Tietoa mainostajalle › Tietosuojaseloste ›
Samarbete Tips

Bloggsamarbeten och köpstopp

22 januari 2019

Jag vill tipsa om en blogg/ett inlägg jag tänker mycket på nämligen Annahitas Whinar- Smink som killar hatar. Annahita har länge bloggat om smink, men på sistone har hon ifrågasatt sin roll som bloggare och testar 2019 på ett köpstopp. Jag tycker att det är så oerhört inspirerande och kul att få följa med hennes alltid välskrivna resonemang om konsumtionskultur och ja hudvårdsprodukter. Idag länkar hon dessutom till en annan favorit, Caorline Hainer (som jag full disclosure känner) som också skriver om hudvård. Och till en kommentar en före detta läsare lämnat på Carolines blogg gällande Annahitas tidigare inlägg. Så mycket transparens här. Så META. ÄLSKAR det!

Jag har ju själv brottats med tanken kring att använda adlinks och till och med signat upp mig på en sajt som förmedlar såna. Jag kommer ändå aldrig riktigt igång eftersom jag är så ambivalent inställd till konsumtion. Jag vill ju inte vara en delorsak att vi shoppar ihjäl jorden. Men jag vill mycket gärna tjäna pengar på bloggen. Sen läste jag Louise på Hej Hej Vardag som skriver ett jättebra och långt inlägg om att just samarbeten gör att hon som kulturarbetare har råd att bland annat illustrera böcker (till exempel min Ett himla tjat om hästar) som inte är speciellt lukrativt. Jag skrattade lite ledset åt att flera i kommentarsfältet trodde att hon glömt bort en nolla när hon skrev hur mycket/lite hon tjänade på en bok. Det hade hon alltså inte.

Jag kan tycka att det är lite ledsamt att det mest verkar vara kvinnor som engagerar sig i miljökampen. Har köpstopp, funderar över sina resor, beslutar sig för att äta mindre kött etc. Men jag antar att någon måste visa vägen.

Just nu är det så här: De samarbeten jag gör gör jag för att jag verkligen vill göra dem. Det kan vara en tjänst eller produkt jag själv använder. Något värt att tipsas om. Det gör att jag kan lägga ner tid på denna älskade blogg (tycker så MYCKET om att skriva här). Vid sidan om det tipsar jag om sånt jag använder och gillar (utan att det är ett samarbete). Om någon vill swisha en slant till den här bloggen går det bra att göra det i högerbalken, men det är såklart frivilligt (tack alla ni som gjort det <3).

När jag började skriva det här inlägget var det för att tipsa om hudvårdsprodukter min kompis Eva tillsammans med sin syster gör. Företaget heter Laponie och är ”no nonsense hudvård”. De började med en allround-kräm och en olja och har nu utökat sortimentet med rengöringar, toner och ansiktskräm. Jag har fått testa produkterna (gillar dem mycket och gillar att Eva förklarat hela produktionsprocessen för mig) och fick en sån aha-upplevelse för en hudnovis som jag när Eva sa att olja är det som håller fukten inne i hyn. Att man ska smörja in sig med hudkräm och sen sista av allt dutta på oljan med fingerspetsarna så att den skapar ett sorts skydd som håller kvar fukten. Jag visste EJ detta och ville dela med min av denna information om hur hudvårdsprodukter fungerar. Jaja, det här skulle inägget egentligen handla om, men sen läste jag Annahitas blogg och ja så blev det såhär. Hoppas att ni hängde med.

Okategoriserade

Universal Studios Los Angeles

21 januari 2019

Eftersom det var Martin Luther King Day och skolorna stängda (annat än på grund av strejk, vilket en stor del av LA-skolorna varit) åkte vi till Universal Studios. En av mina allra närmaste vänner och mina barns gudmor Karine hade köpt biljetter åt oss i julklapp. Så otroligt generös! Den här lilla videon är en hyllning till henne. Det är faktiskt Karine som tagit mig till flest nöjesfält sedan jag blev vuxen. Disneyland Paris medan hon ännu bodde i Frankrike, Universal Studios här i LA när vi precis flyttat hit, Six Flags också i LA och ett antal olika i Dubai där hon bor. Jag ville göra en video som en hälsning och hyllning till Karine. Saknar henne hela tiden <3 Så otroligt dumt att vi bor så långt ifrån varandra.

