Okategoriserade

Finland, det är inte du, det är jag

30 maj 2014

Jag har börjat på det här inlägget flera gånger, men aldrig riktigt fått till det, ungefär så här är det: för mig känns det det allt svårare att som svenskspråkig leva i Finland. Mest beror det väl på att jag är trött på att leva som minoritet i en kultur som känns allt mer främmande. 

Det finns så klart många fina sidor med Finland, men det är tungt att som finlandssvensk se sitt eget språkutrymme bli allt mindre. ”Mindre resusrser” måste vara den vanligaste meningen i det finlandssvenska media- och kulturlivet. Under ett seminarium för länge sen höll en överbetald konsult en presentation där han likställde finlandssvenskarna med pingviner på ett smältande isflak. Det var sannerligen ingen bra presentation konsulten höll, men det där isflaket är tyvärr en ganska bra metafor och det gör mig nedslagen. Jag vet att jag borde, men jag inte om jag orkar kämpa på svenska i Finland så hemskt mycket längre.

Jag pratar så klart finska också, men när jag hälsar på vänner i Stockholm blir jag lycklig av att hela min omgivning plötsligt existerar på mitt modersmål. Glad över skyltar, böcker, kulturevenemang, människor, till och med reklamer på svenska. Fatta att leva ett helt liv på sitt eget första språk!

Engelska är sannerligen inte heller mitt modersmål, men jag märker hur jag känner mig friare och har lättare att andas här i Los Angeles. I den här staden är jag minst sagt också en minoritet, men det är de flesta andra också. Här finns det plats för alla språk (eller det är inte heller sant, men vi kan prata om USA:s immigrationspolitik i ett annat inlägg) och folk struntar i om jag talar svenska högt på spårvagnen eftersom de själva talar spanska, koreanska, kinesiska, franska eller armeniska och engelska med lättare eller tyngre brytning. När jag tänker närmare på saken antar jag att det handlar mindre just Los Angeles och mer om stor stad. 

Alltså Finland, jag gillar dig som fan. Men just nu gör du det inte lätt för mig att vilja bo i dig. 

Det var det. Ses i juli i Helsingfors! Vi stannar i minst ett halvår.



PS Finland, jag var oärlig i rubriken. Det är faktiskt lite du.


Ute på havet
Gulliga saker barn säger

You Might Also Like

56 Comments

  • Reply Marie 30 maj 2014 at 19:06

    Åh, du formulerar exakt det som jag känt en längre tid! Jag har bott i USA i tre år nu och blir allt mindre sugen på att leva som finlandssvensk i Finland. Trots att jag fortfarande slår upp engelska ord varje dag så är det lättare att känna att man hör hemma här. Och ja, fatta att leva ett helt liv på sitt första språk!

  • Reply Maggie 30 maj 2014 at 20:01

    Jaa-a, säg den finlandssvensk som inte nångång längtat efter att leva sitt liv på sitt eget första språk. (jaajo jag vet att det finns de som inte tänkt tanken, det är bara ett uttryck "säg den som…"). Man får ju förstås vissa värdefulla perspektiv med att växa upp och leva som en minoritet. Man har väl en större förståelse för diskriminering och sånt, skulle man kunna tro.

  • Reply egoistiska egon 30 maj 2014 at 22:59

    Flytta till Stockholm? Flytta till Stockholm!!!!

  • Reply Anonym 30 maj 2014 at 23:32

    Eller leva sitt liv på vilket språk som helst i Finland… införstått att man naturligtvis bör kunna föra sig något så när på finska. Jag har alltid försökt skratta till det lite när någon tillrättavisar min finska. Har tänkt att jo, jag lär mig något och hoppats på att personen som kommenterar har goda intentioner. Samtidigt har jag förundrat mig över mina att mina finskspråkiga kolleger rakt ut säger att de inte helst vårdar en svensk patient för att de inte talar språket. What? Jag har den senaste tiden alltid försökt kontra med att nämen, nu har du en utmärkt möjlighet att öva dig! För mig har språkkunskap alltid handlat om möjligheten att kunna kommunicera med människor, olika människor. Att kunna lära av andra. Under hela min studietid valde jag praktikplatser var jag hade möjlighet att öva finska/engelska för att jag ville lära mig. Hela tankesättet att inte ens vilja kasta sig ut och lära sig känns helt främmande, och lite skrämmande.
    Johanna

