Okategoriserade

El lobo solo

16 februari 2015

Linn skriver om sin semester i Thailand och om hur hon haft världens bästa semester, men att hon småningom börjar längta hem till sitt sammanhang. Egen säng, vännerna, redaktionen och staden. Nu är det inte helt jämförbart att på bo hotell i Thailand och att flytta till en ny stad, men jag känner ungefär det motsatta. Det jag saknar minst av allt är sammanhanget. Jag saknar såklart familj och vänner, tycker om mina kolleger, men tycker snarare det är skönt att inte ha nåt annat sammanhang än mitt mikrokosmos bestående av Maggan och Vidar. Betraktar hellre en redaktion på avstånd än är en del av den.


Det är inte för att jag är så HIMLA SPECIELL, men snarare att jag är mer av ensamtypen. El lobo solo. Minns att min syster ända sedan högstadiet (eller till och med lågstadiet?) hade ett sammansvetsat gäng som hon hängde med, medan jag visserligen hade många vänner, men ur olika genren. På den tiden kunde jag ibland känna en lätt avund. Det verkade så mysigt med en sammansvetsad grupp, men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att jag är sämre på lagsport än på individuella grenar. Speciellt i arbetssammanhang (om jag nu inte händelsevis får vara chef). Hoppas att detta inte låter för osympatiskt.
Ni: Gänget eller ensamvargen?


Varannan känner sig tjock
Vi dricker vin och pratar TV

You Might Also Like

23 Comments

  • Reply Jenny 16 februari 2015 at 06:11

    Ensam. Men gillar att samarbeta med folk ibland och tillfälligt. Och har inga problem med att kommunicera med kunder. Men saknar inte gamla arbetsplatser och gemenskaper alls.

  • Reply Anonym 16 februari 2015 at 06:49

    Gänget. Blir mycket modigare och framåt av att ha vänner omkring mej. De e som bränsle för mej 🙂

    //Sofia

  • Reply S. med punkt 16 februari 2015 at 07:13

    Intressant, jag skulle nämligen säga "ensam", men mitt ensam är ett annat ensam än ditt ensam, märker jag nu. Jag har en handfull nära vänner (med bihang) som jag träffar flera gånger i månaden och sedan är det inte så mycket mer. Visst har jag arbetskollegor, men mitt arbete är ändå väldigt självständigt och jag "behöver" sällan fördjupa mig i vad de andra håller på med. Vilsamt och bra.

    Här via bloggen har jag fått för mig att ni ofta är ute och äter eller fikar med en massa olika människor, folk kommer från när och fjärran och hälsar på er, ni söker aktivt upp folk för att umgås etc. Jag har svårt med att hänga med folk sådär halvhjärtat (det där låter så fel, men jag vet inte hur jag ska förklara det annars), så att vi träffas men utan att de blir ett del av mitt sammanhang. Därför säger jag ja, jag är en ensamvarg, men ensam på så sätt att jag har några få nära vänner, några få kollegor jag har mer kontakt med och sedan inga mer ytliga bekanta som jag t.ex. skulle gå och spontanfika med.

  • Reply Josefine 16 februari 2015 at 07:17

    Definitivt ensamvargen. Älskar att få jobba självständigt och att få fatta beslut helt på egen hand utan en massa avvikande åsikter och annat tjabbel. Men förstås samtidigt socialt umgänge med arbetskamraterna vid sidan om.

  • Reply Basse 16 februari 2015 at 08:02

    Jag tror att man de flesta är anpassningsbara och lär sig uppskatta fördelarna med den sociala situation de befinner sig i, förutsatt att den är självvald och inte påtvingad. Jag diggar att hänga med vänner, men då vi förra sommaren bodde i ödemarken med familjen utan Internet var det också skönt, men på andra sätt än att vara i stan.