Universal Studios 2019 from peppe öhman on Vimeo.

Universal Studios i LA är inte speciellt stort, men allt är en upplevelse. Här finns Hogwarts och världen omkring, The Simpsons med Moe’s Bar, Qucik E Mart och alla karaktärer. Har man dåligt med tålamod, men gott om pengar rekommenderar jag expresskort som tar en förbi köerna, för oss med lite mindre pengar går det bra att köa in till de olika attraktionerna eftersom historien börjar redan där. Man stiger liksom in i Transformers, Jurassic Park eller Hogwarts i väntan på att få åka. Tiden går överraskande fort och sen är ju åken helt fantastiska. Mina favoriter var absolut Transformers och Harry Potter, dock är studioturen obligatorisk och väldigt bra den också.

Maten är såklart dyr och inte speciellt god, men det hör väl till nöjesparker. Däremot går det lätt att få tag på både vegetariskt och veganmat. Och öl. Det lönar sig att undvika helger och sommaren. Lyckligtvis infaller Martin Luther King Day mitt i vintern så det var inte fullt så fullsmockat jag hade väntat mig. En extra tröja hade inte precis skadat idag, men VÄLDIGT kul var det!

Okategoriserade

Helgen i ord och bild

20 januari 2019

Hoppas att ni tycker detta är en underhållande del av bloggen: Helgen i ord och bild. Tänker att det är kul med lite vardag bland allt mästrande om samhälle, kultur, politik och alkohol.

På fredagen tog Magnus och jag en lånpromenad som avslutades i en avokadotoast med pocherat ägg. En mer tidsenlig och god lunch går nog inte att finna. Dränkte den i tabasco. Tror jag använder för mycket hot sauce (köper en ny flaska hem varannan månad), men tycker att det är så gott.

Resten av dagen försökte vi vänja oss vid livet som djurägare. Det känns så STORT att plötsligt vara ansvarig för två nya levande varelser. Får en lätt panik när jag tänker på det. Lycka blandad med panik. Dessutom hade vi för länge sedan lovat att vara hundvakter åt Goldie Blankens så hushållet hade inte bara två katter utan också en hund. Bara sovarrangemangen var väldigt komplicerade.

Vidde är helt tagen av den mindre katten. Katniss, heter hon just nu. Han sover med henne och vill helst av allt bära omkring och gulla med henne. Han kom också olycklig fram till mig och frågade om det är okej att han älskar henne mer än den lite större katten Simon. Jag sa ja, jag älskar ju också Majlis lite mer än honom. (Vidde i fall du är stor nog att läsa detta: JAG SKOJADE! Älskar er precis lika mycket).

I lördags promenerade vi hela vägen förbi Santa Monica Pier för att äta happy hour-ostron för en dollar styck på Herringbone. Eftersom vi är frilansare insåg vi inte att det var lördag för vanliga människor och lördag betyder ”bli lite full på ostron och happy hour”. Vi fick med andra ord inte bord och promenerade tillbaka till vår kvarterskrog där vi alltid får plats. Pasta var också gott. (I hemlighet tyckte jag att det var lite skönt att inte äta ostron eftersom de trots allt är djur).

När vi vandrade hemåt gick solen ner och det var så fint att folk samlades för att ta en bild av spektaklet. Jag tog en bild av dem.

