Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Träning

Träning

Träningslistan

30 maj 2017

Inspirerad av Catariina gjorde jag träningslistan.

Träning för mig är: att få vara ifred. Jag var en människa som inte tränade alls (förutom lite ridning och sporadisk snowboarding) fram till det att jag var ungefär trettio. Sedan fick jag barn och insåg att det enda sättet att få lite lugn och ro är att dra ut på en springtur.

Min favoritträning är: självklart ridning, men hur sjukt det än kan låta njuter jag också av en bra springtur. Dessa njutningsfulla turer kommer verkligen inte varje gång (igår fick jag håll efter två kilometer och tappade helt lusten), men ibland händer det. Periodvis har jag också yogat, men befinner mig ej i en sådan period nu.

Det bästa med att träna: den magiska känslan när jag kommunicerar med hästen utan att det syns utanpå. Känslan efter att ha sprungit långt.

Det sämsta med att träna: att komma iväg.

En sport jag skulle vilja pröva: Kitesurfing. Tog en lektion för en massa år sedan och det verkade kul. Risken finns ändå att jag är för bekväm för alla kallsupar som kommer med att lära sig en ny vattensport.

En träningsgren jag inte förstår mig på: jag har aldrig gått på gym. Alltså aldrig någonsin tränat på ett gym. Nu är det såklart ganska hårt att döma något som man aldrig testat, men från ett utifrån perspektiv verkar det väldigt trist.

Därför tränar jag: blir lycklig i kroppen av det.

Mina träningsmål: vägrar ha mål. Vill inte träna för att springa specifika lopp eller vinna tävlingar. Vill bara träna för att det är kul.

Stockholm Träning

Rida i Stockholm i sommar?

27 maj 2017

Har ni några tips på möjligheter att rida i Stockholm i sommar? Jag vet såklart att det FINNS ridskolor, men är intresserad av lite mer EXAKT information. Vet att många låter hästarna gå på grönbete på sommaren och att andra är klubbar man måste vara medlem i för att få ta lektioner.

Jag är hyfsat duktig på att rida och en hel sommar utan hästar känns så sorglig. Drömmen vore att rida en till två gånger i veckan, men det är kanske att drömma för stort. Men att i alla fall få rida lite innan vi åker tillbaka till L.A. igen.

Ja, ja. Hojta eller maila om ni har några konkreta förslag. Tack på förhand! Tack Hanna för alla bilder!

Los Angeles Personligt Träning

Los Angeles är utseendefixerat

8 maj 2017

Maria: En fråga som jag faktiskt tänkt fråga dig redan en längre tid, men alltid glömt bort… Nämligen din syn/erfarenhet av LA och utseende. Har hört och läst om hur utseendefixerat LA är, vilken enorm press det är att vara skinny and young. Är dina LA vänner och bekanta mera utseendefixerade än säg dina vänner hemma i Finland? Känner du eller Magnus av pressen? Är det ok att gå omkring i korta shorts med lite celluliter vabblandes på låren? Bryr sig folk?

Bra fråga! Ja, jag tycker att Los Angeles är mer utseendefixerat än Norden. Speciellt här nere i Santa Monica känns det ibland som om alla är unga, vackra och vältränade. Alla har nyfixade naglar och besöker Dry Bar minst en gång i veckan, verkar det som. Folk går på skönhetsbehandlingar, förlänger ögonfransar och fyller ut rynkor i ansiktet. För att inte tala om alla vita och raka tänder. Jag har inte sett en gul ton eller en sned tand sedan 2013.

Jag tror att utseendepressen delvis beror på att Los Angeles är en nöjesstad som premierar ungdom och skönhet. Skönhetsbehandlingar, i en massa olika former, finns tillgängligt överallt. Det är mindre dramatiskt att sätta in fillers och botox här och där jämfört med Helsingfors. Det finns ingen stigma alls kring att piffa upp sig på så vis (själv är jag lite rädd för att börja med det eftersom det då antagligen är svårt att sluta och det finns ganska lite man egentligen kan göra för att se yngre ut. Jag försöker älska mina rynkor och mitt häng istället).

