Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Search results for

15 frågor

Podcast

Det kommer att bli bra

27 mars 2018

Bloggen har legat nere hela dagen. Avskyr när det händer. Det var värre innan sociala medier, men kan inte påstå att jag har en avslappnad inställning till det nu heller trots att jag kan prata med folk på Instagram, Twitter och FB. Jaja, skönt att vara tillbaka. Så lättad nu. Här är veckans podd!

I podden skrattar Magnus åt mig eftersom jag blivit med en tredje podd, men till mitt försvar gick det helt enkelt inte att låta bli. Den senaste i poddfamiljen heter ”Det kommer att bli bra” och handlar om de små livsvalen som tillsammans skapar en bra vardag. En vardag som inte går ut på att längta tills fredag och semestern, utan där de flesta dagarna är riktigt bra dagar. Jag gör podden tillsammans med min coach Marianne (en av oss är med andra ord kvalificerad att svara på frågor kring livsval och att leda sig själv in i en bra vardag) och vi kommer att bjuda in gäster som får berätta om sina val, vad de gör och INTE gör, hur det var att säga upp sig, starta eget, byta jobb, flytta utomlands eller skriva böcker och så vidare.

 

Vi talar också om att ge bort droger i present, om Izabella Scorupco och om #metoo. Hoppas ni gillar! Och TACK för att ni betalar 2,80 € varje månad <3

Helsingfors Los Angeles Personligt

Fråga och svar del 7

25 mars 2018

Här kommer den sista frågan i frågestunden. De tidigare frågorna och svaren finns här, här, här, här, här och här.

Jennifer:

När jag lämnade min hemstad kände jag mig alltid lite rädd för att uttrycka mina känslor kring den och att liksom kritisera. Det kändes som om de ”hemma” tog ganska illa upp och jag kunde riktigt se hur tankarna gick ”jaha har hon flyttat och tror att hon plötsligt är så mycket bättre nu?” Så jag undrar helt enkelt hur du ser på detta med att ha flyttat från Finland och ha en stark inställning om att ni faktiskt inte kommer flytta tillbaka dit (hit). Möter du någon kritik pga detta? Funderar du över hur det mottas i Finland, alltså om folk anser att du dissar ”deras land” och uppfattar det som lite drygt?

Tänker på detta mer eller mindre varje gång jag skriver ett blogginlägg, speciellt när jag skriver om att jag är lycklig eller verkligen trivs i LA. Jag älskade också att bo i Helsingfors, under majoriteten av sin existens hette den här bloggen Livet & Helsingfors, och jag lämnade inte staden för att jag vantrivdes, utan mer för att jag fick en möjlighet och USA:s västkust kändes spännande. Jag hade aldrig haft någon stor dröm om att bo i just LA, men när chansen kom tvekade jag inte en sekund. Sen blev jag kär i staden lika fort.

Min rädsla för att Finland ska känna sig dissat tar sig i uttryck att jag efter att ha skrivit ett blogginlägg går omkring och grubblar på om jag lät dryg eller, värst av allt: självgod. Jag fattar ju att ingen egentligen bryr sig, men oroar mig ändå för att folk ska tycka att jag är mallig eller att jag överdriver och ljuger när jag skriver om kärleken till LA. Eller att jag ska tro att jag är NÅGON.

När jag talar med folk hemifrån är jag noga med att poängtera att LA faktiskt också har sina problem och att Helsingfors är en underbar plats att bo på. Det här tycker jag verkligen. Nu har vi ändå klarat av att skapa en väldigt bra vardag här i Santa Monica och stannar kvar tills vi är färdiga med staden. Att det sen mer sannolikt blir Stockholm än Helsingfors handlar nog mest om att jag inte kan se VAD jag och Magnus skulle jobba med i Finland. Men var vi ska bo efter Los Angeles vet jag ärligt talat inte, efter det här inlägget skulle det vara ödets ironi att vi båda fick värsta drömjobben i Åbo.