Sen blev det söndag. Det första jag gjorde när jag steg upp var att ta Goldie på en promenad. Känner gentemot henne det jag känner när jag rider andra människors hästar. Vill att de ska få en deluxe-behandling. Att ha en annan människas barn/djur på sitt ansvar är lite läskigt. Sen gräddade jag våfflor (ger tydligen också mina barn en deluxeupplevelse på helgmorgnar) -.och resten av förmiddagen ägnade vi åt att a) identifiera olika varelsers kiss i vår säng b) tvätta. Lyckligtvis fanns det också roligare saker på agendan. Vi åkte nämligen till stallet. Har inte varit där på en vecka på grund av regnet och kände ett lugn i kroppen när jag fick pyssla med hästarna. Har också märkt att jag sover så mycket bättre efter att att ha ridit, yogat eller sprungit.

Hästarna hade stått stilla i en vecka på grund av det dåliga vädret och var helt hysteriska när vi tog ut dem. jag kunde inte ens ta en bild från Sequoias rygg på grund av risken att trilla av. hade dessutom fått för mig att rida utan bett vilket inte gjorde att jag kände MER kontroll precis. Saken blev heller inte bättre av att halva Topanga var stängt på grund av översvämningar och alla bilar verkade ta vägen förbi vår ridstig. Min ridkumpan var så stressad att hon hoppade av hästen och ledde honom när vi kommit halvvägs. Sen åkte vi hem och tog en omväg för att den vanliga vägen var stängt och utsikten var så fin.

Ni kommer inte att tro mig när jag säger att bilden ovan är utan filter, men det ÄR den. Solnedgångarna den här tiden på året är helt magiska. Magnus svängde ett extra varv runt kvarteret på väg hem från stallet för att jag skulle få se den. Tycker att det är ett tecken på kärlek. Nu ska vi äta tacos och sen se vidare på Sopranos. Imorgon är det Martin Luther King Day och ledigt.

Okategoriserade

Så ett frö

19 januari 2019

Efter att jag gjorde intervjun om plast i havet med Anna Cummins har jag inte kunnat släppa taget på hur otroligt mycket plast vi omger oss med och hur det påverkar alla. Här i Los Angeles är det förbjudet med plastpåsar, men det finns ändå plast precis överallt. Jag vet inte riktigt var jag ska börja eliminera det ur mitt liv, men försöker trösta mig med att det viktigaste är ATT börja. Det brukar Marianne säga på Friday Lab, att vad man än inleder för förändring lönar det sig att börja med ett litet steg, inte kasta om hela vardagen. Det är nämligen svårt att upprätthålla en sån förändring.

Min första lilla, lilla steg är således att ta med egna påsar när jag köper frukt och grönsaker och att försöka baka eget bröd eller shoppa det på farmers market. Köper vi bröd i mataffären kommer det nämligen med tredubbelt plast.

I december fick jag äran att bli intervjuad av organisationen SÅ ETT FRÖ – För klimatet som är en serie mini-intervjuer (här är min) med såna som tänker och gör kring klimatfrågan. Deras slogan är: ”Vi sår ett frö hos dig, så du kan så ett frö hos nästa…” Jag tror verkligen att folk kan inspirera varandra till förändring. Jag tänker bara på hur snabbt kritiken mot nöjesflygande och trenden i att åka tåg vuxit fram. För ett par åt sedan kändes den mycket marginell, men idag är det självklart att man funderar noga över sina resor. Just att en attitydförändring kan ske så fort tröstar mig. We got this.

Böcker Personligt

Dricker vi för mycket vin?

19 januari 2019

För några veckor sen i Mellan raderna pratade vi om Rebecka Åhlunds självbiografiska bok ”Jag som var så rolig att dricka vin med. Vi borde egentligen ha väntat med att tala om den eftersom den kom ut först i dagarna, men kunde inte hålla oss.

Boken handlar om hur mycket Åhlund gillar att vara full och hur det till slut leder att hon dricker två-tre flaskor vin om dagen och planerar hela sitt liv kring drickandet. Den nuddar också vid hur kulturellt accepterat det är att dricka och hur ocoolt det är att inte göra det (tänkte mycket på hur vanligt det är att folk som vill signalera lycka i form av semester, kärlek, fredagsmys eller seger gör det genom att visa alkohol). Kan bara rekommendera boken.

