Tietoa mainostajalle ›
Jobb

Att umgås HELA tiden

15 mars 2017

I går åkte Maggan, Majlis och jag ner till San Diego för att ta några bilder av väggen mellan USA och Mexiko. Det finns egentligen två staket, ett som USA byggt och ett annat som Mexiko lagt upp (de bah: ”FINE! TWO CAN PLAY THAT GAME.”). Ursprungligen hade vi tänkt ta bilderna i en park som heter International Friendship Park och ligger vid gränsen och Stilla havet, men efter att ha kört i två timmar gjorde jag lite slentrianmässig research och insåg att parken bara är öppen på helgerna. När detta uppdagades blev det för en kort stund dålig stämning i bilen.

Men allt löste sig, vi parkerade vi några kilometer från gränsen på en annan plats och hajkade sedan fram till staketjäveln. Stundvis var det lite bökigt att komma fram med barnvagn i terrängen. Den sista biten gick Maggan ensam eftersom vagnen fastnade i leran. Maggie blev också stannad och utfrågad av en gränsvakt. Det var lite spännande, men eftersom det knappast finns något ofarligare  universum än ett vitt par med barnvagn vinkade patrullen oss snart vidare.
Sen körde vi hem igen och konstaterade att vi umgås sjukt mycket med varandra. Hittills har detta koncept funkat bra. Vi har faktiskt väldigt roligt nästan hela tiden. Det där med att leva sitt eget självständiga liv är tydligen ingenting vi idkar. Hur gör ni som lever i förhållanden? Hänger mycket, eller passar på att längta lite efter varandra?

Personligt

Idioten

14 mars 2017

Jag vet att det är jättetråkigt att läsa/höra historier om andras barn, men lovar att de inte kommer så ofta på den här bloggen.

Ibland är jag nämligen en dålig mor och person. Igår, på Vidars födelsedag, hade jag precis sövt Majlis. Då sätter sjuåringen på Kanyes Wests Stronger (jag går från att ha avskytt honom till att luta att han är ett geni. Kanye alltså, inte Vidar) på full volym i sitt rum. Babyn rycker till och jag väser panikslaget ”SÄNK!!” åt Viddes håll. Han mimar nåt tillbaka, men sänker inte. Jag väser, ”SSSSÄNK!!” så högt jag vågar utan att väcka Majsan. MajMaj vaknar och jag suckar ”Idiot!”  mot Vidars håll. Det är kanske inte så genomtänkt, men jag vill verkligen att babyn inte ska vakna.

Sjuåringen ser på mig, länge, och går sedan in i sovrummet. När han kommer ut säger han: ”Peppe, jag är varken ledsen eller arg, men jag är förvånad över att du, som mamma, kallar ditt barn en idiot. På hans FÖDELSEDAG dessutom”. 

Jag ber givetvis tusen gånger om ursäkt. När Magnus kommer hem berättar ändå den lilla golaren om vad jag kallade honom. Magnus tycker också att jag är dålig. Antar att det är jag som är idioten.

Jobb

Jobbiga listan

14 mars 2017

Vad ville du bli när du var barn?

Jag drömde om att bli brandman. Mitt smeknamn Peppe kommer från att jag beundrade en apa som klättrade upp på en giraffhals och släkte en brand.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Jag trodde att jag skulle bli lärare eller skådespelare.

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen i skolan?

Allra bäst var jag nog på svenska, eller modersmål som vi säger i Finland, och gymnastik. Sämst på kemi och syslöjd.

Vilket var ditt allra första jobb?

Antingen simlärare eller kaffeförsäljare på Robert’s Coffee.

Vad har du haft för olika betalda jobb?

Simlärare, kaffeförsäljare, bokförsäljare på Akademiska bokhandeln, svenskalärare på olika företag, radiopratare på Yle, lärarvikarie, forskningsassistent när jag pluggade på University of Twente i Nederländerna, sommarjobbare på Utrikesministeriet, pressassistent på Utrikesministeriet, koordinator på Finlands Ambassad i Buenos Aires, riksdagsassistent till Eva Biaudet på Riksdagen, presskoordinator på Finnfacts, chefredaktör på Papper, journalist på HBL och jag har säkert glömt bort nåt, men ungefär detta. Räknas författare som jobb? Podcastare? Föreläsare? Bloggare? Det får jag ju tekniskt sett betalt för.

Vad har du gått för utbildning?

Pluggat journalistisk på folkhögskola, sedan magisterexamen i statsvetenskap från Helsingfors universitet och master of arts in specialized journalism från USC.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Skriva intervjua folk, texter, spela in podd, föreläsa, filma och klippa.

Vilka är dina starka respektive svaga sidor på jobbet?

Mina starka sidor är att jag har en ganska solid och hög lägstanivå, att jag alltid levererar och att jag kan mycket. Jag är bra på att se den stora bilden, koppla ihop skeenden och fatta snabbt. Mina sämsta sidor är att jag lätt blir uttråkad och att jag ibland inte orkar med detaljer.

Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb? 

Jag är stolt över att ha skrivit tre böcker och att jag har ett par nya på gång. Jag är extremt stolt över bloggen och att jag vågade säga upp mig (eller egentligen alla gånger jag sagt upp mig och gått vidare) och bli frilansare och dessutom kan försörja mig på det.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?

Så svårt. Ingen aning. Tycker att jag har det perfekta jobbet. Vill aldrig mer ha en chef.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Jag vet faktiskt inte. Imponeras av advokater, men är verkligen inte en person som orkar läsa det finstilta eller traggla genom detaljerade lagtexter.

Vad gör du om fem år?

Ungefär det jag gör i dag. Hoppas jag!

Okategoriserade

Sjuåringen

13 mars 2017

När Vidar var liten tyckte jag alltid att folk med skolbarn var riktiga föräldrar. De hade liksom bättre koll än vi småbarnsföräldrar. Sen sa tiden swoooosch och plötsligt bodde det en sjuåring hos oss utan att jag riktigt fattat vad som hände.

Tänk att den här lilla pratsamma och roliga typen bott större delen av sitt liv i Los Angeles. Häromdagen var vi inne på CVS och Vidar hade fått några dollar för att köpa godis. När han betalat och kvinnan i kassan räcker över växeln i form av några mynt för att Vidar ska ta emot dem med öppen hand knyter Vidde istället handen och ger kvinnan en knuckles. För det är tydligen så man gör i hans värld.

Imorse fick han pannkakor med blåbär och lönnsirap och presenter såklart.

Podcast

Sex, droger och budgetunderskott

13 mars 2017

Karin Jihde och jag träffades över Skype för att diskutera böcker och läsning. Vi pratade om Love Warrior, Vad gör en bank (vet nu vad minusränta är) och våra favoritpoddar. Ett riktigt mustigt avsnitt. Dessutom hade vi läst samma böcker för en gångs skull.

Samarbete

Historier och barnkläder -Papu Stories

12 mars 2017

Det här är ett samarbete mellan Papu Stories och Livet & LA

När jag köper barnkläder vill jag att de ska vara hållbara så att jag kan ge dem vidare till andra babyn när Majlis vuxit ur dem, jag vill att de ska vara lite stretchiga så att de är lätta att dra på och att de ska vara ekologiskt producerade av människor som får en rimlig lön och arbetar i säkra arbetsförhållanden. Ja och så får de gärna vara unisex. Inte för att jag tycker att rosa och ljusblått är direkt fula färger, men för att folk behandlar babyn olika bara på basen av vilket kön de tror att ungen har.

Papu Stories är ett litet finländskt barnklädes- och lifestyleföretag grundat av Anna Kurkela och Hanna-Riikka Heikkilä. Alla plagg är sydda i ekologiskt bomull och producerade i noggrant utvalda fabriker i Portugal och Finland. Det finns alltså ingen risk att det är barn som syr dessa barnkläder. Ja, och så är varje kollektion uppbyggd kring en historia.

Papu gör också snygga kläder för nästan sjuåringar. Vidar älskar den här bomberjackan i bomull. Han vägrade ta av den och sov till och med en natt förra veckan i den. Måste ändå ses som ett ganska bra betyg för en jacka. Fram till den 27 mars får ni 10 procent rabatt med koden LIVETLA10 på normalprissatta produkter.

I podden brukar Magnus och jag ibland tala om konsumentmakt. Jag vet inte hur mycket en enskild människa kan påverka kapitalismen, men jag vill själv gärna stöda företag som anstränger sig för att vara hållbara och etiska. Så där ja, in med er och kolla på kollektionen! Sa jag att de gör fina plagg för vuxna också? Viddes bomberjacka finns till exempel i vuxenstorlek. Väldigt snygg.

Feminism

En intressant bok

11 mars 2017

Äh, jag kör på och gör reklam för boken jag skrivit Livet & patriarkatet som är en grundläggande guide i vad feminism är, ger svar på vanliga frågor och argument till typiska patriarkala påståenden. Plus att den är ganska rolig.

Borde tydligen jobba med PR så bra är jag på att marknadsföra mina verk. Nä, men allvarligt tycker jag att det oftast är lite mer sympatiskt när någon annan gör reklam för det jag åstadkommit. Klart att jag inte ska hymla med mina projekt, men tycker att det sällan är så snyggt, plus ganska svårt, att hylla sig själv offentligt. Säger inte att jag är en anhängare av Jantelagen, men älskar verkligen när speciellt kvinnor lyfter varandra offentligt. Svårt, känner att jag måste fundera mer kring detta. Tror att det har något med sociala medier och hur det är fint att folk vågar ta plats, men att det liksom inte längre är en issue att människor inte vågar lyfta fram sig själva längre. Sen är det såklart en annan sak vem som representeras mest i media, film och tv men det är ett djupare strukturellt problem som en ändå inte kan råda bot på själv genom att skrika om hur bra man är. Där krävs just det där stödet från andra som är så fint. Det kvinnliga kollektivet, liksom. Systerskapet. Varsågoda för fri association i bloggform.