  • Reply Kiri Korvenoja 30 maj 2014 at 23:39

    Det här väckte mycket tankar, som snurrade i mitt lilla huvud. Sen kom jag på att hej, jag kan ju kommentera och berätta om tankarna som väcktes! Jag förstår vad du menar, men samtidigt glömmer jag hela tiden vad som håller på att hända. Jag klassar mig självklart som finlandssvensk, och gör vad jag kan för att vi ska behålla vår minoritet (typ röstar på SFP), men ändå är finska lika mycket mitt modersmål som svenska. Ibland får jag dåligt samvete över att jag inte pratar svenska med tanten i butikskassan, för jag som finlandssvensk borde ju göra det, men finska är ju också mitt modersmål och kommer lika naturligt som svenska (=rikedom). Har liksom aldrig lidigt av att det mesta i detta land går på finska, och när jag bodde i Sverige var det inte en befrielse – tvärtom kändes det ofta som om finlandssvenska och rikssvenska skulle vara två olika språk (men det är en annan diskussion). Jag har nog tappat min poäng här nu, men för att summera mina tankar vore det ju nog fint om det finska och svenska språket fick vara jämställda i Finland 🙂

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 01:41

    Tänk att ens hemlängtan blir mindre ju längre man är borta.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 01:42

    Du har så rätt att man som finlandssvenska också är väldigt priviligerad.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 01:42

    ja tack!! <3

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 01:44

    Samma här! I här i LA är det okej om jag inte kommer på ett ord eller säger fel, men skäms som en hund när jag gör objektsfel i Finland och folk dessutom påpekar det. Och håller med till TUSEN om att språk snarare handlar om att kunna kommunicera än att tala perfekt.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 01:44

    Äh, ha ej dåligt samvete. Njut istället av din tvåspråkighet!

  • Reply Sandra 31 maj 2014 at 08:41

    Får lite ont i hjärtat och håller med.

  • Reply Jooles 31 maj 2014 at 09:51

    Jag har hemlängtan, den värsta sortsen hemlängtan för det är till en plats som inte finns mer, barndomens naivitet antar jag, där dessa problem inte fanns. Faktum är att jag tror att USA skulle vara lättare att bo i än Sverige, du vet, det är inte så skönt det heller att få komplimanger för sitt modersmål. Då känner jag mig mer hemma i Amerikat. Just nu efter ep-valet så känner jag att kanske jag ändå vill kämpa lite till. Sluta tala svenska tyst, ta plats och visa att vi finns, det är när vi blir osynliga som vi blir maktlösa. Finlandssvensk media måste sluta gjuta olja på vågorna, det blir vi alla kolektivt deprimerade av. Slut på baksmällan, nu är det sommar och Svenskfinland lever upp 🙂

  • Reply Jessica 31 maj 2014 at 11:34

    Som ålänning med finlandssvensk sambo och bebis påväg så oroar det mig mycket hur det ska bli när han som jag tycker så mycket om en dag vill flytta hem. För just nu bor vi ju på Åland och här är allt så lätt (för lätt vet jag ju att en del andra finländare tycker). Men hur ska jag kunna neka någon att bo på den platsen dit jag vet att han längtar ibland? Men samtidigt skulle jag alls ha någon chans att få ett arbete som motsvarar min utbildning med min helsvenska bakgrund? Troligtvis inte.Och inte är det ju så jag vill att vårt barn ska växa upp. Finns få saker som gör mig så arg och det gör onekligen att man istället börjar spana mer och mer västerut…

  • Reply Nenne 31 maj 2014 at 12:30

    Känner igen mig i det här. Man hör alltid andra tala om hur skönt det är att flyga hem efter en resa, men jag har aldrig stått på en flygplats och inte känt mig lite deppad när jag köar till planet till Helsingfors, förlåt Helsinki. Inte ens på arbetsresor. Drömmer naivt om att kunna bo någonstans där man kunde på något sätt vara sig själv hela tiden. Det blir genast lite bättre utanför Helsingfors, men hela sydkusten blir mindre och mindre 'hemma' för varje år som går och vet inte vad jag ska göra.

