Okategoriserade

Om att få och ha barn

3 mars 2011

Jag har aldrig haft någon som helst babyfeber och alltid tyckt att barn är ett ganska ointressant folk. När jag blev gravid var jag livrädd för vad som skulle hända. Jag var säker på att barnet skulle ha kolik och gallskrika oavbrutet i tre månader, att jag inte skulle sova ordentligt på de närmaste fem åren, att jag skulle drabbas av förlossningsdepression, att Magnus skulle lämna mig, att jag skulle bli jättetjock och att jag skulle genomgå nåt slags personlighetsföränding och bli en helt ny människa. Det var jag kanske mest räddast för.

Och när Vidar sedan anlände och allt gick ganska bra, Magnus inte dumpade mig, Vidar sov hela nätter och kände igen mig själv brukade jag ibland pipa fram att det ju inte var SÅ jobbigt att ha barn. Då fick jag alltid* höra ”vänta bara…”. Vänta bara, det blir nog värre, svårare och jobbigare.

För att inte vara så himla störande med mina ”herregud så mycket lättare det gick än vad jag trodde** håller jag nu istället mun och brukar bara ibland viska åt gravida bekanta: ”det är inte så farligt som de säger, det kan till och med vara lätt!”. Jag gör kanske falsk marknadsföring, för det kan ju vara svinjobbigt att få barn. Det är såklart olika. Men jag vill inte att någon ska vara lika rädd och ångestfylld som jag var då jag var gravid.

*alltså alltid.
**se ovan.

Oväntat byte av transportmedel
Den sjuka attraktionen

You Might Also Like

25 Comments

  • Reply Kaaja 3 mars 2011 at 18:16

    Tack, det var ju trevligt att höra. Jag är också livrädd för just det där och gör korset med fingrarna och springer så fort nån (min pojkvän) nämner barn.

  • Reply E 3 mars 2011 at 18:23

    Bra skrivet! Det kan dessutom gå lätt även om man varit förmäten (eller orealistiskt optimistisk) nog att vara inställd på guld och gröna skogar redan från början. Så har det varit för mig. Allt utom förlossningen har rullat på fint, och inte ens den var i den riktiga hardcore-änden av spektrat.

  • Reply Anonym 3 mars 2011 at 18:56

    Säg åt Linn att hon ska uppdatera korrespondenterna! väntar på nya inlägg 🙂

  • Reply Maria Katarina Barcelona 3 mars 2011 at 19:07

    Vad roligt att höra nåt sånt trevligt för en gångs skull, tack Peppe! Många mammor går verkligen igång av att berätta hur otroligt jobbigt det är med barn på alla sätt och vis och skrämma upp en ordentligt. Just nu är barn inte i planerna, men ärligt sagt hade jag nog helt skippat planerna efter allt som alla berättat. Men kanske man kan överväga det i alla fall..? En liten finsk-spansk kombination kanske inte vore helt fel ändå? =)

  • Reply Anonym 3 mars 2011 at 19:24

    Hej Peppe! Drömmer du om flera barn nu när du kommit över några rädslor? 🙂

  • Reply morzan 3 mars 2011 at 19:46

    Bra inlägg! Vår förstfödde var ganska jobbig på nätterna men vår nyföding har igen varit en "piece of cake" (iallafall hittills).
    Och som person har jag inte ändrat på annat sätt än att jag oroar mig över att något ska hända mina barn. Förr hade man ju bara sig själv att hålla reda på. Hörde igår om en kvinna som mist sin 25-åriga son i slalombacken i Österrike förra veckan, då börjar jag må fysiskt så illa.

  • Reply Karolina 3 mars 2011 at 20:58

    När min dotter var liten ville hon inte sova, resten var väl helt okej faktiskt. Det sköna med barn är att det bara blir lättare, roligare, bättre ju äldre barnen blir. (förutom de där hemska trotsperioderna med jämna mellanrum.) Så tycker jag i allafall. Men så har jag aldrig haft det där intuitiva mamma-genen i mig, som tycker det är kul att ha ett liten baby som är totalt beroende av omvårdnad. Njuter mycket mer nu när jag får lyssna på min sexårings långa monologer om hur känns när man blir kär, varför grönt är en ful färg eller varför hon måste få en hängmatta i hennes rum. Och som jag längtar tills hon blir tonåring. Hoppas vi synkar lika bra då ännu.

