal normkropp så skriver hon så bra om myten kring träning och viktnedgång (vill en gå ner i vikt är träning är inte lösningen här skriver NYT om det), om att socker inte är ett gift (trots att kvällstidningarna vill få oss att tro det) och att influencers med normkropp faktiskt har ett ansvar.

Under frågestunden här på bloggen frågade någon om träning och jag sa att inte vill skriva så mycket om det eftersom träning redan nu är normen och att skriva om träning normaliserar det ytterligare. Eller så här: Det är bra att röra på sig, både mentalt och fysiskt, men jag tror att en mår lika bra av en promenad som av ett spinningpass.

Det är lätt att gå i fällan och tro att det som ”alla” gör eller tycker idag är den ultimata sanningen, men normer förändras (t.ex. det är ej länger okej att röka inomhus eller slå sina barn). När mina föräldrar var unga sportade inte majoriteten av befolkningen flera gånger i veckan. Min mamma gick ut med hunden och spelade squash en gång i veckan. Pappa gjorde ingenting. Det var inte vanligt att ha en PT eller att spendera hundratals euro i året på gymkort och/eller träningskläder. Föreställer mig att konsumtionssamhället har ett finger med i spelet när det kommer till folks träningsiver. Köpa, köpa, köpa.

Nu säger jag inte att det är dåligt med träning. Jag tror att människan mår bra av att röra på sig och bli lite svettig så och då, men jag tror faktiskt inte att en behöver träna så mycket som folk gör i dag. Det var skönt att läsa att Sandra Beijer skrev att hon har en regel kring att högst träna tre gånger i veckan. Jag kan lätt identifiera mig med den. Orsaken till att jag inte vill springa maraton är att jag tror att jag skulle bli lite galen av att träna till det. Det skulle helt enkelt bli en osund motivation. Därför mäter jag aldrig hur långt jag springer eller hur fort. Jag springer mellan 45min och en timme några gånger i veckan, ibland går det långsamt, andra dagar fortare. Varvar med ridning och lite yoga. Ibland tar jag bara en lång promenad.

Träning

Baseball för collagestipendium

6 april 2018

Fredag betyder baseball practice. De flesta av Viddes klasskamrater tränar vid sidan om baseball också basket, amerikansk fotboll, simning, karate eller annat. Det beror delvis på att föräldrarna hoppas på att ungarna ska få ett idrottsstipendium till collage och därmed spara några hundra tusen dollar. Vidde har intensivt avskytt allt annat än baseball så vi lägger tydligen alla våra ägg i en hatt. Eller så får han helt enkelt välja ett nordiskt universitet.

Det jag egentligen ville komma till var att jag under träningen fick hänga med två åtta veckor gamla mopsvalpar. De var UNDERBARA. Hundar är så sjukt mycket gulligare än människobarn. Majlis kände antagligen av såna vibbar och var alldeles till sig av svartsjuka. Försökte sätta sig på valpen som förnöjsamt snarkade i min famn.

Är otroligt sugen på hund, eller katt eller häst. Men får väl nöja mig med Majlis. Jaja, sen lärde barnet sig uppskatta hundvalparna. Och jag henne. (Ni behöver inte anmäla mig till barnskyddet. Jag älskar mina barn! Också.)


Uppmanar er nu att gå in och kolla på mina insta stories. Så GULLIGT! Magnus har för övrigt ett mentalt handikapp och kan inte känna söthetskänslor. Han är helt iskall gentemot valpar. Jag vet, tänker samma sak som ni: Sociopatvarning.

Hästar Träning

Systerskapet har min rygg

28 mars 2018

Systerskapet alltså! Idag var den enda dagen i veckan jag kunde rida, men eftersom Magnus jobbade hade jag varken bil eller barnvakt. Eftersom det är spring break visade sig alla barnvakter vara upptagna på grund av att yrkesarbetande amerikanska föräldrar sällan kan ta två veckor ledigt så där bara. Jag var desperat. Vad händer då? Jo, min kompis Sandra erbjuder sig att barnvakta ungarna, Sara som jobbar på stallet erbjöd sig skjutsa mig till Topanga och min ständiga ridkumpan och vän Frida köra mig tillbaka (trots att hon bor på andra sidan stan).