  • Reply Anonym 31 maj 2014 at 16:36

    Spot on Peppe (och Jooles). Jag har bott borta fran Finland i 15 ar och vet arligt talat inte om jag nagonsin vill bosatta mig dar igen. Mycket har med den nufortida fientliga stamningen mot finlandssvenskar att gora, som jag laser och hor om. Skulle jag kanna mig valkommen dar? Knappast. Min dotter kan fyra sprak. Vem vill inte kunna manga sprak liksom?? Far ocksa ont i hjartat. Och saknar inte Finland idag.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 19:33

    ledsen smiley.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 19:34

    Jag gillar Stockholm och skulle säkert trivas där, men just nu är jag så kär i Los Angeles att jag lätt kunde tänka mig flera år till här. och håller förresten fullständigt med dig om att finlandssvenskar borde höja rösten.

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 19:35

    Jag förstår dig precis. Kan ni kompromissa och landa på ett ställe som är nytt för båda?

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 19:36

    Jag får rysningar när du beskriver gaten till Helsingforsplanet. Känner exakt samma sak. En motvillighet att åka "hem".

  • Reply Peppe 31 maj 2014 at 19:37

    Det är så himla sorgligt att vi är så många som känner så här. Jag har länge känt nåt slags lojalitet eller förväntan på att stanna kvar och kämpa för svenskan i Finland, men nu börjar jag ge upp. Är mycket lyckligare i LA.

  • Reply Anna 31 maj 2014 at 22:08

    Jag ska också så småningom flytta tillbaka till Finland, efter ett par år i Belgien. Med väldigt blandade känslor. Här bryr sig människor mer om varandra, man tar andra i beaktande på ett helt annat sätt än i Finland. Om mina små barn springer i vägen för tuffa tonåringar som spelar korgboll får barnen ett leende och till och med en passning. I Finland skulle de troligen få höra fula ord, eller i alla fall få en ilsken blick. Kommer också att sakna att man här hälsar på okända människor på gatan eller till och med stannar och pratar med dem. Och alla personliga små butiker och bagerier, och alkoholkulturen… suck. Som tur finns det fördelar med Finland också, som t.ex. ren natur, fräsch luft och rågbröd, annars hade valet att stanna här inte varit svårt. Jag ska försöka ta lite tolerans med mig när jag flyttar tillbaka 🙂

  • Reply Linda 1 juni 2014 at 11:39

    Känner igen mig från tiden då ja bodde i USA. Man hade helt enkelt mer mentalt andrum då folk inte automatiskt förväntade sig en massa saker bara för att man såg ut på ett visst sätt eller talade ett visst språk (typ ansåg att man borde tala landets första språk perfekt & gilla karaoke eller vara stereotypt finlandssvensk). Dessutom var vardagen lite festligare. Det fanns alltid något nytt att utforska, t.o.m. vägen till och från jobbet kändes kul. I Finland är allt väldigt inrutat o man ska veta sin plats. Och vädret, suck. Nu har vi en av typ två veckor drägligt väder, och man grips nästan av panik för att man tycker att man inte njuter tillräckligt. Nu har jag bott i Helsingfors ett par år och kan trösta(?) dig med att man vänjer sig vid det trista. Familj och alla härliga vänner hjälper förstås en massa! Fast visst längtar jag bort med jämna mellanrum, måste få ANDAS.

