Okategoriserade

Våga byta

21 februari 2015

Läste hos Helena att Lena Dunham sagt: I came into this job being myself, so I’m free”(nämnde jag händelsevis i förbifarten att jag satt i bordet bredvid Dunham på Gracias Madre häromveckan? Skoja ba, vet jag tjatat om det).

Jobbet behöver givetvis inte definiera en som person, men om man inte har stenrika föräldrar som kan försörja en är man vanligtvis tvungen att tillbringa ganska mycket tid av sitt liv på en arbetsplats. Varför inte då göra det bästa av situationen?

Om det bara är möjligt, välj en bana som känns någorlunda naturlig. Att jobba med någonting man känner att man är hyfsat bra på eller åtminstone passar ens personlighet (och acceptera att man antagligen är ganska dålig i början, men lär sig). Det man tycker är kul är man oftast ganska bra på. Och att acceptera att det som för tio år sedan var drömjobbet kanske inte är det längre och våga byta om söndagsångesten börjar bli massiv.

Jag valde att plugga statsvetenskap och senare jobba på utrikesministeriet mest för att jag visste att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Diplomat lät som ett yrke med hög prestige och spänning. Alternativt FN eller annan NGO. Nu nuddade jag inte ens vid att vara ambassadör, men det var stundvis mycket roligt på UM. Jag kände ändå att en myndighet inte riktigt var min grej och hade flirtat lite med journalistiken genom att jobba på radion och frilansa för Hufvudstadsbladet. När jag tog steget ut att jobba som journalist kändes det helt rätt. Tänk att få betalt för att tala med folk och skriva! Jag har varit nöjd med journalistiken i snart tio år, men jag inte alls säker på att jag kommer att jobba med det jag nu gör resten av mitt liv. Kanske inte ens om tre år. 

Jag tror att en hemlighet till att vara lycklig är att inte vara rädd för förändring. Allt förändras ändå hela tiden, arbetsplatser, relationer och människor. Lika bra att acceptera det och försöka göra det bästa av stunden. Trivs du inte, byt. Jag har gjort det genom att slita av mig förkläde och trycka det i famnen på arbetsledaren på caféet, genom att ha en diskussion lika hemskt som ett göra slut-samtal, genom att officiellt skriva ett avgångskontrakt och genom att sluta svara i telefonen (det är i och för sig väldigt länge sedan. Rekommenderas ej). Kom ihåg att livet är för kort för att vantrivas på jobbet.

Herregud, inser nu att hela det här inlägget kunde sammanfattas i ett enda carpe diem. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?


En lista på fem orelaterade saker
Peppe hungrig Peppe mätt

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Mia 21 februari 2015 at 06:59

    Det har du så jäkla rätt i!
    Människor är dock sjukt rädda för förändring.

  • Reply Anna 21 februari 2015 at 07:20

    Eller så vågar de kanske inte ta steget och säga upp sig från en fast tjänst eftersom de inte vet vad de ska göra istället.

  • Reply Hanna 21 februari 2015 at 15:03

    Känns som om det här inlägget var skrivet för mig. Funderar nämligen allvarligt på att byta jobb/bransch. Det är inte så att jag vantrivs enormt, men känner att det finns för mycket med min nuvarande bransch som jag inte tycker att är ok. Samtidigt vet jag ju att inget jobb är en dans på rosor, allt har sina pissiga sidor. Tänk om jag byter och sen är det ännu sämre än det jag har nu? Beslutsångesten…

  • Reply Peppe 22 februari 2015 at 03:07

    Jag vet. Tror att alla är lite rädda för förändring, men den kommer ju oundvikligen så lika bra att bita ihop och hoppa.

  • Reply Peppe 22 februari 2015 at 03:07

    så kan det också vara.

  • Reply Peppe 22 februari 2015 at 03:08

    Men kolla runt och fråga folk som jobbar i andra branscher. Säg att du kanske är intresserad av att byta. Vips så behövs du på en annan plats. Allt behöver ju inte ske över en natt. I värsta fall byter du igen.

  • Reply Linda 22 februari 2015 at 10:58

    Mycket peppande inlägg, tack. Är fortfarande i valet och kvalet (mest kvalet, känns inte som valmöjligheterna serveras på silverfat precis) gällande min framtid också, men är bara dels jäkligt rädd och dels jäkligt osäker. Vet vad jag har men inte vad jag får, och framför allt mitt största dilemma egentligen: vet inte vad jag VILL. Blä. Och oftast hör man ju att man ska vara glad att man överhuvudtaget har ett jobb i dessa tider, så därför känns det skönt med lite puff från andra hållet så att säga. Kram!

  • Leave a Reply