Okategoriserade

Äldst, yngst eller mittemellan

9 augusti 2014

Malin har pratat mycket om boken Äldst, yngst eller mittemellan av Elisabeth Schönbeck och lånade mig den i går när vi sågs på Pastis. Ni vet teorin: Äldsta barnen är ansvarstagande, allvarliga och framgångsrika, de har bra självförtroende och presterar. Småsyskon behöver aldrig ta ansvar, är livsnjutare, de blir älskade och gullade med genom att bara existera. Barn omgivna av bröder blir tävlingsmänniskor och mellanbarn är diplomater. 

Sen läser jag att endabarn lever med en livslång ångest över att ensamma ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och att de när föräldrar dör är fria men också ENSAMMA. ENSAMHETEN! Schönbeck skriver visserligen att endabarn ofta är framgångsrika och sociala och har ett gott självförtroende, men det enda jag kan fokusera på är den LIVSLÅNGA ÅNGESTEN.

Jag frågar Maggie som är endabarn och han försäkrar mig om att han aldrig önskat sig syskon och att han är mycket ångestfri. Han tycker att endabarn är den perfekta lösningen. Själv älskar jag mina systrar, men har inte minsta lilla längtan i min kropp efter fler barn. Jag kan ändå inte släppa känslan av att ha gett Vid livslång ångest genom att inte producera syskon. Jag försöker ändå tänka så här: Som med det mesta i livet har alla beslut sina för- och nackdelar. Det finns inget absolut rätt och fel.

Hur är det med er, känner ni igen er som stora-, små-, mellansyskon eller endabarn? Eller kanske helt enkelt livslånga ångestbarn.


Lördag och söndag
Fredag och lördag i Helsingfors

You Might Also Like

75 Comments

  • Reply Anonym 9 augusti 2014 at 21:28

    o ja, känner igen både mig och lillsyrran. Maken är ensambarn. Ångest är kanske att ta i, men absolut händer det att han saknar syskon. Det blev väldigt tydligt när hans mamma blev allvarligt sjuk att han var ensam. Sen dess tänker han extra mycket på det. Alla gör givetvis det som känns rätt utifrån de möjligheter man har, men för mig känns det väldigt bra att mina döttrar har varandra. Även om de stundtals tjafsar så att jag blir tokig.

    Annat jag tänkt på: Har just läst Vackra människor. Jag tyckte om den. Slut på bokrecension 🙂 Det jag funderar på är det där med att vara finlandssvensk i en ganska finsk miljö. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, de finlandssvenskar jag känner är alla från Åland och där är miljön så svenskspråkig så det är nog inte samma sak. Du har säkert skrivit om det här förr, jag började följa din blogg ungefär när du drog till LA, men jag skulle tycka det vore jätteintressant om du ville göra ett inlägg om det? Hur funkar det? Förväntas man prata finska överallt? På jobb och i studier och annat? Nu har jag förstått att du jobbat på en svenskspråkig tidning och det blir väl annorlunda, men "vanliga" jobb? Blir det svenksställen och finskställen? Känner man sig tydligt som en minoritet?
    Hälsningar Johanna

  • Reply S. med punkt 9 augusti 2014 at 21:41

    Har stora problem att kommentera på din blogg då kommentarsfältet "hakar upp sig" alltemellanåt, så jag försöker göra två långa tankar korta:

    1) I tonåren åkte min lillebror definitivt räkmacka och jag var ansvaret, ordningen, duktigheten. Nu när vi båda har familj har det jämnat ut sig betydligt.

    2) En av mina kompisar var ensambarn

  • Reply S. med punkt 9 augusti 2014 at 21:48

    Nej, alltså jag kan inte flytta runt markören i kommentarsfältet, då blir det strul! Anyway:

    2) en av mina kompisar var ensambarn. Hen hade faktiskt lite ångest över hur det skulle bli då föräldrarna blev äldre etc. Hen hade insett att det i släkten fanns en mängd hus och sommarstugor och lägenheter som hen automatiskt skulle ärva då släkten var så liten. Låter ju kanske trevligt, men inte om man redan har ett liv ordnat för sig och inte är galen efter pengar.

    Nåväl, min kompis behövde inte uppleva den här ångesten så konkret, för något mycket, mycket värre hände. Hen blev sjuk och tvingades leva med vetskapen att hen skulle dö före föräldrarna.

  • Reply S. med punkt 9 augusti 2014 at 21:50

    Nej suck, nu ger jag upp. Sorry för konstiga inlägg och bedrövligt slut, men kommentarsfältet bråkar för mycket (skriver på iphone). Vet inte om felet är på bloggen eller i min telefon.

  • Reply Anonym 9 augusti 2014 at 22:08

    Tyvärr livslånga ångesten!! Tack mamma o pappa!

  • Reply Hanna 9 augusti 2014 at 22:34

    Men blä, apropå livslång ångest.. att bara vilja ha ett barn men tvingas ifrågasätta det beslutet gång på gång… Kram!