  • Reply Maria 1 juni 2014 at 11:42

    Bra skrivet Peppe, så bra! Du satt fingret precis på både känslor och tankar. För precis som du skriver, så känner jag det mer eller mindre vareviga en dag numera. Jag som orkat kämpa för vårt språk, för mitt språk. Jag som fått stämpeln "svenska" i pannan på min arbetsplats. (de har varit snälla trots allt) men ändå….
    Jag brukar säga åt alla som orkar lyssna, att då jag åker till Sverige så känns det som att komma hem, men då krävs det att jag stänger öronen (inte hör dialekten) och håller mig till tidningarnas löpsedlar, butikernas reklam etc …allt, precis allt på mitt modersmål. Och det är bara helt underbart. Känns som hemma trots att jag inte är hemma. För mina semlor är ju inte de semlor jag får där på andra sidan viken.
    Älskar mitt fosterland men vet faktiskt inte om kärleken längre är så stark som den varit. Så stark att jag efter våra utlandsvistelser alltid tyckt att det känts bra att återvända. Så få se. Välkommen hem i varje fall.

  • Reply Kristina 1 juni 2014 at 11:58

    Stockholm är ju rasistiskt, du får inte leva här på finlandssvenska då tittar folk snett…då måste du börja härma rikssvenskan och igen är vi där…du får inte tala ditt modersmål.

  • Reply Anonym 1 juni 2014 at 14:51

    Jag förstår er oro, även om jag inte kan veta exakt hur det känns för er för jag är själv helt enspråkig finsk som lärt mig svenska ordentligt först i vuxenåldern. Men jag vill trösta er att det finns såna som jag som är till 100% för tvåspråkigheten i Finland och som gärna pratar svenska så gott det går. Eller som åtminstone vill att folk skulle prata svenska med dem och de skulle få prata finska (det går ju också att prata var sitt språk). Det är många som önskar få höra mera svenska och hänga med folk som skulle kunna hjälpa dem med språket. Jag har ganska många finlandssvenska kompisar som jag alltid talar svenska med. En del av dem verkar tyvärr vara lite rädda för både det finska språket och den finska kulturen (och det är lite synd det med). Jag förstår att det är allvarligt med diskriminering mot finlandssvenskar och att den finska kulturen kan kännas väldigt främmande delvis just på grund av att man upplevt diskriminering från "deras" sida. Men jag vill påminna er alla om att det finns också bra typer och att om ni inte hänger med finskspråkiga (som är för tvåspråkigheten i Finland), finn dem, häng med dem, använd båda språken aktivt och var också intresserade i deras kulturella bakgrund! Och sluta läsa hbl:s deprimerande artiklar om det här. Vi är många som vill kämpa med er, också för vår egen skull! Let's not be strangers.

  • Reply Anonym 1 juni 2014 at 15:21

    Själv är jag finskspråkig och tycker att det är jättetråkigt om finlandssvenskar känner ångest inför hemresan till sitt eget land och om finlandssvenskarnas verklighet är hårdare p.g.a. språkdiskriminering – trots otaliga festtal om vidgagde vyer. P.S. Jag, en fyrtioplussare, har för en stund sedan flyttat till östra Helsingfors och var först rädd för att vara offer för skrikiga och mobbande tonårsgäng på metro, men nej, det råder lugn där också vid midnatt – precis alla är insjunkna i sin smartmobil. Det kanske märks också när de återvänder; folk är som mobilzombier här. Får väl hoppas att de beter sig sakligt på webben! // hälsar finskspråkig bloggläsare, som gärna talar svenska

  • Reply Anonym 1 juni 2014 at 15:31

    Förlåt för skrivfelet; den nästsista meningen skulle ju lyda så här: "Ni kanske märker det när NI återvänder; folk är som mobilzombier här."//finskspråkig bloggläsare

  • Reply Anonym 1 juni 2014 at 16:19

    Oj, kände också igen mig. Det där att vara i Sverige och inse att svenska är så naturligt, så självklart – det är underbart.