Det sagt är LA en jättestor stad. Här finns verkligen folk i alla storlekar, åldrar, färger med mer eller mindre normativt vackra utseenden. Föräldrarna på Vidars skola är av alla sorter och ingen bryr sig om andras celluliter, magkorvar, platta frisyrer eller acne. Pressen på att vara skinny och young är antagligen större i film-, musik och resten av nöjesindustrin (och antagligen inom dejtingindustrin). Resten av oss är helt vanliga slappa människor.

Själv upplever jag inte en uttalad press på mitt utseende, men jag antar att det är sånt som obemärkt smyger sig på en (och att jag inte går på filmauditions eller finns på Tinder). Jag tror visserligen att jag tränar mer här jämfört med vad jag gjorde i Helsingfors, men det kan å andra sidan också bero på att det är soligt och fint och trevligt att befinna sig utomhus året om. Och ja, jag borstar tänderna med tandkräm som ska göra gaddarna ljusare.

Personligt Träning

Svett och meditation

26 april 2017

Det här är ganska pinsamt att erkänna, men jag är en person som tycker om att vara bra på saker. Helst av allt är jag bäst. Det är en ganska dålig (och otrevlig) egenskap eftersom det gör att jag ibland undviker att göra saker jag är dålig på. Som till exempel Pers och Pernillas pingisturnering förra året. Fine att jag var gravid, mådde illa och vi inte hade nån bra barnvakt för Vidar, men det var ändå lite, lite skönt att inte vara med och visa hur sjukt dålig jag är på pingis. Men jag får verkligen ta och skärpa mig, för det är främst av allt världens roligaste fest, den där pingisturneringen, och verkligen gå på årets som ordnas den 20 maj.

Jag är sannerligen inte bäst i världen på att rida, men jag känner att jag gör, efter alla dessa år, framsteg hela tiden och det är så jäkla kul. Det är faktiskt roligt både när det går bra och när det går ganska dåligt. Igår hade jag inte precis världens bästa lektion, men det var ändå en skitbra timme. På hästryggen känner jag mig också helt befriad från prestige eller internt tvång att vara duktig.

Inte nog med att det värker i muskler och svetten lackar, det är också så meditativt att rida. Det går inte att tänka på något annat än hästen. När jag ser bilder på mig själv ridandes gör jag alltid konstiga miner, så där man gör när man är riktigt fokuserad.

Förutom i dag då jag hoppade för första gången på ett år och Frida efteråt sade att jag såg så lycklig ut, att jag omedvetet hade lett brett medan jag galopperade genom hoppbanan. Det är ändå ett ganska gott tecken.

Här är Frida, förresten.

Träning

Hästflickor blir tuffa kvinnor

22 mars 2017

Hade min vanliga onsdagslektion uppe i Topanga och känner nu att jag är kroppsligt helt tillbaka efter graviditeten. Jag började rida igen knappt två månader efter att Majlis föddes och det gick väl ganska bra. Jäkligt mycket träningsvärk, men att sitta på en hästrygg satt liksom i muskelminnet. Jag tror förresten att folk inte inte rider fattar hur svårt det är och hur många muskler man använder när man rider dressyr eller hoppar. Så otroligt bra träning. Magmusklerna bränner och ibland måste man lyfta in benen i bilen dagen efter.

När jag som sjuåring började rida var jag livrädd för hästarna. Det var en sportlovsvecka med massor av snö och när snön hasade ner för taket på manegen tog hästjävlarna tillfället i bruk och galopperade vilt runt om på planen. Ungar flög härs och tvärs och mammorna som kommit med för att se på stod likbleka och höll för ögonen.

Sen blev jag långsamt lite bättre och lite mindre rädd för hästarna. Däremot var jag livrädd för mina ridlärare. De var alla stränga och hårda och sa sällan när det gick bra. Tystnad betydde att man inte red helt åt helvete. Alla vi småungar bet ihop, lydde och försökte göra rätt. Så här i efterhand önskar jag att ridlärarna hade varit lite trevligare, men kanske man måste vara sträng med barn och hästar så ingen skadar sig.