Jag hade en riktigt bra ridlektion, våren har nått Los Angeles, det är varmt och alla rosa träd blommar. OCH det var Maggans sista arbetsdag på tv-produktionen. Imorgon återgår vi till det normala med två frilansande personer hemma. Är så glad och lättad över detta. Jag är en bortskämd jävel som vant mig vid ett hushåll där barnens antal aldrig överstiger de vuxnas.
Älskar hästar väldigt mycket (gjorde en video på 56 sekunder med mig och Frida som galopperar runt och som efteråt låter hästarna äta gräs, men det kändes för mycket: ”Hej, nyss hemkomna från Teneriffa vill vi visa er våra bäst 563 diabilder från resa. Sätt er bekvämt.”

Det är ju inte varje dag de gamla ridskolehästarna får äta grönt fräscht, gräs. Vanligtvis är gräset torrt och gulbrunt här i L.A. Kände en så stor ömhet gentemot Tony när han glufsade i sig det gröna.

Hästar Träning

Det stora hästinlägget

9 februari 2018

Ridlektion och hästar!! Nu kommer 90 procent av er att vara GÄSP! medan den resterande 10 procenten omedvetet lutar sig två centimeter närmare skärmen. På sistone har jag fått några kommentarer kring hur vi rider och eftersom jag hade en så jäkla bra lektion tidigare idag tänkte jag passa på att skriva av mig.

Alla hästarna på stallet är inte jättebra dressyrhästar. Om en ska vara krass är väldigt få av dem det, men det finns vissa stjärnor, som min favorit Tony till exempel. Många är före detta westernhästar eller hästar som knappt fått någon skolning alls. Det är okej, för till skillnad från när jag red i Norden (det här är egentligen min ridpartner Fridas spaning) fokuserar man mycket mer på ryttaren än på hästen här. Det gäller att sitta rätt, arbeta med benen, rak i ryggen osv. Självklarheter kanske, men ack så svårt.

Våra två tränare McKenzie och Vivian är så fruktansvärt bra. De kan säga något i stil med: ”Flytta ditt högerben två centimeter bakåt” eller ”Förflytta tyngden en aning åt vänster” eller ”Lyft hakan och luta dig pyttelite framåt” och bara med småsmå justeringar känner en hur hästen reagerar och rör sig annorlunda.

Ofta är lektionerna ganska blandade. Ibland rider vi med folk som knappt vågar galoppera, andra dagar (som idag) kan vi rida öppna, sluta och skänkelvikning i olika gångarter. Galoppombyten gör vi också ibland, men ofta gör vi ganska enkla övningar och fokuserar på att rida med sits och ben. För mig går det upp och ner. Hade en lång period då jag kände att jag blev lite sämre varje gång jag satt upp på hästryggen, men idag gjorde jag en comeback och var på gränsen till äckligt nöjd. Tony och jag var i perfekt synk. Det sagt är alla ridlektioner bra ridlektioner. Är alltid lycklig och lugn efteråt.

Det skadar ju inte heller att jag får rida med några av Los Angeles bästa kvinnor. Så mysigt att småprata medan vi ryktar hästarna. Tänker att vi nästan alltid umgås över en bit mat eller drink och det gillar jag såklart också, men att tillsammans hänga med hästar är ett fint alternativ till restauranghänget.

Träning

Hopplektion med fjutt

16 januari 2018

Så var det tisdag och hopplektion igen. Var väl inte i toppform, men på det allra sista hindret fick jag till det. Allt kändes perfekt. Tänkte att jag måste använda mig av den känslan också i andra sammanhang, vara jäkligt nöjd när det går bra också en kort stund, istället för att fokusera på alla mindre bra stunder.