  • Reply Anonym 3 mars 2011 at 21:14

    Jag har heller aldrig varit någon babytyp och tyckte alltid folk var lite konstiga när de berättade om hur barnet har förändrat hela deras liv. Nej, barnet förändrar inte hela ens liv men måste nog medge att det är tyngre än vad jag trodde. Vi har också ett "lätt" barn, hon äter & sover etc. men jesses att jag skulle få en sekund ledig tid när hon är vaken (läs goodbye sköna lattestunder, nätsurfande, läsning): hon river ner allt, kliver överallt, hänger i benen, öppnar skåp, klättrar i trappor mm. Därför är det bäst att fylla dagarna med program, – att sitta ensam hemma med ett barn som är +/- 12 mån. är inget för mig. I know, detta pågår inte forever och detta skede hör till men jag måste medge att när kvällen kommer är jag helt slut, och då får man lov att fixa till rdagens rådd + ta i tu med allt det jag inte kunnat göra under dagen. Antar att det skulle vara lättare om man skulle kunna aceptera rådd och fläckar överallt. Men mera erfarenhet än detta har jag inte, antar att det blir lättare efter 1.5 års ålder (borträknat trotset).

  • Reply Sebastian 3 mars 2011 at 21:41

    Ärligt talat så tycker jag det skrivs alldeles för mycket om föräldraskapet. Det var bättre förr då man som 17-åring la sig på en piga i höstacken och sa öh, öh och sen blev hon på smällen och man man stuck i 70 år i heligt äktenskap med tolv barn tills man blev ihjälstångad av en getabock. Det är lätt ibland och jobbigt ibland, som mycket annat.

  • Reply Peppe 3 mars 2011 at 21:50

    Kaaja: låter bekant, men var inte orolig. Det är också lätt och roligt!

    E: roligt att du säger så och intressant. Det gläder mig att man kan få ett lätt barn TROTS att man drömt rosenskimrande babydrömmar.

    Anonym: linn, den lata jäveln ska nog få höra 🙂

    Morzan: håller så med, oron är hemsk!

    Karolina: åh så jag förstår dig. Jag längtar SÅ efter att Vid ska lära sig prata.

    Anonym: Vid håller också på att förvandlas till ett veapon of mass destruction. Fattar precis vad du menar med lugn ro-brist. Som tur sover han ännu två gånger om dagen.

  • Reply muminmamman 3 mars 2011 at 22:26

    Jag tycker att det värsta är när man träffar en bekant efter att man fått barn och första kommentaren är typ: "jag hörde att ni fått barn, oj suck vad ni måst ha det jobbigt, stackars er osv" istället för ett kort och konsist "Grattis!"

  • Reply The Tit 3 mars 2011 at 23:26

    Thank you for that. My pregnancy was hell, but it's lovely to hear that you had the same outlook and expectations I had. Mine were more readily met 😉

    Sorry I missed you tonight. I saw you leave as I came in the cab.

  • Reply Anonym 4 mars 2011 at 07:46

    tack peppe för inlägget, precis vad jag behövde höra för jag funderar ihjäl mig på det här. Jag är 33, lyckligt gift men vågar bara inte ta steget. Tänk om jag "ångrar" mig??? Det är ju fan jag som ska vara gravid, föda och amma. Ingen baby feber whatsoever…men jag är ändå så nyfiken, tänk om….
    Hjälp!!!!!

  • Reply Anonym 4 mars 2011 at 07:46

    Hej Peppe! Jag hoppas du inte tar illa upp för att jag ställer en fråga som kan tänkas vara lite för närgången. Om du inte var babyfebrig/ intresserad av barn, hur kom det sig att ni bestämde er för att få barn över huvudtaget? Jag är själv snart 40, och har aldrig känt att jag vill ha barn. Som tur är har min man och jag varit av samma åsikt i denhär frågan. Detta är ett känsligt ämne och jag förstår om du väljer att inte svara. Oberoende vill jag tacka för en fin blogg med många intressanta diskussioner.
    H. Cami

  • Reply Maria Turtschaninoff 4 mars 2011 at 08:00

    Jag blir GALEN på vilken respons man ALLTID får på frågan: "Hur går det?" Om man säger "Jo tack, lite trötta är vi nog" (som ett konstaterande, inte gnäll) får man ALLTID höra "ja men vad trodde du?". Jo, jag trodde att man skulle vara trött… Men om man som du skriver säger att tack, det går fint, då får man höra "VÄNTA bara tills han kan sitta/krypa/trotsar!" med skadeglatt tonfall.

