Monthly Archives

februari 2015

Okategoriserade

En lista på fem orelaterade saker

22 februari 2015

1. Jag trodde aldrig att jag skulle vara typen som steg upp halv åtta för att hinna jobba några timmar i lugn och ro innan resten av familjen vaknar, men det är jag tydligen. Nu hoppas jag att den här våren ska bli perioden då jag steg upp halv sex för att hinna surfa några timmar innan jag börjar arbeta.

2. Gjorde misstaget att läsa läsarkommentarerna under en Yle-text om att man tar bort ordet ”negerkung” från Pippi Långstrumpböckerna. En majoritet tyckte att det var katastrofalt. Jag kan inte fatta hur folk kan brinna så starkt för att bevara ett ord som är nedsättande och kränkande. Att folk sätter så mycket känslor och energi på detta istället för att hjälpa diskriminerade och utsatta. Det påminde mig också om anti-rasist och feministbubblan jag tydligen själv lever i. Vi borde värna om framtiden, inte historien.

3. Det senaste avsnittet av Portlandia handlar om hur en av huvudpersonerna, Doug, blir feminist. Let’s solve feminism!”. Frustskrattade mig igenom avsnittet.

4. Magnus kommer att befinna sig i Helsingfors i början av mars. Överskölj honom med kärlek och lakrits som han kan hämta med sig tillbaka till Los Angeles. Kom också ihåg att kolla på Hjärtevänner säsong 2 som har premiär den 22 mars.

5. Skidskytte och melodifestival ligger och bråkar om första plats på min lista av grejer jag hyser ett stort ointresse för. Dessa två fenomen är den riktiga orsaken till att vi emigrerade till USA.


Okategoriserade

Våga byta

21 februari 2015

Läste hos Helena att Lena Dunham sagt: I came into this job being myself, so I’m free”(nämnde jag händelsevis i förbifarten att jag satt i bordet bredvid Dunham på Gracias Madre häromveckan? Skoja ba, vet jag tjatat om det).

Jobbet behöver givetvis inte definiera en som person, men om man inte har stenrika föräldrar som kan försörja en är man vanligtvis tvungen att tillbringa ganska mycket tid av sitt liv på en arbetsplats. Varför inte då göra det bästa av situationen?

Om det bara är möjligt, välj en bana som känns någorlunda naturlig. Att jobba med någonting man känner att man är hyfsat bra på eller åtminstone passar ens personlighet (och acceptera att man antagligen är ganska dålig i början, men lär sig). Det man tycker är kul är man oftast ganska bra på. Och att acceptera att det som för tio år sedan var drömjobbet kanske inte är det längre och våga byta om söndagsångesten börjar bli massiv.

Jag valde att plugga statsvetenskap och senare jobba på utrikesministeriet mest för att jag visste att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Diplomat lät som ett yrke med hög prestige och spänning. Alternativt FN eller annan NGO. Nu nuddade jag inte ens vid att vara ambassadör, men det var stundvis mycket roligt på UM. Jag kände ändå att en myndighet inte riktigt var min grej och hade flirtat lite med journalistiken genom att jobba på radion och frilansa för Hufvudstadsbladet. När jag tog steget ut att jobba som journalist kändes det helt rätt. Tänk att få betalt för att tala med folk och skriva! Jag har varit nöjd med journalistiken i snart tio år, men jag inte alls säker på att jag kommer att jobba med det jag nu gör resten av mitt liv. Kanske inte ens om tre år. 

Jag tror att en hemlighet till att vara lycklig är att inte vara rädd för förändring. Allt förändras ändå hela tiden, arbetsplatser, relationer och människor. Lika bra att acceptera det och försöka göra det bästa av stunden. Trivs du inte, byt. Jag har gjort det genom att slita av mig förkläde och trycka det i famnen på arbetsledaren på caféet, genom att ha en diskussion lika hemskt som ett göra slut-samtal, genom att officiellt skriva ett avgångskontrakt och genom att sluta svara i telefonen (det är i och för sig väldigt länge sedan. Rekommenderas ej). Kom ihåg att livet är för kort för att vantrivas på jobbet.

Herregud, inser nu att hela det här inlägget kunde sammanfattas i ett enda carpe diem. VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?


Okategoriserade

Hipsterhotell, poolmani och pungkittel

20 februari 2015

Trots att vi bara var borta i 36 timmar känns det som om vi har en hel vecka av semester i bagaget. Frank Sinatra hade rätt, Palm Spring är ett jäkligt soft ställe att till när man hungrar efter en liten paus i LA-hetsen. Staden ligger två timmar öster om Los Angeles, och förr i tiden lär två timmar ha varit maxavståndet filmstudiorna lät sina skådespelare röra från stan under inspelningsperioder.

Våra kompisar Malin och Emil hade reserverat rum på hipsterhotellet Ace och vi fick en bra deal på samma hotell.

Jag var klädd i min Girl Gang-skjorta från Sofinah. Som bilden försiktigt antyder är jag väldigt cool.

Vi checkade in tidigt och hade samling vid poolen. I samma pool skulle Vidar simma omkring i fem timmar, pausa för middagen, ta ett kvällsdopp och slutligen somna i jacuzzin.

Det blev mycket snack om egna manus och älsklingsfilmer. 

Ja och så passade jag på att läsa Hans Gunnarssons All inclusive. Har sett det glida förbi olika sociala medier och gillade själv den. Inte så att det var det bästa jag läst i hela mitt liv, men den gav behaglig läsning. Tre och ett halvt plus. Historien utspelar sig på en charteranläggning på Guadeloupe i Karibien med en författare som lider av skrivkramp som nåt slags huvudperson.

