Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Browsing Tag

Feminism

Feminism Personligt

Förlåtande plagg i damtidningar

14 augusti 2018

Jag hälsade på en god vän som jobbar på Bonnier och fick en tjock hög magasin med mig hem att läsa på flyget. Förr köpte jag ofta damtidningar, låg länge i badet och bläddrade igenom dem. Jag gillar fortfarande modereportagen, plocksidorna och den glassiga helheten. Det är tydligt att många av dem som jobbar på magasin är väldigt kunniga inom sina områden.

Mode kan, precis som vilken konstform som helst, vara provocerande, vågat, samhällskommenterande, vackert och/eller tankeväckande. När folk på Facebook upprört lägger ut bilder från modevisningar med till synes galna kreationer blir jag glad eftersom det då visar att mode inte finns till för att behaga, snarare inspirera och väcka reaktioner.

Med en paus på några år från damtidningsvärlden känns ändå vissa formuleringar väldigt mossiga. Kläderna där beskrevs som ”smickrande”, ”klä dig slank”, eller mitt värsta: ”förlåtande”. Allvarligt talat, inget jävla klädesplagg i hela världen behöver förlåta dig. Mode ska inte vara samma sak som att anstränga sig för att bli snyggare.

Orden vi använder skapar kulturen vi lever i. Magasinen lade en, mycket instabil, grund för hur jag trodde att en kvinna ska se på sig själv och klä sig. Utgångspunkten var alltid: Utgå från att du ska förbättra ditt utseende genom att klä dig, sminka dig och uppföra dig på ett visst sätt. Absolut inte breda ränder på tvären, undvik ”tälteffekten”, absolut inte kjol som tar slut mitt på vaden, håll dig till en färg eller små mönster och så vidare. Sjukt att ens minnas såna här idiotier.

Vi talade om det här i podden för några veckor sedan. Trots att det nordiska samhället kommit längst i världen i jämställdhetskampen har det inte hänt så mycket gällande kvinnors utseenden. Vi ska fortfarande behaga andra med våra utseenden. Det sagt tycker jag inte att feminism och damtidningar behöver ligga i ett motsatsförhållande till varandra. Det måste gå bra att visa mode, skriva reportage och förklara trender utan att subtilt påpeka att plaggen finns till för att göra din kropp lite mer attraktiv.

Feminism Jobb

Vi behöver fler damer som skryter

21 juli 2018

När jag hälsade på Anne förra veckan gav hon mig en stor hög böcker, en av dem var Anna Bråkenhielms ”Räkna med Bråk”. Bråkenhielm är drottningen av reality-tv Sverige. Det var bland annat hon som tog ”Robinson” och ”Halv åtta hos” mig till Sverige. Hon är också hästmänniska och har en gård på Österlen. Minns att hon sommarpratade för en massa år sedan och att jag tyckte mycket om pratet.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i självbiografier, de blir ofta bättre när någon annan skriver dem. Det beror antagligen på att det är svårt att själv se sina privilegier, avgörande livsskeden och –val och få ett intressant perspektiv om man själv skriver om sitt liv. Tycker ändå att Räkna med bråk är riktigt bra. Det sagt har jag a) bara läst hälften av den b) det här ska inte bli en bokrecension, ni får höra mer om den i nästa Mellan raderna istället.

Det som jag tycker är skönt är att Bråkenhielm helt ogenerat skriver om sina framgångar (och sina misslyckanden). Jag har väldigt svårt för blygsamt skryt, men tycker det är befriande när kvinnor öppet är stolta över sina framgångar. Män har vanligtvis noll problem med att skrävla om hur bra de är, men kvinnor som pratar om vad de uppnått är fortfarande ganska ovanligt och uppfattas kanske just därför som provocerande. Tycker att det behövs fler damer som skryter.

Jag tycker att det är underbart när kvinnor, som inte är jag, skriver om sina framgångar. Efter tretton år av bloggande finns det bara en sak jag är nervös över när jag ska publicera ett inlägg och det är att ni ska tycka att jag skryter och tror att jag är nån.

Därför kommer nu lite kognitiv terapi med en lista på några grejer jag är stolt över (ej rangordnad): Att jag fått ge ut sex böcker och skriver på sjuan och åttan, att jag fick stipendiet och klarade av att göra en master på USC, att jag födde Majlis utan någon annan hjälp än ett badkar och åkte hem några timmar senare (OBS! Den som har minst smärtstillande när hon föder vinner inte, men jag tycker att jag klarade detta fint), att jag har ett så roligt nytt projekt på gång, att vi bara flyttade till andra sidan jordklotet och nu har en stabil och kärleksfull vänskapskrets där och att jag har lyckats omge mig med så otroligt bra människor.

Sen finns det ju en massa jobb jag sökt och inte fått, detsamma gäller stipendier, människor jag gjort besvikna, att jag bor så långt från min mamma som inte är i toppskick precis, att mina barn bor så långt från sina kusiner och tusen andra saker som jag tänker på när jag vaknar på natten och har ångest, men vill inte fokusera på just de sakerna nu.

Nu är det er tur, jag vill ha en riktigt FET lista på vad ni är stolta över. Inget är för stort, inget är för litet. Se det som en feministisk handling att skryta om er själva.