  • Reply Hanna 9 augusti 2014 at 23:12

    (alltså, menade inte "bara" ett barn, dumt uttryckt)

  • Reply Lo 9 augusti 2014 at 23:55

    Jag är ensambarn och ser både för- och nackdelar, såklart. Inga enkla sanningar, allt beror på. På pluskontot ligger odelad uppmärksamhet och fler julklappar ;), på minuskontot absolut det ensamma ansvarer- inte bara flr gamla och sjuka föräldrar utan även för jular och allmänt umgänge.
    (Har samma problem med kommentarer som S.- så fort något blir fel hänger det upp sig. Därav usel stavning…) (har dessutom ett problem till med din blog, tror det kom när du bytte till Suomen…- den "halkar" liksom runt i sidled och när jag försöker dra tillbaks texten så att jag ska kunna läsa så bläddrar den bland inläggen istället. Ganska irriterande…)

  • Reply Anonym 10 augusti 2014 at 01:24

    Är enda barnet och har egentlig aldrig före nu, när föräldrarna funderar på att skilja sig önskat att jag hade syskon.

  • Reply Anonym 10 augusti 2014 at 07:25

    Man växer ju upp med det man har och i den vardagen man lever i. Kan se hur olika ut som helst och blir alltid accepterat och aldrig accepterat. Jag tror inte att syskonförhållanden heller alltid är lika, det beror ju på så mycket (åldersskillnad, personligheter, egna familjer osv).

    Själv hoppas jag på att mina två barn ska ha stöd av varandra och kunna komma överens i framtiden men vem vet!? Just nu är de bästa vänner och värsta fiender, som det brukar vara när man har två år emellan och kämpar om uppmärksamhet. De växter nog ihop oberoende om de vill det eller inte.

    Jag har själv en bror med familj men inte så friktionsfritt förhållande som jag skulle hoppas på, beror mest på hans handikapp som begränsar, tyvärr! Är lillasyster men har fått ha rollen som ansvarstagande storasyster.

    Min sammanfattning: var och en på sitt sätt och ändå är det aldrig och alltid perfekt.

    Lotta

  • Reply Jill 10 augusti 2014 at 08:30

    Ojoj, något har gått mycket fel i vår familj. Min bror, som är äldst bland syskonen, har alltid varit försiktig, blyg, hållit sig undan och ganska dåligt självförtroende (jag tror det blivit bättre med åren). Jag har den drivna, högljudda, som vill kontrollera allt och alla. Har en syster och bror som är 12 år yngre, så jag har varit både yngst och mellanbarn. Mina två småsyskon är som natt och dag, helt olika personligheter. Bland nyfamiljer fungerar inte riktigt denna teori, då en förstfödd plötsligt kan bli yngst och andra scenarion.

    Sen till ensambarn, den ångest jag lever med (precis som du) är känslan att man gjort nåt fel när en bara vill ha ett barn. Varje vecka är det någon som påpekar syskon. Min "mamma" i USA har flera gånger ifrågasatt vårt val, och jag har förklarat att inget val är rätt eller fel, man väljer en väg, som kan ha både för- och nackdelar. Viktigast är ändå att man finns till för barnet, och ger hen uppmärksamhet.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:05

    Tack för lång kommentar! Roligt att du gillade boken och tråkigt att bloggen bråkar. Och skriver gärna om att prata svenska i FInland.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:06

    Sorry för strulet med att kommentera på bloggen. Ska kolla med Suomen Blogimedia.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:06

    Hanna, gud vad jag behövde din kommentar. TACK! KRAM <3

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:07

    Tack för kommentar och egna upplevelser! Ska kolla upp bloggstrulet med SBM.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:07

    Åh neeeej!

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:08

    Åh kram!

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:10

    Så sant, så sant. Man normaliserar alltid sin egen vardag. Tack för att du berättade om din familj.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 09:11

    Intressant! I boken står det att en åldersskillnad på mer än sex år gör barnen till "funktionella endabarn". Skönt att höra att jag inte är helt ensam om mina drömmar om bara ett barn.

  • Reply Anonym 10 augusti 2014 at 09:31

    Jag är jätteglad över mitt enda syskon. Man är liksom aldrig helt ensam fast man annars har problem med relationer. Även om vi inte har mycket kontakt så går det alltid att ringa och man kan vänta sig svar. Men, har också haft problem, är precis som en som skrev här ovan "den duktiga" som det förväntas mer av och det är sjukt jobbigt. Hoppas att det lugnar ner sig i nåt skede. I slutändan tror jag man mår bäst av att ha syskon. Men det är ju bara min åsikt, finns säkert en miljon supernöjda ensambarn… Vet inte själv om jag skulle orka ha mer än ett barn, heh.