Jag tror att det fanns någon slags livlärdom i att våga rida de busigaste hästarna, gå in rykta den som alltid nafsade efter en, leda ponnyn som brukade skuffa ner en i diket och sedan galoppera tillbaka upp till stallet och bara bita ihop när man var rädd. Att hästflickor blev lite tuffare som människor. Nu säger jag inte att tuffa flickor är bättre än icke-tugga flickor eller att jag är så himla tuff. Äh, jag vet inte annat än att jag är väldigt tacksam över att ha varit en hästflicka.

I dag är ridlektionsdagen fortfarande veckans bästa dag (vissa veckor blir det två bästa dagar). Instruktörerna på Mill Creek är väldigt duktiga och jag känner en sån lycka av att umgås med hästar (och min ridkumpan Frida) och känna att jag blir liiiite bättre hela tiden. Också en mindre bra lektion är en svinbra lektion. Lite som pizza, trots att den inte är perfekt är pizza alltid ett bra val.

Träning

Vad får dig att må bra?

10 februari 2017

Monsunen fortsätter att dra in över Los Angeles och väderleksappen på telefonen sa att det skulle regna i Topanga. Regn betyder ingen ridlektion. Jag tröstade mig själv med att det kommer oregniga dagar och att jag hade en hel förmiddag att viga till arbete eftersom ridningen avbokades. Halv nio rådde det ännu uppehåll så jag ringde till stallet som sa regnet skulle komma först vid elva. Jag kastade mig således in i bilen och burnade upp till Topanga.

Tony the Tiger stod och väntade på mig och timmen som följde övade vi galoppövergångar. Så roligt, svettigt och svårt. Speciellt som hästarna stått inne och var fulla av energi och bus. Magnus och Majlis hängde på och på basen av bilderna Maggan tog insåg jag att jag är så koncentrerad att jag gör konstiga miner på nästan alla bilder.

Jag vet att jag skriver om detta varje vecka, men jag blir så fruktansvärt lycklig av att rida. Det är så svårt och så roligt och så fint att få vara nära dessa fantastiska och ståtliga varelser. Men hörni, vad gör ni som gör er lugna och lyckliga? Yoga, simning, att måla, läsa, springa, bada bastu, spela tv-spel? Vad det än är så tycker jag att ni ska göra det så ofta ni bara kan. Varsågoda för världens mest banala lifehack. Ska nu snickra lite på en väggtext med mina egna klokskaper.

 

 

Just nu känns det som om mitt liv är fullt av uppgifter, skriva, fixa byråkrati, boka hotell, boka fotograf, boka intervju, svara på mail, tömma diskmaskin, komma ihåg att köpa avokado, tvinga Vidar att göra läxor och så vidare. Så skönt att få åka till stallet och befria mig själv en stund. Jaja, Imorgon blir det en helt annan typ av må bra då får kompis Per fyller år och det utlovas stor fest.

Träning

Lättjan inför träningen

12 januari 2017

I går skrev jag liksom i förbifarten om hur jag avverkat ett yogapass och det stämmer visserligen, men det jag glömde att nämna var det monumentala motståndet jag kände innan jag klev upp på mattan. Vi snackar massivt motstånd. Det är samma sak varje gång, trots att jag vet hur bra jag mår efteråt och till och med under, passet vill jag verkligen inte göra det precis innan. Jag känner samma sak inför att springa och kanske lite före jag ska åka till stallet. Efteråt är lycklig både fysiskt och psykiskt, men herregud så jag inte vill det precis innan.

Varje gång inför ett träningspass är jag tvungen att antingen lura eller övertala mig själv (brukar säga att det räcker om jag yogar i 20 minuter och sen ser om jag orkar fortsätta) att göra det. Mitt rationella jag vet nämligen att det kommer att vara en lyckad manöver, medan reptilhjärnan kämpar för att jag ska stanna på soffan med Netflix. Önskar att jag genuint längtade efter att träna, men det gör jag bara när träningen ligger avlägset in i framtiden. Liksom på en teoretisk nivå.