Sen gick solen ner och vi åt middag och somnade mycket tidigare än alla barnlösa hipsters.

Följande dag tog vi en sen check out och hängde vid poolen. Eller Saurons ring som vi nu för tiden kallar den i samband med vår son. Sen åkte vi på en utflykt upp i bergen. Tog en vansinnigt obehaglig kabin upp på 2500 meter (Magnus sa att det kittlade i pungen och jag kände dödsångest). Men utsikten var fin och det är ju det som räknas. Dessutom fanns där lite snö som kunde påminna mig om att jag inte alls saknar snö. Och naturen i det här landet är minst sagt fantastisk.



”Hej allihopa! Kan ni ställa upp er snyggt så tar jag en gruppbild?”

Och sen åkte vi
hem. 

Okategoriserade

Två superbra tips

17 februari 2015

På söndagen sitter min kompis, Johanna Swanberg i SVT Flows studio och pratar Oscargala. Tidpunkt måndag, 23 februari 00-06 svensk tid. Kolla, kolla! Ingen kommer ändå att märka om ni är lite sömniga på jobbet senare på måndagen.

Bloggaren Den där om Jenny skriver inte bara djävulskt bra, hon tipsar hela månaden om andra bloggar som är läsvärda. Sannerligen en guldgruva.


Arkivbild från i somras.

Okategoriserade

Varannan känner sig tjock

16 februari 2015

Läste ni att varannan svensk tjej mellan 11-15 känner sig tjock medan bara 10 % är överviktiga. Pojkar drabbas också, inte -ännu- i samma utsträckning, men de är på väg. Var femte 13-årig flicka säger att hon försökt gå ner i vikt. Siffrorna kommer från Sverige, men jag tror inte att de skiljer sig så himla mycket från Finland.

Det handlar delvis om att det finns en massa pengar i att få folk att känna sig missnöjda med sina kroppar, men också en smalhetskultur där kapitalet är vältränad och smal är lika med lycklig och lyckad. TV-serier lär oss att tjocka människor är roliga, klumpiga och ibland lite dumma. De får ytterst sällan rollen som snygga och lyckade.

Varje år rapporterar media och reklambranschen  om att det nu är dags att slopa smalhetsidealet för att ge plats åt alla sorters kvinnor (bland annat Dove kapitaliserade med reklam där ett gäng snygga ljusa kvinnor med lite mer kurvor än traditionella modeller skulle representera ”den vanliga kvinnan”). Men i praktiken finns det fortfarande en tyst kulturell överenskommelse om att smal och fit är högstatus, medan allt annat är lite mindre lyckat.

Det här är inte breaking news, men nya och riktigt obehagliga här är att barn nu för tiden tycker att det är viktigt att vara smal. Tänk att se tillbaka på sin barndom och minnas alla bantingskurer man testat. Och allt är givetvis vårt fel. Vi som är vuxna. För det är svårt att skapa självkänsla hos barn när vi är på gränsen till besatta av mat och träning. Och eftersom vi lever i en kultur som belönar smarta och vältränade personer är cirkeln sluten.

Här är en text skriven av en av skaparna till appen Zombies, run! Hon skriver om att vara tjock, att träna och att gilla sin kropp.

Bilden härifrån.


Okategoriserade

El lobo solo

16 februari 2015

Linn skriver om sin semester i Thailand och om hur hon haft världens bästa semester, men att hon småningom börjar längta hem till sitt sammanhang. Egen säng, vännerna, redaktionen och staden. Nu är det inte helt jämförbart att på bo hotell i Thailand och att flytta till en ny stad, men jag känner ungefär det motsatta. Det jag saknar minst av allt är sammanhanget. Jag saknar såklart familj och vänner, tycker om mina kolleger, men tycker snarare det är skönt att inte ha nåt annat sammanhang än mitt mikrokosmos bestående av Maggan och Vidar. Betraktar hellre en redaktion på avstånd än är en del av den.


Det är inte för att jag är så HIMLA SPECIELL, men snarare att jag är mer av ensamtypen. El lobo solo. Minns att min syster ända sedan högstadiet (eller till och med lågstadiet?) hade ett sammansvetsat gäng som hon hängde med, medan jag visserligen hade många vänner, men ur olika genren. På den tiden kunde jag ibland känna en lätt avund. Det verkade så mysigt med en sammansvetsad grupp, men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att jag är sämre på lagsport än på individuella grenar. Speciellt i arbetssammanhang (om jag nu inte händelsevis får vara chef). Hoppas att detta inte låter för osympatiskt.
Ni: Gänget eller ensamvargen?


Okategoriserade

Vi dricker vin och pratar TV

15 februari 2015

Den här lördagen åkte Maggie och jag åkte på ett födelsedagskalas uppe i Malibu. Trafiken var galen, men utsikten fantastisk och sällskapet ganska underhållande så det gjorde inte så mycket.


Maggie träffade vår kompis kompis som också hette Maggie. Hon jobbade på producent på TV och Magnus ba: JAG JOBBAR OCKSÅ PÅ TV!

Om vi säger så här: De andra hade ett litet försprång med vinet.

Hela Malibu Winery var fullt av människor klädda i en mycket kodad klädstil. Magnus beskrev stilen som Saturday afternoon middle class chic.

Själv stoltserade jag i en vit Tiger of Sweden-skjorta som jag fick av en PR-byrå i höstas, men som inte lämpar sig för pasta med tomatsås eller barn och därav aldrig använts eftersom dessa element figurerar så ofta i mitt liv, samt ett par jeansshorts.

Sen gick solen ner och vi forcerade trafiken tillbaka till Santa Monica.