  • Reply smilla.ratata.fi 10 augusti 2014 at 09:33

    Oberoende målet av ångest skulle jag inte låta det triggas av populärvetenskapligt alayer utan verklig sanningsgrund! Vill lägga vetenskapligt inom citationstecken, dessutom. Fear nor, alla skapar ångest i sina barn och jag tror att det att ert fina barn är enda barnet är knappast källan till särdeles mycket ångest. Ni är ett bra team och syskonteorier är helt daijuga.

  • Reply FransyskanH 10 augusti 2014 at 09:34

    Sâ intressant – har i veckan funderat om precis det här dâ vi, som ni, har ett barn och är fullt färdiga med det beslutet – men har just nu bästa vänner nere pâ besök med 3. Och ser hur ocksâ vâr flicka är hur nöjd som helst med flera barn i huset. Det är första ggn jag ifrâgasatt vârt eget val (och misstänker att jag inte kommer ifrâgasätta det mycket längre). Är ocksâ jag helt förbi tanken om ett nytt liv i min kropp och livet det livet – det rymmer redan sâ mycket.

  • Reply FransyskanH 10 augusti 2014 at 09:53

    PS, samt att ju som nâgon ovan redan nämner: livet vill hursomhelst inte alltid samma som vi vilket jag âterkommer om hos mig för att inte skriva ned hela ditt kommentarsfält…!

  • Reply egoistiska egon 10 augusti 2014 at 09:59

    Känner inte alls igen. Det är visserligen sju år mellan mig och min bror (han är äldre), men vi är snarare lika ansvarstagande och sådär. Ingen som åkt räkmacka (han tycker nog dock jag gjort det lite

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 10:11

    Samma här. Min syster Pyret är min klippa.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 10:11

    <3 <3 <3

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 10:12

    precis så försöker jag tänka. att livet ändå inte kommer med garantier. Fan, det är inte en säkert att vi KUNDE få ett eller fyra barn till.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 10:12

    skriv på bara!

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 10:14

    enligt författaren till boken är man funktionellt ensambarn om man har mer än 6 års åldersskillnad. Kan det vara nåt slags förklaring? Fast jag tror också att dylika syskonteorier kan fungera lite som horoskop, man läser in och tolkar det man vill.

  • Reply Anders 10 augusti 2014 at 10:26

    Jag tänker att om vi bor i ett samhälle med skolor, förskolor, äldreomsorg och annan välfärd, så har vi valet att låta familjen vara av underordnad betydelse. Det är gott så.

  • Reply cruella 10 augusti 2014 at 10:53

    Jag ska helt ärligt säga att jag känner flera ensambarn som för allt i världen inte vill att deras egna barn ska vara just det. Och har sett till att det blivit syskon i de familjerna. Det går förstås helt tillbaka på den egna upplevelsen som kan vara si eller så. Har förstås även vänner som av anledning eller slump fått ett och endast ett barn. Det är lika självklart, det.

    Jag har själv tre syskon (är äldst och nog så vetbästig) och har tre barn. Fler egna barn som hade hyfsad glädje av varandra ger en familjedynamik som jag uppskattar, det vill säga barnen har en egen barnvärld i familjen och jag som vuxen får fler brejk. Uppskattat. Som jag fungerar tror jag att ett enda barn i familjen som står och faller med min och pappans ork hade gett mig fett med dåligt samvete och stora doser frustration och mer dåligt samvete. Så går mina vajrar.

    Det är olika.

  • Reply Emelie 10 augusti 2014 at 11:22

    Är det inte så att det allra vanligaste är att man vill ha det man själv hade i fråga om antal syskon? Jag har själv två systrar och känner igen ditt ifrågasättande. Jag VILL gärna ha tre eller fyra barn men verkligheten ser inte ut så, pga ålder, extremt jobbiga graviditeter och annat som väger över. Jag väntar mitt andra barn men sen är jag definitivt färdig. Man kan skaffa syskon bäst man vill men vad är det för garanti? Allt kan hända och dessutom finns ju risken att man inte kommer överens i vuxen ålder eller bosätter sig på varsin sida jordklotet. Jag känner en del ensambarn som absolut saknat syskon när föräldrarna blir gamla men jag känner också människor med syskon som inte har kontakt med dessa och då kan ansvaret för föräldrarna bli ännu tyngre. Med det menar jag att om man vet att man har syskon som struntar i föräldrarna kan ju det vara värre än att veta från början att man är ensam. Det blir alltid rörigt nätan ska försöka få fram något i en kommentar men hoppas du förstår. Jag tror liksom många andra som kommenterat här att man själv måste vara tillfreds med livet för att göra sina barn lyckliga. Förhoppningsvis hittar sedan ens barn människor runt omkring sig som kan älska och stötta oavsett om banden dem emellan är blodsband.