    Det hör tydligen till att nya föräldrar ska tryckas ner i skorna.

  • Reply Mio 4 mars 2011 at 08:57

    Ja, här har det också varit lätt och roligt, vänta bara hör jag ofta men inte har det ännu blivit värre.

    Dessutom har vi med mycket inte brådskat på barnet. T.ex. med att sluta dricka mjölk på natten. Då har vi fått höra, "vänta bara", det tar aldrig slut om ni inte kämpar och gråter blod för att få slut på det.

    Vi gissade att det nog slutar när barnet är moget och vips var det borta! Utan skrik och elände. Det är nog förbjudet sån enkelhet när man har barn,

    Men "vänta bara", det blir nog säkert något problem ännu;)

  • Reply hemmahannah.papper.fi 4 mars 2011 at 09:46

    Det verkar som om det pågick nån typ av tapperhetstävling bland avlande kvinnor. Samma sak är det med förlossning, folk riktigt njuter av att skryta med de värsta detaljerna – ibland t.o.m. i sin facebook-statusar! Själv fick jag höra av många att föda är fantastiskt och spännande och kommer att gå hur bra som helst – vilket det också gjorde. Därför försöker jag vara en ambassadör för den saken. Ingen mår bättre av att gå omkring och vara skräckslagen.

  • Reply Anonym 4 mars 2011 at 10:12

    Dethär är egentligen ett svar till dem som undrar om det "lönar" sig att skaffa barn för att det är så jobbigt. Personligen förstår jag mig inte alls på det argumentet. Det är klart att det är jobbigare än om man skulle vara ensam men det finns tusen andra saker som är jobbigare, som t.ex. att jobba, studera mm. Och dessutom är ju den tiden som barnet är litet och behöver föräldrarnas hjälp ganska kort. Ren ett 3-4 årigt barn klarar ganska mycket själv.

    Sen tycker jag att man ska kunna säga att det är jobbigt ibland. Det är det även om man har ett s.k. "lätt" barn. Det verkar ibland som om man sku kategoriseras som en lite coolare mamma om man går omkring och tycker att allt är lätt och att det inte alls är jobbigt med barn. För jobbigt är det ibland. Det tror jag nog att alla underskriver. Men så jobigt att man skulle vara halvdöd eller välja att inte skaffa barn pga jobigheten är det inte!

  • Reply Sonja 4 mars 2011 at 10:57

    Nog kan det ju stundvis vara tröttsamt och man längtar efter mera egen tid. Men barnen ger ändå så mycket mer än de tar. Alla mina tre barn har varit lättskötta, men ändå finns det tyngre perioder och lättare perioder. Ett av mina barn är ett mer krävande barn, liknar mig som liten så jag har ganska bra förståelse för honom. Han är kreativ och känslig; antingen älskar man allt och alla eller så hatar man allt och alla. Det är stundvis mycket tungt samtidigt som det är en utmaning och den spontana glädje han delar med sig är fascinerande. Dessutom är det ju detta som gör honom till den han är.

    Man får sådana barn man förtjänar sa en äldre man till mig en gång. Jaha, tack! Då kontrade en av mina väninnor med att man får sådana barn man klarar av. Det tyckte jag om och efter den principen lever jag.

  • Reply Peppe 4 mars 2011 at 11:08

    Muminmamma: jag är också bekant med det. Typ: jag hörde att du fått jobb. Gud så jobbigt att gå dit varje dag. Typ.

    The Tit: jag gick runt och frågade efter dig, men var tyvärr sedan tvungen att gå hem pga av barnvakt som ville gå hem. Innan det här året är slut ska vi dock ha druckit en öl tillsammans!

    Anonym: precis så där kände jag också. Men vet du, det är (också) roligare än man kunde tro.

