Tietoa mainostajalle ›
Browsing Category

Träning

Träning

Hästflickor blir tuffa kvinnor

22 mars 2017

Hade min vanliga onsdagslektion uppe i Topanga och känner nu att jag är kroppsligt helt tillbaka efter graviditeten. Jag började rida igen knappt två månader efter att Majlis föddes och det gick väl ganska bra. Jäkligt mycket träningsvärk, men att sitta på en hästrygg satt liksom i muskelminnet. Jag tror förresten att folk inte inte rider fattar hur svårt det är och hur många muskler man använder när man rider dressyr eller hoppar. Så otroligt bra träning. Magmusklerna bränner och ibland måste man lyfta in benen i bilen dagen efter.

När jag som sjuåring började rida var jag livrädd för hästarna. Det var en sportlovsvecka med massor av snö och när snön hasade ner för taket på manegen tog hästjävlarna tillfället i bruk och galopperade vilt runt om på planen. Ungar flög härs och tvärs och mammorna som kommit med för att se på stod likbleka och höll för ögonen.

Sen blev jag långsamt lite bättre och lite mindre rädd för hästarna. Däremot var jag livrädd för mina ridlärare. De var alla stränga och hårda och sa sällan när det gick bra. Tystnad betydde att man inte red helt åt helvete. Alla vi småungar bet ihop, lydde och försökte göra rätt. Så här i efterhand önskar jag att ridlärarna hade varit lite trevligare, men kanske man måste vara sträng med barn och hästar så ingen skadar sig.

Jag tror att det fanns någon slags livlärdom i att våga rida de busigaste hästarna, gå in rykta den som alltid nafsade efter en, leda ponnyn som brukade skuffa ner en i diket och sedan galoppera tillbaka upp till stallet och bara bita ihop när man var rädd. Att hästflickor blev lite tuffare som människor. Nu säger jag inte att tuffa flickor är bättre än icke-tugga flickor eller att jag är så himla tuff. Äh, jag vet inte annat än att jag är väldigt tacksam över att ha varit en hästflicka.

I dag är ridlektionsdagen fortfarande veckans bästa dag (vissa veckor blir det två bästa dagar). Instruktörerna på Mill Creek är väldigt duktiga och jag känner en sån lycka av att umgås med hästar (och min ridkumpan Frida) och känna att jag blir liiiite bättre hela tiden. Också en mindre bra lektion är en svinbra lektion. Lite som pizza, trots att den inte är perfekt är pizza alltid ett bra val.

Träning

Vad får dig att må bra?

10 februari 2017

Monsunen fortsätter att dra in över Los Angeles och väderleksappen på telefonen sa att det skulle regna i Topanga. Regn betyder ingen ridlektion. Jag tröstade mig själv med att det kommer oregniga dagar och att jag hade en hel förmiddag att viga till arbete eftersom ridningen avbokades. Halv nio rådde det ännu uppehåll så jag ringde till stallet som sa regnet skulle komma först vid elva. Jag kastade mig således in i bilen och burnade upp till Topanga.

Tony the Tiger stod och väntade på mig och timmen som följde övade vi galoppövergångar. Så roligt, svettigt och svårt. Speciellt som hästarna stått inne och var fulla av energi och bus. Magnus och Majlis hängde på och på basen av bilderna Maggan tog insåg jag att jag är så koncentrerad att jag gör konstiga miner på nästan alla bilder.

Jag vet att jag skriver om detta varje vecka, men jag blir så fruktansvärt lycklig av att rida. Det är så svårt och så roligt och så fint att få vara nära dessa fantastiska och ståtliga varelser. Men hörni, vad gör ni som gör er lugna och lyckliga? Yoga, simning, att måla, läsa, springa, bada bastu, spela tv-spel? Vad det än är så tycker jag att ni ska göra det så ofta ni bara kan. Varsågoda för världens mest banala lifehack. Ska nu snickra lite på en väggtext med mina egna klokskaper.

 

 

Just nu känns det som om mitt liv är fullt av uppgifter, skriva, fixa byråkrati, boka hotell, boka fotograf, boka intervju, svara på mail, tömma diskmaskin, komma ihåg att köpa avokado, tvinga Vidar att göra läxor och så vidare. Så skönt att få åka till stallet och befria mig själv en stund. Jaja, Imorgon blir det en helt annan typ av må bra då får kompis Per fyller år och det utlovas stor fest.