  • Reply Malin Bonn 10 augusti 2014 at 11:26

    Men äh, jag har också fuckat upp med mina pseudotvillingar i kombon storebror-lillasyster (systern är duktigare och kör över brorsan eftersom flickor mognar tidigare). Som sagt, vi får helt enkelt kompensera på andra sätt 😉

  • Reply Cecilia 10 augusti 2014 at 12:51

    Alltså, jag har sett så många varianter och jag tror inte att någon blir automatiskt lycklig eller olycklig av att ha eller inte ha syskon. Det absolut viktigaste tycker jag är att fokusera på att göra det bästa av ALLA situationer. Särskilt sådana som man kanske inte vill eller kan göra något åt. Vem blir en nöjdare människa av att lyssna på olyckskorpar, liksom? Håller så totalt med smilla och Emelie.

  • Reply L 10 augusti 2014 at 13:04

    Min svärmor är enda barnet och hon valde att skaffa sex barn… Det är en väg att gå.
    Själv är jag lillasyster men känner mig mer som ensambarn, och ja, det kan tyvärr ge ångest! Min bror är sju år äldre men vi har sällan kontakt och skulle jag behöva stöd så vet jag att jag tyvärr inte kan räkna med honom. Han klarar inte att lösa sina egna problem och orkar därmed inte heller höra om andras.
    Jag hade gärna haft fler syskon. Önskan om en storasyster har jag haft av och till sen tonåren och den kan fortfarande dyka upp ibland.
    Så det där med att ha/få syskon är ingen garanti för att man inte känner sig ensam.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:35

    Bra poäng. Familjen är större än den traditionella familjen.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:36

    Jag hör dig. Magnus är som sagt urlycklig, men uppenbarligen finns det såna som inte är det. och folk som bråkar med sina syskon etc. Jag kan också se fördelen med barn som underhåller varandra. Men jag orkar inte med en baby. sign egoisten.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:37

    en så fin och trösterik kommentar.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:37

    vi är väl alla uppfuckade på nåt sätt ändå. TACK för senast!

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:38

    JA! Kram.

  • Reply Peppe 10 augusti 2014 at 14:39

    Jag önskade mig ofta en storebror när jag var lite. Enligt boken så är sex år gränsen för att vara ett "funktionellt " endabarn så din känsla av ensamhet är kanske befogad. Men har du kompenserat den med att samla fina vänner omkring dig?

  • Reply Karen 10 augusti 2014 at 14:55

    Har kompisar som är endabarn (mycket bättre uttryck än ensambarn, tack!) och som tycker det är toppen. Ingen ångest där! Själv har jag en syster som sagt upp bekantskapen m föräldrarna så trots att jag har syskon har jag nu ångest över att vara ensam kvar. Jag håller med ovanstående kommentar, syskon eller inte, en kan ändå känna sig ensam!

  • Reply L 10 augusti 2014 at 17:42

    Jag är endabarn och är inte särskilt orolig över mina föräldrar – de har båda mycket kompisar och min mamma har syskon (plus deras familjer). Och det går bra med mig också.

  • Reply L 10 augusti 2014 at 22:06

    Nja, har flera fina vänner men alla finns inte geografiskt nära och många har fullt upp med småbarnslivet. Trots vännerna kan jag ändå känna längtan efter den där storasysterrelationen. Visst är det en idealiserad bild, men ändå, någon som levt ett par år längre och kan ge de där råden man många gånger vet själv men behöver höra från någon annan för att följa.
    Och ja, det spelar förstås roll att jag "bara" har en förälder i livet.

  • Reply inte skyldig 11 augusti 2014 at 00:24

    Jag är ensambarn och känner mig rätt nöjd med det. Känner inte att jag saknar något eftersom jag inte vet ngt annat. Det enda jag är orolig för är att jag står ensam när mina föräldrar eventuellt blir gamla och sjuka. Men sådant kan man ju lika gärna ha eventuell partner till och kanske även vänner. I övrigt känner jag ganska lite ångest, rätt så mycket självständighet och trygghet. Men det kan ju bero på annat också.

  • Reply Hanna 11 augusti 2014 at 08:21

    Så intressant diskussion! Totalt ovetenskapligt grundat tror jag att det är lättare att vara endabarn nu än typ på 70-talet. Det hör på ett helt annat sätt till nuförtiden att föräldrar leker och umgås med barnen, vilket gör känslan av ensamhet mindre för barnen. Huruvida föräldrarnas ålderdom skapar ångest är ju sen helt en fråga om hur föräldrarna klarar sig som åldringar. Dessutom är det ju som många påpekat inte heller alls säkert att syskon drar jämnt. Jag har sett så många fall där ett syskon drar hela lasset med de gamla föräldrarna medan de andra skiter totalt i dem. För att inte tala om de gräl som uppstår då arvet ska delas…

  • Reply S. med punkt 11 augusti 2014 at 09:14

    Med risk för att låta som om jag ifrågasätter ert beslut om att ett barn är precis så många ni vill ha så vill jag berätta om hur jag har gått från "aldrig barn" till "sörjer att vi inte kan få ett tredje". Observera nu att det här bara är mitt eget svammel som jag kanske hellre borde skriva i min dagbok, bara (om jag hade en…).