Okategoriserade

Utvisning av barn

26 februari 2018

Jag har känt en sån ångest när jag läst om flygräderna i Syrien och kriget i Jemen. Alla barn som har noll ansvar i konflikterna, men vars liv påverkas och till och med tar slut. Jag känner mig ofta maktlös och när vidrigheterna i världen blir för många väljer jag att blunda och scrolla förbi dem. Det är inte särskilt hjältemodigt av mig.

I dag hörde människ0rättskämpen Lina Teir av sig och frågade om jag kunde blogga om fallet med de sju irakiska flickorna, alla under tolv, som riskerar att bli utvisade på grund av myndigheternas sjabblande: I Finland fick familjen en asylintervju där tolken använde Google Translate. Bara en sån sak. Flickornas pappa är hotad av shiamilisen och den äldsta blev utsatt för kidnappningsförsök före de flydde. Mitt hjärta brister när jag läser att en av flickorna heter Finlandia, hon är bara två år. Tänk att familjen kommer till Finland och tror att de äntligen är säkra. De döper sin dotter efter landet som räddat dem. Och nu detta.

Så här skriver HBL:

”I många fall har asylsökande med ett visst språköra fram till intervjun hos Migri hunnit lära sig så mycket finska att de själva förstår att översättningen går fel. Ofta brister det inte bara i tolkarnas finska, utan i att de också talar andra dialekter av den asylsökandes språk, representerar andra samhällsklasser och annan livserfarenhet. Vem har till exempel kapacitet att vara tolk åt en oppositionsfilosof, en homosexuell eller en kristen från ett land där de här kategorierna ständigt har varit tvungna att leva under ytan?

Googla fram ett dussin ansikten från ett slumpmässigt valt främmande land. Det kan bli Dominikanska republiken eller Kamerun. Försök sedan bedöma vilket ansikte som kunde ha den största makten över ditt liv. För så känner en asylsökande sig inför myndighetsapparaten i Finland. Särskilt för den som har haft lite med väst att göra kan inte veta vilka uniformer, kostymer, titlar – eller kvinnor som har verklig betydelse. Vem man kan ställa frågor till, vem man kan ifrågasätta utan att riskera någonting.”

Jag försöker påminna mig om att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Att inte agera i en sån här situation är att visa samtycke.

¨Det här kan du göra: Skriv under och sprid adressen, skriv till beslutsfattare, twittra och blogga, gå med i Facebookgruppen, delta i demonstration i Lovisa på lördag klockan 14.

baby Los Angeles

Hello Google

29 januari 2018

Tänkte att vi kunde dra en vardagsblogg den här måndagen. Om vi börjar då måndagen officiellt började så lät jag podden By The Book söva mig varje gång ett barn väckte mig. Ska tala lite om den i nästa Mellan raderna (vi ska förresten flytta över till Acast, kan inte ni ladda ner appen?) som vi ursprungligen skulle spela in samma morgon, men som sköts upp till onsdagen.

Åt frukost och gick sedan ner till stranden för att tala med min coach. Efter att jag bloggat om vilsenhet i karriären har jag blivit med coach. Otroligt inspirerande och kul! Också överraskande jobbigt att tala om sig själv i en timme. Tänker att det kanske delvis är en kvinnogrej att alltid vilja ställa artiga motfrågor och inte bara köra på med ett föredrag om sin egen förträfflighet och tankar, men kanske också en yrkesgrej att det är konstigt att som journalist plötsligt vara den som måste svara på frågorna, inte ställa dem. Jag ska blogga mer om coachen senare, bra person och nyttigt med lite vägledning. Vi gjorde bland annat en grej där jag visualiserade mig själv som gammal och såg tillbaka på livet.

(Tog inte selfie, så den här förväntansfulla glassbilden får symbolisera min mood).