    Men..tänk på samerna i Finland. De lever ju på en ännu mindre språklig yta. Det ska också gå. Tänk på en massa andra minoriteter i världen.
    Och visst kan det vara lättare att andas i en annan kultur. Men nog blir arbetsresan tråkig också i utlandet då du kört samma väg tillräckligt länge. Det tror jag..

    Lösningen kanske är att se till att umgås mycket med folk man tycker om (om man väljer Finland alltså), röra sig i kretsar där man känner gemenskapen och får leva sitt liv på finlandssvenska i stället för att sitta och surfa och läsa obehagliga språkkolumner som ogillar finlandssven

  • Reply Anonym 1 juni 2014 at 16:29

    ..skan

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:10

    extrafint det där med stora barn (tonåringar som månar om mindre). Och jag gillar din inställning, toleransen behövs verkligen i Finland (och nu syftar jag inte främst på finlandssvenskar versus folk som talat finska som modersmål, utan invandrare).

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:10

    Precis så: ett mentalt andrum mellan perfekt finska och snapsvisor. Tack för trösten!

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:12

    Tack! Jag har funderat mycket på Finland, Sverige och annat land och kommit fram till att jag trivs som allra bäst i riktigt stora städer jag bott i. Kanske det inte bara handlar om språket, utan om personlighet och språk och väder och storstad versus medelstorstad. Jag vet inte. Tack för välkomnandet!

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:12

    Jag vill ge dig en riktigt hård kram. Fin att du finns!

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:14

    Jag blir alltid extraglad när någon finskspråkig läser OCH kommenterar! Tror att jag själv aldrig kommenterat på en finsk blogg. Inspirerad av er ska jag bli bättre på det. Jag ska också fundera över mina egna fördomar (och släppa smarttelefonen ibland).

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 19:18

    Jag håller helt med dig om din lösning! Våga vägra rasistiska kommentarsfält!

    Vi har ju bara bott i LA i ett år och trots att jag dagligen åkt freeway 10 (som är en tråkig och traffikerad väg) till min skola har det inte gått en dag utan att jag sagt: HERRGUD så jag ÄLSKAR den här staden. Kanske jag ska bo kvar tills den blir tråkig 🙂

  • Reply den elaka bloggaren 1 juni 2014 at 21:11

    som ingift i en helfinsk helt underbar familj har jag fått mer perspektiv på finlandssvenskhet och finnar och det handlar nog så mycket om klass. jag har kanske rätt i att din upplevelse av att vara svenskspråkig i finland främst grundar sig i helsingfors? en stad där fyrtio procent av de svenskspråkiga bor i de allra dyraste stadsdelarna och där många svenskspråkiga (åtminstone som jag känner) ganska öppet svänger sig med nostalgisk jargong från överklassdagar (trots att arvet kanske har krympt till övre medelklassnivå vid det här laget). erkänt, den finska kulturen är inte särskilt kosmopolitisk och van med att handskas med främmande kulturen, men eftersom finlandssvenskarna, särskilt i helsingfors, ännu ganska stolt vårdar minnet av fornstora dar (då man självklart hade finnarna under sig) är det väldigt svårt för mig att inte känna en mycket stor förståelse för den avoga inställning många finskspråkiga har till sin gamla överhet.

  • Reply Peppe 1 juni 2014 at 22:58

    Jag hör dig. Jag kanske inte håller med dig om att alla helsingforsfinlandssvenskar är snobbiga wannabe-överklassare, men de finns och hörs.

    Jag uttryckte mig lite otydligt i inlägget, men mitt främlingskap för att flytta tillbaka till Helsingfors handlar bara delvis om språket. Jag överraskade hur lycklig jag är av att inte bo i Finland och hur illa till mods jag blir av att följa med nyheter/debatten i finländska medier (både svenska och finska). Menar på inga sätt att USA skulle vara så mycket bättre. Här finns sannerligen mycket skit. Men jag är ändå väldigt lycklig i just LA. Bodde nåt år i Buenos Aires och kände motsvarande lycka.