  • Reply Peppe 16 februari 2015 at 08:16

    usch, du får inte säga halvhjärtat! jag hänger helhjärtat med alla mina vänner. (men jag tror att jag ändå förstod vad du menade, om jag bara blundar för ordet halvhjärtad)

  • Reply Peppe 16 februari 2015 at 08:18

    Fast jag menade inte att vara ensam versus med familjen (uttryckte mig lite luddigt). Snarare att jag inte vill vara en del av en grupp, vare sig det är kolleger eller ett kompisgäng. Jag vill träffa folk, men glida runt som jag vill. Samma sak gäller jobbet, vill inte vara ett av kugghjulen i motorn. Vill komma och gå och leverera som jag vill.

  • Reply Lina 16 februari 2015 at 08:25

    Ensamvarg helt klart! Men jag har alltid haft de där några nära vännerna likt en trygghets mur runt mej. Samtidigt kan spännande bekantskaper komma och gå, ibland för att stanna och ibland föratt endast hänga med på ett helg-äventyr.

  • Reply Inkku 16 februari 2015 at 08:39

    Jag är en ensamvarg. Som barn var jag hon som åkte ensam på läger, resor och som inte ville gå på samma klass i högstadiet som någon från den gamla skolan. Under studietiden funckade grupparbeten sällan, jag ville något annat än de andra. Men, visst klickade det ibland och det var helt fantastiskt. I arbetslivet har jag konstigt nog, mest haft positiva team-erfarenheter, men just nu jobbar jag ensam och trivs med att göra som jag vill och ha full koll på allt. När det gäller vänner har jag egentligen inte haft nära och långvariga vänner. Jag har haft jättenära vänner i perioder, men sen har vi liksom vuxit ifrån varandra och jag har gett mig av på nya äventyr för att möta nya människor. Jag har ofta kännt precis som du, att jag skulle vilja ha en grupp med tjejvänner, men det är nog inte jag ändå…

  • Reply Maria Turtschaninoff 16 februari 2015 at 09:11

    Ensam ensam ensam!

  • Reply Charlotte 16 februari 2015 at 09:15

    Ensam. Avskyr grupparbete, studiecirklar och lagsporter. Vill man ha något gjort får man göra det själv.

    Därmed inte sagt att jag inte älskar att umgås med folk, men det måste finnas en väg ut.

  • Reply Karin 16 februari 2015 at 09:18

    Ensamvarg! Något som jag först nyligen har helt kunnat acceptera att jag är. Idealet (bland kvinnor/flickor) är väll att man skall ha tjejgänget som man alltid känt. Men för mig har dessa tjejgäng aldrig fungerat, delvis säkert för att jag har velat komma och gå som jag vill och jag är inte så förtjust i konformitet och grupper i allmänhet. Men jag har stundvis känt mig avundsjuk och exkluderad ( för det är väll det tjejgäng gör – excluderar) för att jag inte fått vara med. Förtillfället är jag ok med att vara en Lonly rider och skönt att ha lösgjort mig från tonårens konstalationer. Tjejgäng är aldrig så roliga som de verkar på SOME.
    Puss

  • Reply Basse 16 februari 2015 at 12:03

    Äh, var nog jag som missförstod. Sorry.

  • Reply linda 16 februari 2015 at 17:14

    Jag är lite av en blandning. Längtar i teorin till att vara en del av en grupp, men känner mig ändå ofta lite udda i grupper. Har svårt att jobba efter andras idéer och att släppa mina egna om jag tycker de är bra, och då är jag själv mitt bästa arbetssällskap. Däremot älskar jag att umgås på tumanhand med människor, och har flera vänner från olika håll som alla är väldigt viktiga för mig. Så jag kan förstå ditt resonemang!