Sen blev det som sagt ingen poddinspelning så jag åkte ut till Little Beach House i Malibu där jag träffade Cissan. Vi jobbade lite, pratade lite, jag skrev bland annat tre sidor på ett manus jag tänkt länge på. Tog ett smygfoto trots att det är strängt förbjudet att fota där. Det råkade nu vara en så fin dag i Malibu att jag måste föreviga den. Plus att det plötsligt är kring 25 grader varmt.

Sedan var det det dags för en andra lunch med de här gullepluttarna. Vi drog upp till Art’s Table, pratade om livet, lät Majsan leka med en skål med is och när klockan slog tio i tre plockade vi upp Vidar från skolan. Majsan hade fortfarande pyjamas vid den här tidpunkten.

När vi kom hem jobbade jag en stund och tog sedan en lång promenad med några poddar i öronen. Det var fortfarande varmt ute och jag kände den där vanliga tacksamheten för att få bo just här.

När jag kom hem hade Majlis lärt sig säga ”Hi Google” till vår Google Home. Var bombsäker på att hon var ett barngeni fram tills att hon tjugo minuter senare gjorde nummer två i badet.

Böcker

Vinnarna av anteckningsböckerna

19 november 2017

Hade glömt bort hur jobbigt det är att välja ut vinnare, jag vill att alla ska få en present! Men här kommer de slumpmässigt utvalda segrarna i anteckningsboksutlottningen:

Vem skulle ni vilja ge boken ”Livet & patriarkatet” och varför?

Mathilda: jag skulle vilja ge den till min mamma och pappa. först tänkte jag skriva pappa för det är han som behöver läsa den, men jag tror inte han kommer göra det om inte mamma säger åt honom att göra det. mamma behöver också läsa den eftersom hon går med på pappas patriarkala beteende och säger saker som ”men han bara är sån” om helt vansinniga saker.

MiaJag skulle gärna ge en till skolbibban på högstadiet där jag jobbar, för det finns så många smarta kids här som skulle läsa och förstå. Nu när jag tänker på saken ska jag faktiskt kolla om den finns eller om den borde köpas in…

L: Jag skulle ge boken till min man och be honom läsa den under julledigheten, så att vi när vi ibland diskuterar hamnar på en mer jämbördig diskussionsnivå. Han är inte dum på något sätt, han har bara inte tänkt igenom de här frågorna.
Anteckningsboken skulle bli en julklapp till mig själv. Den är snygg och citatet är klockrent. Vem vill inte ha en sådan i 

Sara: ”Åt mej själv, för jag är superupptagen som fyrabarnsmor och hinner aldrig köpa eller låna den. Anteckningshäftet skulle jag för den delen behöva för att skriva upp alla skrivideer i: konstigt nog är precis alla mina häften fullklottrade med traktorer och fantasimaskiner av alla de slag. Ett skrivhäfte exklusivt för mama -yes please!”

Maila: hedda.siren snabel-a sets.fi mer era adresser och kom ihåg att alltid delta i utlottningar på bloggar för chansen är stor att ni vinner. KRAM

Jobb Skriva

Mina bästa skrivtips

26 oktober 2017

Anna: ”Vilka skrivartips skulle du ge för att skriva en riktigt bra artikel (förutom att ha en unik infallsvinkel och kolla upp källorna då)? Brukar du brainstorma för att hitta perspektiv och artikelidéer? Spelar du in eller skriver du ner allt (eller både och) när du intervjuar? Skulle du skriva på ett ofördelaktigt kontrakt med en mediakoncern (fast antar att de flesta vill ha fulla rättigheter över materialet nu, för print, web, osv…)? Har du några tips för att få upp arvodena (de flesta har ju fasta arvoden)? Hur har du satt upp din arbetsplats? Har du några tips för att tex hitta nätverk eller få ett mer socialt liv som skribent (bor i USA) – det kan ju ta dagar innan man pratar med någon (förutom min partner då) om man jobbar hemifrån?!
Annars så gillar jag det mesta du skriver om så keep up the good work!”