Träning

Lättjan inför träningen

12 januari 2017

I går skrev jag liksom i förbifarten om hur jag avverkat ett yogapass och det stämmer visserligen, men det jag glömde att nämna var det monumentala motståndet jag kände innan jag klev upp på mattan. Vi snackar massivt motstånd. Det är samma sak varje gång, trots att jag vet hur bra jag mår efteråt och till och med under, passet vill jag verkligen inte göra det precis innan. Jag känner samma sak inför att springa och kanske lite före jag ska åka till stallet. Efteråt är lycklig både fysiskt och psykiskt, men herregud så jag inte vill det precis innan.

Varje gång inför ett träningspass är jag tvungen att antingen lura eller övertala mig själv (brukar säga att det räcker om jag yogar i 20 minuter och sen ser om jag orkar fortsätta) att göra det. Mitt rationella jag vet nämligen att det kommer att vara en lyckad manöver, medan reptilhjärnan kämpar för att jag ska stanna på soffan med Netflix. Önskar att jag genuint längtade efter att träna, men det gör jag bara när träningen ligger avlägset in i framtiden. Liksom på en teoretisk nivå.

Den här bilden är för övrigt tagen mindre än en vecka efter att Majlis föddes, jag gjorde ett bloggsamarbete med Yogaia och behövde bildmaterial. Det yogades inte alls under den sessionen. Allt är fejk. Jag var öm ”överallt”, mina yogabyxor spände och jag kände mig ungefär lika smidig som Leif GW Persson (eller nu är det mina fördomar som snackar, GW är kanske smidig som en puma).

Träning

Att offentlig träna bort fettet

8 januari 2017

Tänkte på fenomenet bantning nu när folk tränar som bara den för att bli av med julfettet (källa: Instagram och Facebook). Eller nej, de tränar ju för att bli starka, viga och må bra, som det officiellt heter. Jag tror dem, vem vill inte vara stark och välmående, men jag tror också att väldigt många vill bli lite smalare. Och det är såklart också okej på en individnivå, men om vi höjer blicken och ser hur mycket ätstörningar, kroppsångest samt tid och fokus kvinnor lägger ner på att vara smala (smal = snygg) blir det problematiskt när en person med massa (kvinnliga) följare skriver om sin viktkurva och målet att bli mindre. Jag tänker på  bloggaren Underbara Clara.

Underbara Clara skriver om hur mycket skit hon fick när hon för några år sedan ville gå ner i vikt, gjorde det och lade upp bevis på Instagram. Hon jämförde det med att Leif GW Persson sagt att han vill gå ner 50 kilogram och att hon nu är nyfiken på shitstormen GW kommer att utsättas för under sin offentliga bantning.

Jag tycker också att det är jävligt och orättvist att Clara ska få skit för att hon är glad över att ha gått ner i vikt och att det råder olika regler för män och kvinnor. Men jag fattar också att Claras läsare är besvikna eftersom det fortfarande är så sällsynt med tjocka (om Clara ens någonsin kunde kategoriseras som det) kvinnor i offentligheten. Claras image är det sunda, vettiga och jordnära. Om också hon bantar är det en bekräftelse på att banting är något helt normalt som alla sysslar med, eller åtminstone borde syssla med. Exempel: Zara Kjellner skrev en krönika i Expressen om hur Noora i SKAM är vår kulturs idealkvinna eftersom hon är smal och sval. Det finns såklart också skådespelare och modeller som är tjocka och vansinnigt vackra, men då är de först tjocka och sen snygga.

Skillnaden mellan Underbara Clara och GW Persson som vill gå ner i vikt är att kvinnor från alla håll påminns om att smal är vackrare än tjock och att det är normalt att sätta ner väldigt mycket tid på sitt utseende. Det är därför flickor börjar banta redan i lågstadiet och så många vuxna kvinnor lider av ätstörningar. Kanske inte fullgången anorexia, men någon form av ätstörning light där mat inte bara är gott, utan också en fiende. Att GW vill bli 50 pannor lättare påverkar knappast en enda mans självbild.

Det sagt ska en individ, i det här fallet Clara, få göra vad hon vill med sin kropp utan att bli utsatt för en shitstorm. Men kritiken mot offentlig bantning är inte helt oberättigad (kritik och hat är såklart två skilda saker).

Nu vet jag inte om det ens är okej för mig, som platsar inom kroppsnormen, att skriva om detta, men gjorde det ändå.