  • Reply Malena 16 februari 2015 at 17:18

    Åh, har aldrig tänkt på saken, men jag är helt klart en en-i-gruppen-typ. Gillar inte att leda utan jobbar/funkar bäst i en liten grupp där alla visserligen har en egen roll och syns men är jämlika…
    Men som motkommentar till Karin. Tjejgäng kan nog visst vara så kul de verkar… Jag är del av två, ett från tonåren och ett annat från studietiden.
    Tack för kiva blogg med tänkvärda inlägg! 😊

  • Reply Rockorkarinteenskrivahelasitthandle 16 februari 2015 at 19:51

    Ensamvargen, men i likhet med just vargar gillar jag att ingå i sociala sammanhang men jag gillar också att få bestämma själv hur jag vill ha det och är väl inte jättebäst, faktiskt ganska kass, på att anpassa mig till hur andra tycker att det skall vara när det är något jag faktiskt bryr mig om även om jag gillar att träffa folk och är social på det sättet.
    Nämensåattehh… nu lät jag ju charmig.

  • Reply Anonym 16 februari 2015 at 19:56

    Åh vad kul att läsa om sånt här! Började själv fundera jättemycket på mig själv, som sig bör… Kom fram till att jag älskar mitt jobbgäng och överlag att jobba ihop med folk som är som jag själv och strävar efter samma mål. Helt otroligt underbar känsla som jag nog knappast får uppleva på ett jobb igen, i denna livstid…

    Däremot hatar jag att jobba med folk som inte är som jag och inte förstår saker och ting, som inte är på min nivå (fruktansvärda tankar men sanna sådana).

    Men när det gäller vänner ogillar jag stora grupper. Har svårt för att hålla fokus och blir förvirrad av "avslappnat häng". Föredrar att koncentrera mig på en-två åt gången om umgänget ska vara "djupare". Är totalt ointresserad av meningslöst dravel. Ursäkta snobbig djupsinnighetsattityd bara.

    Usch. Men int måst man ju gilla sig själv för att älska sig själv. Eller hur var det 🙂

  • Reply Anna 16 februari 2015 at 20:34

    För att citera E-type så är jag som han, "en social ensamvarg".

  • Reply Anonym 16 februari 2015 at 20:51

    Jag är nog en som gillar att ingå i ett team. Typ en introvert teamplayer. Mitt jobb i sig är väldigt självständigt och då uppskattar jag att ha ett mångprofessionellt team att kunna bolla och diskutera med och få stöd av. Skulle inte trivas med att jobba som egenföretagare eller frilans för mig själv utan vill ha kolleger att umgås med på daglig basis. Gällande vänner så är jag väl lite likadan. Ingår sedan skoltiden i ett sammansvetsat gäng på några få kvinnor. Nuförtiden bor vi på olika orter och är ju inte på samma sätt "samma gamla gäng", men vi har ändå ett nära band till varandra fortsättningsvis. Föredrar för det mesta att umgås i mindre grupper/på tumis med goda vänner, framom större gäng och ytliga bekanta. Tycker på så vis om att ha ett sammanhang.

  • Reply Mirijam 17 februari 2015 at 08:54

    Ensamvargen i gänget tror jag?

  • Reply Sara Nordling 17 februari 2015 at 09:20

    Så spännande den här frågan med svar är! Det verkar vara många av oss som är "E-typer", sociala ensamvargar. Moi aussi. Ett exempel är hur jag trivs bäst med att dansa mitt i ett hav av människor, för mig själv. En av mina bästa vänner kan finnas i närheten, tillsammans, men ändå utan krav på navelsträng. Att dansa "i ring" blir på nåt vis lätt för fjättrande. Det samma gäller en massa andra situationer i livet. Familj till exempel. Det har krävt en hel del jobb för mig att hitta mitt eget sätt att "vara i familj".

  • Reply Peppe 17 februari 2015 at 23:07

    Älskar att de flesta av oss identifierar sig med E-Type.

  • Reply Anonym 18 februari 2015 at 08:47

    Hej,

    Det blev ju lite vitsigt det här tycker jag….

    Ensamvarg…i mitt huvud är det något helt annat…oberoende av trender och must-faktorer…och det tycker jag att det är väldigt få människor som är det på riktigt.
    Man kan ju också fundera på om det finns drag av "me-and-my-self", dvs. det som JAG gör ska sen beundras/backas opp av andra.
    Jag tror att det är lite mera komplicerat än så ….

  • Leave a Reply