Älskar denna fråga! Som med det mesta i livet blir en ju bättre på någonting ju mer en gör det. Tänker att Malcom Gladwell hade en poäng med sin 10 000-timmarsregel. Gällande skrivandet tycker jag att min hjärna nästan alltid sållar fram en vinkel och den är väl tränad till att göra just det. Jag brukar fundera på vem jag skriver för, vilken målgruppen är, vad som är aktuellt och nytt med personen/fenomenet och till sist vad jag själv tycker är intressantast. När jag sedan gör intervjun(erna) brukar jag ganska snabbt fastna vid något som den jag pratar med säger och bygga själva berättelsen runt det citatet. Jag ser reportage som historier som givetvis ska vara faktamässigt korrekta, men ändå historier som berättas för läsaren. Som journalist är det på mitt ansvar att välja en rättvis och relevant krok och vinkel. Tycker att det finns något magiskt i hur jag kan känna att jag skriver mig in i en återvägsgränd och absolut inte kommer vidare, men låter jag texten vila en stund så dyker det alltid upp en lösning från ett oväntat håll. Älskar när det händer.

Enligt erfarenhet är de bästa uppdragsgivarna de som kommer med tydliga önskemål. Inte bara en ungefärlig teckenmängd (händer överraskande ofta). Speciellt när jag jobbar med nya beställare tycker jag att det är viktigt att veta vad de förväntar sig för ton, känsla och helhet. Hur just den uppdragsgivaren jobbar med citat, perspektiv och faktarutor. Tydlighet framförallt så ingen känner att den andra borde kunna läsa tankar. Jag har lärt mig att fråga jättemycket innan jag börjar skriva. När en jobbat för samma tidning en tid behövs det såklart inte lika mycket frågor och instruktioner.

Jag brukar alltid skriva för hand och sällan spela in intervjun. Det händer bara vid ytterst enstaka tillfällen. Skriver jag för hand kommer jag ihåg nästan allting som sades och hur det sades och skriver jag ut intervjun samma dag eller följande behöver jag vanligtvis knappt kolla på mina anteckningar.

När jag pluggade journalistik på USC sade en av mina professorer att en liten justering av texten ofta kan göra en medioker text till en riktigt bra text. Det tänker jag ofta på när jag känner mig uppgiven. Att det kanske inte alls behövs så mycket arbete för att göra texten bra. En annan bra påminnelse är att tänka att varje stycken ska leda till nästa på ett logiskt sätt. Intervjuade Patrik Lundbergs bok ”Facit-konsten att skriva krönikor” där han tipsar om att stryka den första meningen efter att ha skrivit en krönika.

Tycker det är ett jätteproblem med så låga arvoden och ofördelaktiga kontrakt. Känner ofta att jag inte kan/har råd att sätta ner tillräckligt mycket tid på en text. Jag försöker ofta förklara det här för uppdragsgivare och inte sällan går de med på att höja arvodet åtminstone lite. Tänker att fråga kostar ingenting-mottot också gäller i mediavärlden. Gällande kontrakten är det tyvärr sällan en kan göra något. Bara bita i det sura äpplet.

Jag är jättedålig på att hitta nätverk, men vet att det finns en massa ställen här i L.A. (och säkert resten av USA) som man sitta och jobba på. Folk är ju ganska sociala här och ibland träffar man folk bara genom att ta sig ut genom dörren. En av Maggans bästa vänner här i Santa Monica träffade han på favoritcafé uppe på vår gata.

Vill passa på att berätta hur mycket jag älskar att vara frilans! Ska precis skriva på ett kontrakt för ett nytt uppdrag och det riktigt kliar i fingrarna att börja. Det ekonomiska kunde ibland vara bättre (speciellt efter skattesmällen), men gillar också att kavla upp ärmarna och spotta ur mig texter. Vet inte om jag någonsin vill vara anställd igen.

Orkade någon av er läsa så här långt?

