Okategoriserade

Flickpojkar och pojkflickor

28 oktober 2014

I går morse lyssnade jag på Radio Vega där Sara Sundell intervjuades om projektet jämställt dagis. Sundell var noga med att påpeka att jämställdhet inte handlar om att tvinga pojkar att leka med dockor och flickor att lattja med bilar. Snarare att tillåta och uppmuntra barnen att göra allt. Ge ungarna 100 möjligheter, istället för 2, som den här ypperliga boken heter.

Sundell berättade om hur man filmat dagispersonal och filmerna visat att personalen omedvetet talar till och generellt behandlar flickor och pojkar olika. Inte så att den ena gruppen ständigt får fördelar gentemot den andra, men så att det blir tydligt att det finns olika grupper. Pojkar får generellt mer service medan flickorna bemöts mer fler ord (vi talar kort om detta i måndagens Studio HBL).

Kommentarsfältet under artikeln på Svenska Yle svämmar över av vittnesmål om hur just deras barn FAKTISKT föredrar könsspecifika leksaker. Mest verkar folk vara rädda för pojkar som leker med dockor eller som vill klä sig i kjol. Som om kvinnliga attribut var det värsta man kan tänka sig som man. Flickor som skrider över (de konstruerade) könsgränserna är mer okej. Ni vet hur vuxna kvinnor gärna berättar att de varit pojkflickor som små, men att det är ytterst sällsynt att en man skulle stoltsera med att han varit en flickpojke.

Det finns en enkelt förklaring till detta. Män och traditionellt manliga egenskaper värderas fortfarande högre än kvinnliga. Det är därför det finns kvinnoprästmotståndare, traditionellt kvinnliga branscher har en längre lön än traditionellt manliga, det är därför män hyllas för många sexpartners, medan kvinnor med samma trackrecord kallas slampiga och därför det fortfarande finns så få flickpojkar. 

Noll söndagsångest
Podden 1 år!

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply Bella 28 oktober 2014 at 12:50

    Så bra du beskriver det… Så skönt att du sätter ord på det jag ibland har svårt att beskriva. Jag känner att jag har fått en flickpojk. Han kommer växa upp till en fantastiskt jämställd, empatisk man förhoppningsvis… Tänk att det finns människor som anser det är det värsta som kan hända. Helt galet!

    Oj, så jag provocerar min omgivning medan jag anser att jag bara lyssnar o sakta lär känna mitt barn. Låter honom vara sig själv. En mjuk känslig pojk som älskar färg (gult, rött, orange, lila o rosa) och fordon…

    Tack! Sååå bra bok!

  • Reply Nadia Boussir 28 oktober 2014 at 14:11

    Bra beskrivet! Vågar inte läsa kommentarerna, blir bara upprörd. Hon Sundell har varit på vårt dagis och filmat etc. Det blev nog en ögonöppnare för personalen som trodde de behandlade pojkar och flickor lika.

  • Reply Mikku 28 oktober 2014 at 15:00

    Haha, roligt att du skriver just idag om dehär, vi diskuterade nämligen precis detta idag på vårt veckomöte med Anna och Riikka! 😀 har också läst boken, superbra!

  • Reply Peppe 29 oktober 2014 at 06:30

    Låter mycket fint och det verkar som om du har ett framtidens pojkbarn som genom empati och jämställdhet gör världen till en bättre plats. Tack för det!

  • Reply Peppe 29 oktober 2014 at 06:30

    Samma här. Blir bara nedstämd då jag läser kommentarerna.

  • Reply Peppe 29 oktober 2014 at 06:30

    Så fruktansvärt roligt att höra! Hurra! Ni är bra.

  • Reply Cecilia 29 oktober 2014 at 09:24

    Mitt bonusbarn (pojke) älskade att ha klänning och nagellack när han var 3-4. Det gick inte en dag på förskolan utan att någon (företrädesvis man) kommenterade hans klädsel med ironi i rösten. Alltså.

  • Reply Jill 29 oktober 2014 at 11:30

    Min Jon började dagis i augusti och jag känner av denna särbehandling. I början var det flickorna som grät så efter sina mammor. Nu är det pojkarna som bygger och fixar. Små saker som jag ser och observerar, de känns inte stora var för sig, men när man ser utifrån helheten blir det skrämmande. Jon trivs jättebra på daghemmet, personalen är världens trevligaste och allt annat känns bra, men detta stör mig lite. Varför är det så viktigt att dela upp barnen i grupperna pojkar och flickor?

    Vad kan man göra i en sådan här situation? Jag tror inte att personalen kommer att ändra sitt beteende, de har jobbat länge och beteendemönstret är så inarbetat. Om jag tar upp saken slutar det bara med att jag får en stämpel som besvärlig, vilket kan innebära en sämre situation för min son. Har du någon erfarenhet av liknande?

  • Leave a Reply