  • Reply Adele 2 juni 2014 at 16:29

    Jag känner precis igen mig – att bo i Sverige eller annanstans ger mera utrymme för mig att leva och uttrycka mig som jag vill. Jag stormtrivs i Stockholm men ser fram emot att inom ett år flytta någon helt annanstans på obestämd tid. Om du kommer mot Stockholm under hösten så hör av dig! Njut av sommaren och livet! Allt gott, Sara Eklund

  • Reply Anonym 2 juni 2014 at 19:52

    Ny trend i Åbo? Stod i veckan både i Prisma- och Lidlkö med mina barn. Började på finska men då kassorna märkte att jag pratade svenska med barnen böt bägge direkt till svenska. Och de var båda finskspråkiga. När har det hänt tidigare – typ aldrig!

  • Reply Anonym 2 juni 2014 at 23:14

    Tack för inlägget. Jag är finlandssvensk men helt och hållet uppväxt och utbildad i engelsk-talandet länder, långt ifrån Europa (var snäll och förlåta fel, jag har svårt att uttrycka mig på svenska och stavningen/grammatiken är nog åt skogen). Jag talar inge finska och får, för det mesta artigt, förvånade reaktioner i Helsingfors när jag kommer dit på besök. Jag skäms nog för min dåliga svenska, att jag byter lätt till engelska och att jag inte talar någon finska – allt av det vill jag bättra på, så småningom. Bra att se här att finlandssvenskan ännu finns och att folk bryr sig, och att finländskt sammhälle inte är så delad. Hoppas att hemresan går bra för er, Peppe. AS

  • Reply Vanessa 2 juni 2014 at 23:35

    Jag förstår va du menar!

    Men jag tänker aldrig ge upp, jag tänker blogga på Ratata (en finlandssvensk bloggportal) tills mina fingrar slutar typa, jag tänker fortsätta tala svenska på stockmann om jag ser en svensk flagga, jag går hos en svenskspråkig kosmetolog och terapeut, jag läser finlandssvensk litteratur och söker understöd via svenska kulturfonden som innefattar mer pengar än nobelpris fonden, jag talar högt svenska i spårvagnen och har aldrig blivit nerklankad, jag har vittnat folk som bott i kauhajoki hela deras liv och flyttat till karis för att lära sig svenska, jag röstar på SFP och är glad att vi fick ett mandat. Jag är stolt att vara finlandssvensk. Vi är lite som saimen vikaren. Finns bara på ett ställe i hela världen. Jag har bott 3 år i England och jag blev bara mer patriotisk. Jag insåg att Finland är det bästa stället att bo på!

  • Reply Nina 3 juni 2014 at 09:39

    Den här diskussionen får ger mig en klump i halsen… Flyttade tillbaka till Helsingfors för ett drygt år sedan, efter 7 år utomlands. Visste att det skulle vara svårt att återvända men hade ingen aning om att det skulle vara SÅ svårt. För mig är språket bara en liten faktor bland en massa andra – främst får jag ångest av den finska mentaliteten: instängdhet, fientlighet och misstro mot allt som är nytt eller annorlunda, det eviga pratet om hur man ska orka genom livet ("jaksaminen"), mm, mm.

    Om jag inte skulle behöva tänka på någon annan än mig själv skulle jag packa ihop mina grejer och hoppa på ett flyg bort härifrån imorgon. Min man (som för övrigt är finskspråkig och känner precis som jag) skulle vara med på noterna 100%. Men det är ju inte så enkelt, det finns ett litet barn i bilden, mor- och farföräldrar, syskon och vänner som vill ha oss här. Och den eviga skuldkänslan för att "bara vilja tänka på sig själv" och sticka iväg för att aldrig flytta tillbaka.