Medan jag läste kunde jag inte låta bli att reflektera boken mot mitt eget alkoholbruk. Det är nog väldigt svårt att inte göra det. Jag flyttade utomlands ungefär samtidigt som Åhlund och i början kändes det som en lång semester. Jag gillar vin och öl och the occasional whiskey. Jag dricker aldrig drinkar, men tackar sällan nej till ett glas champagne.

Det jag ändå AVSKYR är sprithetsare. Folk som tror att det blir roligare för alla om alla är fulla. Det blir det kanske, jag gillar verkligen inte att vara full. Det kanske beror på ett sorgligt kontrollbehov, men jag tycker inte om att dricka mycket. Det sagt har jag ändå vikt mig och tagit den där shotten eller drinken för att inte sabba den goda stämningen i gänget genom att vara den tråkiga som tackar nej. Ogillar det och avskyr att jag är så svag att jag fallit för pressen. Är man en people pleaser så är man.

Så fort en i gänget tackar nej (och det inte beror på de accepterade orsakerna: gravid eller kör bil) uppstår nåt slags obehagligt obalans där de som vill dricka mer kanske för bråkdelen av en sekund är tvungna att se över sin egen konsumtion. Eftersom det är obehagligare att tänka på sin egen relation till alkohol än att tvinga alla att dricka lika mycket vinner oftast alternativ två. Jag har inte alltid varit så här begränsad. Både när jag bodde i Holland och när jag bodde i Argentina var jag ofta full. Hade också ofta kemisk ångest dagen efter.

Nu är jag verkligen inte nykterist. Jag tycker rentav att det skulle vara en sorg att aldrig mer få dricka ett riktigt gott vin (alkoholfri öl funkar bra och jag skulle nog inte sakna whiskyn alls). Jag har haft det otroligt roligt som full (tror jag). Många dagar i veckan dricker jag ett glas vin, men det finns liksom en spärr i mig som inte tycker det är speciellt gott efter fler.

Vet ni, det tar emot att skriva det här eftersom det låter så sjuuuukt präktigt och ointressant. Fingret i luften: Här är fru Lagom är Bäst. Men tröstar mig med att det är vår alkoholvurmande kultur som tittar fram och får mig att känna så. Eller så är jag lite tråkig.

(Det sagt är det mycket enklare att inte dricka sprit eller inte bli full i Los Angeles. Här ifrågasätter aldrig någon folk som tackar nej till spriten. Det kommer aldrig följdfrågor. Här får man vara ifred som potentiell tråkmåns).

Länkar Personligt

Stanna i obehaget

18 januari 2019

Min vän Louise skriver alltid bra inlägg, men det här tycker jag var extra bra: Om att stanna i obehaget och att hjärnan tänker kortsiktigt. Så här skriver hon:
”Jag kommer verkligen komma ihåg det här med att hjärnan tänker kortsiktigt! Att jag kommer att vilja kliva in och ta på mig saker som jag egentligen inte mår bra av, bara för att jag kommer att känna mig duktig. Att hjärnan talar om att den där snabba tillfredsställelsen är det jag ska köra på!
Men att jag nu vet att jag ska stå fast vid det jag egentligen vet, att det kommer att leda till för mycket stress till slut, och att jag långsiktigt får belöning.”

Jag kan verkligen känna igen mig själv i detta. Att säga ja, inte för att jag vill, men för att göra någon annan glad och själv känna mig duktig. Nån av mina smarta vänner, förlåt minns inte vem (Karin, var det du?), sa en gång att om någonting känns olustigt i dag, till exempel en föreläsning eller ett bloggsamarbete, kommer det att kännas lika olustigt när det väl är dags att göra det om en vecka eller tre månader. Tänker ofta på det, hur lätt det är att tacka ja till saker långt i framtiden, men hur just den framtiden alltid förr eller senare förvandlas till idag.