Personligt

10+ 1 fråga till utlandsfinländaren

24 juli 2017

Min bloggkollega och alumnikollega från USC Helena svarar på 10 + 1 frågor om utlandsfinländaren (på finska). Jag översätter och kopierar listan. Kan inte ni också göra den?

1. Vad är det bästa med ditt nuvarande hemland?

Ljuset, bristen på vinter, livsglädjen och koncentrationen av folk som är så jäkla bra på det de gör.

2. Och de sämsta?

Avståndet till släkt och vänner. Den nuvarande presidenten och kulturen där folk vägrar ett system som tar hand om de svagaste.

3. Om du fick resa vart som helt i världen på två veckor, gratis, vart skulle du då åka?

Mitt spontana svar är Buenos Aires, men det känns fräschare att välja en plats jag aldrig varit på så jag säger Mexikos östkust.

4. Vart skulle du vilja resa tillbaka?

Okej NU säger jag Buenos Aires. Det är ju över tio år sedan jag bodde där, men tänker fortfarande ofta på hur mycket jag älskar den staden.

5. Vilken finländsk mat saknar du mest?

Lätt: rostad Reissumies eller annat surt rågbröd. Brukar smuggla med mig några paket till L.A. och alltid be folk som kommer på besök att ta med sig det.

6. Tror du att du kommer att flytta tillbaka till Finland en dag?

 Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det inte speciellt aktuellt. Vi landar antagligen i Stockholm förr eller senare, men Helsingfors finns inte på listan just nu. Jag känner mig allt mer postnationalistisk, tycker att Finland är fint, att Sverige är fint, att USA är fint men har liksom ingen lust att definiera mig enligt landet jag bor i. Jag gillar Finland, men jag ÄR inte Finland.

7. Vilken är den roligaste högtiden i landet du bor i?

Det måste vara Halloween. Jag älskar att folk går ALL IN och börjar pynta sina hus redan i början av oktober.

8. Kunde du tänka dig att bo i ett annat land än det du bor i just nu eller i Finland?

Lätt! Tror att jag kunde bo nästan var som helst. Gärna i en storstad, i ett varmt klimat och helt inte i länder som Saudiarabien eller Afghanistan där kvinnoförtrycket är massivt, men utgående från de kriterierna är jag öppen för alla förslag.

9. Vilket var år 2016’s mest minnesvärda ögonblick?

Det måste väl ändå vara den 22 oktober när Majlis föddes i ett badkar i Silver Lake och vi beställde thai-take out och jag höll på att förblöda och vi sedan körde hem genom L.A. mot solnedgången alldeles galet lyckliga, plockade upp Vidar hos kompisen vi lämnat honom hos samma morgon och plötsligt var en familj på fyra personer.

11. Ska du resa nånstans i år?

Tillbaka till Sverige för bokmässan, eventuellt till Kenya i höst och kanske till Mexiko? Men mest sannolikt blir det utflykter inom USA:s gränser.

Stockholm

Magnus kärleksfulla hämnd

1 juli 2017

I går gick jag ut en sväng med några väninnor. Det slutade med att jag vinglade hem kring tre, fåglar sjöng och solen gjorde comeback. Jag var mycket stolt över min utegång, men när jag vaknade fem timmar senare var måendet inte på topp, om vi säger så. Ni får nöja er med halvsunkiga mobilbilder, det är ju ändå tanken som räknas.

Vi åt middag på Milles nere på Strandvägen och plötsligt hade någon sadist beställt in hotshots. Jag har inte druckit hotshots sedan jag fyllde arton och OD:ade på dem. Jag kan inte påstå att det var helt oproblematiskt att svepa shotten, men det gick. Och sällskapet var ju minst sagt uppmuntrande.