  • Reply Lisa 3 juni 2014 at 11:20

    Måste säga att jag ALDRIG råkat ut för att folk korrigerat mina objektsfel eller andra fel jag gör då jag talar finska. De facto har jag bett mina kollegor göra det, men nej… Jag måste fråga om jag vill veta hur ett ord ska böjas korrekt (märker oftast själv om det blir fel). Trots det har jag alltid haft ett starkt mindervärdeskomplex för att jag inte kan uttrycka mig helt ledigt på finska och helt enkelt känner att jag framstår som dummare på finska, men det är mitt eget hjärnspöke.

  • Reply Anonym 3 juni 2014 at 11:37

    När jag flyttade tillbaka till Finland efter flera år utomlands var jag starkt beslutsam om att integrera mig mera i det finska. Det har inte alltid varit så lätt, men gör att jag känner mig mycket mer hemma här än vad jag gjorde som ung, då jag levde helt och hållet i finlandssvenska kretsar. Ironiskt på sitt sätt. Har aldrig någonsin blivit dåligt behandlad för att jag är finlandssvensk, men lever kanske i en ganska skyddad bubbla i centrala Helsingfors där folk är vana vid att höra finlandssvenska? Det jobbigaste med Finland är arbetslivet – mer begärnsade arbetsmöjligheter pga ej perfekt finska och så arbetsklimatet, herreguuud så deprimerande! Inget team work, ingen gemenskap, alla gör sitt och går sedan hem. Som om det skulle vara förbjudet att ha roligt på jobbet.

  • Reply Helena S 3 juni 2014 at 21:57

    Hear, hear. Mitt språk saknar land. Det var så jag uttryckte känslan som barn. Då kan man lika gärna bo i ett soligare, varmare och gladare land. Sen, när det är dags.

  • Reply Elin 4 juni 2014 at 13:41

    Jag blev också jätteglad av att läsa den här kommentaren, fast det inte är min blogg. Men jag vet ju att det är många finskspråkiga som tycker om svenska. Jag bor själv i en väldigt svenskspråkig miljö och de flesta finskspråkiga som flyttar hit är väldigt intresserade av att lära sig svenska. Och det är så bra för då kan våra kulturer berika varandra.

    Men det är så lätt att leva i skilda verkligheter, åtminstone här i Österbotten, där man får allt på sitt modersmål.

    Jag är inte så rädd att tala finska med finskspråkiga, men om jag är tillsammans med fullständigt tvåspråkiga skäms jag fruktansvärt mycket och tycker det är pinsamt att jag inte kan lika bra finska som dom efter 9 år i grundskola, 3 år i gymnasium och 3 år på universitet.

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 20:07

    Vi drar till Kalifornien i januari allihopa.

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 20:07

    Tillsammans ska vi försöka göra en minirevolution och sprida kärlek och glädje!

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 22:00

    Hej Sara! Kommer absolut att vara i Stockholm i höst. Ses över en kopp kaffe eller ett glas vin.

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 22:01

    Släktingar och vänner sätters sannerligen en käpp i hjulet för flytt. Min dröm är att leva tre månader om året i Finland/Sverige och resten nån annanstans.

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 22:01

    Vad roligt att höra! hurra!

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 22:01

    Heja! heja heja! Tur att det finns såna som du.

  • Reply Peppe 4 juni 2014 at 22:02

    Här får man skriva hur man vill! Tack för din kommentar. Jag upplever att Finland är enklare för Magnus som kommer från Sverige. Han blir liksom förlåten för att han inte talar flytande finska, medan man som finlandssvensk ofta skäms för sina fel.

  • Reply Anonym 5 juni 2014 at 12:13

    Tack Peppe! Och kram på er båda!

    Jag skäms också över min svenska ibland men sen påminner jag mig själv om att man KAN faktiskt inte vara lika flytande som alla tvåspråkiga när man har vuxit upp i en så helfinsk familj och stad som jag. Däremot tänker jag vara stolt över hur mycket jag lärt mig och glad över att jag har möjligheten att lära mig mera hela tiden. Jag tycker att det är otroligt fint att få lära sig ett annat språk och få använda det utan att måsta flytta utomlands.