Träning

Det stora hästinlägget

19 december 2016

Jag började rida på sportlovet när jag var sju år gammal. Det var en snöig vinter och vi red inne i en manege. Varje gång det åkte snö nerför taket på manegen låtsades hästarna bli livrädda, galopperade runt och ungar flög härs och tvärs i utrymmet. Efter att min mamma hjälpt en tjej att få bukt med sitt näsblod vägrade hon komma och titta på när jag red. För obehagligt, sa hon.

dscf8118

Sedan dess red jag en eller två gånger i veckan, plus ridläger på sommaren. Önskade mig en egen häst varje jul och födelsedag, prenumererade på Min Häst och läste tusentals hästböcker. När jag flyttade hemifrån och skulle försörja mig själv blev det för dyrt att rida och jag slutade.

_mg_1109

Tog upp intresset igen nästan tio år senare när jag flyttade till Buenos Aires. Minns att jag tog metron till en av de gigantiska parkerna i Palermo och var lyckligast i världen. Red min ridlärares häst Bingo och började hoppa små tävlingar. Nuförtiden bor samma ridlärare i Cordoba och jag trycker fortfarande på gilla varje gång han lägger upp bilder på Bingo. Mycket fin tid.

_mg_5568
Flyttade tillbaka till Finland och slutade rida. Tänkte ofta på det, men det blev liksom inte av. MEN nästan tio år efter Argentina flyttade vi till Los Angeles och jag lärde känna Frida som undrade om jag ville följa med henne till stallet. Jovars sa jag nonchalant. Hängde med till stallet uppe i Topanga (det skadar inte att halva vägen till stallet löper längs med Highway One och den andra halvan genom bergen) och dog nästan av lycka. Välmående hästar, superba instruktörer och bra ridsällskap. När jag satt upp på hästryggen igen efter graviditeten kändes det som att komma hem.

dscf8103
En lektion kostar 40 dollar. Då anländer vi vanligtvis cirka 45 minuter innan lektionen börjar, hämtar hästarna i hagen (de står ute året om på grund av Los Angeles), ryktar och sadlar dem och träffas sedan på ridplanen. Vi är ytterst sällan fler än fem personer på en lektion. Vill man ha en halvprivat lektion med bara två personer kostar det 70 dollar. Är man sugen på att rida utan lärare kostar det 30 dollar. Oftast rider vi dressyr, men ibland tar vi också en hopplektion.

dscf8113

Någon frågade om hur stallen mår om ridningen blir mer populär eller håller på att försvinna, men jag vet faktiskt inte hur det är. Jag tror också att det finns ordentliga prisskillnader mellan stallen. Jag tycker själv att 40 dollar är helt rimligt. Men antar att det finns mycket dyrare ställen där någon ryktar och ställer i ordning hästen åt en. Själv tycker jag om att gosa en stund med hästen innan och efter lektionen. Speciellt min älsklingshäst Tony är som en jättestor kattunge.

img_8096

Att börja rida igen har varit ett av de bästa besluten jag gjort i vuxen ålder. Är så jäkla lycklig varje gång jag kommer hem från stallet. Det är inte bara bra muskel- och konditionsträning, utan också så fint att samverka med så stora djur. Att det räcker med att jag tänker ”galopp” för att Tony ska börja galoppera. Hästar alltså, så bra djur.

Ni då, vilken hobby är ni mest tacksamma över att utföra i vuxen ålder? (Sova räknas naturligtvis)

Los Angeles Träning

Lever livet och hej Stockholm!

9 december 2016

Tack för att ni delar med er om hur ni sover! Och förlåt om jag inte är superbra och noggrann på att svara på kommentarer. Det kommer att bli en ändring på det. Skyller på stress och sömnlöshet. En blir lite dum i huvudet av att sova dåligt, eller hela tiden avbrytas i sömnen. MEN livet är inte alls dåligt.

dscf8080

Jag får alltid en lätt panik av att lämna Los Angeles, men för att lugna mig gjorde Maggan och jag två av våra älsklingsaktiviteter: Äta på Nobu (nu låter det som om vi gör det hela tiden, men detta är bara andra gången. En av mitt livs bästa matupplevelser) och givetvis ridlektion.

dscf8088 dscf8079 dscf8084

Jag hann med tre ridlektionen den här terminen och herremije så bra det känns att sitta på en hästrygg igen. Lite tråkigt att jag måste vänta tre veckor innan jag får uppleva detta igen. Ett av de bästa besluten jag tagit på gamla dar är att återförenas med hästar igen. Ja, ja detta har ni hört till lust och leda. Nu packar vi ihop det sista och tar en Uber mot LAX. Ses snart underbara Stockholm! Räknar med stora fluffiga snöflingor och barnkörer som sjunger julmusik vart och vartannat hörn.