Sen gick vi vidare, dansade loss och ni kan inte ana vad som hände sen. Eller det kan ni eftersom det inte var mer komplicerat än att jag föll isäng och och vaknade som en sliten kvinna dagen efter. Magnus passade på att lajva Jesus och behandla mig som han själv skulle vilja bli behandlad vid sjukdom och bakfylla. Alltså med silkeshandskar, frågor om mående och konfiskerande av barn till museum så jag fick sova en extra timme mitt på dagen. Antingen hyser Maggan en stor kärlek och omtanke gentemot mig, eller så var det en välutvecklad hämnd på mitt senaste inlägg för att visa vilken usel och empatilös människa jag är.

Mina böcker

23 april 2017

The Diamond Year -Början på resten av ditt liv (medförfattare) (Harper Collins Nordic 2018)

The Diamond Year baserar sig på Hannah Widells och Amanda Schulmans ”Fredagspodden”. Jag är medförfattare till boken.

The Diamond Yearär en inspirerande handbok för alla som vill vara i ständig förändring, förädla och förverkliga nästa mål i sitt liv. Och må maximalt bra på vägen. Den innehåller livsråd och erfarenheter kring allt från kärlek, familj till karriär, självkänsla och systerskap baserat på Hannah och Amandas personliga, utlämnande, roliga och hyllade podcast ”Fredagspodden”.

Hannah Widell och Amanda Schulman driver tillsammans mode- och skönhetsvarumärket Daisy Grace och är grundare och ägare till mediehuset Perfect Day Media. De har sedan 2011 drivit den framgångsrika podcasten Fredagspodden. De är också författare till bland annat storsäljaren The Golden Year och romanerna Försoningen och Flykten.”

Monster på toaletten och andra historier om Kim/Kim ja pönttöhirviö sekä muita tarinoita (Tactic 2017)

Historierna om ett barn vid namn Kim översattes till finska och säljs nu i både Finland och Sverige. Kim är ett helt vanligt barn som under helt vanliga vardagar träffar helt vanliga hajar, dinosaurier och monster som gärna berättar om sina liv. Kim får svar på frågor om vad som är farligare, hajar eller kokosnötter, vad monster är rädda för, hur stora dinosaurier kan bli och vad för slags djur babyn i mammas mage är.

Mitt Los Angeles (Karavan förlag, 2017)

Sommaren 2016 kontaktade Karavan förlag mig och undrade om jag var intresserad av att skriva en personlig guide om Los Angeles. Det var jag och ett drygt år senare kom ”Mitt Los Angeles” ut.

»De korta texterna kännetecknas av en entusiastisk och personlig stil, samt kompletteras rikligt av färgglada fotografier … Det är en lättanvänd och inspirerande guidebok för svenskar som vill roa sig i USA:s näst största stad.« BTJ

Los Angeles är en vidsträckt metropol. Under åren har mindre städer, som Santa Monica, smält ihop med Los Angeles och blivit en del av storstaden. Avstånden är långa och sevärdheterna nästan överväldigande för en besökare – du måste helt enkelt veta vad du ska leta efter innan du ger dig ut i vimlet.

Mitt Los Angeles delar författaren Peppe Öhman med sig av sina favoriter i staden. Åk på valsafari från Venice Beach, upptäck Harry Potters värld på Universal Studios, shoppa loss på Melrose Avenue eller frossa i god mat på restauranger i världsklass. Med en yta stor som Skåne är möjligheterna oändliga.

Livet & patriarkatet (Schildts & Söderströms, 2016)

Vad är ett patriarkat? Vad är en feminazi? Hur blir man feminist?

För journalisten, bloggaren och poddaren Peppe Öhman är feminism och jämställdhet hjärtefrågor. Hon tar debatten och står upp för sin sak i alla väder. Nu har hon samlat sina och andras åsikter och insikter till en bok som roar, oroar, stöttar och presenterar fakta. Också läsarna av hennes populära blogg Livet & LA kommer till tals med sina egna frågor, som Peppe svarar på.
Öhman utgår från sina egna erfarenheter och berättar öppenhjärtigt och ärligt om sina upplevelser av att leva som kvinna i ett samhälle där den vita heteromannen fortfarande är norm. Här finns förtrycket på arbetsplatsen, här finns den misshandlande pojkvännen, här finns rädslan och osäkerheten och inte minst det stora spöket Skammen. Men boken är också ett upprop till alla som tror på könens lika värde, till alla som är beredda att omvandla sin tanke i praktiken varje dag.