    Fram till ca 25 var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle ha barn. Jag var totalt ointresserad av barn och familjeliv trots att jag hade en stadigvarande pojkvän, ett s.k. ordnat liv och allt som hör till. Sedan började väl tanken mogna (det tog tre-fyra år) och det blev lättare att tänka sig barn då kompiskretsen började yngla av sig och jag såg att det verkade helt ok med barn. I det här stadiet diskuterades barn sådär rent teoretiskt mellan mig och min sambo och vi kom fram till att om vi nångång ska ha barn så kan vi lika gärna köra all in och önska oss tre stycken.

    Efter försök, fertilitetsutredningar, väntan och ett visst mått desperation fick vi till slut ett barn. Just då var tanken på en tvåa verkligen bara på teoristadiet och det kändes lätt att tänka på ett andra barn, för vi var överens om att den produktionen skulle starta först om flera år. Lagom abstrakt och avlägset, en ofarlig tanke just då.

    Då vår etta var ett år gammal blev jag hoppsan-gravid. Bara sådär. Vi var chockade, men glada. Konstigt nog var jag också (i hemlighet) skakad, nästan rädd. Maken, ettåringen och jag var ju ett så himla bra team! En fungerande helhet där alla hade sin plats. Vi hade våra rutiner, våra inside-grejer, lagom mycket familjeliv, lagom många möjligheter att sticka iväg och göra något på egen hand. Ett perfekt, harmoniskt liv. Och nu skulle det då rubbas. Därtill kom tanken på att ettan inte längre skulle få vår odelade uppmärksamhet och kärlek, hen skulle hela tiden konkurrera med sitt syskon och kanske känna sig bortglömd och sviken av oss.

    Nu i efterhand förstår jag att vi kanske aldrig hade gått in för ett barn till om jag inte hade blivit hoppsan-gravid. Då hade vi antagligen väntat i flera år och jag hade blivit mer och mer övertygad om att vi tre – mamma, pappa, barn – var det perfekta teamet som inte skulle funka lika bra med en medlem till. Förmodligen hade vi fegat (ja, i vårt fall får man säga så) och fortsatt vara tre, och det hade absolut fungerat till allas belåtenhet.

    Så kom tvåan, syskonet. Och passade in i teamet. Sådär bara! Ja, det är klart att vissa saker förändrades, men inte till det sämre. Och tänk, kärleken och uppmärksamheten räckte till två, sådär bara!

    Å ena sidan så hade vi alltså en bra familj från förr. Å andra sidan tittar jag fortfarande på tvåan med stor förundran och tänker "Tänk att vi höll på att missa dig, tur att du själv förstod att göra entré. Sådär bara"

  • Reply ninafotograf 11 augusti 2014 at 10:26

    Jag är tredje äldst i en skala på SJU (vilket i sig redan är helt bananas) med en ålderskillnad på 16 år mellan den yngsta och äldsta. Är dock äldsta flickan och jag upplever nog att jag på något sätt är den som fått ta mycket ansvar från tidig ålder. Växte upp mellan två äldre bröder och en yngre vilket nog gjort mig ganska tålig och rätt så klar över hur jag får min röst hörd. I det avseendet är jag ett typiskt äldsta barn. Driven, vill styra och ställa, och sjukt otålig om inte saker går som det ska. BUMS.
    Tyckte det var absurt pinsamt att vi var såhär många när jag var liten men nu när jag är över trettio så tycker jag att det är rätt så fantastiskt. Och nu när jag själv fått barn så kan jag inte för mitt liv förstå hur min mamma hållit psyket i balans under dessa konstanta småbarnsår. Hennes yngsta flyttar hemifrån imorgon och nu har hon ångest över att det är så tyst hemma, haha.
    Själv har jag inga större behov just nu av flera barn. Ett är fint nog för mig. Men ja, får se hur det blir med den saken.

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 10:37

    Jag fattar och tack för att du berättar.

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 10:37

    <3 <3 som förälder vill jag ju det absolut bästa för Vidar, men det är så svårt att veta vad. Får väl bara gå på magkänsla och kärlek och just nu säger de båda: ett är enough.

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 10:38

    blir så glad av att läsa detta!

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 10:39

    men precis så, det "naturliga/normala" är ens egen verklighet. Och som du säger finns det inga garantier i livet. Bara att försöka samla ihop en massa fina människor kring sig.

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 10:40

    Väldigt intressant teori! Vi är ju ganska annorlunda än våra egna föräldrar. Alltså bara på sättet vi kommunicerar med våra barn (obs generalisering).