dscf8096 dscf8110-2 img_2821

Personligt Träning

Nu är det Tony och jag

30 november 2016

Jaja så har också den här dagen susat förbi. Jag har skrivit en massa, svängt förbi Farmer’s Marker och köpt bröd samt en julstjärna, för sånt gör vuxna människor med två barn. Jag har också lunchat med min man i Brentwood (för er som läser den här bloggen slarvigt vill jag påminna om att det var här Anthony Hopkins satt i bordet bredvid mig för en tid sedan). Jag har också visat upp Majlis för spegeln och varit med om att hon fått ögonkontakt med sig själv och gapskrattat. Okej, lett brett, men ni fattar. Och så har jag ridit! Återförenades med Tony. Var lite nervös, men så fort jag satt upp kändes det som att komma hem. Det var så otroligt fint att jag nästan ville gråta en skvätt. Nu är jag dock så trött att jag håller på att börja gråta av det också (man sover ju som sagt inte FÖR mycket med en spädis i huset). Lämnar er här med Tony. Varsågoda.

img_2648

Träning

Upp på hästryggen igen

23 november 2016

Besökte min barnmorska i dag, hon kände på mina magmuskler och gav mig tummen upp för ridning. Jag får inte göra några hardcore magmuskelövningar, men sitta på en häst går bra. (Ja ba: ”HURRAA!” Medan Magnus dubbelkollade med barnmorskan: ”Alltså du vet ju att man använder jättemycket magmuskler om man kan rida? Har du ridit själv?” Barnmorskan svarade ja och Magnus tryckte ihop ögonbrynen men accepterade svaret).

Kan tyckas att jag borde vara mer källkritisk, jag har hört så många skräckhistorier om folk som börjat träna för tidigt, men jag vill verkligen börja rida. Och det är nu. Kan ni fatta hur lycklig detta gör mig! Jag var så glad att jag smygmessade min ridpartner Frida medan barnmorskan vägde Majlis. Ja och så bokade jag in två ridlektioner nästa vecka. Muskelvärken kommer att vara bedövande och jag kommer antagligen att vara ganska dålig, men LYCKAN!

_mg_5568

img_8136

img_9242

Gravid Träning

Träna som höggravid

17 september 2016

Jag är inte en bättre människa än att jag vissa kvällar skulle sitta och slöscrolla igenom Instagram medan valfri tv-serie (just nu Gilmore Girls säsong 7 eller briljanta Fleabag som Amazon började visa igår) snurrar i bakgrunden. Instagram rekommenderar folk att följa och inte sällan är det människor som under hashtaggen fitmom tränar mer medan de är i vecka 40 av graviditeten än jag gjort under hela mitt liv. Och då tänker jag: 1) Good for you att vara i så gott fysiskt skick och jag avundas endorfinerna 2) herregud, finns det INGEN stund i en kvinnas liv när hon får ta det lite lugnt?

Detta måste väl ändå vara ett ganska nytt fenomen? Jag fattar ju att folk har rört på sig trots graviditet också förr i tiden, men att lyfta tyngder, göra plankan och utfall med en gigantisk gravidmage. Really? Vill inte komma med någon dubbelbestraffning här, vår kultur kräver att man ska vara smal och vältränad, framgångsrik och tillsynes lycklig, men det ser så himla jobbigt ut att gymträna när ungen kan glida ur ens vagine vilken minut som helst.

Böcker Träning

Läsa böcker, kolla på tv-serier

28 juni 2016

Efter att vi började göra Mellan raderna har jag speedat upp min läsning. Att inte ha läst en bok när det är dags för inspelning är som att komma till skolan utan att ha gjort läxorna. Att jag läser mer betyder givetvis inte att jag helt skippat tv-serierna. Jag är väl bara människa! Men jag läser mer och kollar lite mindre än förut. Och vet ni, jag mår så innerligt bra av att läsa. Ursäkta präktigheten, men det finns något aktiv i att läsa och passivt med att kolla på serier. Lite som att träna hjärnan och slappa hjärnan. Båda behövs, men det är skönt att ha kommit igång med träningen igen.

På sistone har jag läst ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske”, ”Kvinnan som matade hundarna”, ”Min fantastiska väninna” (okej, är halvvägs) och ”Washingtondekretet”. Senast jag läste en bok så tjock måste ha varit Stephen Kings tidiga produktion. Känner mig kanske inte smartare, men liksom lugnare. Och så gillar jag att Vidar ser mig läsa fysiska böcker.

Jaja, det var dagens kolla hur DUKTIG jag är. Vad läser ni?