Den här bilden är för övrigt tagen mindre än en vecka efter att Majlis föddes, jag gjorde ett bloggsamarbete med Yogaia och behövde bildmaterial. Det yogades inte alls under den sessionen. Allt är fejk. Jag var öm ”överallt”, mina yogabyxor spände och jag kände mig ungefär lika smidig som Leif GW Persson (eller nu är det mina fördomar som snackar, GW är kanske smidig som en puma).

Träning

Att offentlig träna bort fettet

8 januari 2017

Tänkte på fenomenet bantning nu när folk tränar som bara den för att bli av med julfettet (källa: Instagram och Facebook). Eller nej, de tränar ju för att bli starka, viga och må bra, som det officiellt heter. Jag tror dem, vem vill inte vara stark och välmående, men jag tror också att väldigt många vill bli lite smalare. Och det är såklart också okej på en individnivå, men om vi höjer blicken och ser hur mycket ätstörningar, kroppsångest samt tid och fokus kvinnor lägger ner på att vara smala (smal = snygg) blir det problematiskt när en person med massa (kvinnliga) följare skriver om sin viktkurva och målet att bli mindre. Jag tänker på  bloggaren Underbara Clara.

Underbara Clara skriver om hur mycket skit hon fick när hon för några år sedan ville gå ner i vikt, gjorde det och lade upp bevis på Instagram. Hon jämförde det med att Leif GW Persson sagt att han vill gå ner 50 kilogram och att hon nu är nyfiken på shitstormen GW kommer att utsättas för under sin offentliga bantning.

Jag tycker också att det är jävligt och orättvist att Clara ska få skit för att hon är glad över att ha gått ner i vikt och att det råder olika regler för män och kvinnor. Men jag fattar också att Claras läsare är besvikna eftersom det fortfarande är så sällsynt med tjocka (om Clara ens någonsin kunde kategoriseras som det) kvinnor i offentligheten. Claras image är det sunda, vettiga och jordnära. Om också hon bantar är det en bekräftelse på att banting är något helt normalt som alla sysslar med, eller åtminstone borde syssla med. Exempel: Zara Kjellner skrev en krönika i Expressen om hur Noora i SKAM är vår kulturs idealkvinna eftersom hon är smal och sval. Det finns såklart också skådespelare och modeller som är tjocka och vansinnigt vackra, men då är de först tjocka och sen snygga.

Skillnaden mellan Underbara Clara och GW Persson som vill gå ner i vikt är att kvinnor från alla håll påminns om att smal är vackrare än tjock och att det är normalt att sätta ner väldigt mycket tid på sitt utseende. Det är därför flickor börjar banta redan i lågstadiet och så många vuxna kvinnor lider av ätstörningar. Kanske inte fullgången anorexia, men någon form av ätstörning light där mat inte bara är gott, utan också en fiende. Att GW vill bli 50 pannor lättare påverkar knappast en enda mans självbild.

Det sagt ska en individ, i det här fallet Clara, få göra vad hon vill med sin kropp utan att bli utsatt för en shitstorm. Men kritiken mot offentlig bantning är inte helt oberättigad (kritik och hat är såklart två skilda saker).

Nu vet jag inte om det ens är okej för mig, som platsar inom kroppsnormen, att skriva om detta, men gjorde det ändå.

Träning

Det stora hästinlägget

19 december 2016

Jag började rida på sportlovet när jag var sju år gammal. Det var en snöig vinter och vi red inne i en manege. Varje gång det åkte snö nerför taket på manegen låtsades hästarna bli livrädda, galopperade runt och ungar flög härs och tvärs i utrymmet. Efter att min mamma hjälpt en tjej att få bukt med sitt näsblod vägrade hon komma och titta på när jag red. För obehagligt, sa hon.

dscf8118

Sedan dess red jag en eller två gånger i veckan, plus ridläger på sommaren. Önskade mig en egen häst varje jul och födelsedag, prenumererade på Min Häst och läste tusentals hästböcker. När jag flyttade hemifrån och skulle försörja mig själv blev det för dyrt att rida och jag slutade.