Den andra, om möjligt ännu bättre är: ”Att stanna i obehaget”. SÅ här skriver Louise: ”När jag inte är alla till lags till exempel, eller när jag måste ta en konflikt, eller vara ”besvärligt” och så vidare. Jag får ju lusten att bara springa därifrån eller bara ge upp direkt. Då sa min terapeut att dessa stunder av obehag reagerar man på som något dåligt – som sagt, man vill springa därifrån. Men man kan programmera om hjärnan. Istället för att den ska tolka de där känslorna som ”FARA! FLY!” så kan man träna på att tänka ”ah den här känslan betyder utveckling”.

Så BRA! Magnus jämförde det med att rida på en stor häst. När det känns läskigt vill han bara hoppa av, men det kan räcka med att sitta kvar och bara vänta ut situationen.

Personligt

Fler i familjen

18 januari 2019

Vår kompis Sofie är veterinär och hon har länge försökt få oss att adoptera en hemlös katt. Den här staden är full av hemlösa djur och i Los Angeles är det nuförtiden förbjudet för djuraffärer att sälja annat än hittedjur.

Magnus och Sofie har sms:at intensivt de senaste veckorna och så igår föreslog Maggan plötsligt att vi skulle åka och hämta katterna. Två stycken. Jag fick först panik, det kändes som ett så stort beslut att plötsligt få två nya liv i familjen. Tänker att det är den naturliga första reaktionen inför alla förändringar: dra i handbromsen.

När vi kom till veterinärstationen var alla som jobbade där så glada över att dessa två katter skulle få ett hem. Många kom fram och tog bilder och gratulerade katterna. Det var så fint att märka deras kärlek till djur. Djurälskaren Majlis blev överväldigad och måste vila huvudet mot Magnus hals en stund. För mycket gull.

Vi diskuterar fortfarande namn. Igår låg Cardi B och Snoop Dogg högt på listan, men idag verkar det bli Katniss och Simon. Svårt med namn, kom gärna med förslag.

Den här helgen hundvaktar vi för övrigt också Goldie Blankens så både vårt hem och Majlis hjärta är fulla av djur.

Böcker Podcast

Få tillbaka läslusten

17 januari 2019

Igår kom jag på mig själv med att skälla ut Vidar för att han inte kände en stor kärlek till böckernas värld. Jag höll en rasande föreläsning om hur fantastiskt det är med litteratur, hur man kan besöka nya världar, historiska platser, rymden och framtiden genom att läsa böcker. Att ha en förbannad morsa som tvingar en att läsa är eventuellt inte det bästa sättet att locka någon till att bli en bokman, MEN det är kanske podcasten Mellan raderna med Jihde och Öhman!

Nytt avsnitt ute! Det tredje testamentet: Karin har läst Agnes Lidbecks ”Förlåten”, Peppe vill tala om James Freys, ”The final testament of the holy bible”, det blir också ”Jag för ner till bror” av Karin Smirnoff och Elif Batumans ”Idioten”.

Personligt

Enkel citronpasta

17 januari 2019

Detta kommer ej att bli en matblogg, men i år tänkte jag försöka intressera mig för matlagning. Lite för att jag tror det är bra för hjärnan att lära sig nya saker, men också för att minska matsvinnet. Allt som finns i kylskåpet ska ätas upp. Säger inte att vi är Familjen Matsvinn, men det händer att saker ruttnar bort i kylen och det är helt onödigt.

I Stockholm i december läste jag senaste Filter som bland annat hade ett reportage om hur länge man kan äta mat efter att sista försäljningsdatum gått ut. Tydligen är sjuttio- och åttiotalisterna de första årgångarna som inte längre litar på sina lukt- och smaksinnen när vi ska avgöra om något är ätbart. Det är dumt, för det mesta kan man äta trots att försäljningstiden gått ut. Ytterligare ett skäl att skippa kött i olika former, när det blir dåligt blir det DÅLIGT. Poängen är i alla fall att det lönar sig att lukta och smaka innan man slänger bort. (Lästips: Nyfiken grönare).