 

Bilden har såklart Karin tagit.

Feminism Jobb

Kvinnliga experter, ni finns och behövs

9 mars 2018

Louise på HejHejVardag skrev ett jättebra inlägg om vad en får säga nuförtiden (spoiler: en får säga mer eller mindre vad som helst, men får också räkna med att bli emotsagd). Detta är helt klart är en feministisk fråga: att våga säga, våga tänka om, våga be om ursäkt, men också våga stå på sig.

Själv är jag ofta rädd för att skriva eller säga något som kunde göra någon ledsen (är för heteronormativ, för kärnfamiljsnormativ, för CIS, skriver ”man” istället för ”en”, ”skaffa barn” istället för ”få barn”, talar om ämnen jag inte har tolkningsföreträde i och så vidare). Det är såklart en bra sak att försöka göra sitt språk så inkluderande som möjligt, men ibland går min ängslighet överstyr och det blir bara jobbigt att läsa parenteser med brasklappar och ursäkter.

Louise skriver: ”…om kvinnorna tystnar så är det männen som får fortsätta att höras. De som tagit på sig teflonrocken och inte bryr sig om kritik.” Så bra sagt! Jag tror att det är en bra feministisk övning att träna på att ta kritik OCH att avgöra om den är befogad eller inte. Också att lära sig skillnaden på sak och person. Om någon kritiserar det du sagt, kritiserar hen inte ditt värde som person (och om hen gör det kan du avfärda personen helt). Kritik kan vara välmenande och leder kanske till att du lär dig något nytt. Är kritiken befogad är det bara att pudla, be om ursäkt och fortsätta in i livet som en lite mer upplyst person.

Jag läste nyliken en diskussion bland journalister på FB där en klagade på att det är svårt att få kvinnor att ställa upp som experter. Har de inte en Phd eller tjugo år av erfarenhet inom branschen tackar de nej. Snubbar snubblar glatt in efter att ha sett ett Youtube-klipp om ämnet. (Att kvinnor tackar nej är såklart också att de riskerar att få våldtäkts- och dödshot efter att ha tagit plats i offentligheten). Önskar jag själv var pyttelite mer av youtube-slaget.

Jag har själv inga problem att pudla och be om ursäkt om jag sagt något dumt eller backa om jag har fel, men jag har skitsvårt att se mig som en expert. En kompis och jag snackar om att göra en slags föreläsningsserie och jag känner, utan att kokettera, att jag inte är expert på någonting. Vad kan JAG lära ut som inte tusen andra personer kan så mycket bättre? Och det är klart att det finns folk som har en djupare expertis i många frågor, men vad fan. Jag försöker öva mig på att se att min kompetens och tycka att den räcker (två masters, utlandsvistelser, bloggande i snart tretton år, sex böcker, chefskap, föreläsningar, jobb både inom statliga och privata sektor ÄR ju inte kattpiss och antagligen mer än många killars.

En annan viktig feministisk handling som vi kan göra är backa andra kvinnor offentligt. Lyft kvinnor, retweeta dem, heja på dem, tipsa och tipsa om dem. Visa också annat än privata meddelanden att de är grymma. Feminism är handlingar.

 

Kan inte ni fylla på med lite kvinnlig självinsikt? Berätta om er kompetens. Vad är ni experter i? NOLL blygsamhet, tack. Ni är garanterat mer än killräckliga.

baby Feminism

Klänning versus byxor

28 januari 2018

Okej, här kommer en urgammal spaning: När folk säger att feminismen måste jobba med viktigare saker än färger på barns kläder tänker de inte riktigt hela vägen fram. Själva färgerna påverkar såklart inte ett barns uppfattning om sig själv, men vi vuxna, som vuxit upp i en kultur där blått och mörka färger betyder kille och rosa och ljusa färger symboliserar tjej, behandlar automatiskt ungarna olika. Det är såklart ingen patriarkal konspiration, utan bara en inlärd reaktion. Det är enkelt och skönt att dela in världen i två kön med specifika egenskaper.

Nu säger jag inte att det är nåt fel på att klä sin lilla tjej i rosa tyll eller kille i Batman-tröja, men gör man det varje dag kommer omgivningen att bekräfta och förstärka traditionella könsroller. Tjejer blir ständigt påminda om att de är söta och gulliga och killar att de är tuffa och starka. Jag ska inte vara självgod här (en av de värsta egenskaper jag vet) eftersom jag sannerligen inte har haft någon uttalad strategi med Majlis klädsel. Men på grund av lättja, sjysta vänner och miljötänk har Majsan mest av allt blivit klädd i plagg vi fått av folk med lite äldre barn. En majoritet av plaggen har råkat vara traditionella pojkplagg. I dag när jag klädde barnet i en klänning hon fått av sin gudfar noterade jag hur stor skillnad det är på folks reaktioner.

Jag tycker ju alltid att Majlis är världens sötaste, men samma unge i klänning fick dubbelt så många kommentarer om hur gullig hon. Jaja, jag fattar ju att jag sparkar in öppna dörrar här. Alla vet detta, Öhman! Men tänkte att det kanske är en bra reality check att göra på sig själv. Hur mycket en påverkas av folks klädsel och utseende.