  • Reply Anonym 6 juni 2014 at 14:41

    Jag läste det här inlägget och har funderat mycket på det. Själv är jag uppvuxen som tvåspråkig på en väldigt svenskspråkig ort, och bor sedan september utomlands. Under mitt 29-åriga liv har jag inte personligen märkt att det skulle ha blivit svårare att leva i Finland som svenskspråkig – snarare har det i min egen upplevelse blivit lättare att vara tvåspråkig. Särskilt i min lågstadieskola var det inte särskilt vanligt att ha en finskspråkig förälder, och jag kände alltid att man som tvåspråkig inte ansågs vara finlandssvensk på riktigt. Finskan och de finskspråkiga nyinflyttade i området ansågs vara ett hot mot svenskan och finlandssvenskheten, och det ansågs inte att man kunde vara både och på olika sätt men utan att "välja sida". Det är i den här bemärkelsen som jag tycker det blivit lättare att ha en tvåspråkigt finlandssvensk identitet. Jag känner ingen längtan till att vardagen skulle vara mer svenskspråkig, och Sverige känns för mig som ett lika främmande land som vilket som helst annat. Mitt språkliga hem har alltid existerat på både finska och svenska, och det är det jag tycker om.

    Samtidigt känner jag igen mig i friheten i att bo utomlands, och att leva utanför stereotypier och förväntningar. Att sakna Finland utan att sakna att bo där. Och det som slår mig gång på gång är hur vanligt det är med mental ohälsa i Finland, så vanligt att man nästan inte känner någon som inte drabbats i någon form. Det måste hänga ihop med kulturen på något sätt. Men ska man fortsätta bo utomlands eller ska man försöka adoptera lite "utländskhet" till Finland?

  • Reply Tiuskea Rakki 12 juni 2014 at 15:19

    "Mest beror det väl på att jag är trött på att leva som minoritet i en kultur som känns allt mer främmande."

    Näitä kuvioita ja ajatuksia on vaikea ymmärtää. Ruotsinkielisyyshän saa käytännössä kaiken mitä haluaa ja teillä on ihan kaikki edellytykset oman kielenne ylläpitämiseen. Voitko avata tätä vielä vähän enemmän? Nimittäin oma vaikutelmani on se, että ruotsinkieliset pieksevät itseään ihmeelliseen hysteriaan ihan vain sen kautta, että lataatte kieleenne ja itseenne aikamoisia oletuksia siitä, miten edustatte sivistystä ja vaikka mitä. Eipä sitten ole ihme jos muut ihmiset alkavat vaikuttaa ahdistavilta pahiksilta. Ainakin oma ymmärrykseni tälle loputtomalle valitukselle on loppunut aikaa sitten, vaikka suvaitsevainen teidän oman subjektiivisen kokemuksenne suhteen olenkin.

    Heitänkin sinulle nyt ajatuksen: Miltä sinun mielestäsi tuntuu suomenkielisestä, jolle koko ajan valitetaan että sinä koet olosi "kulttuurillisesti vieraammaksi" Suomessa ja minä olen ilmeisesti sitten siihen syypää, ja että minun on tehtävä asialle jotain? En nimittäin ole koskaan kokenut itseäni erityisen pahaksi tai juntiksi ihmiseksi, vaikka sinä ilmeisesti kykenet tämän asiantilan paremmin näkemään ja kokemaan.

    Mitä muuten tulee tuohon että et koe kulttuuria omaksesi, niin siinähän on kuitenkin kyse siitä että ruotsinkieliselle retoriikallehan on äärimmäisen tärkeää nimenomaan omia koko suomalainen kulttuuri ja nykyään vielä sitten valjastaa kaikki ihmiset toteuttamaan sitä siten kuin ruotsinkieliset parhaaksi näkevät. Eli kyse on sinun tarpeistasi koko muun väestön suhteen — tätä dynamiikkaa kannattaa pohtia.

  • Leave a Reply