Den här boken förklarar varför feminismen fortfarande behövs och varför målet är att ingen längre ska behöva kalla sig feminist. Om farbrorn, kusinen eller kollegan vägrar läsa kan du göra det själv och på ett enkelt och vänligt sätt förklara för dem hur feminism och mänskliga rättigheter hänger ihop.Om de här personerna är emot mänskliga rättigheter kan jag tyvärr inte hjälpa dig.  

Vackra människor (Schildts & Söderströms, 2014)

Fyra kring-trettio-åringar i Helsingfors hipsterkvarter i Rödbergen brottas med de vanliga frågorna i livet: vem ska man leva med, vem får man ligga med, hur ska man förhålla sig till det här med barn, hur ska man kunna fortsätta leva ett så kravlöst och roligt liv som möjligt trots att man vill ha värme, tillhörighet, kärlek?
Ida är ambitiös, jobbar på utrikesministeriet och har en känsla av att allt är så förutsägbart.
Max jobbar på reklambyrå och vet att han förtjänar något utöver vardagskladdet.
Sanna är bloggdrottningen som surfar loss på kvällarna och lämnar anonyma trollkommentarer efter sig.
Johannes är den halvidealistiska dokumentärfilmaren som egentligen bara vill vara i fred.
Ida och Max är ett par, Sanna och Johannes ett annat. Men under en fuktig krogkväll uppstår tycke mellan Ida och Johannes. Attraktionen påverkar inte bara de närmast inblandade, utan griper också in i Sannas och Max liv och i deras små barns.
På flygande prosa berättar Peppe Öhman om hur innerstadspulsen far fram med två små familjer. Hon skildrar flirt, blickar och dynamik på dagisets föräldramöte, hemliga men taffliga träffar, joggingturer med dold agenda allt med det skarpa iakttagandet och den välfunna detaljen som grund.
Vackra människor är en underhållande och avslöjande roman, ett allmängiltigt trassel och en titt in i inte längre så unga men bortskämda människors liv i Helsingfors innerstad.

Livet & barnet, Om att överleva som någons mamma (Schildts 2011)

Peppe Öhmans blogg Livet & Helsingfors skulle egentligen bli en privat dagbok för hennes polare i andra städer och länder, men muterade långsamt till någonting helt annat. Nuförtiden handlar den populära bloggen främst om hennes jobb som chefredaktör på tidningen Papper, om hennes syn på världen, om kvinnofrågor och om vardagen som småbarnsmamma i stadens innekvarter.
Peppe har alltid varit ganska ointresserad av barn. Åtminstone var hon det fram tills hon själv blev mamma. I Livet & barnet berättar hon hur det känns att vara den enda i sällskapet vars biologiska klocka inte tickar, om rädslan att bli förälder och att förlora sin identitet i ett beige lattemammalandskap. Går det att kombinera karriär med moderskap? Slutar den äktenskapliga passionen i samma stund som babyn gör entré? Livet & barnet beskriver med självironi, humor och emotionell skärpa föräldraskapet som en mognadsprocess som det är svårt att förbereda sig på innan man vet vad det hela egentligen handlar om.

Feminism Jobb

Stigmat: Feminist

21 december 2016

I torsdags var jag som bekant uppe i Vasa och höll en föreläsning. Gladde mig så jädrans mycket åt att så många dök upp och att det kom så smarta frågor efter föreläsningen. Tänker att det måste finnas hopp då gymnasielever och folk som precis börjat studera är så skärpta, när jag själv gick i skola hade jag extremt lite koll. Late bloomer som jag är.

Följande dag skrev Vasabladet så här.

15609333_10154196990208004_1503032139_o 15555357_10154196981458004_57044781_o