_mg_1109

Tog upp intresset igen nästan tio år senare när jag flyttade till Buenos Aires. Minns att jag tog metron till en av de gigantiska parkerna i Palermo och var lyckligast i världen. Red min ridlärares häst Bingo och började hoppa små tävlingar. Nuförtiden bor samma ridlärare i Cordoba och jag trycker fortfarande på gilla varje gång han lägger upp bilder på Bingo. Mycket fin tid.

_mg_5568
Flyttade tillbaka till Finland och slutade rida. Tänkte ofta på det, men det blev liksom inte av. MEN nästan tio år efter Argentina flyttade vi till Los Angeles och jag lärde känna Frida som undrade om jag ville följa med henne till stallet. Jovars sa jag nonchalant. Hängde med till stallet uppe i Topanga (det skadar inte att halva vägen till stallet löper längs med Highway One och den andra halvan genom bergen) och dog nästan av lycka. Välmående hästar, superba instruktörer och bra ridsällskap. När jag satt upp på hästryggen igen efter graviditeten kändes det som att komma hem.

dscf8103
En lektion kostar 40 dollar. Då anländer vi vanligtvis cirka 45 minuter innan lektionen börjar, hämtar hästarna i hagen (de står ute året om på grund av Los Angeles), ryktar och sadlar dem och träffas sedan på ridplanen. Vi är ytterst sällan fler än fem personer på en lektion. Vill man ha en halvprivat lektion med bara två personer kostar det 70 dollar. Är man sugen på att rida utan lärare kostar det 30 dollar. Oftast rider vi dressyr, men ibland tar vi också en hopplektion.

dscf8113

Någon frågade om hur stallen mår om ridningen blir mer populär eller håller på att försvinna, men jag vet faktiskt inte hur det är. Jag tror också att det finns ordentliga prisskillnader mellan stallen. Jag tycker själv att 40 dollar är helt rimligt. Men antar att det finns mycket dyrare ställen där någon ryktar och ställer i ordning hästen åt en. Själv tycker jag om att gosa en stund med hästen innan och efter lektionen. Speciellt min älsklingshäst Tony är som en jättestor kattunge.

img_8096

Att börja rida igen har varit ett av de bästa besluten jag gjort i vuxen ålder. Är så jäkla lycklig varje gång jag kommer hem från stallet. Det är inte bara bra muskel- och konditionsträning, utan också så fint att samverka med så stora djur. Att det räcker med att jag tänker ”galopp” för att Tony ska börja galoppera. Hästar alltså, så bra djur.

Ni då, vilken hobby är ni mest tacksamma över att utföra i vuxen ålder? (Sova räknas naturligtvis)

Los Angeles Träning

Lever livet och hej Stockholm!

9 december 2016

Tack för att ni delar med er om hur ni sover! Och förlåt om jag inte är superbra och noggrann på att svara på kommentarer. Det kommer att bli en ändring på det. Skyller på stress och sömnlöshet. En blir lite dum i huvudet av att sova dåligt, eller hela tiden avbrytas i sömnen. MEN livet är inte alls dåligt.

dscf8080

Jag får alltid en lätt panik av att lämna Los Angeles, men för att lugna mig gjorde Maggan och jag två av våra älsklingsaktiviteter: Äta på Nobu (nu låter det som om vi gör det hela tiden, men detta är bara andra gången. En av mitt livs bästa matupplevelser) och givetvis ridlektion.

dscf8088 dscf8079 dscf8084

Jag hann med tre ridlektionen den här terminen och herremije så bra det känns att sitta på en hästrygg igen. Lite tråkigt att jag måste vänta tre veckor innan jag får uppleva detta igen. Ett av de bästa besluten jag tagit på gamla dar är att återförenas med hästar igen. Ja, ja detta har ni hört till lust och leda. Nu packar vi ihop det sista och tar en Uber mot LAX. Ses snart underbara Stockholm! Räknar med stora fluffiga snöflingor och barnkörer som sjunger julmusik vart och vartannat hörn.

dscf8096 dscf8110-2 img_2821