Okategoriserade

Den gråtande studenten

7 augusti 2013

När jag kom hem sent i går kväll var jag så trött och misslyckad att jag var tvungen att gråta en skvätt. Allt började så bra. Jag bondade med en dam som sålde churros genom att tala spanska med henne. Hon hade flyttat till USA från El Salvador 1985 och hade många bra historier att berätta. När jag kom hem visade det sig att min bandspelare inte spelat in något. Var tvungen att hoppa på cykeln och trampa tillbaka till piren och göra om allting. När jag kom fram till piren efter våghalsigt cyklande genom Santa Monica visade det sig att jag glömt bandspelaren hemma och så vidare.

Nåja, ny dag. Bara att duscha och skärpa sig.

Sir, yes sir!
Tack Anne Hietanen!

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Anonym 7 augusti 2013 at 17:55

    Fy! Vilket elände. Att gråta en skvätt är alltid befriande. Etta

  • Reply Mia Skrifver 7 augusti 2013 at 18:34

    Jamen skit vad jobbigt. Bandspelare borde inte få göra så där.

  • Reply Sandra 7 augusti 2013 at 18:37

    Men äsch. Sånt påtar så det tar ont, men händer tyvärr ibland då man har med teknik att göra. Själv har jag drabbats av löskontakt till micken (hos en massa mentalvårdspatioenter), bilder som inte fastnat på band på grund av minusgrader och det värsta av allt – en söndrig mick under en hel timme som vi hade fått tillstånd till att filma på ett flyktingläger. Då grät jag länge på ett hotellrum. Hoppas du hittar henne igen eller nån lika bra!

  • Reply puva 7 augusti 2013 at 19:32

    Jag feelar dej SÅ. Men om det alls tröstar så gör alla journalister som är beroende av bandspelare för slutresultatet just det där – tror att det bandar och så får man göra om, och har man riktig otur glömmer man nåt annat sen i stället.. been there. Det blir nog bra!

  • Reply Linda 7 augusti 2013 at 19:38

    Plus att jag vann dig i wordfeud, du glömde nämna det. Dålig kaveri jag är, förlåt!

  • Reply minna lindeb 7 augusti 2013 at 21:11

    Äh vad jobbigt.
    Du är jätte modig som överhuvudtaget vågar ge dej in i allt det där.
    Pajar dej på kinden.
    I morgon är allt bättre.

  • Reply Lurkeslurk 8 augusti 2013 at 01:12

    Oj nej! Så sjukt jobbigt. Men du fick i alla fall höra alla historierna och de gjorde dig glad 🙂

    Hoppas i morgon blir bättre. (Tänk dig sjukt störande Little Orphan Annie sjungande Tomorrow här.)

  • Reply Peppe 8 augusti 2013 at 06:36

    Etta: så sant. Befriande och har man tur får man dessutom sympati.

    Mia: vitsi så jag HATADE bandspelaren (och lite mig själv).

    Sandra: Tack för att jag inte är den enda som misslyckas.

    Puva: KRAM! Behövde höra detta.

    Linda: hahaha! Du vinner mig bara när jag är extremt trängd och stressad.

    Minna: TACK, du är en fin typ.

    Lurkselurk: haha, nu kan jag inte sluta nynna på Tomorrow, tomorrow, tomorroooow

  • Leave a Reply