  • Reply Anonym 11 augusti 2014 at 12:45

    Jag är ett livslevande livslångt ångestbarn, och det är (var) min man också. Även om jag växt upp i en familj med andra barn, känner jag mig ensam eftersom de andra "syskonen" och jag inte har samma föräldrar överhuvudtaget. De andra fyra hade alla samma föräldrar, och delade således på ansvaret för dessa. Jag är min mammas enda barn (min biologiska pappa dog när jag var 25) och känner den här ångesten varje dag eftersom jag i princip blivit min mammas mamma. Hon bor ensam, klarar just och just av det, men behöver hjälp med en massa olika sysslor, och kan inte ta sig ut ur sin lägenhet utan hjälp. Jag älskar henne, och för mig är det en självklarhet att jag hjälper henne, och jag vill ha henne kvar många år än, men det oaktat erkänner jag att det begränsar mitt liv att ensam ha ansvaret. Och så gott som varje dag önskar jag att jag hade ett syskon att dela ansvaret och alla bekymmer med. Min man hade det likadant medan hans mamma ännu levde, förutom att svärmors liv inte var lika fysiskt begränsat som min mammas./Ingela

  • Reply Anonym 11 augusti 2014 at 14:14

    Jag hör dig – men om inte du (och Magnus; lite gemensam sak det där) saknar ett barn till (och de är liksom bebisar i början) så är det ju klart fall. Tycker jag. Vid kan skaffa sig låtsassyskon och bli familj med sina bästa vänner om han behöver det när han är äldre. Jag rekommenderar scouterna; efter någon vecka i tält i tonåren med några extra speciella typer blir han aldrig av med dem mera; det är lite som syskon, det.

    Man kan aldrig planera för mycket; min älskade, älskade syster är svårt sjuk, och då jag alltid vetat att det är hon som tar hand om mina barn ifall det händer barnens far och mig något (typ bilolycka; vår pappa dog då vi var tonåringar, så det var faktiskt en aktiv plan b jag hade) går jag nu omkring och vet att det måste vara jag, ifall nu inte bussen kör över mig imorgon, det blir jag som ser hennes barn bli vuxna. Och mina. Jag har börjat jogga och äter som en ska för att bli nittio. Inga garantier, med eller utan syskon. Traumor med och utan syskon. Och aldrig att jag skulle vilja vara utan mitt syskon, men vår femåring skulle nog klara sig utan sitt syskon … (Det lär gå över, men det finns inga garantier där heller. Och ja, vi vuxna gör vad vi kan för att det ska gå över.)

  • Reply Anonym 11 augusti 2014 at 14:15

    Ar definitivt ett forsta barn. Pa alla satt som du beskriver. Kanner mig ocksa manad till att ta mer ansvar och oroa mig for den yngre som anda fyller 23 i ar. Har annars inget emot det. Har alltid alskat att vara den som automatiskt ar duktig – bevisade det vid en ganska ringa alder och sen racker det att man havdar sig lite nu och da sa hnger stampeln med. 🙂

  • Reply Anonym 11 augusti 2014 at 17:31

    Jag är enda barnet och tyckte det var super ända tills för några år sedan. I barndomen var det ju normalt för mig att vara enda barnet och på ett sätt var det ganska trevligt att alltid stå i centrum och aldrig behöva dela mina föräldrar med någon annan. Nu när mina egna föräldrar blir äldre saknar jag syskon jättemycket. Dels finns det ingen som jag delar min historia, min bakgrund, mina minnen med. Dels känns det ensamt och skrämmande att kanske behöva ta hand om åldrande föräldrar och ordna begravningar helt på egen hand.

  • Reply Pia 11 augusti 2014 at 18:43

    Kul att ses idag! Har du lyssnat på Wivan Nygård-Fagerudds sommarprat? Hon tangerade lite tankar om att vara endabarn och hur det är nu när hon är vuxen. Inte för att det i Vids fall behöver vara just så, han har ju dessutom två kusiner av det absolut bästa virket.

    På tal om var man landat i syskonskaran. Själv har jag svårt att hitta nåt bekant i teorierna om äldst, yngst eller mittemellan (jag är mittemellan) så jag har skippat den analysen. Jag har fått ta det bästa och värsta av att vara nåns syster, det har varit mycket känslor av precis alla sorter. Nu som vuxna är det som tur mest kärlek mellan oss, men det jag försöker säga är att det finns ju faktiskt också nackdelar med syskon.

    Svårt men fungerande är att inte skynda fram beslut om man velar. Voi juku så skönt det är sen när man får en insikt. Magkänsla är hurja bra och också ert team, är ni sen tre eller femton.

    Kram!

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:27

    Fatta att du har SEX syskon. Dina föräldrar måste vara nåt slags tålamodsgenier. Intressant också att du som äldsta flickan har fått ta mycket ansvar. Grattis i efterhand till miraklet!

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:28

    Tack för finfin berättelse om hur ni har det! Ni verkar vara en utmärkt familj. Och som du säger, man ångrar aldrig ett barn. kram!

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:29

    åh nej! kram

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:29

    Så mycket kraft jag fick från din kommentar. Kram och tack för din berättelse <3

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:37

    Vi första är starka!