    Cami: klart att man får fråga, men tack för att du ställde frågan så finkänsligt. Jag tror att det var min stora kärlek till Magnus, som verkligen ville ha barn, som gjorde att jag blev gravid. Och kiva att du gillar bloggen!

    Maria: sånt där kan jag också irritera ihjäl ig på. Liksom, skyll dig själv nu när du har barn!

    Mio: hoppas att du blir besparad från en massa "vänta bara.."

    Hannah: jag minns faktiskt att du lugnade ner mig när jag var gravid och rädd. Tack för det.

    Anonym: bra formulerat.

    Sonja: du har fina barn.

  • Reply Anonym 4 mars 2011 at 13:06

    Jag har SÅÅÅÅ samma erfarenhet som du, Peppe! Har många gånger undrat om man bemöts på samma sätt även i andra kulturer eller om detta negativitet är ett finskt(/finländskt) drag?

  • Reply Peppe 4 mars 2011 at 13:53

    Skönt att höra att jag inte var ensam i min ångest och i min irritation över "vänta bara…"

  • Reply Anonym 4 mars 2011 at 20:37

    Bra skrivet!

    Angående att förändras som människa när man får barn. För det första, förändring måste väl inte bara betyda något negativt? Jag är på många sätt samma gamla jag som innan jag fick barn, men vissa saker har nog förändrats. Själv tycker jag att många saker förändrats till det positiva! T.ex. nuförtiden ömmar mitt hjärta mera för de utsatta och svaga i samhället, jag har blivit allergisk för människor som levererar "absoluta sanningar" (i alla fall enligt dom själva) eller människor som säger att man måste göra saker "för att så har man alltid gjort". Mera ödmjuk helt enkelt, men på samma gång vågar jag stå för mina åsikter. Men visst är mina nerver kortare nuförtiden, och jag är inte precis stolt när jag får ett raseriutbrott och det går ut över barnen… Nåjo, men min point var att om man förändras lite som människa (och gör man inte det lite hela tiden…), är väl ett barn en ganska bra "orsak" till det, eller hur? Tack för en fin blogg! 🙂

  • Reply Peppe 5 mars 2011 at 06:30

    Tack själv och bra skrivet själv!

    Du har faktiskt rätt i dett det skulle vara underligt om man inte alls utecklades som människa. Sedan kan man ju behålla sin personlighet, men ständigt försöka att bli lite bättre som människa.

  • Reply diZi 6 mars 2011 at 23:50

    Har funderat och funderat på att skriva här… Det var så ofantligt mycket som sket sig med min graviditet och de förväntningarna, nej, förHOPPNINGARNA, och dotterns första år är ganska långt fyllt av minnen av grov fysisk smärta så…

    Men angående kids, så trodde jag aldrig mig vara någon mor-kanditat. Har inte haft så stort intresse av bebisar och dylika, men av någon anledning tycks barn ändå tyckt om mig. Hmm..
    Har inte ännu heller i de flesta fall någon fetisch för att hålla elelr krama på andras bebisar. Räcker med den egna.

    Men redan då jag var ung hade jag drömt at OM det sig någon dag skulle bli så så skulle jag bli en "kreativ" mamma. Jo, jag är besviken på att vissa grejer inte gick att genomföra då EDS tenderar bli redigt värre när man är gravid och efteråt(vilket det alltså blev) och vissa grejer kan jag inte ännu heller kanske göra som jag drömt om. Men jag hittar på andra sätt att konvertera de drömmarna om vad jag vill erbjuda dottern. Jag kan med gott samvete ge fan i golvtvätt, så länge dottern mår bra och är glad.

    Jag har ändrats ofantligt mycket, men på det stora hela, till det positiva.

    Dessutom sägs det att hjärnan på riktigt VÄXER i gravida kvinnor. SO much to learn, so little room, tydligen 😀

    Hmm. en jobbig förändring är dock att skräckisar – som jag ÄLSKAT att se/läsa, definitivt är svåra att se/ läsa nu. Lejonmamman och hennes paranoior börjar spöka. Tji för extra puff med empati.

    Ja och jag tänker i de linjerna att "Man får det barn man behöver". De är nog de bästa lärarna.

  • Leave a Reply