I dag kom jag hem vrålhungrig och hittade inte mycket i kylskåpet. Var således tvungen att slänga ihop en pasta på naturell yoghurt från sen november (fortfarande i perfekt skick trots att burken var öppnad), saften och skalet av en citron, lite persilja, salt och peppar, parmesan på det och såklart pasta. Det blev otroligt gott!

Jag har liksom en bild av mig själv som en person som inte har några som helst skills i köket, därför kändes det extra bra att laga något av rester som dessutom verkligen blev bra. Jaja, vilka är era bästa tips på rester? Hos oss finns det nästan alltid parmesanost, vitkök, körsbärstomater och såklart pasta. Det i sig är ju en ganska bra rätt.

Feminism

Den som delar ut sysslor

16 januari 2019

Jag läste en så otroligt bra text på Vice häromdagen. Den tog avstamp i Marie Kondo och hur städning, organisering och hushållets grejer alla faller inom det som traditionellt anses vara kvinnans ansvar. Vi är ju alla bekanta med andra och tredje arbetsskiften som dyker upp när kvinnor lönearbetat och kommer hem. Där väntar hushållsarbete och det emotionella jobbet.

Det här är ju ingenting nytt, men det som verkligen drabbade mig i den här texten var hur mycket energi det går åt att be andra människor i hushållet göra saker. Och hur de andra avsäger sig ansvaret ifall de inte blir direkt ombedda. Den som ber om någonting, att ta ut soporna, tömma diskmaskinen, städa undan efter maten, gör automatiskt den uppgiften till sin. Den som får i uppdrag att göra det känner det som om hen gör hushållet ett tjänst genom att ”hjälpa till”.

Det har hänt att jag istället för att be Magnus plocka undan efter sig allt i köket (Magnus städer alltid undan till exakt 85 procent) bara gjort det själv för att det helt enkelt är lättare än att be honom göra det. Jag har också testat med att bara låta disken ligga eller bygga ett torn i soporna till ”någon annan” inser att de kanske borde tas ut, men i nio fall av tio är det ändå jag som till slut tar tag i skiten.

Having to ask implies a manager to subordinate relationship in the household. “When a man expects his partner to ask him to do things, he’s viewing her as the manager of household chores,” Emma writes. “So it’s up to her to know what needs to get done. The problem with that, is that planning and organizing things is already a full-time job…when we ask women to take on the task of organization, and at the same time execute a large portion, in the end it represents 75% of the work.”

Det enda som funkat för oss är att jag helt avsagt mig delaktighet. Som skolan till exempel: Jag gör ingenting som har med Viddes skola att göra. Magnus har koll på läxor, donationer, inskrivningar, föräldramöten, frivilligarbete, Vidars klasskamrater och klasskamraternas föräldrar. Jag handlar inte heller mat (men vet dock med Rainmans exakthet vad som behöver handlas). Dammsuger aldrig.

Eftersom varken Majlis eller jag var ute igår pga av regnet följde vi med
Magnus när han tog Vidar till skolan imorse.

Tillbaka till Marie Kondo: Den här meningen tycker jag var otroligt träffande: Om hur vi (inte bara amerikaner) har lärt oss shoppa, men inte ta hand om det vi köpt, tycker jag också var klockren.

The truth is, while we’ve all been taught to buy things, few of us have really been taught how to own things, to manage them, nor the consequences for accumulating an excess of them, what we would kindly call “clutter.”

Tycker ni ska läsa hela texten. Den var väldigt bra. Hur funkar det för er hemma? Finns det en som har huvudansvaret för sysslor och sen delar ut uppgifter eller lever ni utopin?