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:38

    Jag fattar. Hoppas att Vidars kusiner kanske kan stöda honom när vi blir gamla och skröpliga.

  • Reply Peppe 11 augusti 2014 at 20:44

    Detsamma! Så roligt att ses och hoppas att vi gör det snart igen över en middag. Tack för ditt resonemang. Vet inte om jag vågar lyssna på Nygård-Fagerudds prat…

  • Reply Anonym 12 augusti 2014 at 09:28

    Jag tänkte haka på det här med om åldersskilnaden är mer än 6 år så är man som ett endabarn. Ja så har jag nog ofta känt mig. Mina syskon är 12 och 9 år äldre än mig. Syrran flyttade hemifrån innan jag ens började skolan och brorsan tyckte nog mest jag var en pain in the ass som ville leka hela tiden med honom när han var just i den åldern att det var det sista han ville. Så jag har saknat nära syskon jätte mycket som liten. Nu när vi är äldre så har vi nog kommit närmare varandra. Sen ser jag på min sambo som har en bror som är endast 2 år äldre och hur nära de alltid har stått varandra och tycker det är så fint.
    Det finns nog inget rätt eller fel i antal barn. Jag kan ju säga att jag har blivit mycket mer självständig, och kanske lite av en ensamvarg eftersom jag inte hade nära syskon att vara med hela tiden. Jag kan tänka mig att det är värst att vara endabarn just om det händer föräldrarna något eller så. Intressant ämne är det här åtminstone.

    Karin

  • Reply Peppe 13 augusti 2014 at 17:24

    Tack för att du berättar! och så intressant det där att man kan ha syskon, men ändå vara ett endabarn.

  • Reply Anonym 14 augusti 2014 at 15:56

    Jag är enda barnet och måste säga att jag ser det på ett annat sätt. I mig är inbyggt allt från början en längtan efter att få dra mig undan och vara ensam då och då. Jag har ett socialt jobb med massa människokontakter och till fritiden goda vänner. Men i botten så är jag ensamvarg. Det är inget tragiskt över detta utan jag vilar i ett lugn och en trygghet i att jag klarar mig själv. Jag har alltid lika gärna gått ensam tex på bio, rest ensam och gör så fortfarande ibland trots att jag lever i ett förhållande sen 14 år. Min man är också endabarn och precis som jag. Jag brukar trösta mig med att skulle jag gå bort innan honom så vet jag att han skulle sörja mig men leva vidare. Han skulle inte gå under. Jag tror att det kan vara så att istället för ångestskapande så är situationen en som ger ensambarnet en grundtrygghet i sig själv som många andra saknar. Jag har tex aldrig brytt mig osunt mycket om vad andra tycker och tänker om mig och mitt liv. Jag har valt egna vägar. Så frukta inte: det är mycket gott i att vara ensambarn också! //Anne

  • Reply Anonym 14 augusti 2014 at 22:30

    Länge sedan jag kommenterade! Allt bra här och önskar dig allt gott och att jag hinner läsa och kommentera oftare. Syskonroller? Jo, kan känna igen mig som en uppstudsig lillasyster men är också den som driver en stor del familjekommunikation. Annars är nog lösa boliner och klackspark mer jag än schemalagt program. Tyvärr kanske?
    Precis som tidigare sagts om att man likt horoskop läser in eller bortser från egenskaper kanske jag avstår och har avstått vissa typer av uppgifter eller yrken. Fast vid närmare eftertanke har jag nog prövat mig fram mer än mina vänner. Apropå vänner så finns ett citat på mitt kylskåp "Vänner är den familj en väljer". Det tröstade mig när jag kände mig instängd i familjeboxen.
    Nu med egen familj bestående av mig, mig och mig… nej men mig, min man och vår nästan 1,5-åring så undrar jag om vi fortsätter att vara 3 eller ska vi bli fler? Blir det mer av mig eller mindre av mig i så fall?
    Go'nattkram
    från Emm