Andra böcker som anknyter till feminism och jag gillar än romanen ”Maken” av Gun-britt Sundström. Den har fyrtio år på nacken, men kunde utspela sig i dag. Det är lite nedslående, men också så grymt att texten håller. Katarina Wennstams böcker om våldtäkt ”Flickan och skulden”, ”En riktig våldtäktsman” och senast nu ”Flickan och skammen”. Gillade också väldigt mycket Karolina Ramqvists ”Det är natten” som handlar om kvinnor och skrivande. Och givetvis Märta Tikkanens böcker, kanske främst ”Två, scener ur ett konstnärsäktenskap”.

Feminism

Överlevnadsstrategier

10 mars 2017

Hur överlever man i ett patriarkat? Man bara gör det. Själv har jag fått stor hjälp av systerskapet. Jag har insett att kvinnor hjälper och stöder varandra. Vi tipsar varandra om jobb och jämför erfarenheter. Vi ser varandra och bekräftar varandra. Jag har insett att jag inte är ensam och paranoid. Att majoriteten av mina upplevelser är universella och strukturella. Att det vanligtvis inte är jag, det är patriarkatet.

En överlevnadsstrategi är att skapa nätverk och organisera sig. Jag tänker på alla hemliga facebook- och Whatsappgrupper där kvinnor tipsar varandra om jobb, peppar varandra, diskuterar vardag och drömmar, problem och delar roliga memes.

Jag har också fått styrka av att säga emot, ifrågasätta och vara besvärlig. Ibland känner jag mig bara trött, men andra dagar får jag energi av att vara sur och allt annat än behagfull. Att inte falla in i den form som förväntas mig. Andra dagar får vilar jag i vetskapen om att jag inte måste vara en perfekt feminist under alla årets minuter. Att vara mänsklig och därför misslyckas ibland är helt okej.

Vad har ni för överlevnadsstrategier?

Feminism

Att kvinnofieras

9 mars 2017

Vi fortsätter väl med marsutmaningen. Att kvinnofieras. För mig innebär det bland annat att ständigt representera undantaget. Att vara den andra som kollar på damfotboll, gå till en kvinnlig läkare, har en lärarinna, läsa chic lit, att gång på gång se manliga karaktärer spela huvudrollen i allt från barnböcker till Hollywoodfilmer. Jag tror att det var Anita Sarkeesian som använde smurfarna som exempel: Här finns Gammelsmurfen, Trollsmurfen, Astrosmurfen, Glasögonsmurfen alla med en specifik egenskap, medan den enda kvinnliga smurfen, Smurfina, är kvinnlig. Det är liksom hennes grej.

Att kvinnofieras innebär också att folk utgår från att en som kvinna har vissa egenskaper. Är mer intresserad av barn, städning, söt alkohol, att ta hand om andra och uppoffra mig själv, inte vara speciellt rolig och att en som snygg, smal, ung och fertil är lite värdefullare än motsatserna. Vill en kvinna inte ha barn stiger hon utanför normen och gör folk provocerade och lite förvirrade.

Jag säger inte att män inte manifieras. Den traditionella mansrollen är antagligen snävare än kvinnorollen, men så länge vi lever i ett patriarkat är en generellt lite mer priviligerad om än är man. Alltså normen.

Los Angeles

Frilansarlivet i Los Angeles

9 mars 2017

I går kväll fick Magnus ett erbjudande om ett tv-jobb som skulle klarna i dag. Imorse fick han grönt kort och skulle åka på ett möte samma eftermiddag. Någon timme senare hade jobbet avbokats eller möjligtvis skjutits upp med ett år. För ett par år sedan skulle jag ha blivit besviken och nedslagen, fått en ångestklump i magen för vår ekonomi, men nuförtiden vet jag att sånt här händer och att det hittills alltid dykt upp något annat kul (och oväntat).

Samma kväll tog jag en promenad med Majlis vid solnedgången. Det var vindstilla och drygt tjugo grader varmt i luften. Solen sjönk långsamt ner i Stilla havet och himlen blev alldeles rosa. Folk log mot mig och sa nåt om gullig baby och Majsan blåste salivbubblor som hon sedan gapskrattade åt. Jag kände en sån enorm tacksamhet för att få bo här.

Allt kommer väl med ett pris och jobberbjudanden som försvinner, korta stunder av ekonomisk ångest och andra perioder med alldeles för mycket jobb är lätt värt det. Jaja, det var det jag tänkte på i dag.