Jag förstod aldrig att det kunde vara så svårt att manövrera en barnvagn.
Soffan är kanske bekant för er, men var i denna gigantiska möbel gömmer sig dagens spädis?
Magnus berättar om förlossningen för vår vän Luggin:
”Peppes vatten gick på torsdag kväll. Vi åkte in till BB på fredag morgon. Ingenting hände, det var sjukt tråkigt. Sedan startade de förlossningen på lördag morgon. Peppe fick lustgas och Vidde föddes kvart före sju på kvällen.”
Jag ba:
”Skojar du? Har du ingen som helst respekt för mitt lidande? Alla detaljer om hur jag vände mej i plågor, om hur värkarna bara stegrade, om hur jag kräktes av smärta, om hur jag öppnade mej från 3-10 centimeter på en knapp timme, om hur det var för sent för epidural, om hur mina ben okontrollerat skakade ännu en halvtimme efter förlossningen. Respekten ligger i förlossningsdetaljerna, människa!”
Magnus:
”Jamen förlåt då.”
Fråga: är det vanligt att man drömmer mardrömmar om att man glömmer sitt sovande barn på ett café, i en lokabuss* eller på ett litet danskt pensionat?
Drömmer ni mardrömmar om egna eller barnvaktade barn?
*här är det hemska i mardrömmen naturligtvis att man åker buss.
Det slog mej att den populära serien Hitta spädbarnet tränar upp er att bli de bästa spädbarnsjägarna i landet. Nästa gång ett spädbarn försvinner är det således bara för polisen att kontakta er. Efter att ha genomgått den här extremt hårda träningsrutinen finns det inte en spädis som kommer undan.
Efter vår lilla promenad gick vi till Moko och gjorde det jag i smyg alltid drömt om att få göra på den mytomspunna moderskapsledigheten. Nämligen dricka kaffe, läsa tidningar och prata lite med sällskapet. Extra trevligt var att hela Mokopersonalen önskade oss välkomna tillbaka och gratulerade oss till Vidde.
Den här eftermiddagen gömmer sig spädisen nånstans på Stora Robertsgatan. Ledtråd: spädbarnet befinner sig i ett slags fordon.
Sen gick vi ut på en liten promenad för att lufta minimänniskan, oss själva och för att testa Magnus nya solglasögon. Dagens fråga: vilken film figurerar dessa solglajjor i?
Mina bröst lever nuförtiden självständiga liv. De gör precis vad de vill och varje dag är en ny utmaning för mej som är tvungen att leva med dem. Så här känns det antagligen när ens barn växer upp och långsamt, men målmedvetet frigör sig från sina föräldrar. Värsta tonårsattityden har tuttarna också.
Jag ba:
”Kan ni två lugna ner er lite? Jag är inte helt okej med vare sig er storlek eller er nästan fanatiska mjölkproduktion.”
Brösten ba:
”Du ska ta och skita i vad vi håller på med. Vem tror du riktigt att du är? Vår mamma?”
Jag osäkert:
”Well tekniskt sett, typ ja..?”
Kan någon svara på det här: hur länge kommer det där lodräta strecket, som under en natt dök upp på min mage, att finnas kvar? Jag ser nämligen inte estetiken i det.