Okategoriserade

Kvinnor får inte vara offentligt arga

23 maj 2015

Jag älskar debatten som Ebba Witt-Brattström startade när hon först skrev om kulturmannen. Inte för att jag vill poppa popcorn och se på när folk bråkar om cykloper, utan för att en del av dem som deltar i diskussionen faktiskt är smarta och analytiska och jag verkligen lär mig någonting av dem. Det är också så befriande och glädjande med en riktigt förbannad kvinna som EWB. Och här kommer nu en gammal feministsik spaning:

Kvinnor får inte vara arga i offentligheten och män får inte vara ledsna. Redan när barnen är små har vi olika förväntningar på dem, pojkar ska inte gråta, men får vara högljudda och bli arga. Flickor ska vara omhändertagande och duktiga. Det är därför många kvinnor i vuxen ålder känner tårarna rinna till när de egentligen är urförbannad. Vi är uppfostrade till att tårar är okej, men inte vrede. 

När kvinnor blir förbannade i offentligheten förlöjligas de och blir kallade hysteriska. Vi är inte vana vid arga kvinnor. Därför ska ”arg” också uppfattas vara en förolämpning när folk vill snacka ner feminister. ”Är du en arn feminist?” Men arg är en känsla, på samma sätt som ledsen och glad och stolt och besviken är det. Det är inte en sämre känsla än någon annan. Kan man identifiera sina känslor är det lättare att förstå sig själv och må bra. Föreställer jag mig. Ej legitimerad psykolog.

Jag tror att det är därför jag blev så glad över att EWB var så jäkla förbannad i sin text (och så fint att Knausgård vågade vara så ledsen i sin).

Jag bar vattenmelonen
Yttrandefrihet och rasism

You Might Also Like

2 Comments

  • Reply Sandra 25 maj 2015 at 07:09

    Det där med att börja gråta när man blir förbannad är så sant när det gäller mig – senast igår storbölade jag med orden "Jag är så arg" till det. Tjohej. Samma sak händer när jag håller på hemma med det där magiska oavlönade hushållsarbetet och inser att saken jag bad sambon göra fortfarande är ogjord x antal dagar senare… Blir arg = börjar gråta = blir tröstad istället för att vi kunde antingen gräla om saken eller diskutera sakligt.

    Minns när jag var mobbad i lågstadiet och lärarna blev arga på mig när jag blev arg, men inte på pojkarna som mobbade mig. I och för sig blev de arga på mig vare sig jag grät eller var förbannad men ändå. Minns mera det där med ilskan… Det märktes så tydligt att det inte var okej att jag blev arg och skrek tillbaka, då måste man diskutera det! Behöver jag ens påpeka att pojkarna som mobbade aldrig behövde diskutera nånting. (Men hey, jag fick ett stipendie sen för att jag hade "haft det besvärligt i skolan". Pengar fixar ju alla sår, liksom.)

    Nu blev det här lite svamligt men jag räknar med att du fattar min point ändå!

  • Reply Peppe 26 maj 2015 at 04:07

    Hög igenkänningsfaktor. I Maggans sällskap blir jag bara arg, men har börjar gråta när jag bråkat med gubbar och varit urförbannad. Känns så otroligt förnedrande.

  • Leave a Reply