  • Reply Anonym 15 augusti 2014 at 15:52

    Ensambarn! Sambo är storebror med en lillebror. Sambo och hans lillebror stämmer exakt in pâ rollerna. Jag själv som ensambarn? Har alltid vetat att jag varit mest älskad och aldrig behövt tävla och har mycket bra självkänsla. Självförtroendet toppar och dalar. Har ingen ângest relaterad till att vara ensambarn eller att ta hand om mina föräldrar. Jag tar gärna hand om mina föräldrar. Ser inte det som en börda men kanske bara brist pâ fantasi om att det kan vara tärande att ta hand om sjuka äldre föräldrar? Tänker att min sambo kommer finnas där om jag har det tufft med omvârdnad av mamma och pappa. Är mycket socialt kompetent och har varit duktig i skolan. Lite lillgammal och mogen? som jag tror det sägs om ensambarn? Men tycker även att det är skönt att vara ensam! Jag kan vara ensam men det är inte ett problem för mig. Däremot är jag en person som blir lite tokig efter 14 dagars semester i en hyrd stuga tillsammans med ett kompisgäng. Där kan jag känna att dâ vill jag kunna "andas". Jag har nog svârt att se mina egna brister? Min sambo kanske skulle säga att jag tycker om att ta plats, bestämma och är en medioker lyssnare… Har ingen tävlingsinstinkt just för att jag tycker att jag alltid vinner ;o) Kan lâta nâgon vinna för den verkar bli lite ledsen eller sur annars… Saknade kanske en äldre bror men det var aldrig en önskan som var starkare än en vandrande pinne eller en hund. Tycker kompisar och släkt mer än väger upp syskon. MEN som alla med syskon verkar tycka: har jag ingen aning om vad syskonrelationen är… Har alltsâ inget behov av syskon till mitt barn men kommer antagligen skaffa en unge till för att jag vill ha en unge till. När jag känner att jag orkar med det… och om jag har turen att jag blir gravid när jag önskar det. Men detta beslutet handlar bara om vad jag vill (och eventuellt min sambo ;o) absolut inte om barnet för jag tvekar inte att säga att jag som ensambarn hade en underbar barndom! Jag är ensam det bästa som hänt min mamma och det har varit underbart att veta det (jag har faktiskt tvâ stora halvsyskon som inte bodde hemma sâ nu kanske du inte kan räkna mig?)

  • Reply Peppe 16 augusti 2014 at 17:29

    Enormt trösterikt för mig att läsa. Tack.

  • Reply Peppe 16 augusti 2014 at 17:30

    Tack för din kommentar! Jag har också funderat på det där med att ta hand om sina gamla föräldrar. Kan man inte få stöd av sin partner? och tar alla verkligen hand om sina föräldrar? Verkar som de flesta i nåt skede flyttas till ålderdomshem.

  • Reply Peppe 16 augusti 2014 at 17:31

    Vad roligt att höra av dig Emm och extra roligt att höra att ni har det bra! KRAM

  • Reply Anonym 18 augusti 2014 at 12:21

    Hej, hörde dig i Lördax och blev så nyfiken att jag bestämde mig för att söka upp din blogg och ramlade över denna intressanta diskussion. Är äldst i en skara av fyra och har även själv fyra barn. Är nog en typisk storasyster, duktig och ambitiös. Min högsta önskan var alltid en STORABROR ….. men det skulle ju ha blivit ett biologiskt under ; )
    Min brors halvsyster har vuxit upp som ensambarn och har alltid saknat syskon, sällskap, buller och bång. Så även om hon efter sitt första barn fick en mycket allvarlig "baby blues" depression som tog flera år att kravla sig upp ur valde hon att få ett barn till (med risken att insjukna igen). Hon insjuknade igen och är sedan 6 månader tillbaka på ytan. Trots dessa tunga år anser hon att ett syskon är en sådan rikedom att det var "värt besväret".
    Ensambarn eller syskon? Det finns nog inga rätta svar, men som barn i en stor barnaslurv och med 4 små hemma kan jag säga att fördelarna är många men visst finns det nackdelar likaså. Tiden med ett barn var lugn och harmonisk och lätt, livet med fyra är fylld med mera skratt och bråk mera intriger och försoningskramar mera fart och fläng. Det enda jag kan försäkra dig om är att det är roligt med många barn, trots allt extra jobb det för med sig : )

  • Reply Lisa 1 juni 2015 at 15:05

    Jag kan delvis förstå tankegången att det kan bli en belastning för ett ensambarn att få hela ansvaret för föräldrarna när de blir gamla. Men om man inte känner den minsta längtan efter fler barn eller inte känner att man har orken är det verkligen "fel" skäl att försöka få syskon.

    Till att börja med kan man ju aldrig veta säkert hur gamla föräldrarna blir och att två barn verkligen överlever föräldrarna bägge två. Det är inte så extremt ovanligt att dö i 60-70-årsåldern och "efterlämna" en eller två föräldrár i 80-90-årsåldern.

    Sedan är människor mer mobila än någonsin idag och många slår sig till ro och köper bostad och bildar familj i en helt annan del av landet än den de växt upp i. Ibland i ett helt annat land eller rentav en helt annan världsdel. Resonemanget om att dela på ansvaret för åldrande föräldrar känns mer aktuellt för några generationer sedan när många levde hela sina liv i samma stad eller by.

    Jag tycker aldrig att man ska försöka få syskon för någon annans skull än sin egen. Hur många fördelar det än finns för det äldre barnet med att få syskon är det bara negativt för det yngre syskonet om det föds ENBART för att fylla en funktion för någon annan spm redan finns där.

    Om man själv har barnlängtan och ser det som en jättebra bonus att befintliga barn får syskon är det förstås en helt annan sak. Barn har rätt att vara välkomna för sin egen skull.

  • Leave a Reply