Hästarna vilar alltid på måndagar så det var extra fjutt i dem idag. Här är dagens springare: Leo. Bra hästkraft.

Cissan kom sist och fick en överraskning i form av hästen Kooper som tagit en lermask i helfigur. Det var bara att kavla upp ärmarna och köra en ryktningssession.

Ja och här är sagohästen Pal som Frida duschar av efter lektionen. Bra fart i den hästen också. Har inte så mycket mer att säga än att jag är sällan så lycklig som på en hästrygg.

Hästar Träning

Inleder häståret starkt

5 januari 2018

Trots att det bara är två veckor sedan jag satt på hästryggen kändes det som en evighet sedan. I hemlighet höll jag tummarna för att få rida min favorithäst Tony och det FICK jag! Inbillar mig att han också hade saknar mig, åtminstone lite.

Jag fokuserade extra mycket på att verkligen bara jobba med benen och sitsen och det gick faktiskt ganska bra. Det kändes som ett gott omen inför 2018 att den första ridlektionen var en lyckad sådan.

Tommy, Linnea, Felicia och den stora hästälskaren Freja hängde med till stallet (Tommy tog alla bilder). Freja, snart sex år, hjälpte mig med att kratsa hovar, rykta och leda Tony. Ska försöka ordna så vi kan åka tillbaka nästa vecka så Freja själv också får rida lite.

Efteråt matade vi hästarna med morötter och körde sedan tillbaka till Santa Monica. Ikväll ska Linnéa, Cissan och jag ut. Hatar ej mitt liv.

 

Hästar Jobb Los Angeles Träning

Din hjärna jobbar också när du inte tänker

15 november 2017

Igår kom som sagt Sara hem till oss för att spela in ett avsnitt av Tur och retur-podden. Tycker att ni ska lyssna på den som pepp om ni ska åka till tillexempel Grekland, Indien, Albanien eller på en träningsresa eller ta Orientexpressen. Avsnittet vi spelade in är ett komplement till Los Angeles-guiden jag skrev. Sara testar några av mina tips, vi pratar om staden och så hängde hon med till stallet. Jag lägger upp avsnittet så fort hon klippt ihop det.

Hanna och jag till Koreatown och mitt favoitspa Olympic. För tjugo dollar får man stanna hur länge som helst (gratis valet). Välja mellan olika bassänger (bubbel, iskall och en som mest påminner om att doppa sig i en varm tekopp) olika bastun och att bli skrubbad av en koreansk dam i svarta underkläder. Blir man trött kan man lägga sig ner och vila en stund och det finns givetvis en restaurang med koreansk mat. Alla spagäster är nakna inne bland bassängerna och jag slås varje gång av hur hälsosamt det är med en påminnelse om hur kvinnokroppen också kan se ut. Vanligtvis ser man ju bara sin egen och den i reklam och media.

Först låg jag i den kalla poolen och hade lite dåligt samvete för att jag hade det så bra och inte jobbade. Sen påminde jag mig själv om att det faktiskt är bra för hjärnan att inte pressas till att leverera lösningar hela tiden. Ni vet hur alla bra idéer dyker upp när man springer, går in i köket för att koka kaffe eller precis ska somna. Då hjärnan får lite lugn och ro från sitt manuella arbete nere i kolgruvan.

Jag får aldrig nya idéer när jag rider. Då är jag för fokuserad på att just rida. Antar att det ändå är en form av vila för hjärnan. Eller en helt annan form av träning i alla fall. Fick rida en ny häst, Leo, som bara är sju år och väldigt gullig. Det kändes som en perfekt häst för mig att hoppa med (rider ju bara dressyr med Tony).

Passade på att skriva lite när jag kom hem, det är bara en vecka kvar tills jag ska lämna in Hannah och Amanda-manuset. Åt middag och föll isäng för att vakna några timmar senare av att Majlis kräktes. Så kan det också gå.